Jag väntar på att den ska komma. Motivationen. Till att springa jobbigt. Flåsigt.

Den kommer inte. Den kommer aldrig när det väl är dags. Varenda gång (en gång i veckan ungefär 11 månader per år bortsett från rehab) som jag tänker att det är dags för intervaller lägger själva tanken sordi på den löparglädje som jag oftast känner.

Det är så jobbigt. Det räcker väl med lågpuls? Jag skjuter på det.

Man säger att man inte är sugen. Som att man skulle kunna vara det, som normalt funtad människa. På att ta i så det blir jättejobbigt. När det finns ett alternativ som egentligen bara går lite långsammare. Men är så mycket trevligare. Lätt distans.

Och jag är väl motiverad?

Jorå. Men inte till 6 x cirka 1 km (mäter oftast inte men tror mig veta ungefär hur långt det är. Det är ungefär 900 steg). Jag är motiverad till att springa långt i skogen. Till att orka mata uppför massor av backar. Till att gå i mål på ett jättelångt ultralopp. Ett jättevackert ultralopp. Göra äventyr.

Inte till blodsmak före middagen.

Så jag får höja den inre blicken. Se och känna hur det är att försöka springa långt när jag inte har syreupptagningsförmågan jag vill ha. När jag inte orkar njuta för jag är för trött. När jag i huvudet flyger fram men kroppen hasar sig. Ser hur det är när det känns lätt. När mil efter mil rullar på och jag fortfarande orkar. Kopplar upp mig på september 2016 med 10 mil i benen när jag bara vet att jag klarar sex mil till.

Dit. Dit ska jag igen. Och vad är det då jag behöver göra idag för att ta mig dit?

Springa flåsigt är svaret. För igår vilade jag, imorgon hinner jag inte springa. Jag vet att jag håller för det, jag vet att jag mår bra av det. Jag vet att bita ihop de där 50 minuterna ger timmar tillbaka.

Att jag kan lirka mig ut, börja med den första. Inte tänka på de resterande 5. Göra dem en i taget och känna mig stark emellan i vilan. Att jag kan njuta av att gå på känsla. Släppa klockan och lägga den energin på att ta i lite till.

Att motivationen den kommer inte inför de här passen. Den kommer annars. Lite när den vill. Men engagemanget för löpningen brinner som en stark låga hela tiden.

Those on top of the mountain didn’t fall there.

Ja det blir det! Massor av spring. Sådär som det var förut. Det känns länge sen nu. Ett halvår av rehab har satt spår både på form och löparsjälvförtroende men nu är jag väldigt laddad för att sätta igång igen. Under våren har det varit fullt fokus på mitt företag, på familjen och på Tjejmarathon.

Det finns inte riktigt utrymme då för att träningen också ska vara kravfylld utan det har varit fokus på det som behövs för att vara hållbar och få hela kroppen att jobba som ett igen. Lite spring, lite styrka. Lite så.

Men nu är det semester och massor av tid och energi som kan styras om till det man vill. I mitt fall är det just löpningen som jag längtar efter.

Eller. Att få springa ute i naturen. Långt och länge. Och för att klara det behöver jag träna litegrann. Så de här långa turerna inte blir plågsamma.

Att mäta och följa program, det funkar inte för mig. Jag vill vara spontan och gå på känsla men det betyder inte att jag struntar i flåspass och styrketräning. Det blir bara lite som det blir, bara det blir av. Kan man säga.

Jag svor också på att inte någonsin ta för givet att jag kan springa, som jag nog gjort och sen fick revidera när ryggen pajade. (Det var något i rygg och säte och höft och jag kommer nog alltid ha problem men ryggen kraschade i höstas, hade dock mest ont utsida vad- ischias!)

Så glad, tacksam och peppad- det är väl ett finfint startläge för en springig sommar? Det tycker jag.

Här är vad jag ska försöka få till för att få göra roliga äventyr:

1) 2 x 30 minuter styrka varje vecka. Låter lite, känns tufft för jag tycker verkligen inte det är roligt. Idag körde jag squatjumps, armhävningar, utfallssteg med korsade kliv bakom för att aktivera rumpan. Lite bålövningar och så fick det vara klart.

