Idag började grundträningen inför Barcelona officiellt. 1 december och det är fortfarande barmark, något vi varken är bortskämda med eller tar för givet här i norr. Självklart måste det utnyttjas på bästa sätt genom att springa. Har inte blivit så mycket bloggande eller några djupare reflektioner heller för den delen på sistone av förklariliga skäl. Distanslöpning vintertid är inte jättesexigt, det kan t.o.m en distansjunkie som jag erkänna. Snabba intervaller smäller såklart högre än snor i ansiktet och tre lager kläder på överkroppen. Men det gäller att göra sin hemläxa nu i vintern så man inte står med brallorna nerdragna lagom till vårens första tävlingar.

Förra veckan lallade jag mest på utan nåt större fokus men lyckades ändå skrapa ihop >100km. Det bådar gott inför kommande månad med fokus på mängd så nu är det bara att öka. Jag gillar den här typen av löpning. Att sticka ut efter jobbet i mörkret och bara låta benen tugga på ett par mil utan att bry sig om klockan. Skitsamma om det regnar, blåser eller är snorkallt, så länge det inte snöar så kan man inte göra annat än å njuta. Som ikväll. 22km progressiv distans. Några avslutande kilometrar ner mot 4-fart bara för att benen kändes fräscha. 4.30-fart i snitt. Då är man värd en påse Haribo fruktnappar efteråt. Nu blir det en jävla massa distanslöpning i december, långpass på helgerna och en och annan fartökning när benen vill. Det kommer bli bra det här.

Snön verkar dock vara på ingång nästa vecka om man ska tro vissa rapporter så bara därför har jag garderat upp mig med ett par dubbade Asics Fujisetsu. Jag hoppas såklart att jag inte ska behöva packa upp dom ur kartongen alls nu i vinter men sannolikheten för det är ju ungefär lika stor som att tomten finns på riktigt, så det var nog ett smart drag att mejla Camilla på Asics som fixade. Av nån anledning verkar många tro att dubbade skor är synonymnt med Icebug. Häromdagen i fikarummet på jobbet så benämnde några icke-löpande kollegor dubbskor som Icebugs. Orkade inte ens rätta dom trots den besserwisser som jag ibland kan vara. Dom kanske är bra, jag vet inte för jag har inte sprungit med dom, men jag är glad att jag provade dom på fötterna i butik för nåt år sen och inte beställde oprövat på nätet som jag tänkte för jag upptäckte att den anorektiskt smala sulan och den bananböjda formen inte riktigt var min påse. Sen dess har jag dubbat själv och ibland använt broddar men i år tror jag på mina Asics. Om dom bara kan komma nån gång. Inte för att det är nån panik men ibland undrar man vad posten sysslar med. Jag vill ha dom nu. Vad är det som tar sån tid? Har ju redan förberett en plats i skoparken åt dom och t.o.m förpassat ett par gamla Adios till källaren. Avskyr att vänta.

Appropå skor så går det ju åt några om man springer kontinuerligt året om. Förrut köpte jag skor i tid och otid, minst ett par i månaden, men jag har blivit mycket bättre på att kräma ur allt som går genom att inte använda nåt par mer än max nån gång per vecka, då håller dom flesta riktigt länge. Jag har ett par 5-år gamla Asics Sky Speed som gått dryga 150mil och fortfarande håller fint, samma med mina fyra par Adidas Adios vars sula knappt är nött och ett av mina Asics Tarther par som överlevt två Lidingölopp och två New York Marathon skänker mig fortfarande glädje varje gång jag använder dom. Trots det blir man ju ändå sugen på att köpa nytt och prova nya modeller. I fredags under Black Friday hittade jag årets Hyperspeed för 599:-. Det är ju mer eller mindre gratis och svårt att motivera att inte köpa. Men nu är det ju ändå bara grundträning så jag planerar att kräma ur det sista som går ur mina Kinvara, Karhu, Asics, Adidas och allt vad dom nu heter. Det ska ju ändå inte gå särskilt fort. Och när snön väl kommer är det skitsamma vad man har på fötterna.

/Hörs

Dagens låt: på fredag kommer nya Coldplay plattan. Den är riktigt bra, inte i klass med Adele men topp10 i år. År 2000 hörde jag Parachutes för första gången och var såld. Alla hyllade Coldplay som det nya Oasis eller Radiohead. Med X&Y tog dom steget till att bli U2’s arvtagare som kulminerade med deras magnum opus Viva la Vida. Sen hände nåt. Chris och Gwyneth skiljde sig. Försöket att experimentera med elektronisk musik, ambient och synthar var inte bra nånstans. Nu är dom tillbaka på riktigt. Och Gwyneth Paltrow gästsjunger dessutom på nya skivan.

