Foto: Running Sweden

Igår blev en lång rolig dag.

Vid 12 åkte jag och två kollegor ut till Solvalla för att rodda inför årets PwC Fun and Charity Run. Ett lopp med 5 km gång, 5 km löp eller 10 km löp med start bakom startbil nere på travbanan, ett slingrigt varv där och sen upp och runt den träningsbana som går genom skogen bakom Solvalla. Kuperat och utmanande!

För varje kilometer som löparna eller gångarna avverkade ger vi på PwC 25 kronor till Mattecentrum och i år en satsning på nya mattecenter i utsatta områden i Stockholm där generellt mattekunskaperna är låga bland skolbarn.

Jag hade hand om våra funktionärer, cirka 25 stycken med olika uppgifter som nummerlappsutlämning, värdesaker, vätskelangning visa vägen längs banan osv. Running Sweden var tävlingsansvariga och samarbetet funkade jättebra som vanligt!

Över 200 löpare med hälften kunder och hälften PwCare tog sig an loppet.

Solen sken och allt flöt på bra. Hade tagit in en världsbra fotograf- Johan Marklund som fick till riktigt fina bilder-först sittandes på Startbilen och sen rännandes runt banan.

Dessutom kom ett innebandylag och hjälpte till att langa vätska.

Allt flöt på så bra igår- skönt att det är andra året så man har lite koll. Banan är tuff men det blev snabba tider ändå:

På 10 km vann i damklassen Ewa Fallenius från FAR på 46:30 och i herrklassen Anders Söderlund från One Motion med 36:09. I damklassen 5 km vann Helena Magnusson från PwC på 24:10 och i herrklassen Daniel Nordström för Structur AB på 19:47.

Jag är grymt imponerad av min Nicke som susade in på tredje plats i 5 km klassen. Dessutom sprang mina två chefer riktigt bra och överlag var det så roligt att vara i målområdet och se alla gå i mål. Jag är inte ett dugg sugen på att springa såna här lopp, mycket roligare att jobba! Härlig löparglädje och många gjorde så fina insatser!

Foto: Running Sweden

Access Rehab var också där och tog hand om stela ben och ömma kroppar.

Efteråt hade vi buffémingel inne på ”Ströget” med prisutdelning. Vid det här laget hade luften helt gått ur mig för andra gången den här veckan och jag ville helst åka hem och sova

Och det gjorde jag. Nio timmar och nu är jag on fire igen!

Tusen tack alla som var med och gjorde årets lopp så bra!

Foto: Running Sweden

Team Lidingöloppet!

---

Fullt ös idag! Sängen kommer kännas underbar ikväll!

---

Att sänka sina ambitioner och nöja sig med bra nog. Det är inte min melodi men jag har fått anamma den lite då och då för att få det att gå ihop. För att för hundra år sen kanske min typ-A personlighet hade haft höga krav på sig också- men inte haft hälften så många områden att pressa sig inom. Jag ska vara världens bästa mamma till min dotter. Det är alltid viktigt. Sen får resten vara just bra nog och ibland riktigt halvdassigt också.

Få upp barnet. Få upp hennes hår i en bra nog fläta och lyckas göra en bra nog matsäck till dagis. Få på mig kläder som är helt ok, och kasta på lite mascara och en fläta (har alltid fläta på jobbet)- bra nog! Jobbar på insidan och struntar mest i utsidan.

Få med iallafall hälften av grejerna ut genom dörren och inte lså ihjäl oss när vi tydligen ska spurta utför bergsstigen till dagis i gummistövlar på fel fot. Att komma ihåg att det var trädgårdsdag på dagis- men inte komma ihåg vilken dag- bra nog?

Bra nog!

Att åka nästan rätt till mötet med fina Nina från Fitness. (åka till jobbstationen, inse att man skulle klivit av och åka tillbaka och bara vara två minuter sen!- bra nog!)

Att sen låsa in sig på jobbet och göra ett pussligt funktionärsschema med över 40 poster och 20 funktionärer. Att fem minuter innan man ska briefa dem komma på att jag nog kan använda förra årets slideshow om jag bara ändrar lite i den. Hinna ändra hälften och få förklara att hälften inte stämmer riktigt- bra nog!

