Det har legat ouppackat ett tag på jobbet. Den här TRXliknande mokajängen från Casall. Kläderna jag fick kastade jag mig på på en gång. De är störtsköna men har man de plommonfärgade tightsen och tröjan på sig tillsammans ser man ut som man ska på pyamasparty!

Det är bra kompression och känns väldigt hightech. Dock åker ALLTID Casall tights ned på mig. Gissar att jag har en timglasform stöpt i annan maskin. Men de här snörde jag åt bra i midjan iallafall och de var riktigt sköna att springa i!

Igår hade jag mina vanliga gamla HM-löparshorts och trasiga Inov-8 när det var dags att testa kroppen efter min lilla bihåleförkylning. Galet nöjd med att ha kryat på mig så snabbt- får skriva om dunderkuren sen.

Jag tog 2 snabba kilometer nere vid sjöarna och körde lite övningar för höfterna. Sen körde jag en styrkecirkel i lekparken.

Det var väldigt smidigt att hänga upp Multi Balance Trainern i gungorna. Man kan träna det mesta utan redskap men bra övningar för ryggen kan behöva att du drar i något och då funkade den här ypperligt för rodd.

Smidigt att ta med också då man packar ned den i en liten påse!

Körde 3 x 10 armhävningar på tårna. 3 x 12 rodd i MBT’n. Sen utfallssteg och sidohopp och plyometriska övningar för att väcka benen (hej ni ska springa 16 mil om 10 dagar är ni med?). Sen enbensplanka med rörelse fram, bak, sida och vridning.

Jag testade även att stoppa i fötterna i handtagen för att göra plankan med ”springande ben” men se det var lättare sagt än gjort då vikten av ena benet i ena gjorde att den sidan gled ned då den löper fritt i en ögla mellan handtagen..om ni fattar. Jag landade pladask flera gånger i gruset vid gungorna och hade grus både här och där och där. Säkert underhållanden syn från fönster runtomkring…Jag ska göra det igen för planka med rörliga ben det är mumma för bålstabiliteten det.

Och efter passet kände jag mig bara helt fantastiskt pånyttfödd. Helt underbart att vara frisk och att kroppen känns pigg. Det här loppet sitter till största del i skallen och den försöker jag boosta nu så gott det går.

Oftast dras mina tankar till någonstans runt midnatt när det är mörkt, jag har varit igång i sisådär 14 timmar, allt gör ont och det fortfarande är flera mil kvar. Det är liksom den passagen som behöver buffras för. Samtidigt den delen man längtar lite till. Ja det är lite knasigt allting.

Det finns fler produkter i Casall HITserien och jag hade gärna som sagt testat fallskärmen. Här kan du läsa mer och har du en smartphone kan du ladda ned appen också!

---

…det vi säger om människor när de lämnat jorden.

Tänk om alla fick veta idag hur fantastiska vi tycker de är, hur vi respekterar dem, hur de imponerar på oss, gör oss glada. Inspirerar. Tänk att de ofta måste dö för att vi ska samlas i en från hjärtat hyllning.

Tänk om vi väljer att imorgon, eller redan idag, berätta för någon hur mycket de betyder för oss.

Så skapar vi levande legender. Levande legender som får en boost att verka vidare.

Ringar på vattnet. Goda ringar på vattnet.

---

Gissa vad- DET BEROR PÅ! Allt beror på!

Och jag tänker fortsätta skriva om ren kost och folk behöver inte hålla med och får gärna rekommendera O’boy efter långpass men det kommer inte komma härifrån. Från mig kommer isåfall tips om havremjölk med ekologisk kakao och en ekologisk banan och det får vara hur jäkla pretto som helst men det slinker ned så mycket skit i kistan hos både mig och andra så jag ser ingen anledning att rekommendera att man köper hem fettreducerad kakao och sojalecitin.

Jag tänker inte tipsa om tillsatser. Så enkelt.

Till vardags äter jag riktigt bra men på mina långpass blir jag lite bekväm och hinner inte baka egna bars utan fastnar i socker och quickfixträsket. Jag kommer peta i mig lite väl mkt processade skitgrejer och socker en masse för att ta mig igenom mina 16 mil men tids nog är det tänkt att jag ska vara lite hälsosammare och lite mer back to basics. Ännu starkare fettförbrännare- det är ju såpass låg intensitet så det är fullt möjligt. Hjärnan kan få lite socker att roa sig med men kroppen klarar sig rätt bra på mestadels fett. Riskerar ju liksom aldrig att ta slut.

