”Pang” sa det i ryggen, som jag skrev i förra blogginlägget, när jag hämtade på dagis, huksittande. Och även om jag körde hårt på ”det jag inte bryr mig om finns inte”-taktiken har jag oroat mig lite. Var det en bristning borde jag kanske göra något åt det och inte bara låtsas som ingenting. Där är PT-Andreas så himla bra att ha. Vi går dit varje måndag – och om man då har någon skavank kan men be honom kolla på den och oftast har han dessutom en lösning också och fixar med sina magiska händer eller ett par konstiga övningar. Igår sa jag ”Jag vill att vi kör rygg idag” och då gjorde vi det. Vi mjukade upp och vred och det var kalasskönt. Men det där onda i bröstryggen släppte inte. Jag bad honom kolla på det.

Han klämde lite och drog mig i vänster arm. ”Här har vi ju en betongplatta” utbrast han plötsligt och tryckte under skuldran, precis där det gjorde ondast. Ja, till och med jag kände att det var en hård knöl där, en muskel som inte ville samarbeta alls.

”Musklerna har blivit stela under lång tid och till slut blir dom ju sur”, sa han krasst på Timrådialekt och visade pedagogiskt genom att knäppa händerna jättehårt. Ok, i hear you. Musklerna är sur. Han masserade och drog i armen, tryckte och höll emot. Jag kved och svettades. Men det blev betydligt bättre! Och medicinen består i att stå mot en vägg med en boll på det onda, trycka till och röra vänster arm åt olika håll för att få det att lossa. Det var ingen bristning. Dom var bara sur. Det kommer att bli bra.

När det vankas stångkomplex vankas det också att få koll på sina svagheter. Ett stångkomplex innebär att man gör en serie övningar med skivstång utan att sätta ner stången mellan – det som står på tavlan. Det svåraste är att välja vikt, eftersom man vill landa på en vikt där även övningar som marklyft känns givande, men som också går att hysta upp över huvudet från nacken. Inte helt enkelt och kompromissen blir, för mig, alltid att marklyften blir för lätta. Inte jättekonstigt eftersom jag har 100 kg som max i marklyft och vette-fan-men-pinsamt-lite som max på push jerk från nacken.

Ännu jobbigare blev det när jag insåg att min svagaste punkt i komplexet inte var där man kunde tro, utan i frivändningarna. Snälla nån, liksom. Om någon vill ge mig en privatlektion i frivändningar kommer jag att vara evigt tacksam. Och bjuda på lunch. Jag skojar inte. En lunch och evig tacksamhet! Någon hugad spekulant på detta frikostiga erbjudande? Man får ju dessutom umgås med mig både under lektionen och under lunchen – värde uppskattat till flera miljarder kronor.

Men bortsett från frivändningarna var det kul. Jättekul!

Jag har något tok i ryggen, dock. Jag brukar inte dra på mig något som inte är ryggskott i ryggen, men för en vecka sedan drog jag till något uppe i bröstryggen. Jag tänkte som jag brukar ”Det går väl över om jag blundar för det” och taktiken funkade fint. Efter ett par dagar var det nästan borta. I torsdags skulle jag hämta på dagis. Jag satte mig på huk – big mistake – och sonen satsade allt han hade in i famnen på mig och jag fick huksittande ta emot en 18 kilos turbokula i mellangärdet. Det sa pang på samma ställe i bröstryggen och sen kunde jag knappt andas. Men jag höll jättegod min inför fröknarna och tänkte med lite ansträngd inre röst ”ignorera, ignorera”. 

Det har återigen funkat rätt bra. Det gör fortfarande ont, men inte alls lika mycket och jag kan träna, men jag vågar inte riktigt lita på kroppen just nu. Jag är lite rädd att det helt plötsligt ska göra jätteont och att jag ska tappa spänningen i hela bålen. Jag vet inte ens vad det är, om det är en bristning eller kanske en låsning. Men ”Det du inte bryr dig om gör inte ont” (gammalt djungelordspråk) har ju funkat hittills. Snart är jag tillbaka igen och jag ska inte hämta på dagis sittande på huk mer.

Tro’t eller ej, men jag är faktiskt inte bäst på crossfit. Med några få undantag har jag en bit fram till de bästa på passen. Undantaget marklyft där jag ligger i framkant. Men när det gäller att vara glad är det få som slår mig. Tänk på det nästa gång du känner dig lite dålig – du kan alltid vara gladast.

Jag började morgonen med att paddla kanot med Renata Chlumska. Det är lite så jag jobbar, ska jag göra något ska det göras ordentligt och med de bästa. Nu satt hon inte i min kanot, utan i en bredvid, i min kanot satt nämligen Cecilia Saxner från Friskispressen – en av de där man blir riktigt glad av att träffa på pressträffar. Det hela var alltså inte bara en plötslig paddellust så här på tisdagsmorgonen, utan en pressträff med Ahkka, ett outdoormärke från Ellos, som gjort en kollektion tillsammans med Renata Chlumska.

Vi kunde inte ha fått ett bättre väder. Det kändes till och med riktigt varmt där vi satt i kanoterna i solen. Dessutom var det nästan kav lugnt. Och tyst! Vi var ju mitt i centrala Stockholm, men man hörde knappt en enda bil. Nästintill magiskt. Det var alltså inte särskilt strapatsrikt på vår lilla paddling. Eller jo förresten, det kom lite svall från en av skärgårdsbåtarna och jag fick en sticka i fingret när jag skulle klättra upp på bryggan igen när vi hade paddlat färdigt. Ni hör ju!

Renata verkade väldigt jordnära, vilket känns otippat med tanke på att hon livnär sig på mer eller mindre galna äventyr. Och hon hade dessutom gjort stora delar av sin kollektion i orange. Jag älskar orange! Däremot älskar jag inte outdoor-livet, så kollektionen var förutom färgen, inte så mycket för mig. Men om jag ska till fjällen eller så i vinter åker jag hellre dit i hennes snygga kläder än i något jag har i garderoben hemma.