Att tänka att nu har jag jobbat och slitit så så det är dags att ta ett break och träna lite med Magnus. Prata lite om våra fyra fantastiska pass vi ska hålla på Workout Åre nästa helg.

Så gjordes. Tunga benböj och frivändningar som var riktigt bra! Kände mig stark!

Hem och hinna skarva lite med MiniMe innan hennes pappa hämtade henne och lämnade ett gott hembakt filmjölksbröd. (tips- skaffa ett snällt ex som är kock!).

Ha alldeles för mycket skogslängtan och löplängtan så snöra de där trasiga skorna och tassa iväg till Ursvik för en bra nog löptur- 6,5 km kuperad fartlek i underbar kvällssol som nådde mig mellan skira gröna löv. Allt annat än bra nog känsla- fantastiskt!

Hem och sätta fart med allt igen inför imorgon: en lång lång pysslig dag som jag tänker starta med en boost: träning utomhus med Friskis och Svettis och två fina vänner!

En helt klart bra nog dag idag!

---

Jag går och smålängtar efter de här ”härliga dagarna i maj”. Så kommer jag på.
De är nu.
Det är 15 maj. Alltså har halva maj gått. Solen värmde mig och MiniMe på vår stig till dagis imorse. Det blommade överallt och den där gråbruna fågeln pickade efter mask.
Så de där dagarna jag längtar efter: De är här nu. Det är bara att det är lite mycket på agendan.
Och det är det alltid. Så det är bara att stanna tiden. Flera gånger om dagen. Och vara där.

---

Oftast är jag obotligt glad. Driven. Ser inga problem och ser jag dem skakar jag lite och vänder på dem och vips är de en utmaning med en lösning.

Men idag gick luften ur. Jobbet och bloggen hör inte ihop men bloggen hör ihop med mig och nu är jag som ett pyst däck. Helt platt.

Har satsat och laddat och jobbat så med en sak och med en person som jag nu inte kommer att samarbeta mer med och det gör ont i hjärtat.

Mitt jobb är lite ensamt ibland i sina processer och för det mesta gillar jag det men att ha möjligheten att samarbeta med någon man klickar med, som man kompletterar professionellt och sen inte kunna fortsätta samarbeta med henne- ja jag är ingen maskin. Det gör lite ont.

Men. Det bästa i mitt liv är att yrkesmässigt ligger inte alla ägg i en korg och Tjejmarathon som drivs via Starstruck Unlimited och min enskilda firma- (Formstark Hälsa heter den just nu tills vidare)- de två bitarna går som på välpumpade snabba smidiga däck det ska ni veta!

Jag ska försöka samla lite energi för att rodda inför PwC Fun and Charity Run imorgon där jag har ansvar för 30 funktionärer varav 10 stycken är skolbarn och skickar er över till Tjejmarathon där ni kan läsa lite matnyttligt om långpass, utrustning och varför man springer olika pass.

Ha en fin kväll!

Källor till glädje och inspiration

---

Min fina vän Annelie som gjort en lång häftig resa i livet står bakom ett mysigt lopp som hade premiär förra året:
Flatenloppet ger i år de pengar de får in till stiftelsen Trygga Barnen som stöttar barn som växer upp i dysfunktionella missbrukarfamiljer.
Förra året var jag, N och MiniMe funktionärer. MiniMe fick springa i mål och har medalj- mycket nöjd! Det var ett enkelt och väldigt trevligt arrangemang med massa goa glada människor!
Banan går runt sjön Flaten med start och mål vid badet. Det är en jättefin sträcka som mäter 5,8 km.
Jag ska försöka vara med i år på ett eller annat sätt! Kanske ses vi där?

---

Vilken dag. Jag gjorde ett schema för varje timme av denna dag imorse och KABOOM jag följde det exakt!
06.00 uppstigning. Yoga. Plock. Pack. Frukost och sen pang på en helt fullspäckad dag.
Kl 14.30 tog jag emot Peter från Trimtex och Stefan från Enervit. Sen Johan från X-Kross, Tomas och Sandra från Lidingöloppet och Rubin, Mia och Colm från Running Sweden.

Vi hade en liten minimässa i anslutning till vår PwC Lidingö Challenge Kickoff.
Klockan 17 var det dags för själva kickoffen vara huvuddel förstås var intervjun med Lisa Norden. Vilken go tjej! Vi hann prata både innan och efter och hon är verkligen helt fantastisk!
Ödmjuk, trevlig och väldigt inspirerande!

