Jobbet tar aldrig slut. Inte när man har en tjänst man skapat själv och i mångt och mycket sätter gränserna för. Inte när man aldrig ger sig. Aldrig är nöjd. Har eget företag med adepter man skulle vilja ägna än mer tid till.

När man har ett välgörenhetslopp där vi börjar få lite rutin men det självklart alltid går att jaga in mer pengar, styra upp mer.

Man skulle kunna se det som att inget blir klart. Man är aldrig färdig. Det tar som sagt aldrig slut. Jag avskyr begreppet ”bra nog”. Watdafak bra nog? Så vill inte jag leva när det gäller vissa saker iallafall. Sen får annat vara ”bra nog”.

Eller så får man se det som att det man gör ska bli bra. Riktigt bra. Fokusera på det och göra det så bäst man kan. Strunta i resten. Där har jag mina prioriteringar i solklar ordning så det är inte svårt. Se det som blev klart. Se att det rör sig framåt. Landa i att det aldrig tar slut så det är lika bra att ta ett break här och var. Leva med att förändring är det enda beständiga.

Det har tagit lite tid att lära sig detta. Man måste lära sig det lite hela tiden. Knacka sig själv på skallen och fråga- Hallå? Behövs det en paus här? Kan du vara mer kreativ nu eller kör du bara på för att resten av maskineriet klarar av det?

Jag är klassisk gul. Energisk, drivande, älskar att starta upp saker. Svårare att avsluta. Sprudlar idéer och får kämpa med mitt ”blå” att vara organiserad och strukturerad. Men jag måste.

Och det är massor kvar. Massor att skapa och driva men nu är det annat fokus! Få inspiration, träna, svettas, äta gott och umgås. Och bada. Med finaste N. Kanske vår sista egna egohelg på länge! I Åre- som fått en ny väldigt fin hemsida med bilder som lockar till allt från fjällöpning till Workout Åre. DÄr jag för första gången på ..tja sen det började inte är här som funktionär eller instruktör utan bara hangaround och deltagare! Najs det med på alla sätt!

Ser inte riktigt ut såhär just nu. Skickar N upp på skutan i år.

Man behöver inte alltid hålla med en person för att ha glädje av att lyssna på dem.

Nutritionisten Matt Fitzgerald är en sån person. Jag har hört honom prata förut om tillskott under och runt träning och håller inte riktigt med men i vissa fall tycker jag han är klockren!

I sin bok ”Diet Cults” försöker han krossa alla myter om dieter som – kanske funkar- men ofta inte är exakt vad de säger att de är och attraherar människor mer av rädsla och med ”gör om gör rätt” propaganda än konstruktiva hanterbara förbättrningspunkter.

Jag har inte läst boken men lyssnat på en pod på ca en timme där Matt pratar om delar i boken.

Han förespråkar ett ”agnostiskt ätande” som lånar olika delar av olika dieter. Inga förbud och fokus på matens funktionalitet och lite myth bustering .

Han menar att han i sin bok erbjuder ett sätt att äta som redan används av väldigt många atleter, passar de flestas livsstill och inte bygger på de myter som han menar ofta återfinns inom ”sektuösa” dieter.

Till exempel pratar han om att när vi började hantera eld så fick vi tillgång till mer energi genom att vi kunde laga mat som var svårsmält eller oätbar som rå. Därav utvecklades vi och vår hjärna. Raw food hade inte fört mänskligheten framåt i det stadiet.

Han menar också att dieter ofta lockar med lite skrämselpropaganda och inte tittar på vad du äter idag som är bra. Mer ”rensa skafferiet och börja om”.

Jag tyckte podcasten var väldigt bra och enkel att ta till sig och är lite nyfiken på boken även om jag fortfarande är lite skeptiskt till hans hårddragande!

Lyssna här om du vill höra och kommentera gärna vad du tyckte! Här kan du läsa mer om boken.

