Supertalangen Anna Silvander gillar när mjölksyran sprutar
Först vid 17 års ålder testade hon friidrott för första gången. Idag är sueprtalangen Anna Silvander 21 år och vågar redan snegla på Abeba Aregawis svenska rekord på 800 meter. Högsta drömmen är att få springa på en fullsatt OS-arena i Rio de Janeiro nästa sommar.
De som tror att Anna Silvander har glidit på en räkmacka mot löparframgångarna vet inte vad de pratar om. Hon har inte bara gott om talang – hon vet också vad hon vill och vad som krävs för att nå framgång. Anna Silvander går i gång på de riktigt snabba och tuffa träningspassen.
– Jag vet, jag är kanske lite sjuk i huvudet men jag gillar när mjölksyran sprutar och kroppen skriker av smärta. Samtidigt måste man ju tycka om att ta i hårt när man satsar på löpning, säger Anna.
– När förstod du att du kunde bli riktigt snabb?
– Jag vet inte om jag har förstått det riktigt än, haha. Möjligen började jag inse det lite grand under förra säsongen. Jag satt och kollade Sverigestatistiken och tänkte: Shit, jag ligger ju ganska högt upp. Men egentligen är det väl först efter årets inomhus-säsong som jag på allvar förstått att jag har potential och kan förbättra mitt pers ännu mer.
Det var under inomhus-EM i Prag i år som stora delar av svenska folket fick upp ögonen för Anna Silvander för första gången. Hennes löpning räckte aldrig till någon finalplats i 800 meter, men att nå semifinal i ett stort mästerskap var långt bättre än förväntat.
Hennes insats i inomhus-SM i Sätra fick också många att höja på ögonbrynen. Totalt respektlöst tog hon tidigt initiativet och sprang ifrån alla andra. Det var utklassning på hög nivå, och efter en ren sololöpning stannade klockan på 2.03,36. Det är just detta som är Anna Silvanders signum. Att vara helt orädd och att våga ta initiativet.
– Faktum är att jag ofta får höra det. Att jag är den där tjejen som sticker iväg och drar hårt i täten. Det tycker jag är roligt att höra; jag vill vara den typen av löpare som alltid vågar vara modig.
– Samtidigt tvingas du tänka annorlunda i de mästerskap där du möter internationellt motstånd?
– Jo, det blir en helt annan situation. Man står där och har plötsligt många extremt bra löpare runt omkring sig. Anspänningen blir mycket intensivare och nervositeten ökar naturligtvis. Det är också en helt annan känsla när man springer om placeringar istället för tider.
– Kan du beskriva taktiken under EM-loppen?
– Det var faktiskt jättesvårt, eftersom det var en ny situation för mig. Strategin att inte ligga i front och dra, utan istället ligga mitt i fältet bland knuffarna och försöka hänga med, var väldigt annorlunda.
– Men det gick ändå ganska bra?
– I försöket var jag inte riktigt beredd, utan hamnade på bana två på grund av att jag var orutinerad. Men i semifinalen gick det bättre. Då var jag lite tuffare och tog mig till bana ett. Det var en grym erfarenhet och jag ser verkligen fram emot att springa fler mästerskap.
Anna Silvander har provat på de flesta idrotter. Hon var lovande i fotboll, men fastnade för friidrott. Det är alltid intressant att analysera vilka individer som till slut fastnar för den stenhårda konditionsidrotten som löpning är. Oftast är det nämligen inte slumpen som för dem dit.
|
|
|||
Vill du läsa hela den här artikeln – och ta del av Anna Silvanders träningsupplägg? |
|||
|
Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 5 2015. |
|||
|