2) Ett pass flåsiga backar. Inte svårt här i Bergslagen och inte svårt i Norberg där jag har Klackbergsbacken att tillgå. Det är bara att göra’t

3) Successivt springa längre långpass. Just nu är jag uppe på 17 km och då är jag ganska trött och stel efteråt. Långt ifrån ultraform alltså.

Här är vad jag ser fram emot att få göra om jag gör ovan:

1) Springa morgonpass hur jag vill utan fokus på vare sig tid, distans eller vad jag har på mig

2) Springa i Jämtlandsfjällen med lätt packning- planer pågår och jag ska förstås berätta om hur det ska ske här!

3) Springa långt med två av mina väldigt duktiga löparvänner

4) Springa långt i Ottsjö när vi är där med familjen

5) Köra swim-run med min älskade man

Sånt. Därför blir mina ”måsten” med löpningen ganska lätta att motivera sig till; De gör helt enkelt att jag kan göra allt det roliga.

Vad ska du springa i sommar?

Ottfjället. Fint att titta på, fint att springa på!

Så är den sjunde upplagan av Tjejmarathon genomfört. Ett riktigt teamwork- både av de som sprang och av oss som arrangerade!

På en ny bana som jag komponerat själv och ett lopp genomfört med hjälp av fantastiska vänner och familj som ställt upp som funktionärer.

Det blev så bra. Det är inte jag som säger det, det är de som var med och de som hjälpte till. SÅ BRA blev det och här är fem nycklar jag identifierat:

En väldigt vacker och varierande bana

De startade vid Björkebyskolan där Upplandsleden nästan startar vid Barkarby. Leden går längs med Mälaren upp och ner och genom skog, förbi Görvälns slott där vi hade första vätskekontrollen Vidare mot Kalhäll och så över till Järvafältet och så på Järvakilen till Ursvik för ett avslutande varv på Extremen. Tufft? Ja! Men ett tjejmarathon är tufft. Maken till vacker bana finns inte. Se bara på vår sistelöpare Henriks bild:

Fantastiska funktionärer

Det spelar ingen roll hur gott syftet är, hur fin banan är eller hur gott det serveras på vätskestationerna om de som är där inte är trevliga. Jag har världens bästa crew: Min man som varit med alla år och i år cyklade med och peppade o snitslade. Benen på bilden ovan hör till nämnda Henrik som tar hand om de som springer längst bak, mina vänner Magdalena, Camilla och nyvunnen vän Emelie hjälpte till i målet. Min mamma stod på första vätskestationen och min svåger Tobbe var med och cyklade precis som min kompis Jessica. Madde var inte på plats i år pga viktiga omständigheter men det finns mycket att göra som går att göra på distans också!

Ett gott syfte

Det känns väldigt fint att stå framför de som startar vid race briefingen och berätta varför vi arrangerar loppet. Att allt görs ideellt och varje krona vi kan avvara (i detta fall allt utom inköp av medaljer, pannband och lite utrustning eftersom jag stod för alla de tillstånd loppet krävde) skickas direkt till Panzisjukhuset. Att springa för att lyfta kvinnors lika rätt till löpning är en viktig stafettpinne vi tagit efter Kathrine Switzer som bröt sig in på Boston Maraton 1967 för att bli den första kvinnan att springa ett marathon. När tjejer googlar på tjejlopp – då ska vi komma upp också. Det ska finnas ett lopp som lyfter kvinnors styrka och uthållighet. Och vårt lopp ska stärka kvinnor och barn som har det svårt och därför stödjer vi Panzisjukhuset.

Säkerhet och logistik

Det går oftast bra men saker kan hända. Det måste finnas ett tänk med både sjukvård och att allt flyter på så det finns hjälp vid knixiga passager med vart man ska. I ett visst väldigt stort och känt lopp i juni sprang många fel trots det enorma arrangemang de har- det är inte helt lätt alltså för när man springer och ser folk framför sig funkar inte ens navigering som man tror. Det blev lite felspring här också – som det oftast blir i långa terränglopp på led men det gick väldigt bra. SMS-kedja med rapporter hit och dit gjorde att vi hade full koll på alla hela tiden!

