I år hålls Tjur Ruset vid Hacksta idrottsområde i Åkersberga, tre mil norr om Stockholm. Tommie Nordh är banchef för loppet och delar med sig av några grundläggande råd för att ta sig runt och komma i mål. 

Intresset är stort för höstens tuffa terränglopp Tjur Ruset och Kalv Ruset. Båda loppen slår nytt deltagarrekord och är helt fullbokade. Det är 6 658 löpare anmälda till huvudloppet och 668 killar och tjejer är anmälda till ungdomstävlingen Kalv Ruset.  

Huvudbanan är 10 km och innehåller två vätskekontroller med vatten samt en kontroll med druvsocker. Det kan behövas då årets bana är väldigt krävande med många naturhinder.

Exakt hur Tjur Rusets bana sträcker sig avslöjas inte innan tävlingsdagen den 6 oktober. Att det blir många blöta partier och tunga backar är dock ingen hemlighet. Banchefen Tommie Nordh avslöjar några av årets nyheter:

– Nytt för årets bana är att den går på stigar och i helt obanad terräng. Jag vill inte avslöja för mycket, men räkna med att det kommer att bli blötare och mer lerigt än vanligt. Dessutom kan man räkna med en och annan överraskning, säger Tommie Nordh.

Rätt förberedelser och rätt utrustning
Ingenting kan ersätta en bra grundträning inför ett lopp som Tjur Ruset men Tommie Nordh bjuder här på några andra tips inför årets tuffaste terränglopp:

• Vila ordentligt dagen innan loppet och ät en bra frukost
• Använd gärna terrängskor med ordentliga dobbar för bättre grepp
• Använd kläder i funktionsmaterial som leder undan vatten
• Det kan vara bra att använda handskar vid kyligt väder och för att ta sig fram i terrängen
• Eftersom banan är risig med mycket sly rekommenderas byxor med långa ben, till exempel tights och en tröja med långa ärmar
• Använd funktionsstrumpor för att undvika skavsår
• Äldre, slitna kläder och skor kan vara att rekommendera då det är svårt att tvätta dem rena efter Tjur Ruset
• Ta inte med teknikprylar som mobiltelefon eller GPS runt den blöta banan, de riskerar att blir skadade under loppet

Kartor över banan finns i info-tältet på start- och målområdet på tävlingsdagen. Mer information hittas på Tjur Rusets hemsida: www.tjurruset.se

---

Det tog Stefan 5 dygn och 17 timmar, därmed tillhör han de 392 av 617 startande som lyckades ta sig hela vägen i mål under tidsgränsen på 150 timmar.

Grattis Stefan, du är förste svensk att klara av Tor dés Geants – världens tuffaste bergslopp! Hur känns det?
– Aldrig mer! Nu är jag helt klar med sånt här. Jag har inget mer att bevisa. Hade jag vetat innan vad det var jag gav mig in på hade jag inte gjort det. 

– Om man hade blivit född på 1500-meters höjd och vuxit upp i bergen skulle det antagligen gått lättare. Från dag 3 hade jag otrolig smärta i knäna; jag såg stjärnor för varje steg. Men det var framåt som gällde. Repet där bak hotade.

Tidsgränser utmed banan gjorde att deltagarna endast kunde ta minimalt med sömn, i Stefans fall 2,5- 3 tim per dygn. Etapperna blev därför mellan 20-24 timmar.

– Men det var alla höjdmeter som var det jobbiga. Deltagarna avverkade totalt 24 000 positiva höjdmeter och ungefär lika mycket utför. Terrängen var också väldigt besvärlig och ruff med smala, branta stigar över bergspassen med klippblocksterräng. Varje steg krävde verkligen full koncentration. 

Med start och målgång i Courmayeur vid foten av Mont Blanc följer banan vandringslederna Alta Via 1 och Alta Via 2. Några av Alpernas giganter passeras: Matterhorn, Gran Paradiso, Monte Rosa.