Ja sitt på den rubriken. Den trodde jag faktiskt inte jag skulle kunna skriva.

Men jag springer! Och det är en rörelse som på många sätt går bättre än mycket annat. Sitta på en stol till exempel, det tycker inte Lillspark om och trummar med små fötter och knän så det känns som jag blir blå inifrån.

Såhär var det inte alls förra gången. Jag var ganska svullen då,  vilket jag i och för sig är nu med, mådde nog lika bra fysiskt, hade inte ont någonstans och var pigg men hade inte alls lika mycket på agendan, speciellt inte ett till barn att ta hand om och ..ja alltså såhär bra har jag nog aldrig mått i hela mitt liv faktiskt. TIll helheten sett- både fysiskt och i mental glädje. Även om det inte varit så senaste månaderna med det som hänt oss. Så mer tacksamhet kanske kommit till. Det gör mycket.

Jag sover bra med en sån där lång amningskudde jag fått låna av min bästa syster, ”midgårdsormen” kallar N den för. Visst man vaknar ibland av att hela vaden krampat ihop sig men det är ju bara att resa på sig och knata runt ett varv.

Jag smörjer in vad och fot varje dag med magnesiumlotion och går och står jag mycket har jag kompression från Falke förstås.

Är väldigt pigg precis som vanlig och ser jag till att sova regelbundet och somna innan 23.00 så är jag pigg hela dagen. Det hjälper nog att det är så ljust och fint ute nu. Älska våren!

Jag försöker äta som vanligt. Cravings tror jag inte så mycket på även om jag är väldigt sugen på Earl Grey té apelsiner och koriander (??). Jag tror ofta cravings kommer av att man förväntar att de ska komma och man känner efter..oh är jag inte extreeemt sugen på glass/godis/choklad? Jag fokuserar på mycket grönsaker, frukt, fett och protein och har som vanligt inga förbud förutom alkohol som jag ju ändå inte anser hör till en småbarnsförälders liv direkt.

Jag vaknar pigg på morgnarna och det första jag vill göra är att sticka ut och jogga! Idag blev det 5 kilometer i badande solsken runt sjöarna. Nej det går ju inte så fort och jag har lagt all elektronik och prestige på hyllan sen länge. Jag använder mina feta Hokas så mycket det går, och ”unnar” mig att springa i Inov-8 när jag springer i Ursvik. Tar små steg. Är noga med hållningen och bäckenbottenknipet. Går upp och nedför. Igår kom jag hem klockan 19, det var en sån där fantastisk kväll och jag ville faktiskt ut och springa igen. Lite fortare! Men tänkte jag skulle ta det lugnt och promenerade istället men det kändes inte så roligt faktiskt. Så ikväll ska jag sticka ut en sväng med träningskläder!

Och jag vet att löpning generellt inte rekommenderas i slutet av graviditeten pga belastning på försvagade ligament men hormonet relaxin som går bananas i kroppen, den ökade vikten och själva viktförflyttningen. Men alla olika. Så jag berättar det som funkar för mig. Jag skulle inte ta ett enda löpsteg med smärta och skulle inte rekommendera någon annan att göra det heller. Det här är inte tiden i livet att vara superwoman- det kommer en förlossning när det kommer väl till pass. Och en tid efteråt…sisådär 18 år…. 

Jag tycker styrkan är urtråkig fortfarande och det där Friskiskortet det ligger oanvänt- vilket ju inte gör något för styrka kan jag ju köra ute. Det blir en gång i veckan under pust och stön men jag tror inte att jag kan klassas som klen och ofunktionell direkt (har testat mina djupa magmuskler idag och de är kalas!) så det är ingen fara.  Jag gillar ju att ta i och nu går inte det och då blir det inte så roligt.