På min önskelista till tomten står som vanligt samma sak som det gjort de senaste tio åren; en grön jul. Lyckligtvis har vi klarat oss från snö än så länge men det känns som man lever lite på lånad tid för tillfället. Varje dag utan snö är en välsignelse. Jag avskyr vintern. Nej, jag hatar vintern. Ibland säger vissa av mina elever att dom hatar matematik. Då brukar jag svara att ”nej det gör ni inte alls, ni tycker bara att det är mindre roligt. Hata är ett starkt ord”. ”-Eeeh nej, vi HATAR det” svarar dom. Då kommer jag att tänka på hur jag känner inför vintern och viker ner mig i diskussionen. Tar hellre spöregn och stormbyar i ansiktet än snö alla dagar i veckan.

Har smugit igång med grundträningen inför Barcelona nu, det gäller att utnyttja de snöfria vägarna och samla milen på hög. Ska man springa marathon kommer man inte undan att springa långt och mycket. Sen får förstå-sig-påarna och experterna säga vad dom vill om nyttan av korta högintensiva pass, i min värld behöver man en hög veckovolym om man vill bli bra på marathon. Jag springer hellre 6x20km distans varje vecka än tusingar hit och fartlekar dit. Sen behövs självklart mer fart och mindre volym ju närmre tävling man kommer men jag tror att många av oss motionärer kommer rätt långt på att bara springa mer och längre istället för att oroa oss för vad vi ska kalla passen för eller hur lång vila man ska mellan intervallerna. 

Har lite drygt 3 månader på mig att komma i form. I grova drag ser planen ut såhär:

December: fokus på mängd för att vänja kroppen vid att springa mycket. Förhoppningen är att få till 11-13mil varje vecka. Fart är lågprioriterat men jag gillar att slänga in kortare fartökningar, dels för variationens skull men också för att inte tappa fartkänslan helt. I måndags sprang jag 20km distans med en kortare fartökning på 5km i 3.50-fart, sånt gillar jag. Långass varje helg men inte nödvändigtvis jättelånga långpass utan snarare kanske 2 timmars pass. 

Januari: fokus på mängd/tröskel. Förhoppningsvis har kroppen vant sig vid en relativt hög träningsdos så att farten kan skruvas upp ett par gånger varje vecka med bibehållen veckovolym. 20km marafart och 10km tröskel är exempel på två fartpass som jag vill få in varje vecka. Ibland kanske jag byter ut nåt av dom mot lite kortare intervaller som tusingar. Långpass varje helg som nu ska vara minst 30km och några med fartökning. Vädret i januari här i norr kan ju vara riktigt bedrövligt så jag misstänker att det kommer bli en del improviserande.

Februari: fokus på fart. Gradvis nedtrappning av veckovolymen varje vecka samtidigt som jag vill få till några fler pass i överfart / kortare intervaller men ändå behålla minst ett lite längre pass i tröskelfart. Sista långpasset i slutet på februari med 2 veckor kvar. Det blir nog inga kortare lopp innan som brukar vara det normala framåt våren så formen kommer nog vara svårbedömd, men jag vet att jag vill känna mig riktigt nertränad med ett par veckor kvar, då brukar formen komma som ett brev på posten så fort man släpper upp på träningen.

Nu gäller det bara att ha disciplinen att genomföra alla pass, hålla sig till planen och inte bli sjuk eller gå sönder. Ibland är det svårt att motivera sig själv att sticka ut i mörker och minusgrader efter en jobbig arbetsdag men då får man slå sig själv hårt i ansiktet några gånger och bara gilla läget. Ingen har sagt att det ska vara roligt att springa varje gång, hur jävla kul är det egentligen att gå till jobbet varje dag? Det kan man ju inte skita i bara för att man inte har lust. Samma sak med träningen. Det är bara å bita ihop och ge sig ut, svårare än så är det egentligen inte. Och varje pass som genomförs är ett steg närmre slutmålet. Drömtiden. Skillnaden mellan fiasko och succé.

/Hörs

Dagens låt: snubblade över den här snubben nyligen. Heter man Crosby i efternamn, har långt hår och spelar gitarr kan det ju inte bli annat än bra.