Hallå!

En väldigt bucklig skribent bakom tangenterna idag. Startade Cannes Triathlon trots jag inte kände mig kry, halsen var sur och allmänt hängig. Bestämde mig för att köra på som vanligt men bryta om kroppen börjar uppföra sig konstigt. Har känt mig såhär i en vecka nu så misstänkte det mest var gammalt skit och det inte skulle påverka för mycket. Träningen inför loppet har känts ok så det kändes inte allt för korkat att starta. När man ändå är här nere känns det tråkigt inte få köra. Didn´t dress up for nothing!
 
Kallt, extremt blåsigt och mulet sammanfattar vädret ganska bra tycker jag. Temperaturen låg runt 15-17 grader men var nog nere i låga 10 uppe i bergen. Vattnet höll stabila 16-17 grader celsius. För någon som mig är det perfekta förhållanden, för många andra inte så mycket. Visste jag skulle ligga väldigt högt i puls hela dagen, då är det skönt om temperaturen är låg.

Gissar 800-1000 pers stormade ner i havet kl 7:30. Proffs, damer & herrar i ett inferno av armar och ben. Gjorde en rejäl tabbe direkt och simmade mot en boj som avgränsade banan åt vänster. Kom bort från ”tåget” av bra simmare och fick istället simma över några hundra stackars andra deltagare. Kan ha varit aningens hårdhänt ibland men störst går först! Vågigt och knepigt få till bra rytm ute vid vändpunkten men inget som jag inte varit med om tidigare så de två varven om 1000 meter gick relativt bra. Tror klockan visade strax under 34 minuter. Gissar simbanan var längre än 2000 meter och som sagt, det var absolut inga snabba förhållanden.

De hade lagt om cykelbanan rejält från föregående år. Inte bara var den förlängd till 84 kilometer utan de hade även lagt på ca 500 höjdmeter. Över 1600 meter skulle man klättra denna kyliga söndagsmorgon. De flesta ovana verkar dock ha haft problem ta sig ner från bergen än klättra upp för dem. Jag börjar bli en ganska van cyklist för att vara Nordbo så kunde hänga med bra både upp & ner trots min storlek. Problemet för någon som är relativt löpstark som jag är att de som kan klättra bra i bergen ofta är rätt rappa i steget också. Annat är det med stora wattmonster på platta tävlingar, de brukar vara något sämre löpare generellt.

Tyvärr var sista de 15 kilometrarna ner genom bebyggelsen strax ovanför Cannes fruktansvärd. De hade lyckats hitta de vidrigaste gatorna att cykla på. Upp & ner som en berg & dalbana samt katastrofal asfalt. Det smällde & lät om cykeln som i en stridsvagn under fullskalig attack. Inte jätteupphetsande behöva göra ”Bunny Hops” i +60 km/h för det är stora hål i gatan eller det ligger vattenflaskor som skakats loss från framförvarande cyklist.  Tyvärr var trafiken inte avstängd så tvingades göra ett par omkörningar ner för som min mamma inte hade velat se. Ett mirakel man lever idag egentligen när man tänker tillbaka.

Hörde en ivrig åskådare mot slutet ropa ”45” och det var som musik. ”Så pass” tänkte jag & ryckte ifrån min klunga som hade skapats tack vara alla små backar på slutet. Orkar inte behöva jaga dom här hobbitarna på löpningen. Strax över 2:40h tog cyklingen och benen var rejält medtagna. Hade dock lyckats få i mig bra med energi så var taggad förgå ut på löpningen hårt.

Gjorde en väldigt snabb växling och gick ut på löpet. Kändes ovanligt tufft hitta rytmen men efter 1600 höjdmeter ska det göra ont. Fick bromsa mig efter 500 meter då jag höll 3:45 min/km. Sluta tro du kan hänga på proffsen fick jag intala mig själv. ”Spring ditt tempo 2/3 av loppet och sen kan du börja leta offer”….det är min nya strategi. Funkade bra, höll 3:50-3:55 under i stort sett hela löpningen, stannade till för dricka och var tvungen gå bakom en buske & kissa på andra varvet av fyra. Blev tyvärr passerad av i stort sett hela den klunga som jag jobbat hårt för att dra ifrån. Som tur var sprang samtliga på sitt max de första tre varven av fyra vilket gjorde dem till relativt lätta offer på sista. På de sista två kilometrarna hittade jag lite extra kräm och gick om dem hårt. Hade 3:35-3:40 min/km under långa stunder och fick fokusera på se oberörd ut. When you are passing someone, make sure you go hard and leave nothing to chance. Ibland kan en elak remark göra jobbet ”Nice running” och en klapp på rumpan kan knäcka den bästa i en omkörning J 1:03 ganska exakt tog de korrekt utmätta 16 kilometrarna. Helt ok anser jag då jag inte är 100% kry eller van springa hårt efter klättrat i bergen.

Vad kan jag säga, är ingen nice guy när jag vill komma först.

