När man har en sommarstuga på en jättestor udde ut i Mälaren får man ibland träna på andra sätt än man är van. I helgen var det städ- hugg- och fixhelg. Vi avverkade träd, krattade, eldade och kånkade bräder från brädgården. Och jag älskar det! Nu högg jag inte så mycket med yxan som jag brukar – jag ville gärna hålla koll på min 4-åriga son som gärna drog omkring runt, och lite för nära, elden – men det blir ändå en hel del kroppsarbete på en sådan helg.

Men jag krönte naturligtvis helgen med ett pass som bästa coachen Jakob hade snickrat ihop – ett specifikt sommarstugepass där jag inte behövde något gym eller redskap. Däremot behövdes arbetshandskar eftersom det enda stället jag hittade att göra wallclimbs på var i grusgången och det gjorde skitont i händerna.

Och jag behöll handskarna på när jag skulle göra chins. Man vet aldrig vad som gömmer sig uppepå den där brädan man ska hålla sig i. Det kan ju vara spindlar, en skalbagge eller fan vet vad. Och när man har varit på brädgården och huggit med yxa har man tjänat in lite ”IIIIHHH en spindel”-pjosk.

I morse var det däremot gymdags igen. Det var en par-WOD med två AMRAPS (så många varv som möjligt) av 10 hantel-burpee-thrusters och 200 meter rodd och den andra var 15 tunga dips och 200 meter löpning. Om dipsen blev för tunga fick man skala ner lite i antal, och fick ta hjälp av lagkompisen som fick förnedringsputta upp en. Under genomgången brände min lagkamrat Rikard av 15 snabba dips. Sedan puttade han upp mig en gång och sa ”Nu orkar jag inte lyfta dig mer”. Det fick han göra ändå, latmasken.

Burpee thrusters och rodd var roligt och jobbigt. Den andra AMRAPen var jobbig, men inte rolig någonstans. Puttad i varenda dip och tungrumpe-springa 200 meter några gånger. Fy tusan! Det där med löpning, alltså. Näe. Höften kändes ok i alla fall.

I morgon är det löpningspaus på Nordic. Då blir det roligt i stället.

Tillbaka i min komfortzon och tillbaka på Nordic. Det känns jätteroligt att ha varit ens en liten del av helgens lyckade halvmara, men nu är det nog med löpning för min del för en längre tid framöver. Jag är inte skapad för att springa. ”Vi föds till att springa” säger en del, och det må så vara, men i så fall har jag vuxit ifrån det. Höger höft är inte riktigt sig själv, det känns liksom inte som att den sitter fast ordentligt när jag tar löpsteg. Jag försökte springa över ett övergångsställe i morse, men det gick den inte med på. 

Därmot låter höften mig göra vad som helst utöver just springa. Just nu är jag egentligen i mitt idealläge – kan inte springa, men kan göra allt annat. Tillbaka på Nordic i morse var mina ben snälla mot mig och lät mig knäböja tungt och hoppa upp på boxen utan att kännas av särskilt mycket alls. Däremot känner jag att jag inte vill utmana den mer än nödvändigt, så jag bestämde mig idag för att inte springa Tough Viking 10 maj. Jag vill verkligen inte riskera att skada mig på riktigt. Det är inte värt det. Jag får köra Tough Viking en annan gång.

Så nu är det 100% crossfit igen, och cykling till jobbet ibland för att få lite kontinuerligt flås. Nu är det full fart upp i ringarna, för där går det just nu lite trögt framåt. Och det är ju inte så konstigt när mina lats är dumma i huvudet och inte fattar när de ska jobba. Coach Jakob har upptäckt att mina lats inte kopplar in när det ska, så nu får jag göra en del kontaktövningar för latsen. Till exempel den på bilden. Den ska egentligen göras i en cablecross, men eftersom mitt gymkort till det vanliga gymmet slutat funka så fick jag improvisera med ett par gummiband i pullupsräcket. Ta tag i banden, släpp upp skuldrorna, och sedan handlar allt om att placera skuldrorna rätt, se till att latsen spänns och sedan långsamt dra ner armarna och behålla spänningen så långt det är möjligt. Och så gör man det igen. Och igen. Tills de hajar! Latsen alltså.

Och jag tycker att det är roligt att träna, även om det inte ser ut så. På den här bilden ger jag fokus ett ansikte.

Foto: Björk Ódinsdottír (Alltså bild 2. Den första har jag tagit alldeles själv.)

