Lagom till den här helgen vaknade plötsligt sommaren till liv efter att ha lyst med sin frånvaro. Sista dödsrycket. Det var också den sista helgen att hinna med nån form av vettig träning inför Ultravasan, nästa vecka tänker jag förvisso försöka skramla ihop ytterligare ett gäng mil men skruva ner tempot och försöka se till att benen är så fräscha som möjligt på lördag. Jag hade planerat ett par riktiga mastodont pass både igår och idag men kom helt av mig när solen och värmen gjorde entré. Dricka öl på en uteservering utan att behöva sitta under infravärme lockade lika mycket som att springa. Att kolla in GIF Sundsvall hemma på Norrporten Arena utan att behöva ta på sig dunjacka och underställ som brukar vara normen lockade också. Det fick bli en kompromiss. Försöka njuta av sommarens sista suck och samtidigt försöka göra nåt vettigt av träningen. Tur att man som lärare är van att skjuta från höften och ta det mesta på volley. 

Gårdagens pass blev inte bra nånstans. Vaknade med betongkeps men tvingade mig ändå ut i värmen. Jobbigt var bara förnamnet. I fredagskväll kändes det som en utmärkt idé att börja dricka white russian kl01.30, men tro mig, det är aldrig en bra idé oavsett vad. Men jag ställde i alla fall inte in träningen, det finns inte på kartan. Det blev inte lika långt och hårt som planerat men resonerade att alla pass som genomförs är bra pass. Igår var jag bortbjuden på middag som såklart inkluderade både vin och öl men som tur var kändes kroppen fräsch imorse. Betade av det sista långpasset nu idag. 32km. 4.55-fart. Varmt och skönt och förvånandsvärt lätt känsla. Tuggade på utan att det kändes varken jobbigt eller långtråkigt. Helt plötsligt var jag hemma och 2,5h har aldrig gått så fort som idag. 

Trots att jag inte fick in så många mil som jag hade tänkt från början den här helgen så är jag ändå nöjd med hur träningen har gått de senaste 3 veckorna sen jag kunde köra på för fullt. Försöker påminna mig om att jag för en månad sen inte ens kunde springa 7km. Jag har ändå lyckats få in 4 hyffsade långpass, gnetat på och skramlat ihop rätt många mil och framförallt känt att 3-4mils löpning i lugn fart inte vart särskilt jobbigt nu på slutet. Det som fått stå tillbaka är farten. Häromdagen körde jag 6x10min, milfart var alldeles för jobbigt och efterhand även halvmarafart. Sista intervallen gick i marafart med nöd och näppe. Men man kan inte få allt på 3 veckor.

Nu är jag så redo som jag kan bli för Ultravasan. Jag längtar till nästa helg. Det ska bli fruktansvärt roligt, både att få uppleva Vasaloppet till fots men också att få hänga med teamet en hel helg. Under Stockholm Marathon träffades vi ju bara ett par timmar allt som allt i samband med starten och samlingen dagen efter. Nu kommer vi spendera en massa tid ihop; på väg till Dalarna i en minibuss, på hotellet, under middagar och kanske även i spåret. Kanske kommer vi ha gått varandra på nerverna innan helgen är slut. Det ska i alla fall bli riktigt kul att träffas igen. Om jag sen tar mig i mål och får en finishertröja så är det bara en bonus. Och när ni andra plockar upp mig i Gävle så säger jag redan här och nu: SHOTGUN!!

/Hörs

Dagens låt: det är svårt å tro att det är 45 år sen den här sången skrevs. Det gör lika ont i hjärtat varje gång Clapton sjunger ”If I could choose a place to die it would be in your arms”. Billy ”den femte Beatlen” Preston briljerar på hammondorgel.