Forskning visar på hur bra det är att motionera  under graviditeten och jag är glad att jag fokuserat på det hela vägen även när jag mådde som sämst. Idag pratade Ekot om att 1/3 av alla gravida är överviktiga vilket ökar risken för syrebrist för fostret samt missbildningar.

Visst kan man ”unna sig” som det så fint heter när man är gravid men jag tycker det är viktigt att belysa det här ökande problemet och lyfta fram hur bra det faktiskt är att äta bra och balanserat och röra på sig under hela graviditeten, både för mamma och barn och för förlossningen. Man behöver inte springa- det går oftast att göra andra saker som att stavgå, simma etc. Och nej nu pratar jag inte om de extrema fall där man har förlamande foglossning.

Det är några veckor kvar och jag har bestämt att jag ska må såhär bra hela vägen in till BB. Tankens kraft och att fokusera på det som är bra, hålla i de goda vanorma, det ska man inte underskatta. Jag håller för öronen när jag läser och hör om hur tufft och segt det brukar vara på slutet. Jag tänker inte välkomna in det i den här graviditeten, jag tänker ge plats åt att känna mig stark! Mata det som jag vill ska växa helt enkelt.

Jag har mycket kvar på jobbet, det är Tjejmarathon i juni och på kvällarna jobbar jag oftast i mitt egna företag Formstark Hälsa. Det ger massa energi men jag försöker ta bort alla krav så gott det går och gå på känsla. Skulle jag vara seg lägger jag mig på soffan 10 minuter och andas och tittar på magen som rör sig. Och sen sätter jag igång igen.

Tacksamt!

2 minuter utanför huset- ja det lockar!

Tiden flyger så jag har inte haft tid att skriva om vårt lyckade välgörenhetslopp på Stockholms Stadion förra torsdagen!

Solen strålade som ni kanske minns och vi var nog ungefär hälften medarbetare och hälften kunder- totalt nästan 300 personer som gick, joggade och sprang 5 eller 10 kilometer för Unicef. För varje avverkad kilometer ger PwC 25 kr till organisationen som verkar för barns rättigheter både här och runtom i världen.

Till hjälp hade vi Urban Tribes som skötte tävlingen, Westers som skötte cateringen efteråt och så flera medarbetare som var funktionärer.

Jag med förstås! Jag Visste ju inte hur mobil jag skulle vara men hade nog kunnat springa 5 km iallafall och med det dra in 125 kr till Unicef. Men nu var jag vägvisare utanför Stadion och sen prisutdelare.

Det var väldigt kul att heja på alla, speciellt på min älskling som tyckte han var otränad men sprang milen riktigt fint på de fyra varven ut mot Liljanskogen.

Dagens snabbaste tid stod Anders Söderlund för med 36:22 på 10 km. Snabbfot!

Men mest vann ju Unicef som fick runt 60 000 kronor från alla avverkade kilometer.

Här kan du läsa om loppet på vår hemsida.

På mina morgonjoggar lyssnar jag växelvis på fågelkvitter och växelvis på Endurance Planet.

Idag hann jag bara lyssna  lite på inslaget om Matt Fitzgeralds nya bok ”Diet Cults” som han tydligen inleder med ett bibelcitat och det var så klockrent så jag var tvungen att dela det med er. Det var gamle Jesus som redan då insåg att det är skillnad på äpplen och päron:

Not that which goeth into the mouth defileth a man; but that which cometh out of the mouth, this defileth a man.

NT Matteus 15:11.

Klokt.

Nu ska jag på kurs Katarina Woxnerud lite passande om just ”Mammamagar”. Toodlepip!

JA! Fantastiskt! Att äta mindre än man gör av med- funkar! Det har vi ju inte vetat innan..eller…hur var det nu?

Äta mindre röra sig mer- funkar. Utan ett asocialt ätbeteende nästan en tredjedel av veckans dagar.

Fokusera på att äta goda näringsrika och hållbara livsmedel och unna sig något som inte är det då och då. Balansera det ofta stillasittande jobbet  med motion och rörelse, funkar också.