Härliga löpare

Vi har verkligen tur – eller så ger det ena det andra; ett personligt coolt lopp med ett gott syfte som arrangeras med kärlek lockar fina människor. Våra löpare har genom åren genomgående varit helt underbara människor. Det blir fin stämning längs banan, nya vänskaper och fin energi som bär längs de många milen. Flera av dem har blivit goda vänner, så tacksam för det!

Det är en ära att få arrangera det här loppet. Det ”tar” tid, jag var helt slut idag men oj vad det ger energi och inspiration. Alla som kämpar, all glädje och positiv energi och allt stöd till Panzisjukhuset. Därtill inspireras jag så mycket av hur våra löpare utmanat sig under åren: Alla som sprungit längre än de någonsin gjort och kämparglöden vi får ta del av- jag är så peppad själv idag bara på grund av det.

Vi fortsätter samla in pengar i år och är jätteladdade för nästa år. Då blir det både ett Tjejmarathon 50 km + och ett Run for Panzi i Ursvik där både barn och vuxna kan vara med och springa eller gå så långt man vill.

Här kan du läsa mer. Kika gärna in på vår Facebooksida. Och varmt välkommen att vara med nästa år- långt eller kort, alla välkomna!

Missförstå mig rätt nu. Jag har skrivit träningsprogram själv till folk i snart 20 år men jag har personligen har nästan aldrig följt ett. Det är klart det har funnits en tanke bakom hur jag planerat in veckans träning men jag har aldrig haft ett träningsprogram. Vid ett tillfälle, 2013, när jag missade att klara 100 miles på under 20 hr anlitade jag världens i mina ögon bästa ultracoach, Tim Waggoner, aka Lucho som är experten i podcasten Endurance Planet.

Meeeen så blev jag gravid och sen gick det bra ändå det där med att klara sub 20. Utan träningsprogram och utan att följa upp exakt vad jag gjorde. Alla är olika, jag är en sån som behöver vara väldigt strukturerad och ordning på siffror och detaljer i jobbet och vill inte att löpningen ska vara så. Jag vill att kroppen ska få styra. Alltid. När den inte fick göra det, blev jag skadad i min rygg- det här jag rehabbat nu i ett halvår och är fri från. Kroppen är chefen och den behöver bli bra på ledarskap. Vi behöver, tror jag, lära oss att känna igen dess signaler, som är så tydliga och klara om vi bara pyssnar.

Så jag har bestämt mig för fortsätta utan att INTE följa träningsprogram. Och det kan ju vara lätt att säga när man har mycket kunskap om träning men jag tror att vi är många som skulle må bättre och prestera mer hållbart, njuta mer av löpningen och få det att funka i vardagen om vi satte kroppen i förarsätet och ett program fick åka med lite i handskfacket. Sådär.

För ju längre vi håller på med löpning, desto mer torde vi ju lära oss känna av kroppen och vad som funkar. Känna av om det är gas, broms eller rent av parkering en stund.

Många förespråkar att man ska dokumentera sin träning för att ha den statistiken till hjälp för att identifiera vad som ledde till något bra och vad som kanske kan härledas ha orsakat en skada. Det tycker jag också! Men det är ju mer än själva passet som påverkar- din sinnesstämning, stressnivåer, sömnkvalitet osv påverkar också. Själva löpningen tar ju för de flesta bara upp några % av dygnet och veckan. Alla tankar på det kan dock ta upp betydligt mer tid.

Så. Det här inlägget är kanske inte relevant för dig som älskar att ha ett träningsprogram med tydlighet och kvantitativ struktur. Utan för dig som sprungit ett tag, har erfarenhet av att träna löpning regelbundet och vill ha en mer, tja, bohemiskt förhållande till löpningen.

