Ledarkrönika: En morgonpredikan
– Jaså, sprungit till jobbet?
Jag inbillar mig att killen bakom disken på vårt stammiskafé ser lite imponerad ut när han ställer frågan. Klockan är inte mer än strax efter sju på morgonen, och jag har ju både trotsat höstmörkret och ett osedvanligt trist grådisduggregn för att kuta till redaktionen. Så till och med jag är lite imponerad över mitt pannben när jag står där och beställer en läskande blåbärssmoothie till min leverpastejmacka.
– Javisst, ett otroligt skönt sätt att starta dagen på, svarar jag – lite för käckt.
– Man piggnar ju till i varje fall, svarar killen, medan han slår in summan i kassan.
– Jo, verkligen. Och så har jag redan klarat av träningen, det är en skön känsla att ha med sig resten av dagen. Killen nickar inkännande. Jag sveper över lokalen med blicken och konstaterar att den är så gott som tom, stoppar in mitt kort och knappar in koden.
– Springer du mycket? undrar han artigt.
– Fem, sex gånger i veckan blir det nog, säger jag och för att det inte ska låta som skryt lägger jag till:
– Men det blir inte så långa pass, de flesta är till och från jobbet och sen brukar det bli något intervallpass på lunchen och något långpass på helgerna.
– Jaha, tränar du för något lopp då? – Just nu är det Tunnelloppet. Men det finns alltid ett lopp att träna för. Problemet är bara att jag har så svårt att hinna springa långt. Men kort och ofta går bra, då kan jag få in bra pass på vägen hit och hem, förklarar jag.
Sen händer det. Jag kan liksom inte hejda mig.
– Just att springa till och från jobbet är fenomenalt på det sättet. Jag kan förlänga passet om jag vill, jag kan lägga in intervaller eller backträning, och jag kan välja mellan att köra ett tempopass eller ett återhämtningspass. Det är perfekt.
Jag förstår att jag har överskridit kallpratsgränsen, men den artiga killen har inte en chans att komma undan nu, så jag babblar på.
– Och jag sparar inte bara spårvagnspengar, all träning är avklarad på den tid jag ändå måste transportera mig – jag behöver inte ens gå till gymmet, fortsätter jag.
– Det är ju jättebra…, säger killen och börjar flacka lite med blicken.
– Det är verkligen grymt. Att springa tar lika lång tid som att åka spårvagn, det tar bara några minuter mer än att cykla och det går definitivt mycket snabbare än att ta bilen. Och så är det säkert det mest miljövänliga alternativet, hör jag mig själv skrocka.
Jag vet att jag borde sluta, men det är som att en dammlucka har öppnats. Mitt i min predikan anar jag ljudet av dörrplingan bakom mig, men löpningens lovsång fortsätter att forsa ur min mun.
– Du vet, morgnar som den här så smakar kaffet och frukostmackan extra gott. Jag får mer energi, känner mig mer tillfreds, ja – till och med lycklig. Det har till och med hjärnforskningen kunnat visa att vi löpare verkligen blir – det skrev vi om i förra numret, säger jag med blicken fäst i fjärran samtidigt som jag inser att killen förmodligen inte förstår vad jag syftar på. Så jag söker hans blick för att förklara.
– Alltså, jag jobbar på en löpartidning…, börjar jag men tystnar när jag inser att han pratar med en annan kund en bit bort. Jag vänder mig om och ser att en kö med kaffesugna människor står i en halvcirkel bakom mig.
Alla har hört min monolog, mitt predikande om transportkutandets fördelar i synnerhet, och löpningens fördelar i allmänhet. Ändå ser de inte övertygade ut. De verkar inte ens vara imponerade. Mer lite… småsura. Jag tänker att det säkert blir så när man inte rör på sig, utan trängs på bussar och tunnelbanor och sitter still i stressande bilköer. Så jag ler lite överseende, tar min macka och min smoothie och säger hej till killen i kassan. Han tittar inte åt mitt håll.
