”I will run to you, down whatever road you chose. I will follow you down, I will run to you” (Stevie Nicks & Tom Petty)

Jag är igång med träningen på allvar igen. Har vart noga med att lyssna på kroppen den här veckan och vart extremt noga med att känna efter hur kroppen känts före och efter varje pass. Har enorm respekt för distansen 42.2km och det gäller att vara ödmjuk efter en urladdning som ett marathon innebär. Har gått på både en och två minor tidigare efter genomföra marathonlopp. Det sägs ju att det tar en dag per mile att återhämta sig fullt efter en mara innan man kan köra igång på samma intensitet som innan, det skulle innebära 26 dagar, dvs nästan en månad. Samtidigt tror jag att ju bättre tränad man är för just marathondistansen, desto kortare återhämtningstid. Så jag kommer vara nog med att lyssna på kroppen även nästa vecka.

Första veckan efter maran vilade jag 3 dagar och sprang 3 distanspass. Redan då kändes det bra. Den här veckan har jag gått på för fullt och hoppat in på LG’s program. Träningen har sett ut enligt följande:

Måndag 20/4:
Tröskel 20min i 3.45-fart + 3km i 3.39-fart, totalt 18,12km i 4.16-fart

Tisdag 21/4
Distans 20km i 4.53-fart + styrketräning 1h (rygg, axlar) 

Onsdag 22/4
Styrketräning 1h (mage, armar, bröst)

Torsdag 23/4
16x500m där varannan intervall gick på 1.45min (3.30-fart) resp. 1.40 (3.20-fart). 9km upp- och nerjogg, totalt 17km med en snittfart på 4.12min/km.

Fredag 24/5
Distans 15km i 4.48-fart

Lördag 25/5
Långpass 30km med en fartökning sista kvarten i 4-fart, snittfart 4.49 min/km

Totalt 100km med en snittfart på 4.37min/km. Imorgon söndag är det vilodag på schemat men funderar eventuellt på att ta ett lugnt distanspass för att få till lite mer volym beroende på hur kroppen känns.

Maj blir en intensiv tävlingsmånad med 2 halvmaror och Stockholm Marathon som avslutning. Främst är det väl långpassen som kommer bli lidande av det men å andra sidan har jag kontinuerligt sprungit långpass på mellan 28-34km nästan varje vecka sen januari så egentligen är jag inte så orolig för det, uthålligheten har jag, det är tempo och fart som behövs för att fixa en bra tid i Stockholm. Jag avvaktar ett tag till med att sätta upp ett konkret tidsmål till Stockholm Marathon, först är det Kungsholmen runt som gäller. Med tanke på hur flackt det är ute på Kungsholmen så hoppas jag kunna kapa minst 1 minut på tidigare PB och komma in på 1.20.XX.

Veckan efter är det dags för Göteborgsvarvet och där har jag inte riktigt bestämt hur jag ska göra än. Första tanken var att agera pacer åt en kollega för sub1.45. Sen visade det sig att han hamnat i näst sista startgrupp av någon märklig anledning. Ärligt talat känns det inte så lockande att hoppa från grupp 1 till 24. Alternativ två är att agera pacer åt en annan kompis som startar i grupp 4. Risken med det är att det blir varken långsamt eller fort och sliter mer än nödvändigt. Alternativ 3 är att testa på marafarten, starta i grupp 1 och springa i 4min-fart. Svårigheten med det kommer vara att hålla tillbaka när alla andra öppnar första kilometern på 3.30, risken för att dras med i det är överhängande. Alternativ 4 är att skita i varvet helt vilket känns lite surt med tanke på att tågbiljetter och startplats redan är betalt. Får fortsätta fundera på upplägget…

Det bästa med att vara tillbaka på vanlig nivå träningsmässigt är att slippa tänka på kosten. När man springer mycket kan man unna sig lyxen att äta mycket och onyttigt. Det är egentligen den främsta anledningen till varför jag springer förutom jakten på PB:n. Jag vill kunna trycka i mig en påse godis en vanlig tisdag eller en chipspåse en torsdagskväll. Det rinner ändå bara av och då har jag ändå ganska lätt för att gå upp i vikt. Och även om nyttigare kost skulle innebära några sekunder snabbare på maran så skulle det inte vara värt det för mig. I samband med nedtrappningen inför en mara fortsätter jag att äta som vanligt men drar ner på träningen vilket såklart märks lite på vikten. Och veckan efter vill man unna sig lite extra samtidigt som man inte tränar lika mycket vilket också märks. Men i samband med dagens långpass känner jag att jag är tillbaka på en nivå där jag inte behöver vara så noga med att tänka på vad jag stoppar i mig ur viktsynpunkt. Därför ska jag äta en flottig pizza till middag, öppna en 300g påse chips och skölja ner det med ett par Brooklyn Lager. Bara det är en anledning till att börja springa.