Ben Greenfield är lite extrem, milt uttryckt. Killen är verkligen cutting edge men det är roligt och intressant att lyssna på all hans kunskap. Han tränar och tävlar ketogent- alltså med väldigt låga glykogennivåer i kroppen med en fettförbränning som är av hög klass. Killen tuggar en Ironman på under 10 timmar lätt så han vet vad han pratar om. Han är väldigt extrem men jag bara älskar att ta till mig en del av hans tips och just nu så läser jag på om det här UCAN Superstarch som jag nu rett ut är icke genmodifierad majsstärkelse som inte är modifierad på vanlig väg utan med ” heat and moisture” men jag är ändå lite skeptisk. Har fått massa prover hem jag ska prova men de innehåller vassleprotein och jag brukar få kväljningar av allt flytande som är tjockare än vatten eller juice. Jag har aldrig druckit en proteinshake i hela mitt liv och kommer nog aldrig göra.

Men har du tänkt att köra en Ironman på socker så kika in på det här youtubeklippet för ett annat sätt att tänka. Kanske verkar lite extremt men..Allt som ger en ny dimension berikar sinnet tänker jag. Ser ut som ett lab mer än ett kök…..

Enjoy

---

Det är så fantastiskt med kost. Det är lite religion. Gud är fett, satan kolhydrater i en religion och i en finns Jesus som är protein och så Judas som är socker och så har vi en religion där köttet är djävulen istället. Att det på samma dag kan släppas kostråd som är så olika som handlar om hur man äter för ett och samma syfte- ja det visar bara hur spretig och rörig denna djungel är. Eller kan vara.

Jag har hört några av Axas kostråd och tänker att är det liksom ok att 2013 visa en ljus macka med skinka (utan att säga att den inte ska vara hoppressade grisbitar) som bra återhämtningsmål? Kan man skriva att ”tomma kalorier bygger inte en stark kropp” och några rader senare rekommendera att chokladdryck är bra återhämtning? ”Macka med ost eller skinka till mellis”? Det känns som att göra en tidsresa sisådär 20 år tillbaka i tiden. Det är ingen som dör av att äta ovan nämnda saker- men ska man ta sig tid att ge råd så kanske man kan ta det lite längre?

Två lästips att reflektera över:

Axas kostråd för kost runt träning-Här.

Fredrik Paulins tips för mat runt träning här.

Båda släppta idag.

Såhär är det också som en helt annan parantes: Kostrådgivare kan vem som helst kalla sig. Det är du när du säger åt ditt barn att äta upp maten. Ger råd. Om kost. Ät! Det finns inget som reglerar det. Jag kallar mig kostrådgivare för jag har utbildat mig inom kost till och från i 12 år och jobbar med det men det är ingen titel som regleras av någon. Jag skulle kunna hitta på allt jag skriver och säger men de som jag hjälper kommer förhoppningsvis märka att jag lägger tid i stort sett varje dag på att lära mig mer om kosten och hur den påverkar oss och efter att ha jobbat så länge med det så sitter det en del i skallen som inte behöver sitta i en titel även om jag gärna hade läst till nutritionist.

Alltid ständigt lärande är mitt motto. Att inse att man aldrig blir fullärd, att det alltid blir mer att lära, ju mer man lär sig. Det är både underbart och frustrerande.

Kostråd är en djungel alltså och det är verkligen så att ju mer jag lär mig desto mer vill jag veta. Senast idag lyssnade jag på Low Carb förespråkaren Tim Noakes som kommer ut med en ny bok i november. Hans kända bok The Lore of running handlar mycket om att äta en massa kolhydrater men han har lärt om totalt. Bara en sån sak.

Forskningen går framåt, vi får fler och fler empiriska studier att jämföra och där gör grabbarna på Träningslära ett hästjobb. Kan verkligen rekommendera att läsa där för non-BS utredning av vad som verkligen forskats fram.

Hur du ska balansera upp kolhydrater, fett och protein kan inte jag säga. Det beror på. Beror på massa saker. Men en sak är säker- du ska veta vad du äter och du ska äta riktiga råvaror. Där är början. Ta en kritisk machete med dig in i kostdjungeln och lycka till!

---

Alltså. På en skala av typiskhet så har jag en 10 av 10 just nu.