Steg 1- Vilka delar behöver jag få in?

Det går ju utmärkt att bara springa på känsla men om du vill fortsätta utvecklas i din löpning så behöver du spänna bågen då och då. Det man har att jobba med är ju längden på passet, hastigheten, intensitet (tex brantare backar) och att vid intervaller öka deras längd, antal och/eller minska vilan mellan repetitioner och set. Många parametrar att skruva på, gradvis helt enkelt. Därtill kan man ju spela med antal pass under en vecka, likväl som dess innehåll. Vill man till exempel bli snabbare kan man behöva lägga in fler intervallpass. Tränar man för ett längre lopp kommer det handla mer om att bygga volym för att vara stryktålig för distansen. Man blir bra på det man tränar helt enkelt så det man vill bli bättre på ska dominera. Lugna korta rundor i skogen gör mig inte snabb på bana. Flack löpning hjälper inte för kupering. Osv.

Men en typisk vecka kanske kan få bestå av:

Ett-två flåspass av olika slag. Ett kanske kuperat. Ett kEtt pass som successivt blir längre, så långt man behöver för det man tränar för. Det kan också fördelas på flera pass- sk back to back. Ett eller två styrkepass, beroende på behov. Jag kör två korta själv. Håller bättre då. Och så kanske ett morgonpass på tom mage för att känna på hur det är att gå tom. Vänja sig vid det. Framförallt på långa lopp kan det vara skönt att veta att man kan köra kroppen på vilja utan att äta om det skulle knipa mot slutet.

Så du kanske har en tanke om vilka pass som ska få sin plats. Hur de ska utvecklas. Men så händer livet och det kör ihop sig och ordningen falerar. Fast sen får du en chans igen att få till ett pass och hur kan man tänka då?

Här är tre frågor att ha med både för att ta beslut om vad du ska göra härnäst, men även för att planera veckan som kommer. Det tar avstamp i kroppen och låter den styra vad du gör. Och tar sikte på det du vill samt utvärderar vad du gjorde senast.

1) Hur känns kroppen? Vad är den redo för? Att vara slö är inte detsamma som att vara sliten. Lär dig skillnaden! Sliten = vila. Slö= Kör ba kör!

2) Vad är det jag tränar för? Vad vill jag förbättras inom? Hur ser jag till så det är det som får fokus och möjlighet att utvecklas?

3) Vad gjorde jag sist? Och näst sist? Körde jag distans istället för intervaller för jag var trött. Och så vart det ett distanspass igen fast jag tänkt långpass. Vad har jag gjort mycket av och vad behöver jag göra nu egentligen?

Genomtänkta svar på de frågorna och vavavoom så har du  planerat in rätt pass framför dig. Både kort och långsiktigt.

Sköt om er och löparglädjen- det ska mestadels vara härligt!

Jag springer igen! På riktigt. Det håller.

Skulle kunna skriva en bok om alla som haft åsikter om vad det är med min rygg, vad jag ska göra. ”Det är din fascia”. ”Det är din sneda fot”. ”Det är för att du gjorde ett ingrepp på hjärtat för 7 år sen”. Det mest logiska svaret fick jag av Filip på Access Rehab. ”Jag vet faktiskt inte varför det blivit såhär”.

Jag var hos Filip tre gånger men sen har jag hållits för mig själv. Jag har haft ont i nerven i stort sett varje dag. Nedanför knäet mest. Inte direkt i ryggen men efter min lilla Parkourgalenskap fick jag ett regelrätt ryggskott och kunde knappt ta mig i och ur vare sig säng eller bilen.

Vidrigt. Men jag vilade på, tog inte de inflammationshämmande man tydligen skulle ta och jag fick utskrivna. Körde lite ryggrullningar. Promenerade.

Körde styrka. Smärtan i ryggen försvann och kvar var bara stickandet utanför knäet som sen började flytta sig uppåt, mer baksida och rumpa. Pendlar lite upp o ned.

Mer styrka. Insåg att jag behövde lassa på vikter för att kunna köra benböj med vikt. Köpte ett gymkort efter mycket stånk och går nu nitiskt dit två gånger i veckan.