Men loppets namn syftar också på deltagarna: om man klarar av att fullfölja den gigantiska banan är man själv en gigant. Totalt skulle deltagarna ta sig över 25 stycken bergspass högre än 2000 m, som högst 3250m. E

xponeringen för den höga höjden har satt sina spår. Flera dagar efter hemkomsten var Stefan hes, rosslig, svullen och hade symtom av höjdsjuka med vätska i lungorna och molande huvudvärk. 

– Min läkare var ändå mest bekymrad över alla infekterade sår på tår och benen, så det blev en antibiotikakur. 

Regn och iskalla vindar
Redan första dygnet ställdes deltagarna inför flera 3000-meterspass. Nattetid var det rejält kallt, i synnerhet på hög höjd där det var omkring 5 minusgrader och is på bergssjöarna.

– Vid något tillfälle när det var 15 minus var vi tvungna att ta på alla kläderna vi hade med oss, annars släppte funktionärerna inte ut oss.

Vinnaren, Oscar Perez, sprang i mål på 75 timmar under onsdagsmorgonen, vilket är nytt banrekord. Väderhållandena på hög höjd gjorde emellertid de smala bergsstigarna omsider för farliga med snödrivor och isbildning. Därför kortades banan ner ca tre mil för det stora flertalet, vilket i sammanhanget inte är särdeles mycket.

Maten var ett annat dilemma
– Till en början gick det väl an med pasta och bröd men efter ett par dygn var det nästan att man kräktes innan ett pit-stop. Det var bara att försöka stålsätta sig och trycka i sig. Det här är vad som bjuds, sa dom. Passar det inte så får du klara dig själv. Men det fanns ingenstans där man kunde köpa annan mat. Och sen var det alla bars, blä! Bars, bars, bars… 

Jämfört med andra lopp beskriver Stefan TDG som en lite ”ruffare” tävling, där attityden från arrangörshåll var ”du är vuxen, så du får bestämma själv hur du vill göra”. 

– Ja, de var ganska tuffa, i bergsstugorna lät det typ: OK ni är jätteduktiga och kan stanna här och sova i två timmar men sen måste ni vidare.

Från början hade Stefan sällskap av en annan svensk, men när denne kastade in handduken hittade Stefan andra att hålla sällskap med. Han skulle emellertid inte beskriva det som en särskilt social tävling. 

– Det är nog mer för ensamvargar. Vi pratade inte så mycket. Timmarna bara försvann. 

Ibland när tröttheten blev övermäktig lade Stefan ner vid stigen och sov, efter att ha ställt klockan.

Loppets tre stadier
Allteftersom började det gå upp för Stefan vilka enorma avstånd det handlade om och vad han hade gett sig in på. Stefan delar in loppet i tre delar: 

– Först trodde vi att det var race, vi sprang t o m, innan andra deltagare sa till oss att ta det lugnt och spara oss. De menade att loppet började efter 20 mil. Den andra fasen handlade om överlevnad. Allt var en kamp. Jag pendlade mellan att känna euforisk glädje: ”jag kommer att fixa det” och att jag var förbannad, jag ville bara komma i mål.

– Under den sista delen insåg jag att det var lika bra att försöka njuta och se skönheten, för det var ju väldigt vackert. Och det var ju knappast någon idé att hetsa upp sig om man blev 351:a eller 371:a. På slutet var man ju också så otroligt fokuserad på att inte stuka fötterna. Varje steg var viktigt. I nästa ögonblick slog man upp blicken och kunde njuta av det storslagna sceneriet. 

Utmed loppet upplevde Stefan ett par sekvenser som gav honom extra energi att fortsätta framåt.

– I byn Valtournenche hörde jag plötsligt ”Där är du ju!” på svenska. En grupp på 4-5 personer viftade med svenska flaggor. Jag förstod först ingenting. Det visade sig att det var en svensk familj som bodde där och som följt min framfart på internet.

– Sonen i 20-årsåldern gjorde mig sällskap en bit. Vid ett annat tillfälle var det en fåraherde uppe på berget som peppade mig: ”du klarar det!”. Sen fick jag välbehövlig vila när de stoppade loppet i fem timmar (pga jordskred).

---