Så headline news idag, speciellt på skräpkanalsnyheterna och löpsedlarna: 5:2 dieten, den som forskarna också sa inte lämpar sig för de som har tendens till ätstörningar vilket många har, funkar.

Mest klickar får de nyheter som handlar om att äta enligt ett sätt som kommer få dina barn att komma i kontakt med 2-dagars självsvält i ett land med överflöd av mat. Mamma eller pappa är jättehungrig. Men det funkar. Men du lilla vän ska äta som vanligt. Imorgon blir det bacon för mamsen serru.

Jakten på quick-fix fortsätter. Det långsiktiga, balanserade, sunda. Det ger inga headlines.

Less man blir. Well. Glöm rubriken. Den här bloggen kommer fortsätta slåss för en kosthållning som du kan stå för inför både mormor, fattiga och barn. Och dig själv, innerst inne.

 Det här inlägget är inspirerat av något som Kristina Andersson skrev på sin blogg på Topphälsa.

Om en person som för att hon ofta ger efter för kortsiktiga begär får dras med långvariga besvär.

Vad är det att vara livsjnutare? Är det att ge vika för spontana begär för choklad, rosévin och dekadenta middagar hela tiden? Eller är det att vara för stundennjutare?

Jag är ju all for att unna sig både det ena och det andra som kanske inte klassas som ”hälsosamt” men jag tror att det är lätt att gömma sig bakom begreppet ”jag är livsnjutare” men egentligen få effekten av ”för stundennjutning”.

Att vara livsnjutare är i min värld att tänka lite mer långsiktigt och lite större än bara ge vika för de spontana sug man ofta får.

Till exempel: Vi är av naturen lata och programmerade att gilla socker och fett. Gärna ihop. Att ligga kvar i sängen och slumra, välja en chokladbit på vägen hem från jobbet eller en stor glas i solen. Att hämta hem en pizza istället för den planerade hemlagade middagen.

Inget av detta är i sig ohälsosamt. Men inget av det är kanske något som ger livsnjutning. Det ger för stundennjutning.

Ibland är för stundennjutning så jäkla värt! Och ett liv utan för stundennjutning är kanske inte så kul.

Men att ge efter hela tiden för saker man egentligen inte planerat med motivationen att det är att vara livsnjutare- det tror inte jag på.

Vktigare är att hitta det som verkligen ger livsnjutning. Många av oss kommer leva tills vi är 100 år. Det finns en massa utrymme för sovmorgnar, pizza, struntade i träningspass. Choklad och glass.

Men jag tror vi har mycket att vinna på att identifiera vad i våra liv som faktiskt, på riktigt, ger livsnjutning. Vad ger mervärde åt livet? Säkert riktigt god glass ibland. Men inte slentrianmässig eftergift till sug eller lathet.

Som med allt annat, fokusera på det som ger ett hållbart mervärde, ge det plats. Var en livsnjutare, inte alltid en för stundennjutare!

Mest för stundennjutning.

En till vecka till ända och även så en fantastisk helg! Jag är grymt nöjd med hur bra jag är på att ”stänga ned” min jobbhjärna på helgerna. I det ingår också att, utan att vara ”absolutist” inte kolla Facebok och Twitter så regelbundet som jag brukar göra på veckorna till och från jobbet. På ett sätt lite synd för det är ofta mycket rapporter från lopp och liknande men de jag vill ha koll på får jag ändå reda på senare tänker jag och mina närmaste har jag kontakt med utan dator. Instagram är fiffigt- där man kan slänga upp en bild som sen syns både på fejan och Twitter. Sånt gillar jag.