4:22:56 tog det. Räckte till en plats 36 bland herrarna. 16:e amatör, 20 proffs framför mig. Förra året kom jag 109:a. Riktigt bra startfält i år igen. Frodeno kom 2:a, Sebastian Kienle 3:a. Leanda Cave vann damklassen. Bästa Svensk blev Nisse Svensson som körde i proffsklassen på 4:09h. Jag är personligen väldigt nöjd. Absolut inte min bantyp men man lär sig otroligt mycket på köra lopp som inte är passande för en själv. På tal om det så väntar Challenge Fuerteventura nu på lördag den 25:e april. Ska bara se till att bli frisk så ska det nog gå riktigt jävla bra!

http://www.timingzone.com/resultats-triathlon-cannes-2015/

Prutt!

Våren har kommit till Sundsvall och med våren även utomjordisk vind. Satan vad det har blåst idag. Imorse låg soptunnor och papperskorgar omkullvälta överallt efter vindens framfart och efter morgonens runda hade jag dessutom ungefär 1kg grus i ögonen. Men jag klagar inte. Det är skönt att springa när det är vår, ännu skönare att kroppen återhämtat sig så pass bra som den gjort. 20km distans igår och 12km idag. Inga känningar nånstans. Skallen är med. Har tagit en lugn vecka även fast jag utan problem skulle kunna ha gått på lite hårdare redan för ett par dagar sen. Det behövs ibland, särskilt efter en mara. Ny vecka imorn, då går jag på för fullt.

För den som följt mig här på bloggen kommer det nog inte som någon överraskning att marathon är favoritdistansen. Marathon är en lång distans. 42.2km närmare bestämt. Det är svårt att förklara tjusningen med marathon för någon som inte sprungit distansen, ännu svårare för vederbörande att förstå den träning som krävs för att prestera max på marathon. Alla, oavsett om man springer eller inte, har någon form av relation till just milen. Det händer ibland att man får frågan ”vad gör du på milen?”. Om jag får den frågan brukar jag lite svävande svara ”under 40min”. -”Jaha, det är ju bra men du vet jag gjorde ju milen på typ 35min i lumpen men det är ju några år sen nu”. Därför gillar jag marathon mer. Alla kan ljuga om en miltid men inte om maran. Kanske är det min narcissistiska sida som gör att jag föredrar just maran.

Enligt diverse kalkylatorer borde jag med mina miltider inte göra maran under 3h. Senast jag körde Yasso800 snittade jag ca 2.45 och borde således kunna fixa mitt drömmål. Slutsats? Det är jäkligt svårt att förutse sin tid på marathon om man inte är tränad för distansen. Det fascinerar mig. Har du en dålig dag på milen eller halvmaran kommer du med största sannolikhet inte vara mer än nån minut ifrån din estimerade sluttid. Har du en dålig dag på maran eller andra faktorer som inte stämmer så kan du vara säker på att det kommer rinna iväg rejält. Det är mycket psykologi och den största kampen under en mara är oftast kampen mot dom negativa tankarna som förr eller senare brukar börja spöka. Det är fascinerande och ger maran ytterligare en dimension. 

Vill inte på något sätt förringa milen som distans, tvärtom, så är jag sjukt avundsjuk på alla som har en bra tid att stoltsera med (på ett kontrollmätt lopp; inte träning, på gps klocka eller för 20 år sen i lumpen) och som kan pressa sig till max på 10km. Det är lite coolt med en bra tid på milen. Men det som gör maran så speciell är att man har så få chanser under ett år att lyckas och på dessa chanser ska allt stämma. Dagsform, uppladdning, väder, vind mm. Har du en dålig dag på ett millopp kan du utan problem revanschera dig två veckor senare på nåt lokalt brödrostlopp. Går du in i väggen på maran kan det dröja ett år innan du får en ny chans med samma förutsättningar. För ett år sen stod jag på startlinjen på Valhallavägen och kände mig i kanonform, Stockholms gator skulle få känna att de levde. 2h senare satt jag i en taxi på väg mot stadion med vetskapen att det skulle dröja 5 månader innan jag skulle få möjlighet att ta revansch (och då under vidriga väderförhållanden)

För oss motionärer finns det några drömmål som många av oss strävar efter. Sub40 på milen, sub90 på halvmaran och sub3 på maran. I min värld är sub3 så oerhört mycket svårare att fixa än dom övriga. Många kommer att fixa dom två första men inte det tredje. Som en glad men talanglös motionär utan några egentliga idrottsmeriter som ung att skryta med, är jag därför jäkligt stolt över att ha fixat just maran. Det blir ännu större för egen del i perspektivet av myten och magin kring distansen, dess historia och alla legender som lyckats med konsten att bemästra distansen. I jantelagens- och mellanmjölkens förlovade land måste man ibland få slå sig själv för bröstet och faktiskt intala sig själv att det vi motionärer sysslar med faktiskt är ganska bra. Vi kommer aldrig att få ta på oss ett landslagslinne eller slåss om medaljer men trots det lägger många av oss ner åtskilliga timmar på att hela tiden bli bättre och snabbare. All cred åt oss!

Denna kylskåpsmagnet påminner mig dagligen om det jag är allra mest nöjd med att ha åstadkommit som löpare. 3 sekunder. 3 otroligt viktiga sekunder. 3 sekunder åt andra hållet hade vart totalt fiasko, 1 1/2 års slit förgäves. Den gången var marginalerna med mig. Jag håller tummarna för att dom är det lördagen den 30 maj också. Tills dess ska jag jobba på att bli snabbare på milen.

/Hörs

Robben Ford – Keep on running