Idag var en sådan där dag på jobbet då det känns som att det är värt alla stressiga dagar. Eller kanske inte alla, men några. Jag fick nämligen åka till Yasuragi, det japanska spat, och testa en ny form av värmeyoga, Sauna yoga. I beskrivningen stod det att det var yoga i 50-gradig värme. Jag som gått en del på bikram och upplevt paniken man kan få i den värmen, som är tio grader kallare, började svettas vid blotta tanken. Men så farligt var det inte. Passet var bara 30 minuter långt, och även om det var drygt 50 grader varmt så var det en torr värme, som i en vanlig bastu, till skillnad från den extremt fuktiga värmen i bikramsalen, så det blev inte lika påträngande.

Yogan utförs till största delen sittande på lavarna i bastun, vilket också gör att värmen inte blir så jobbig. Hade man gått från sittande till stående i högt tempo hade det bara varit en tidsfråga innan jag hade fallit till marken. Vi rör oss långsamt och stilla. Sträcker armarna hit och böjer överkroppen dit. Det går fort att bli varm och det är underbart att sträcka ut när muskler och leder har blivit mjuka och varma.

Tyvärr tar man inte vara på den känslan, utan låter passet bli varken eller. Man slänger in ett par stärkande övningar, en för benen och en för bålen mitt i rörligheten istället för att fokusera på en sak. Idén med bastu-yoga är grym. Miljön likaså. Men jag hade hellre sett ett rent rörlighetspass på kanske 45 minuter för att verkligen dra nytta av värmen. Det finns så mycket rörlighet man kan göra sittande, men som man helt missar här. Det är synd.

Dessutom kallar de alla övningar för ”Sauna eagle”, ”Sauna twist” och ”Sauna warrior” et cetera. Det blir bara fånigt. Att vi är i en bastu har nog inte gått någon förbi och namnen känns krystade. Men det är en petitess.

Men men. Konceptet är helt nytt och kan säkert utvecklas till att bli ännu bättre när det har trillat in lite feedback. Några av deltagarna gillade inte att yoga i baddräkt. Jag gillade det! Ingen är snygg i Yasuragi-baddräkten, men på mig sitter den bra och den rör sig inte en millimeter under passet, vilket gör att man inte tänker på kläderna. Och kan man bara släppa att man sitter och fläker ut sina vinterbleka och flammiga lår till allmän beskådan är baddräkten ett utmärkt plagg.

Men nu har jag korvat ur baddräkten och ska på bokrelease för ”Ortorexi, fixering vid mat och träning” av Yvonne Lin och Anatoli Grigorenko. De har all tänkbar kunskap i ämnet och kan ha skrivit en av årets viktigaste böcker. Det återstår att se. Jag återkommer i ämnet. 

Så var det äntligen dags för Herrey’s att träna med PT-Andreas igen! Vi kom dit med våra ömma och stela kroppar och lämnade gymmet rörliga och glada. Eller nja. Men nära nog. Han sa själv att ha hållit sig borta för att vi skulle känna vad som hände då. Och visst har vi känt. Åtminstone jag som får ont i ryggen när Andreas håller sig borta med ryggskott och allsköns krämpor. Men vi vet alla att det bara är bortförklaringar för att han egentligen varit i USA och tränat sina NHL-proffs inför OS. Tydligen är det viktigare än att ta hand om tre medelålders damers stelhet! Jag fattar ingenting!

Men jag beklagade mig lite över mitt ryggskott jag hade för ett par veckor sedan och som fortfarande gör sig påmint i vissa rörelser. Andreas suckade och sa att ”Ju mer crossfit du kör, desto oftare måste vi träffas”. Ja, om du bara håller tassarna från dina NHL-killar så…

Jag fick lägga mig på mage och sedan fick jag en mysig och mjuk massage där jag hade ont. Man kan nästan utläsa av bilden precis hur mysigt det var. Well well. Mysigt eller inte, jag fick min rygg tillbaka och jag ska tillbaka till Andreas på fredag för del 2 av Andreas Special ”Straffa AL för att hon inte sköter sig när jag är borta”.

I övrigt på menyn hade Andreas ”Böj och sträck med extra rotation”. Och ta mig tusan, var inte det precis vad vi behövde. Det knakade, sträckte, knirkade och knastrade om de vinterstela lederna, så där som på gamla människor, och gnisslade i sega och steltränade muskler.

Och man får alltid en liten reality check när man är hos Andreas. Man går dit och tänker ”Jag är ju riktigt stark och tränad” och vaknar dagen efter med jordens träningsvärk i låren – av att ha sträckt ut! Det berättar exakt vad man kanske saknar i sitt vanliga träningsschema. Och jag tar tillbaka ALLA onda ord om laterala burpees jag skrev igår. Andreas var nämligen jätteglad över att jag gjort just det, så då får jag väl tro på honom.

Och hörrni! Fin tisdag på er!

Idag var jag helt jädrans omotiverad att går och träna. Gårdagskvällen spenderades på barnakuten på SÖS med en son med en befarad jordnötsallergichock. Allt gick bra, men natten blev inte så harmonisk. Dåligt, för att jag inser att jag inte fick så mycket sömn som jag borde, och bra för att jag aldrig kom ner i djupsömn och vaknade jättelätt när klockan ringde.

Klockan 06 klev jag in på Nordic och var otroligt osugen på att träna. Tänkte att om ödet vill mig väl får jag göra en lång skön On the minute med typ tre frivändningar i minuten. Men nej. Ödet ville ge mig en smäll på käften. Ödet slängde tre dryga AMRAPs i ansiktet på mig. Ödet bara ”DU SKA GÖRA LATERALA BURPEES! INTE FEM. INTE TIO. DU SKA GÖRA TJUGO! VARJE VARV! MOAHAHAHA!!” Inte alls skönt. Det här passet hade jag tyckt var roligt om jag hade varit taggad och glad. Nu var jag trött och seg och hade inte fått i mig något att äta före passet. Och när man är på det humöret så känns 20 laterala burpees som döden. Laterala burpees, när man gör en burpee och hoppar åt sidan över skivstången, är Djävulens egen övning. Jag har inget emot burpees i vanliga fall, men det händer något när man ska hoppa åt sidan och dessutom måste hoppa över något. Det räcker inte att fötterna lämnar marken, för hoppar man inte tillräckligt högt slår man på arslet på ett förnedrande och smärtsamt sätt.

Hur som helst. Jag hade varken ork eller vilja att pressa mig. Jag jobbade på i ett rätt lusigt tempo, men det fanns inte mer idag och 16 minuter var det över, och då var det ju lika skönt som alltid. Och nu kan ju veckan bara bli bättre.

Så. Det räcker egentligen med bilden. Det här är anledningen till att jag går upp 05.00 två dagar i veckan. För att få träffa och träna med just de här människorna. Jag har roligt på Nordic varje gång, men det är något speciellt med de här. Idag kändes inte själva passet så bra, jag var trött efter Kraftwerk-konsert och lite efterhäng igår, men då kunde jag använda timmen till att tanka lite energi istället. (Även om coach Jenny sa att mina frivändningar såg fina ut och jag blev extremt stolt.) Här har vi, som synes, tränat klart, hämtat kaffe, trackat Rikard lite för att han är kort och har ont i axeln och hånat Jonas och Kristian för att de inte kan göra muscle ups i räcke. Det kan inte jag heller men jag försöker ju inte ens. Framför allt inte inför publik.

Helt ärligt piggar sällskapet upp mer än kaffet. Så nu kan jag köra fullt ös den här fredagen också, rätt in i helgen!