Igår firade jag min 35 (!!)årsdag med nära och kära i Ursvik. Känner mig betydligt yngre än när jag fyllde 30. Age is just a number. Jag älskar ju att vara ute och gillar Ursvik så vi samlades där, grillade och åt kakor och gott som jag och Lillan bakat. Världens bästa fästman hade gjort en  tipspromenad som han satte upp parallellt med den som finns för barnen längs en ca 1 km lång stig med hinder. Frågor som vilka tre länder jag bott i, vilka universitet jag läst vid och vilken Sveriges första ultra var fanns med.

(Det var för övrigt Lejonbragden vilket återuppstod 2012!).

Jag fick en enormt fin present av min familj och vänner också: En spadag med behandling på Sturebadet. Precis vad jag önskat mig! Jag fyller egentligen inte år förrän nästa lördag. Men då är jag som vanligt på Workout Åre.

Vi har varit ute i stort sett hela helgen, bara lekt och umgåtts och få saker ger så mycket glädje och energi som det. Enkla nöjen är de rikaste.

Tränat har jag också gjort den här veckan:

I måndags joggade jag 40 minuter på morgonen, tisdag samma sak. Onsdag joggade jag 2 km och körde: armhävningar växlat med enbensrodd med kettlebell, smala utfall, axelpressar med samma kettlebell (8 kg) och lite skridskohopp.

I torsdag blev det massa spontanjoggande på vårt välgörenhetslopp på Stadion (PwC:s Fun and Charity Run). Fredag 40 min terräng igen på morgonen, vila igår (eh nåja en hel ute dag med min snart 5-åring är inte vila direkt) och idag sprang jag och N lätta 7an i Ursvik.

Det kändes mycket lättare än jag hade kunnat tro! Hade mina Inov-8 Xtalon 212 och de är ju terrängskornas gudar vilket gör att det nog känns lättare än det ser ut.

Nu ser jag fram emot en riktigt bra träningsvecka med morgonjoggar, mer rörlighet, styrka och så massa roliga pass på Workout Åre där jag väl får hänga lite på sidan mest om och vara med så gott det går.

Hoppas att du haft en lika fin helg!

Den 12 juli är det dags för det första svenska mästerskapet på 10 km landsväg.

Loppet går i Malmö, arrangeras av Svenska Friidrott i samarbete med friidrottsklubbarna Malmö AI, Heleneholms IF, IK Pallas och Friskis & Svettis. Tävlingen arrangeras i form av ett öppet mästerskap, vilket innebär att även motionärer är välkomna att delta.

Loppet går på en flack bana med start på torget nära Malmö Stadion och passerar sen förbi flera av Malmös centrala landmärken för att avslutas inne på själva stadion.

Jag frågade om jag inte kunde få lotta ut en dam och herrplats till detta lopp och för att tävla vill jag att du i kommentarsfältet lite kort skriver om din drömmil! En du sprungit, eller en du vill springa. Hur och var? Så får alla ta del av lite inspiration! Därtill mailar du mig ditt namn och kontaktuppgifter så är du med i tävlingen om en plats i detta nya lopp!

 All information om loppet och anmälan finns på www.smmilen.se.

Lycka till!

Jag blir väldigt ledsen när jag blir missförstådd och som igår när någon tog mitt inlägg och klassade det som att jag var en ”offerkofta” som brydde mig om badmode istället för de riktiga problemen i världen. Förenklat så. Det tar hårt. De som känner mig vet att jag engagerar mig på flera fronter så gott jag kan. Aldrig haft offerkoftan på. Agerar. Men skulle jag skriva om välgörenhet och världsfattigdom varje dag skulle ni inte läsa. Så enkelt är det.

Jag ville förstås inte heller säga att det är fel eller onormalt att vara smal- så dum är jag inte även om jag säkert uttryckte mig på ett sätt som lade upp för missförstånd. Så som jag lade till:

Detta är alltså inte ett påhopp på naturligt smala människor utan på ett stigmatiserande och normaliserande av en retuscherad halvnaken kroppstyp mot en känslig grupp i samhället som vi vet kan påverkas väldigt negativt. Här finns ett enormt utrymme för företag att visa på den variation i kvinnokroppen som är det enda som är normalt egentligen.