Jag talar om att förutom Anna Grundahl är Lisa min idrottsförebild
Efter en inspirerande intervju var det så dags att träna!
Jag var hjälptränare i Rubins intervallgrupp. Lisa hakade på på cykel.
2 (3,2,1) minut och det är fortfarande ovant att försöka springa fort. Men kul!
Jag har haft en riktigt fin lång dag som Inte är slut än för det är lite kvällsjobb klar. Massor med energi från en rolig dag på jobbet!

---

 

Jag skrev om FOMO -fear of misssing out förra veckan.

Det här med att vara orolig att man missar något kul andra gör. Behöva säga nej och få ett stygn av..småsurhet? Alla har så kul, gör så mycket häftigt och här sitter/står/ åker/ diskar jag.

Well. Det händer så mycket hela tiden. Det är events och händelser hela tiden och alla som informerar om dem verkar vara professionellt drillade marknadsförare som lyckas få just DERAS fest, event att framstå som det du inte får missa. 

Och när du inte just då står med fötterna i den trygga mylla som är längs just din väg. När du just då inte har landat i att jag är ju här för det här är mitt liv. Då kanske FOMO inträder.

Men vad är det du missar? Är det inte så att du ska göra något roligt själv snart? Om du tänker efter, är inte du just där du är för det är så ditt liv ser ut. Är inte det bästa du kan fokusera på i det läget att göra det så bra du kan just där du är nu?

I ditt liv går du i första ledet. Följer du någon annans, till synes genom Instagramfilter, häftiga liv blir du bara en i en skara. Och jag lovar- de där människorna du avundas de har ångest och FOMO de med!

Rocka ditt jobb. Rocka din dagishämtning. Gör nuläget till det bästa du kan. Rocka din värld! Gör det nu!

---

Jag fick förra veckan hem Triathlon för dig att läsa.

Riktigt bra timing eftersom triathlon är i (ett av alla mina) fokus just nu.

Det är mindre än två månader till Vansbro HalvIM och två olympiska distanser har jag ju harvat mig igenom med ett tjockt pannben men när det gäller längre distanser så blir detaljerna viktigare.

Boken är underbar! Jojje Borssén och Jonas Colting kompletterar varandra bra. De bjuder på sig själva, sin kunskap, sina misstag och sina historier. Bilderna från triathlontävlingar för över 20 år sen är fantastiska.

Den relativt nya sportens historia återges och på var och varannan sida är det korta intervjuer med triathleter.

Det är tips på träning, både får sprint och längre distanser men även kost och förstås prylar! Men! Det jag gillar mest är att de på flera ställen påpekar just det som är min ledstjärna och alltid kommer vara- träningen är viktigast, prylarna sekundära.

Till boken kommer en DVD som jag gissar är både bra och rolig men den har jag inte hunnit se än.

Boken får iallafall 4 #vavavoom av 5.

---

När jag kör fram och tillbaka till Värmland passar jag alltid på att lyssna ikapp på det jag anser vara den bästa podden på nätet om du vill lära dig mer om optimal hälsa och uthållighetsidrott- främst ultralöpning och triathlon.

Jag menar förstås Endurance Planet. Jag knarkar ju näringslära så gott jag kan i alla medier jag kan och därtill vill jag få mer input i träningsupplägg för ultra så jag lyssnar på ALLT. Och läser ofta vidare. Gärna på NCBI som jag älskar! Mitt uppslagsverk på nätet!

Senaste pratade Ben Greenfield om vikten av vitamin K2 och hur den påverkar din risk för benskörhet.

De fyra bästa kompisarna för ett starkt skelett är: D-vitamin, Kalcium, K2 och magnesium.

K2 glöms ofta bort men är viktig på så sätt att den hjälper kalciumet in i skelettet genom att aktivera ett protein som heter osteocalcin. Läs mer på NCBI om du vill grotta ned dig.

Om inte kalciumet kommer till skelettet så kan det istället lagras in där det inte alls gör nytta- i blodådror till exempel. Inte så bra.