Jaha, då var det dags. Women’s Health Half Marathon skulle avverkas. Ni som har läst bloggen tidigare har ju kunnat gissa att det här inte är det jag sett mest fram emot i världen, men skam den som ger sig. Det är ju trots allt bara ett par tre timmar av mitt liv. Och man kunde ju passa på att bli lite solbränd på köpet. (Vilket jag inte alls blev, för jag smörjde in mig på tok för mycket för att så mycket som en stråle skulle kunna komma igenom.)

Det började lite stressigt, för eftersom busslinjerna inte gick hela vägen ut på Djurgården – vägen var avspärrad eftersom det tydligen skulle gå något himla lopp där! – så man fick gå långt. Väl framme, när jag hade fått tag på min nummerlapp, hade de plockat bort säkerhetsnålarna, så jag fick sätta fast eländet med en rejäl bild gaffatejp. Det var visst fler än jag som inte tog mig och mitt springande på så stort allvar! Men det här med att tejpa bröstvårtorna ska ju vara bra när man springer långt, har jag hört.

En kort språngmarsch till starten och sedan var det igång! Först drog Isabellah Andersson iväg och fem minuter efter tog jag och ett tusental hugade tjejer upp jakten på henne. (Det var ett mycket behagligt startskott, för er som bekymrat er sedan mitt förrförra blogginlägg. *Poff* liksom.) Jag tassade på till tonerna av Jesus Christ Superstar. Ja, det är sant, jag sprang till musik. Tidigare har jag bara sprungit till prat, om det nu är sommarprogram, Spanarna, P3 Dokumentär eller något annat, men den här gången tänkte jag testa musik. ”Jesus Christ Superstar? Verkligen?”, tänker ni kanske nu. Ja, jag är en sucker för musikaler och JCS är min favorit. Funkade jättebra tills efter ungefär 15 kilometer, när jag var törstig som ett as. Då hjälpte det inte alls att en nykorsfäst Jesus väste ”Oh God I’m thirsty!” i öronen.

Vid 6 kilometer tog AD-Sofie och hennes syster Lisa emot oss. De spelade Kent och hejade på mig. Det gav lite extra energi och jag kunde springa resten av första milen. Sedan började problemen. Först och främst började det andra varvet med att man sprang igenom målet. Fy så knäckande rent mentalt att springa igenom bågen där det stod ”MÅL” och veta att man har lika långt PLUS LITE TILL kvar! Djurgården i vårprakt är vacker, men det är ju SAMMA VITSIPPOR och SAMMA NYGRÖNA TRÄD på andra varvet. Då har man ju liksom redan sett dem en gång.

Sedan började utsidan på höger höft göra ont i varje steg och jag bestämde mig för att gå en stund. Vid det här laget hade magen också börjat göra lite ont. Jag får lätt löparmage, och det är klart att det inte blir bättre av att plötsligt springa två mil efter att bara sprungit 5 kilometer i stöten tidigare i år. Jag testade att börja springa igen lite då och då, och sprang någon hel kilometer ibland, men höften gjorde bara mer och mer ont. Nej, tänkte jag. Det är inte värt att offra något för det här loppet. Jag är inte en löpare. Om jag ska skada mig ska det vara när jag gör något som jag tycker är roligt och värt. Som att lyfta tungt. Jag fattade beslutet att gå resten av loppet. Det var betydligt roligare än att springa. Jag älskar att gå och det var ju inga problem att göra det i en mil. Jag kan också gå fort och gick om flera stycken som sprang.

Jag hade knappt börjat på mitt andra varv när det här superkvinnan hade sprungit i mål (på riktigt alltså, inte bara för att gå ut på andra varvet). Isabellah Andersson gick i mål på 1.16:02. Jisses vilken kvinna! Klart att hon gör tummen upp till sig själv.

Jag tog lite längre tid på mig. Efter drygt två och en halv timme fick jag springa i mål – ja, jag sprang faktiskt de sista hundra meterna – och fick ta emot mitt armband. Man kan väl sammanfatta det så här: Loppet gick inte som jag hade tänkt mig. Jag hade inte planerat att gå halva loppet, utan tänkte försöka springa största delen, men höft och mage sa nej. Där gick det förvisso som planerat – det gick dåligt och jag släppte stoltheten och gick, jag offrade mig inte så att jag skulle behöva betala för det efteråt. Det lärde jag mig på Göteborgsvarvet 2007, när jag ”sprang” med en enorm bristning i vristen som resulterade i 6 månaders rehab.

Precis efter loppet fick jag väldigt ont i magen och tog en taxi hem till toaletten, men det var ju tämligen snabbt övergående. Höften mådde bättre av en Ipren och en kvälls och natts vila. Idag känns det mer som en kraftig träningsvärk än något annat. Det blir träning som vanligt i morgon har jag tänkt.

Sprang du? Hur gick det? Och vad tyckte du om loppet?