I intervjun på Möt Löparen så hävdar jag att jag minsann aldrig är sjuk och skadad det är jag minsann inte även om jag berättar om min gamla stukning (den jag fick 2010 tre veckor innan min första fjällmara).

Men i fredags- där när jag sprungit 52 kilometer och hoppade på ett av de här nya snajsiga tågen från Västerås till Stockholm- där och då bröts en svit där det var 1,5 år sen jag var ens förkyld.

AC’n på tåget kylde ned mig och man pratar om ett ”öppet fönster” efter träningspass när man är infektionskänslig och efter 52 km är och flera veckor med rätt stor mängd är man nog rätt öppen för bakterier. Jag brukar alltid ta hand om mig bra och borde varit medveten men nu satt jag bara och vilade, frös och sprang sen vidare. Det klarade inte mina bihålor och hade det varit någon annan dag hade jag tagit det jättelugnt på lördagen men nu var det slit och släp pch flytt och damm och drog säkert i mig massa dålig luft på återvinningsstationen. Det var liksom inte läge att inte hjälpa till med flytten. Igår fortsatte det, barnkalas, storhandla, röja förrådet färdigt för sånt hinner man ju inte en vecka med hämt och lämning. Ja är man efterklok ser man att man skulle ta det lugnt men det är inte så lätt att få livet att gå ihop.

Mina Hokas är inte heller de mest stabila även om de känns så och högerfoten som gick upp igen under Axa började ömma lite. Kylt och lindat och den känns ok men ..känns och känns den nu kommer den definitivt kännas under 16 mil i terräng.

Så..rätt åt mig. Typ. Men jag har världens starkaste immunförsvar ändå för jag känner att det känns bättre redan. Jag kör alla huskurer jag kan, drar ned än mer på mjölkprodukter och animaliska produkter, dricker kokt vatten enkom och mycket hett vatten med ingefära och citron. Har just offrat en gammal vattenflaska för att göra en egen nässkölj och gjort storkok av kitchari som jag ska berätta vad det är imorgon.

Det är bara så himla typiskt men inget att stressa upp sig över. Jag har 11 dagar att bli dunderfrisk igen och lite bumps in the road ska det väl vara ändå ibland. Det härdar. Eller vad man säger.

Här är ett inlägg från min nya favoritblogg. Hitta en mer politisk inkorrekt löparblogg!

---

Ibland slår det slint. Ibland snurrar det. Ibland är det kaos och ibland blir man saligt förbannad. Ibland är folk elaka, missunsamma, jävlas och slänger ur sig saker man inte förstår.

Ibland är den där klara vägen framåt inte så klar alls. Man måste ta beslut, ta aktion, ta ett steg, ta ställning. Men man vet inte och man har inte tid att tänka sig ned att tänka efter.

I livet- på jobbet, till och från jobbet, på familj, på barn och på vänner kan man ibland känna att man antingen vill explodera eller implodera. Man läser något på Facebook eller Twitter som sticker precis som en spetsig nagel i ögat och man är så nära att skriva en syrlig kommentar. Men man vet att man inte riktigt vill öppna den dörren och att man egentligen inte riktigt kan backa upp det man tänkte skriva.

I alla såna här situationer. Där man inte får lugn inombords. Och inte kan sticka ut och springa och sen ta ett helt sunt logiskt beslut.

Så har jag två mantran. Nej flera men två som jag använder när jag inte riktigt vet hur jag ska göra och behöver lugna ned mig lite:

Be so good they can’t resist you.

Var så himla bra, så positiv, så närvarande du bara kan. Det kommer inte bara driva folk till vansinne men kommer även ta dig längre än om du är den där bittra sura. Ge allt du kan, just då. Ditt bästa! Bara där du är just då. Rise above. Var den större personen- svara varmt fast någon var lite kort mot dig- för du vet att det inte beror på dig utan på hur de känner för sig själva. Låt inte det komma åt dig. Låt dem ha den dåliga energin kvar och ös lite av din egen på dem. Gå ifrån diskussionen rikare. Den här tog jag till alldeles nyligen. Funkade ypperligt!

Och när du inte vet hur du ska välja. Vad du ska svara. Hur du ska reagera. Tänk som hjärtat- långsiktigt. Det ska slå hela livet. När du lyssnar inåt så vet du oftast svaret Nej, jag vill inte bitcha. Nej jag vill inte vara missunsam, inte elak.Jag väljer det som jag mår bäst av nu. Och sen. Jag väljer det ”borde” som kommer inifrån, inte från någon annans norm.