Vitamin K2 gör massa andra bra saker också och har på senare tid genom forskning fått ett uppsving och ett fokus som separerar den från sin kompis vitamin K1 som har mer med blodets koagulering att göra

K2 är dock ett vitamin som är lite svårare att få i sig. Finns i ägg, hård ost, mjuk ost, kött, smör och dessa varor bör vara ekologiska anser jag. På den här sidan kan du läsa mer om K2 och mer om var du får i dig det.

Speciellt om man är vegan eller vegetarian. Ännu en anledning att undvika absolutism i sin kost.

Om de här fyra näringsämnena är det du bör inkludera i kosten så är ju motion där du belastar skelettet det du ska se till att göra i vardagen. Löpning till exempel- det du! Det är bra för starkt skelett!

---

Idag fick jag till ett riktigt bra träningspass. Inte raketfort eller med runners high men sådär stadigt och bra och som jag tänkt.

Jag har väldigt svårt att hålla nere farten i början på mina pass och det är ju egentligen rent fysiologiskt då vi har mest energi men får ofta upp en bättre uthållighet på högre farter om jag tar det lufnt först.

Progressiva pass är precis som de låter: de går allteftersom fortare, under kontrollerade former.

Det finns lite olika upplägg: dela upp passet i tre delar, springa större delen av passet i distansfart och sen öka till en fart motsvarande halvmara eller milfart (eller riktigt jobbigt för dig som inte har stenkoll på de farterna) sista ”kvarten”. Ett tredje sätt är att springa ett distanspass och sen dra på ordentligt (nära max) de sista 6-10 minuterna och sen jogga ned lugnt förstås.

Träningseffekten av dessa fartökningar blir bra eftersom du har ”kilometer i benen” men skaderisken är mindre eftersom du är minst sagt ordentligt uppvärmd. Därtill så är belastningen mindre än ett genomgående hårt pass eftersom du inte springer nära din anaeroba nivå hela passet utan när det ”tar som mest” brukar jag tänka.

På marathons hemsida kan du läsa om sk ”kenyaner” som passen ibland kallas.

Jag tycker de här passen är bra för de som tränar med relativt hög mängd eller som håller på och lär känna sina högre farter. det är inte säkert att du kommer genomföra passen perfekt i de tempon du bestämt- men du får ett bra fokus och ett bra träningspass det lovar jag dig!

Jag har ju inte testat mig max på någon distans på väldigt länge men vet ungefär hur jag ligger till. Kroppen kändes mest öm i sittbenen sen igår men annars helt ok. Mina övningar jag fått av Andreas för bröstryggen gör att jag är mycket jämnare i steget nu.

Har en rätt kuperad asfaltsrunda på 15 kilometer som skulle bli perfekt idag: 5 km @5:40, 5 km @ 5:20 och 5 km runt 4:50-5:00 var tanken.

Första fem gick bra. Lyssnade på ännu en podcast om att lyssna på sin inre röst och följa sitt hjärta. Det temat är outtömt helt enkelt.

Vände in i motvind. Uppförsbacke. Steget kändes fantastiskt bra. På fötterna, som alltid, mina trasiga jättelätta Inov-8 som ger jättefin markkontakt. Helt klart fantastisk asfaltssko.

Första fem strax under 5:40 fart men tycker ändå jag höll nere tempot bra.

Upp lite i fart. Gick lite fort, saktade ned. Hittade rätt i steget och landade nog någonstans runt 5:20 i snitt.

Inför sista fem gick det uppförs och ökningen kom liksom av sig. Blev helt matt och fick stanna och ladda om lite mentalt. Men sen ökade jag successivt igen och sista tre kilometrarna smattrade jag iväg på 4:50, 4:48 och 4:43 med avslut mitt i en backe med lungorna nästan utoinvända.

Nedjogg med rörlighet.

Ett sånt där pass jag är stolt över. Ibland är det bra att följa en plan. Känslan av uppfyllnad är stor då. När man annars tränar mest på känsla kan passen sluta hur som helst.

Resten av dagen har bjudit på släp av nedsågad rönn och ett besök till stallet där vi hyr en ponny en timme. Jag, MiniMe och snällaste ponnyn Moa ute i trollskogen bland solstrimmor och fågelkvitter. Det är lycka det, både för salig dotter och hästälskande mamma!

---

Allt annat är slöseri med tid!

---