/Hörs

Stevie Nicks & Tom Petty

Något uttråkad finner jag mig på ett Air Berlinplan till Fuerteventura. Denna gång inte för ett läger utan för att tävla. Egentligen förstår jag inte varför jag envisas med köra några av världens tuffaste lopp. Senaste året har det bara slumpat sig så, eller så är det undermedvetet min destruktiva sida som ständigt söker utlopp?! Min eviga jakt efter bli bäst göds dock med ovärderliga erfarenheter och min fysik tvingas anpassa sig för kunna utstå alla prövningar jag utsätter den för. Kan dock tycka denna form av lopp är roligare än de ”enkla” då jag har lättare smälta ner distanserna mentalt eftersom miljön är så föränderlig. En rak & platt bantyp kan göra så minuterna tickar på långsammare än när man har fullt sjå med hålla sig kvar på vägen tack vare hårda vindar & knixiga serpentiner. Hade en förhoppning Dubai skulle vara ett lopp där jag kunde göra snabba tider men det satte ökenvindarna stopp för. Misstänker det är en förbannelse över mig, kommer aldrig få göra ett snabbt lopp som ser bra ut i tabellerna utan får nöja mig med den relativa placeringen. Inget att gnälla över, har man valt en utomhussport så är det bara att tuffa till sig. Triathlonvärlden behöver inga fler gnällspikar som skyller ifrån sig på de yttre omständigheterna. Denna sport är trots allt en av världens tuffaste, speciellt när man försöker göra alla moment fort.

Roat mig med dissekera min bedrift i Cannes de senaste dagarna. Nyttigt stanna upp och analysera vad det är man gör bra och vad som går mindre lyckat. Kom upp som 118:e man ur vattnet efter en stabil men klantig simning. Hela 10 minuter efter toppen och 5-6 minuter efter snabba Agegroupers. Här har jag ett jätteproblem, kommer aldrig vara ett toppnamn om jag inte lyckas stänga detta gapp till åtminstone 2-3 minuter. Cyklade för dagen 37:e bästa tid och sprang trots kisspaus på 44:e. Var totalt 36:e man i mål, eller 38:a totalt. Normalt ska jag ha en bättre löpplacering men fick nog plikta något hårdare i bergen än mina mindre konkurrenter som hade färre kilon att klättra med. Väldigt nöjd ändå med hur jag disponerade loppet och där kommer jag in på nästkommande tävling där dessa erfarenheter skall utnyttjas.

Challenge Fuerteventura är enligt mig en av de tuffare loppen man kan göra såhär års. Simningen är relativt skonsam då det är få deltagare (ca 300) och havet är normalt sett lugnt tidig morgon. Cyklingen däremot är allt annat än gullig. Tre rejäla stigningar varav en är fruktansvärt tuff. Cykelbanan består i övrigt av långa motlut, delvis brutala vindar och hög värme. Om den är vacker eller ej är skitsamma då man knappast tävlar för utsiktens skull. Avskyr när man försöker sälja in lopp efter hur fina omgivningarna är. Tävlar man så tävlar man, då ligger man nerborrad i styret och försöker krama allt ur kroppen. Vill man lukta på blommorna kan man plocka svamp, gå på jakter eller åka på sightseeing!

När man duktigt medtagen är klar med de knappa 90 kilometrarna på cykeln är det dags för tävlingens verkliga prövning, 21.1 km löpning. Löpbanan är hemskt krävande. Inte bara innehåller den en massa höjdmeter som suger din sista kraft utan den bjuder även på stundtals hård vind & stekande förmiddagssol. Förra året var jag precis tillbaka från skada så hade fruktansvärda problem hålla anständig fart. I år är det annat, hoppas pulverisera förra årets bedrift och hamna högt upp i resultatlistan. Time to beat: 32min, 2:42h resp 1:31h (tror det var förra årets splits). Banan är något kort, tror cykeln är ca 86-87 kilometer och löpningen ca 20.6km. Vann min AG förra året med ganska stor marginal, i år vill jag vara bästa amatör och klippa några proffs.

Har i princip vilat hela veckan förutom igår då jag sprang & cyklade. Snuvan verkar äntligen ha lämnat kroppen och nu återstår bara damma av mina klena simmuskler. Imorgon smäller det.