---

Eller på tunnelbanan. Eller på ett trökit möte (nä kanske inte).

Men om du pallar med en high-on-life, kaffe och endorfiner Annie så är jag intervjuobjekt hos Löpning för alla just nu.

Här ligger intervjun just nu!

Marcus är en riktigt skön journalist- han hade väl ett fåtal frågor och så fick jag babbla fritt! Och det gjorde jag.

Jag lyckas förstås snurra till det lite- jag jobbar alltså inte heltid på mitt hälsochefsjobb men självklart jobbar jag heltid varje vecka- bara att jag ju har min ensklida firma också! Och jag flyttade inte till England utan till Isle of Man efter gymnasiet om man ska vara exakt! Dessutom var jag 21 när jag sprang min första halvmara inte 19!

Men annars fick jag nog sagt både det ena och andra om hur jag blev löpare, varför jag är det, hur jag tänker runt träning, tjejlopp, sociala medier och så vidare. Tack Marcus – kul att jag blev tillfrågad.

Lyssna för all del!

Foto: Luca Mara

---

Igår var det dags för sista riktigt långa passet inför Black River Run om två veckor.

Ideal träning och genomförd träning är sällan detsamma för mig men jag ville iallafall få till ett rätt hårt pass två veckor innan för att sen trappa ned. Vad som är hårt är olika olika dagar. Mycket handlar den långa tiden man är ute om att ge sig mental trygghet och testa att äta det man tänker äta under loppet.

Mentalt är jag ganska stark- ja upp till en sisådär 8 mil iallafall och att testa det jag vill äta under loppet det hinner jag inte få till/ kan inte få med mig smidigt på de här långpasset så mest handlade det om att vara på benen en hel dag. Springa några mil. Ta ett break, orka sätta igång igen. Stanna. Sätta igång igen.

Det föll sig så att jag gick upp lite senare än tänkt- 06.30. Hade ätit värdelöst dagen innan, har fruktansvärt PMS (jag har något som heter PCO och får kramp i mage, rygg och strålande smärta ned i benen). Ville helst ligga kvar men det är inget som blir bättre av det. Iväg med mig!

Första tre milen tuffade jag på ut till Bro där jag timat att ta tåget. Det är en fin sväng förbi Jakobsberg där jag är uppväxt. Solen strålande och jag lyssnade på flera intressanta podcasts från ”Inner Strength” som tyvärr har lagts ned! Var jättepigg men höll min ultrafart på 6:30 i snitt på de tre milen.

Väl i Bro köpte jag lite bröd, juice och godis på en mack men i kassan fanns även bullar. Aj aj. Åt en och magen började direkt trilskas. Tog pendeln till Bålsta där det var 40 minuter tills tåget till Västerås gick. Valde att gömma påsen med mat i skogen nära för att beta av några kilometer längs Upplandsleden tills tåget gick. Magen var kaos! Inte kul. Benen däremot var pigga!

På tåget till Västerås hann jag kolla jobbmailen och försöka tolka en grusig karta över BRR banan. Helt omöjligt att förstå hur den gick i ett område jag aldrig varit i. Beskrivningen av banan med bilder var inte heller till så stor hjälp då för jag måste ju först springa från Västerås station för att komma på själva banan.

Nåväl, Svartån hittade jag till och kände igen en passage från kartan. Men det tog tid att ta fram telefonen, zooma in och försöka förstå var jag var. Kom på motionsspår som gick upp och ned och sen skulle jag hitta starten. Men den fanns bannemig inte ens där GPSen sa att den var. Det var soligt, jag var jäkligt pigg i benen med cirka 45 km sprugna och helt less på att behöva stanna hela tiden så slog på min inre GPS och letade mig tillbaka längs vattnet till stationen. Tåget gick om 20 minuter så joggade runt en sväng för att döda lite tid. 52 kilometer och jag var fräsch som en nyponros och luktade rosor svettig, öm i min högerfot som jag trampat snett igen, men rätt pigg i benen och på tåget blåste AC’n kallt. Satt ned i en timme och liksom smånjöt av plågan att bli helt sömning och veta att jag minst skulle springa 8 kilometer till när jag klev av.