Idag vill jag därför skriva om det som alltid, sen tre år gör mig så varm om hjärtat- Tjejmarathon!  

I dagsläget är det 69 st anmälda till årets lopp. Det är ju inte ett lopp man bara hoppar på sådär- 50 km i terräng men vi har platser kvar om du vill springa ett riktigt fint lopp med en fantastiskt stämning. Fortfarande när jag föreläser och berättar om att vi första året hade runt 50 startande men färre än 40 platser i mål får jag gåshud och rösten stockar sig: Flera gick i mål hand i hand och med vår manuella tidtagning blev det omöjligt och egentligen ointressant att separera vem som kom först- delade platser! Häftigt!

Insamlingen rullar på och alla gör sitt: Anmälan kostar 1400 där 1000 kr går rakt av till insamlingen, flera har startat egna insamlingar och senast i veckan kom 950 EURO från ”Cykelfesten i Grankulla” Finland in. Love it! Varje krona går till projektet Maison Dorcas på Panzisjukhuset i Kivuprovinsen i Kongo som syftar till att ge de kvinnor, barn och familjer som fått sina liv och kroppar slagna i spillror efter övergrepp och mord i inbördeskriget.

Jag kan inte släppa tanken på den 3-åriga flicka som behandlades för sexuella övergrepp. Att hon och hennes familj kan få en chans till ett nytt liv- yes då orkar man pussla vidare med anmälningar, avstämningar av betalningar och jaga sponsorer sena kvällar. Oh yes.

För den som missat: Loppet är öppet för alla, går i år på Knalleleden i Borås, arrangeras av Starstruck Unlimited aka jag och Madeleine och vi har i år redan med hjälp av våra fantastiska eldsjälar och löpare samlat in över 100 000 kronor direkt till Panzisjukhuset i Kongo. Madde och jag är ett bra team- vi är väldigt olika och bra på olika saker. I år drar Madde hästlasset med det praktiska eftersom loppet går hos henne och jag jobbar med sponsorer och samarbeten och hoppas att bebisen stannar i magen som den ”ska” nästan två veckor till efter loppet. Snälla Lillspark.

Vi är väldigt beroende av våra sponsorer då ju mer vi får hjälp med, desto mer av anmälningsavgiften kan vi slussa till insamlingen. Varken jag eller Madde tar en krona för arbetet, inga funktionärer får betalt och ingen vinst tillfaller vår organisation utan allt ”nollas” mot insamlingen varje år.

Därför är vi så glada för de samarbetspartners och de volontärer som ställer upp. Vi är stolta över att ha både Craft (funktionärskläder och priser), Enervit (sportdryck), PartnerPrint (nummerlappar) Scandic (boendepartner), Coop (mat till vätskestationer samt funktionärer), Brämhults (juice vid målgång), Runners World (reklam och prenumeration), SOK Knallen (funktionärer) och våra eldsjälar som ställer upp som funktionärer och sjukvårdare.

Utan alla er hade vi fått bekosta så mycket mer och utan funktionärer- ja då har vi inget lopp!

Det riktigt häftiga i år är att vi tillsammans med Coop kommer att satsa på en ekologisk vätskestation längs banan! Det känns väldigt kul och ska bli så roligt att planera den tillsammans med Coop i Borås. SKa skriva mer om vad vi ska erbjuda på den framöver.

Idag är det ett annat välgörenhetslopp i fokus för mig dock: PwC:s Fun and Charity Run på Stadion där varje avverkad kilometer vi ger 25 kr till Unicef. Nej jag ska inte springa men jag är funktionär och prisutdelare. Man gör det man kan!

Jag blir så trött! Sen blir jag förbannad. Sen försöker jag släppa det men det är inte jag, jag måste göra något.

