Tretimmarssviten är bruten

Det blev en folkfest, men det blev ingen tid under tre timmar för Runner’s Worlds Anders Szalkai på årets adidas Stockholm Marathon. Här berättar ”Szacke” om känslorna runt hans 27:e och hittills långsammaste Stockholm Marathon – loppet som han vann för 24 år sedan.

[ANNONS FRÅN ADIDAS] adidas Stockholm Marathon 2025 blev mitt långsammaste fullföljda maraton hittills. Därmed bröts också den så kallade tretimmarssviten. Efter 85 fullföljda maratonlopp i rad med sluttider under tre timmar blev mitt 86:e lopp klart långsammare än så. Men sådan är maratonlöpningen. 

När jag började springa maraton för 36 år sedan hade jag så klart ingen tanke alls på någon svit med lopp under tre timmar. Då handlade det bara om att springa så snabbt som möjligt eller att placera mig så högt som möjligt i resultatlistan. Då som nu hade jag bra och mindre bra lopp, men oftast fick jag till mina bästa lopp just i Stockholm. Men det kanske var ämnat att det hittills långsammaste också blev i Stockholm. 

Prestationen har varit en trigger

Efter elitkarriären har jag kört på med flera lopp som motionär. Trots det har prestationen ändå varit något av en trigger för mig på just maran. Utmaningen att utifrån förutsättningarna göra mitt bästa, utan att för den skull ta ut mig så mycket att jag tappar upplevelsen.

Det var efter en fråga om hur många lopp jag gjort under tre timmar som jag började räkna. Efter det satte jag upp ett mål om att springa 100 maratonlopp under tretimmarsgränsen. Det ingick förstås att jag så klart inte fick kliva av något lopp för att kunna behålla tretimmarssviten. Så det hela har alltså varit helt och hållet min egen grej – något kul att prata om inför mina maratonlopp.

Vi tar det från start

Men vi tar det från början. På loppdagen var jag inte riktigt där jag ville vara träningsmässigt – något som säkert många löpare kan relatera till. Jag hade lite känningar av en skavank tidigt på året, som följdes av några sjukperioder. Slutligen fick jag problem med en hälsena, som efter att varit bra i många år plötsligt blev sämre.

Men jag har ju haft sämre perioder än så, så jag var ändå hoppfull in mot loppet. Väl på loppdagen kände jag mig faktiskt riktigt bra. Så egentligen fanns det inga ursäkter – det handlade bara om att plocka fram det jag själv brukar tipsa om, att omfamna och utmana tröttheten och verkligen ge allt.

Så det var med en positiv känsla jag ställde mig på startlinjen. Där insöp jag den grymma atmosfären i det perfekta publik- och löparvädret (även om det blev lite för varmt för många löpare).

Starten går. Jag kommer i väg harmoniskt och tycker jag hittar in till en bra rytm. De två första 5-kilometersavsnitten passeras precis där jag tänker att jag bör ligga tidsmässigt. Den första, relativt lättlöpta milen går på 41:05. Men redan här börjar jag känna att det inte kommer att gå. Jag är beroende av min löpteknik och känner att det inte flyter på riktigt som jag vill.

Tröttheten kommer

Tröttheten smyger sig på. När jag passeras av de första tretimmarsfarthållarna efter runt 15 kilometer ger jag upp tidskampen rent mentalt. Jag kan inte utmana min trötthet i dag – trots att jag får otrolig pepp både från publiken och medlöparna.

Känslorna går i vågor. Ena stunden är jag glad för alla tillrop och andra stunden vill jag bara gömma mig och sjunka ner under marken. Det är svårt att beskriva tröttheten. Den är närvarande även om jag drar ner på farten så pass att jag inte ligger på alls i löpsteget. Men som alla vet som sprungit maran så blir det inte lätt bara för att man drar ner på farten – distansen tar alltid ut sin rätt.

Jag lyckas ändå komma bra in i tänket att ta resten av loppet i korta delar och betar av bit för bit på vägen mot Stadion. Till sist når jag mållinjen på 3:10:42 – med blandade känslor. Känslan av att gå i mål är härlig, men samtidigt är jag besviken för att jag inte lyckades plocka ut mer av mig själv i loppet som ändå är loppet i mitt hjärta.

Man är inte sina resultat

Jag gjorde ett inlägg på Instagram kring mina blandade känslor, och peppen jag fick där var otrolig. Jag påminns om att man inte ÄR sina resultat – och i ett större perspektiv är jag ödmjuk och glad över att jag har förmånen att kunna springa ett maraton oavsett tid. Så någonstans i besvikelsen finns där ändå en glädje – och just Stockholm Marathon kommer alltid ha en speciell plats i mitt löparliv.

Så här avrundar jag min nedräkning mot årets adidas Stockholm Marathon. Nu behöver jag inte längre jaga vidare i någon ”svit”. Nu blir varje nytt maratonlopp bara just det – ett nytt enskilt lopp. Om det nu blir fler lopp. För viljan att ta revansch på mig själv har inte riktigt infunnit sig än. Men det kanske kommer. Det brukar den ju göra för oss löpare – för löpare kommer jag definitivt fortsätta att vara så länge benen och kroppen vill.

Läs mer om nedräkningen till adidas Stockholm Marathon 2025:
Szalkai’s bästa tips på maratondagen
Banan på adidas Stockholm Marathon
Snabb blir ännu snabbare
Det finns hopp om Stockholm

---