Men – det var faktiskt inga problem! Jag skuttade av tåget och sprang uppför backen, ned till sjöarna och cirklade runt tills jag hade exakt 6 mil i benen. Avslutade med en ökning uppför en backe och benen svarade väl inte med blixtar och dunder men med som en seg ardenner som bara tuffar på.

Sen iddes jag liksom inte dra igång en runda till men jag var inte trött. Inte stel i benen. Inte seg. När magen lugnat ned sig så kände jag nästan för att dra några mil till men rent fysiskt hade det inte gett så mycket och N väntade hemma och ville äta middag.

Magen är mitt största aber in för BRR. Jag är ganska stark fettförbrännare men behöver ”toppa” med socker för att hålla sinnet starkt. När magen känns tom mår jag inte bra heller men knockas lätt om det blir för tungt. Blod som behöver vara runt musklerna måste diverteras till magen för att bryta ned maten- det är inte rocket science men på ett så långt lopp tröttnar man snabbt på att bara äta väldigt lättsmält och där blir avvägningen finfin för att det inte ska falera med näringsupptaget.

Det vari iallafall en rackarns tur att jag inte blev så trött av igår för idag har jag varit på benen i 13 timmar i sträck och flyttat, kastat, städat, handlat, packat i och upp för nu börjar vi bli klara med inflyttningen här i min lilla tvåa. Känns fantastiskt att kroppen orkar så mycket men nu är det nog dags att sova!

Hoppas ni har en fin helg!

---

Fredagshej från ett tåg på väg till Västerås! Jag har sprungit 35 km med helvetisk PMS, träningsvärk och dålig mage men njutit ändå. Nu ska jag testa Black River Runbanan men tro inte att jag har någon karta med. Nej nej! Det vore att vara alldeles för förberedd. Pust och stön. Men är så glad att jag är ledig och har en kropp som snällt stället upp fast den helst vill ligga i fosterställning.
Och det är fredag och dags för fredagsgottis!

I onsdags lunchade jag med Ulrika Hoffer- författare till Råsmart familj.

Vi åt faktiskt i vår restaurang på Torsgatan 21 eftersom Gro som vi tänkt äta på är en sån där trendig hipp restaurang som blir full direkt runt tolvslaget.

Snart kommer Ulrikas nya bok ut- i januari- med massa recept på sånt man kan baka utan att ösa decilitervis med vitt socker i bunken.

Cookies

Ca 12 kakor

Ulrikas tips: Sega, goda och ljuvliga till en kopp te när fikasuget tar över! Snälla mot blodsockret tack vare lösliga fibrer, protein, grova kolhydrater. Ät och njut!

½ dl mandelmjöl

½ bovetemjöl

1 dl havregryn

½ dl kokos

2 msk kokosolja

200 gram dadlar

1 tsk vaniljpulver

1 ägg

Sätt ugnen på 175 grader. Kör alla ingredienser i en matberedare, tills du har en jämn deg. Rulla degen till 12 golfbollsstora bollar, lägg på en plåt och platta till så att kakorna är cirka cm tjocka. Grädda i 15-18 minuter.

---

jag ligger helt däst i soffan efter en allt annat än normal middag. Såhär blir det lite ibland när man inte förbereder. Ni vet.

Jag och N håller på och flyttar in hos mig och med lika delar skratt och tetris så börjar vi väl se något sorts ljus i tunneln. Inte som den där Åsa som är igenom hallandsåsen men ja. Tetris.

Veckans träning har varit helt ok! Vila i måndags. I tisdags hade jag pigga ben och sprang i rask takt de 7 kilometerna till jobbet.

På kvällen tränade jag med Andreas och gjorde massa roliga utfall med vridningar och herresatan vad jag har träningsvärk på massa underliga ställen i benen. Sen körde jag lite egen löparinriktad överkroppsstyrka eftersom att orka hålla teknik i sisådär 20 timmar är i fokus nu.

Igår onsdag joggade jag in med en felspringning – de bygger ju överallt, helt omöjligt. PÅ kvällen var jag hjälptränare på jobbets löpträning i ”Intervaller för alla” gruppen som Running Swedens ”Putte Hell” höll.  Jag tog halva gruppen som sprang lite lugnare så blev inte så mycket fart men passade bra för mina ben gick knappt att flytta på efter alla konstiga utfall.

Idag har träningsvärken suttit i och jag har jobbat som en gnu.