Lika glad som man blev när Stadium drog igång sin kampanj för några år sen med normalviktiga modeller lika matt blir jag nu när det 2014 fortfarande ser ut såhär på HM’s annonser:

HM. Vars målgrupp är alla unga tjejer med små plånböcker. I en ålder enormt mottagliga för sjuka ideal. HM som på många andra fronter (främst avseende hållbarhet) gör massa bra saker. Varför har de inte kommit längre med den här aspekten?

Lika glad blir man när man kikar in hos Twilfit:

Normala magar. Normala kroppar. Olika former.

Om man bara fick önska en sak så vore det att modellerna hos Twilfit bytte till HM. För där behövs de. Målgruppen för Twilfit är lite äldre, lite tryggare. De kan hantera den totalt muskellösa retuscherade kroppen. Unga tjejer som matas med såna om och om igen i tidningar och i annonser står inte emot på samma sätt.

Men jag önskar att jag slapp se badmode på väldigt smala modeller över huvudtaget på väg till jobbet i Sverige 2014.  Jag önskar att stora företag vågade ta ansvar.

Som konsument kan jag göra mitt lilla som om vi är många som gör det blir det stora: Vi kan bojkotta. Vi kan vägra köpa. Vägra stödja.

HM gör mycket gott men jag röstar för att vi tokbojkottar att köpa ett enda plagg från badkollektionen. Vi tippar ingen försäljningsvagn över avgrundens rand men vi gör något. Det vi kan.

Man ska alltid göra det man kan.

Jag hörde en bekant som sa att hon skulle fettsuga sig efter andra barnet. ”Fixa till sig”. Klagade över stretchmärken. Tigerränder.

Min beach 2014 och alla somrar framöver kommer vara mina finaste någonsin. I en kropp som burit två barn, jävligt stark genom båda graviditeterna. Stolt ska jag vara om jag har märken från det. Stark ska jag se till att jag är tryggare än innan i bålen och alla djupa magmuskler men det har inget med utseendet på magen att göra. Har inte ett skit med ett sexpack att göra. Den styrkan sitter innanför. Stolt kommer jag knata runt med daller och post- två- gånger- 7- månader- amnings-trasor av taxöron till bröst.

Jag ska göra det jag kan.

Edt: Detta är alltså inte ett påhopp på naturligt smala människor utan på ett stigmatiserande och normaliserande av en retuscherad halvnaken kroppstyp mot en känslig grupp i samhället som vi vet kan påverkas väldigt negativt. Här finns ett enormt utrymme för företag att visa på den variation i kvinnokroppen som är det enda som är normalt egentligen.

Det finns inte en löparkeps att jag skulle kunna ge specifika tips men däremot skicka med lite tankar om hur man kan planera sin träning – eller omplanera den när vardagen inte ser ut som man tänkt.

Vad man ska träna och fokusera på beror ju på:

1) Vad man tränar för

2) Vad man har för styrkor och svagheter

3) Hur mycket tid man har och kan ta

4) Var man är nu i förhållande till målet

Jag tror ofta vi motionärer gör träningen lite för komplicerad. Vi hämtar inspiration till komplexa minutiösa intervallpass från eliten, fokuserar för mycket på detaljer som när vi sen inte får till dem gör att vi kanske ger tappt.

Livet är komplicerat. Vi springer i grunden för att det ska ge något. Då ska det verkligen göra det också. Vara kul, vara lugnande, rogivande, euforiskt, naturnära..whatever! Men inte ge dig massa huvudvärk!

Att springa är det som ger mest effekt. Att sen variera löpträningen så den stöttar din uthållighet, syreupptagning, löpteknik (för effektivitet och skadeförebyggnad) det kommer göra att löpningen ger mer.

Lägger du till styrka och rörlighet så har du samtidigt gjort mer för att minska skaderisk samt om du timar den rätt och med rätt övningar så kan den stötta din löpning.