Det är några vassa svenskar med eller vad sägs om Patrik Nilsson, George Bjälkemo & Åsa Lundström. Inte kollat så noga vilka övriga utländska proffs som ska köra.
 
Återkommer med en Recap efter loppet!

Nelker

Kommer ni ihåg tv serien Seinfeldt? Det finns många fantastiskt roliga scener från just den tv serien. Det var det första jag kom att tänka på när jag idag möttes av dagens snackis i löparsverige, att bara nordiska löpare kommer att tilldelas prispengar i årets Stockholm Marathon. Trodde först på allvar att det var ett skämt. Kollade sociala medier. Nej, det var uppenbarligen ingen skämt. Läste artikeln igen. ”Vi tror att löparna kommer att få mer medialt och publikt intresse från att kämpa om en landskampsseger än från att ligga ett antal minuter efter ett antal okända löpare från andra länder/…/vi måste göra allt för att rädda nordisk långlöpning”

Att SM i år skulle bli en nordisk landskamp har vart klart sen länge. En mycket bra idé, en ny krydda till SM. En anledning för våra svenska elitlöpare att springa i Stockholm även fast de kanske inte planerat att göra det. Men nyheten om att prispengarna bara är öppna för nordiska löpare kom som en överraskning och lämnar en ganska bitter eftersmak tycker jag. Är det verkligen det som ska rädda svensk elitlöpning? Jag har svårt att tro att det är vinstpengarna i SM som är drivkraften för vår elit, men jag kanske har fel. Jag trodde att de ville tävla mot och jämföra sig med resten av eliten i Europa och världen. Skulle man inte bara kunna införa en separat pott för landskampen. För syftet med detta måste väl vara att ”skrämma” bort östafrikanska löpare för att på så sätt bana väg för en svensk segrare. Finns det inte en risk att SM går från att vara ett internationellt lopp med gott rykte till ett ett lopp för inbördes beundran bland vår elit.

Som motionär vill jag hela tiden springa med och mot bättre löpare för att utvecklas, gäller inte det för eliten också? Självklart skulle jag vilja vinna nånting nångång jag också men det betyder inte att jag ställer upp i ett knattelopp och spöar skiten ur alla ungar bara för att få vinna. Jag blir inte en bättre löpare av det. Det skulle mest se komiskt ut. Som hämtat från Seinfeld:

Den stora förlusten tror jag dock är för arrangemanget som helhet. Tänk er att golfen och tennisen skulle resonera på samma sätt. Nu är förvisso löpning en mer marginaliserad idrott och uppbyggd på ett annat sätt där den stora massan på loppen är motionärer jämfört med tennisen- och golfens tour tävlingar, men jag tycker ändå att det är en högst relevant jämförelse i teorin. Tänk er att Nordea Masters och Swedish Open skulle göra samma sak. Ingen Serena Williams eller Rafael Nadal, ingen Lee Westwood eller Rory McIlroy. Bara svenskar på dessa tävlingar. Som arrangör vill man väl kunna locka de stora namnen för publiken och sponsorernas skull. Ett problem är såklart att SM aldrig skulle kunna locka de riktigt stora namnen inom löpning även med prispengar och förutom en handfull löpare såsom Bekele, Farah, Kipsang och Kimmetto är nivån under totalt okänd för den stora massan och knappast det som avgör om man väljer att själv springa loppet eller hur mycket publik som tar sig ut på gatorna för att titta. Men det borde finnas en drivkraft att locka så bra löpare som möjligt för arrangemangets skull. 2011 vann en då relativt okänd kenyan Göteborgsvarvet, ett halvår senare sprang han Frankfurt Marathon på 2.05 och var sjätte bäst i världen på marathon det året. Det kan börja i lilla Sverige…

Debatten lär fortsätta. Själv har jag haft vilodag idag. Eller åtminstone inte sprungit. I måndags stod tröskel på schemat, 1x20min i 3.50-fart + 1x10min i 3.45-fart. Kände mig lite halvsliten. Funderade på om kroppen skulle orka. Joggade upp ett par km i rejäl motvind och tänkte att jag alltid kunde avbryta och skylla på maran i Rotterdam. Men det gick bra. Kändes lätt. För lätt. 20min i 3.45-fart följt av 3km i 3.39-fart. Inget dreggel och inget huvud på sned. Kontrollerat på ett bra sätt. Nerjogg och totalt 18km. Hade tänkt vila igår men när sommaren bjöd på en första suck gick det inte att stå emot. 20km distans i försommarvärme och solnedgång. Magiskt. Men idag ska jag vila. Det har jag gjort mig förjänt av.

/Hörs

Pink Floyd – Run Like Hell