Imorgon har jag planerat mitt sista lååååånga pass och det är lite logistik som ska ihop: Springa till Kungsängen, hoppa på pendeltåget, byta i Bålsta, åka till Västerås, springa Black River Runbanan på 16 kilometer, åka tillbaka till Bålsta, byta tilll pendeltåg, åka till Spånga och se till att springa en mil till ungefär och sen är det klartobetart!

Jag älskar de här passen men det gäller att packa rätt saker. Tänka rätt och vara lite taggad. Jag är bara supertrött just nu. Klockan ringer tidigt. Ha en fin fredag!

---

Jag har ju Instagram- det tog ett tag innan jag fattade hur jag skulle använda det, hade tydligen ett konto, skapade ett nytt och jadijada.

Jag tycker det finns en del kul och fina bilder och David Hellenius tycker jag är helt underbar- ironi på hög nivå! Följ honom! Det går ju att skriva längre än på Twitter så kan kan ju nästan mikroblogga där med en bild och jag älskar att se bilder från äventyr utomhus.

Jag lägger gärna upp bilder från pass och ibland på kläder och skor jag använder om det ger ett sammanhang till min löpning eller träning eller att jag försöker förmedla ett budskap (som nästan alltid är GÖRT!). Och jag kanske inte alltid lyckas men igår gjorde jag ett riktigt misstag som jag kom på själv.

Jag fotade en (ja vidrigt smakande) flaska med cocosvatten och lade upp på Instagram med #hälsa.

Alltså fatta hur pretto jag kände mig! Jag som är den pusslande matlådeförälderns förkämpe gick där och lade upp en bild på ett jäkla äckligt vatten för 29 kr (!!!) och vågade därtill tala om att jag hade rödbetsjuice och spenat i väskan.

Men snälla nån!

Ingen vågade säga något. Några gillade bilden.

 Jag försökte göra skadan ogjord genom att lägga upp en bild på popcorn och Djungelvrål senare men jag kände ändå att jag varit så jäkla pretentiös.

Nu har jag insett att jag har en uppgift på Instagram. Inte bara ta fantastiska bilder (ironi) från alla mina underbara löpturer men även visa vardagen som den är. För när jag får höra att ”oh tack och lov att du är normal” då vet jag att det behövs fler av oss som visar att nej de flesta av oss hinner inte fota dagens outfit, dagens perfekta lunch (dock- den dagen lunchen är perfekt- fota för fasen!), det perfekta melliset och jag är enormt obekväm med att sträcka upp armen i skyn ute bland folk för att fota mig själv i en bra vinkel.   

Missförstå mig rätt nu. Älskar fina bilder. Älskar fina outfits. Älskar när folk känner sig fina och har lagat god mat.Men vi människor ÄLSKAR också igenkänning. Och vissa dagar känns det bra att någon annan också har tråkmat och trillade dit efter träning och åt not so #health.

Balans- precis som vanligt. Borde finnas också på Instagram!           

Så- har du tips på någon jag ska följa på Insta som har lite distans till sig själv?

Tack!

(och ja jag ser att texten är helt kajko- men det här bloggverktyget väljer ibland att inte spara allt jag skriver, så jag får klippa ut, in i word, tillbaka igen och då blir det såhär. Också en hälsning från verkligheten!)

---

Har man en skada eller träningsvärk eller vill ta hand om våra muskler lite extra så kan magnesiumkräm vara något att testa.

Att bada i badsalt med magnesium gör gott för trötta ben och stöd finns för att smörja in skadade eller trötta muskler med magnesium.

Magnesium är en av de arbetande musklernas viktigaste komponent och magnesiumbrist kan uppstå vid träning då det försvinner ut med svett.

Att smörja eller massera in trötta muskler med magnesium kan alltså hjälpa både mot skador och vanligt slitage.

Magnesium i kost får du via nötter av olika slag, sojabönor, spenat och kakao (hurra!) och chiafrön. Jag gissar att många av de fördelar man anser sig ha av att äta chiafrön innan långpass har att göra med magnesium som är inblandat i ämnesomsättning, nerv och muskelfunktion och sånt där som ska funka under träning!

Här har jag hittat både badsalt och magnesiumkräm som inte innehåller massa fuffens. Idag ska jag beställa krämen och testa om jag tycker det är något!

Och här kan du läsa mer.

Idag önskar jag att jag hade lite sånt. Igår tränade jag med Andreas och benen ömmar, imorse sprang jag in och i eftermiddag är det dags för intervaller på jobblöpträningen.

---