Vad styrka är kan dock variera: Branta tuffa backintervaller ger en väldigt löpspecifik styrkeeffekt. Det är, tack o lov, inte bara tid på gymet som räknas.

Att bara springa en massa i samma fart på samma typ av underlag på samma distans ger förstås inte långsiktigt något i form av prestation. För välmående kanske det är helt fantastiskt. Men inte när du vill bli snabbare eller uthålligare. Och förebygga skador. Det beror alltså på som sagt vad målet är.

Jag skulle vilja slå ett slag för följande fem komponenter i en generellt bra träningsvecka:

1) Långpasset- Successivt bygga upp tiden du springer för att bygga motorvägar i kroppen att slussa ut energi till arbetande muskler på. Prattempo. Gärna snällt underlag. Fiffigt som ett lågglykogent pass- alltså där du inte moffar kolhydrater innan utan låter kroppen leta upp fettdepåer och bygga system för att bränna fett vid lugn intensitet. Hur långt är ett långpass? Hur långt är ett snöre. Beror på. Ni vet att jag fokuserar på långa lopp i den här bloggen. Långt är det som känns långt.

2) Det flåsiga passet. Skit i klockan om det blir rörigt. Värm upp 10 minuter med några fartökningar med den mest perfekta löpteknik du kan åstadkomma. Spring sen hårt och kontrollerat kort och många repetitioner eller långt och få. Spring i backe. Variera alltså. Fokus på tekniken. Jogga sen ned 10 minuter.

3) Löpstöttande styrkepasset Hur gör du när du springer? Har du två fötter i marken? Förmodligen inte. Ägna då inte all styrka åt att stå på två ben. Stå på ett, balansera, träna ryggen, träna bålen med balans samtidigt, drilla höftböjarna, vaderna, var barfota. Lyft tungt, lyft lätt och många gånger. Variera dig. Fokusera på dina svagheter istället för att briljera med dina styrkor. Stå på händer är jättekul med gör f’ all för din miltid. Har du ont om tid så är det bättre med russian twists.

4) Rörlighet här och där Istället för att tvinga sig till ett yogapass i någon lokal fylld med rökelse, träna rörlighet 10 minuter per dag. VAD du behöver bli rörligare i vet du ofta om. Bröstrygg, höfter, vader brukar vara fokusområden. 10 minuter har alla. Det handlar inte om att bli vig- det är mest en trendig grej, lite som surdegsbröd och egenstoppad korv. Det handlar om att ha den rörlighet i lederna som krävs för att hantera de rörelser du utsätter dig för- eller råkar ut för. Inget kul att missbedöma ett steg och dra en muskel eller ledband för att inte kroppen hade möjlighet att parera. Passa på att träna balans också. Och vara mycket barfota.

5) Ut i naturenpasset Ok! DU kanske tränar för Sthlm marathon eller något snabbt asfaltslopp men jag tror vi alla blir gladare och bättre löpare av att hållas i naturen. Fötterna får jobba bättre och mer varierande, det är vackrare, bättre luft, roligare och det går att variera i oändlighet: Grus, gräs, sand, lera, stig, skog, ris, kalhygge, sågspån osv osv. Asfalt är asfalt. Terräng är..the shit! Tänk dig en tidig majmorgon med sol och pippifåglar som redan varit uppe flera timmar och du tassar ut en sväng med ingen som helst fokus på fart eller distans och bara springer för att det är så underbart i det ljusa gröna.

Det är nog det viktigaste passet i min värld.

Lycka till med din träning!

Kom ihåg- det behöver inte vara roligt jämt men känns inte löpningen som den ger något så kanske det är dags att förändra den!

Åreskutan strax nedan toppen med utsikt mot Tväråvalvet. På väg ned efter toppturen jag och Magnus ledde på Workout Åre 2012. I år stannar jag och magen nere i byn. Utförslöpning i smörsnö- DET ger något- lycka!