Idag började jag jobba efter 8 veckors ledighet. Det var sååå skönt…..att få gå hem på eftermiddagen, slänga sig i soffan och ta en powernap. Hjärnan har gått på högvarv hela dagen och fick nog en chock av att behöva jobba igen. Att man aldrig lär sig, det är samma sak inför varje terminsstart. Nu ikväll anordnades även Drakloppet här i stan, ett traillopp som tidigare ingick i Salomon Trail Tour, antingen 10km eller 21.1km i ganska tuff och kuperad terräng med start mitt i stan. Igår hade jag bestämt mig för att gå ner på torget efter jobbet och efteranmäla mig på plats, en halvmara i terräng kunde ju vara ett ganska bra träningspass inför nästa helg. Springa skulle jag ju ändå göra. Men efter tuppluren var jag inte längre lika sugen. Kände mig inte ens sugen på att springa. Helst av allt ville jag bara somna om och förtränga att jobbet börjat.

Tittade ut genom fönstret. Vädret såg helt perfekt ut för löpning. Tog mig själv i kragen och surfade in på deras hemsida för att kolla när det började och trodde jag läste fel när det stod att efteranmälningsavgiften var 400kr! Gnuggade ögonen lite för att se att jag verkligen läst rätt. Jo, det hade jag. Inte för att jag är snål men 400 balubas är ändå 400 balubas och spontant kändes det alldeles för dyrt för ett lokalt brödrostlopp som går på en bana jag kan springa vilken dag i veckan som helst. Visst, det är kul att det faktiskt ordnas ett lopp här i stan och att det händer nåt, att start och mål är mitt på torget, att man springer förbi nån uteservering och folk som hejar på men det är ju inte DN Stockholm Halvmarathon direkt. Så i protest mot den höga avgiften så sket jag i det. Nu var jag ändå vaken och inställd på att springa så jag snörde på mig skorna och stack ut. 20km progressiv distans. Lugnt i 5-fart till en början för att successivt öka farten ner mot sub4-fart på slutet. 4.30 i snitt.

Hårdheten från i våras börjar komma tillbaka. Har verkligen saknat att kunna sticka ut och riva av 2mil utan nån större ansträngning. 20km distans är och kommer alltid vara favoriten; varken kort eller långt, bara alldeles lagom. Kände mig nöjd med beslutet att inte springa Drakloppet. Det hade förmodligen slitit onödigt mycket. Såg i startlistan att det bara vara ett 20-tal anmälda till halvmaran och jag hade nog inte klarat av att ta det som ett lugnt träningspass med så få anmälda.

Funderade en hel del kring det här med anmälningsavgifter under dagens pass. Kanske är det jag som är snål, men i min värld är 400kr rätt mycket pengar, särskilt för ett lokalt lopp. Visst, Stockholm Halvmarathon och Göteborgsvarvet är ännu dyrare och det går att argumentera för att det är överpriser det också, men det är lite som att jämföra äpplen med päron. De stora loppen är dyra därför att det ingår ett mervärde i form av upplevelsen att få springa med tiotusentals andra människor i en avstängd storstad som normalt sett inte är öppen för löpning på samma sätt och det kan jag tycka gör det befogat att ändå vara lite dyrare. Jag har absolut ingenting emot lokala lopp, tvärtom, blev riktigt glad när jag såg att det ska ordnas ytterligare ett lopp här i stan i höst utöver de vi redan har. Samtidigt vill jag gärna springa de stora loppen just för inramningens skull, jag går igång på mycket folk som skriker och hejar och möjligheten att alltid ha en rygg att gömma sig bakom, och för egen del blir då anmälningsavgifterna till de lokala loppen rätt avgörande, man är ju inte gjord av pengar. 2-300kr känns som en rimlig summa, men när det börjar närma sig 4-500kr så känns det för dyrt helt enkelt, särskilt om de inte ens stänger av trafiken för loppet. 

Ultravasan är rätt dyr, nu har jag förvisso inte betalat en krona i anmälningsavgift, men det är ett lopp jag nog ändå skulle tycka var värt sin avgift. Jag tror att det kommer bli en oförglömlig uppplevelse och när man ser videoklippen från förra årets start ser det helt galet magiskt ut. Den stämningen alltså. Priceless. Och då är det bara suddiga klipp på youtube. Om mindre än två veckor får jag uppleva det. Episkt!

/Hörs

Dagens låt: det här är en underskattad snubbe. Lägg hans namn på minnet. CoachLG: jag hoppas att du såg honom när han var i Ume för nåt år sen, spelade på Scharinska och Burmans.