Började jogga i slutet av mars början av april. Cirka 5 veckor efter den akuta fasen av ryggskottet var över. Utan förväntningar. Några minuter jogg, några minuter gång. Det höll. Ökade på minuterna. Bäst gick det att köra i backar och det har vi gott om i Ursvik.

Ökade på successivt, höll i styrkan. För varje träningspass- ett pass med rehabövningar.

Stickningarna började avta. Komma senare. Flytta sig uppåt och mer kännas på baksida lår. Sluta kännas efter passen och bara mot slutet.

Där är jag nu. Det känns då och då. Det kan komma när jag varit för stilla. Oftast när jag slarvat med min hållning.

Det bästa är att göra några pistols eller benböj så verkar signalerna reboota sig.

Imorse joggade jag en hel mil med gångpauser. En helt underbar magisk mil ute på landet i solsken och fågelkvitter. Njöt från minut ett!

Det var helt ärligt några gånger då jag aldrig trodde jag skulle kunna springa igen. Nu funkar det. Och jag inser att jag alltid kommer få förhandla med min ischiasnerv och min rygg, min vänsterfot och att hela vänsterbenet inte jobbar som det ska utan att jag är ”på” det.

Men nu ska jag träna upp mig för att springa långt igen. Med en helt ny attityd, mycket större ödmjukhet, mycket mer styrka. Mycket mer motivation.

Jag har alltid varit bra på att känna in kroppen, strunta i detaljer, teknik och onödigt fokus på massa prylar. Det känner jag mig än mer rustad i. Jag känner också att jag är väldigt ointresserad av att berätta om exakt hur jag gör. Läste någon fråga igår i en tråd på FB om någon som hade problem med att ladda upp pass i sociala medier. Varför vill man ladda upp sitt pass? kan jag undra nu fast jag förstås förstår. Men känner själv att min löpning bara är min.

Däremot har jag nu snart 20 års erfarenhet av att både träna för och coacha andra och ser fram emot att dela med mig av tips på hur man kan låta löpningen vara ett okrångligt, härligt, både njutningsfullt och utmanande fritidsintresse snarare än något som känns dyrt, krångligt och tidskrävande. Jag föreläste om kost runt träning för Glädjeruset i onsdags och fick just kommentaren om att jag fick det att verka enkelt att äta bra. Att många krånglar till det. Jag är fullständigt allergisk mot att göra ett härligt fritidsintresse med hälsopotential krångligt. Jag kan inte ha det krångligt med familj och jobb. Så vart jag än ska löparmässigt ska det vara enkelt och härligt.

Den resan vill jag dela med mig av. Om hur man kan tänka runt träning, runt prylar, kost och återhämtning.

Inget mätt. Bara upplevt!

I mitt företag föreläser jag om lite olika saker men oftast blir fokuset på att skapa förutsättningar för hållbar prestation och hälsa. Jag har snart jobbat i hälso-och träningsbranschen i 20 år (!!) och har sett mycket trender och fokus komma och gå.

En sak som alltmer utkristalliserar sig är att en stor del av vårt välmående hänger på hur vi upplever att vi spenderar vår tid.

Det kommer alltid gå att skriva ned mer saker på ”to-do”listan än det går att praktiskt genomföra. Det kommer alltid gå att hålla fler saker på rull i huvudet än i händerna. Jag har jobbat med hur jag använder min tid väldigt mycket senaste halvåret. Från att känna att jag springer framför ett tåg som andra människor kör till att jag navigerar ibland en långsam traktor till stundtals räcerbil med tvåhjulskurvor. Från att bara bocka av bråttom till att faktiskt våga prioritera in viktigt men inte så bråttom. Ledigt när det känns som det inte går men i magen känns som det behövs.Uj vad knepigt det varit.  Jag blir aldrig klar, jag får ha fokus på detta hela tiden och nu i maj sätts det verkligen på prov med både mycket jag vill göra privat, uppdrag jag vill leverera på i företaget och ideella åtaganden. Ordet ”vill” gör stor skillnad, det finns inga måsten, bara mer eller mindre obekväma  vägar ut ur sånt man tagit på sig eller förväntas ta på sig. Inget är så enkelt som fyra steg men såhär brukar jag jobba med frågan både för mig själv och med grupper:

1. Vi kommer behöva acceptera att vi inte hinner allt vi vill och känner att vi borde.

Det är steg ett. Vi kommer få pussla ihop. Prioritera in och prioritera bort. Skillnaden är hur vi ser på det- väljer vi in det vi faktiskt gör eller lever vi med att vi faktiskt väljer bort en massa saker? Kanske samma kvantitet i görande, men helt olika kvalitet i upplevelse.

2. Vi behöver se till att vi aktivt prioriterar det som är viktigast för oss, nu och senare.

Gör vi inte det kanske vi går runt med en känsla av att inte göra det vi vill. Inte hinna det som är viktigast. Vi kanske blir sjuka av att vi inte prioriterar in sömnen, umgänge med de som vi faktiskt behöver i vårt liv och tid att motionera (inte nödvändigtvis träna enligt ett hårt träningsprogram utan motionera för hälsa).

3. När vi valt in och prioriterat enligt våra behov och värderingar kan vi fokusera på att vara där vi är.

Är jag med barnen, vara helt med dem. Fikar jag med en vän, lägger jag bort telefonen helt. Har jag valt att vara hemma en kväll då vännerna eller kollegorna ska ut så försöker jag inte följa med i sociala medier vad de gör som jag ”missar”. Jag kan vattna den gröna plätt jag är i/på just då och göra den bättre. Öka upplevelsen av att vara där jag valt att vara, istället för att inte riktigt vara där men inte kunna vara någon annanstans heller.

4. Regelbundet reflektera över om jag valt rätt och när jag gjort det landa den känslan fint i magen.

Kanske kort varje kväll. Har jag prioriterat rätt idag? Valde jag in rätt saker? Känns det bra? Om ja- klapp på axeln. Om inte- fundera på vad som behöver förändras tills imorgon. Kanske se över det i större skala över en vecka, månad, år. Gör jag det som får mig att må bra? Att växa och utvecklas? Vårdar jag mina relationer?

Reflektion är som så ofta nyckeln till det här. Och att inse att det alltid kommer vara lättare att ta itu med sånt som är ”bråttom” än det som är ”viktigt/inte så bråttom”. Men det är inte roligt när det som känns viktigt blir bråttom för kvaliteten på det blir ofta sämre då.

Jag är fullt medveten om att en sån här övning kan leda till att vissa tuffa löparsatsningar får stryka på foten till förmån för att ta hand om jobb, relationer och grundhälsa. Så kan det gott vara. Det kommer fler år, fler lopp men du har bara en kropp och knopp!

Sköt om er / Ann-Sofie

I helgen gick TEC av stapeln för 10e året. Jag är alltid med på något sätt- i år blev det som föreläsare på middagen för löparna som skulle starta på 80 och 160 km på lördagen. I nuläget är jag lycklig över 7 km jogg i skogen utan nervsmärta. Ett steg i taget…

Jag har inte sprungit långt på ett halvår. Har helt mentalt zoomat ut från det i syfte att rehabba men också för att mina utmaningar just nu ligger inom andra områden. Det finns helt enkelt inte mentalt utrymme eller vilja att pressa mig långa distanser, pussla in mil i en, självvalt hektisk agenda med eget företag under uppbyggnad.

Men det går väldigt fort att börja längta igen. Speciellt när jag får stå inför människor som ska ut och göra det som under flera år varit mitt stora fritidsintresse.

Ödmjuka, härliga, speciella människor som har en uthållighet, ett fokus och driv som omsätts till mil efter mil ute i, detta fall, Täbyskogen.

Man kan från avstånd undra om det här är så bra för hälsan? Är det så vettigt att lägga tid på detta? De som dryftar såna åsikter, upplever jag som själv vänt och vridit på dem när jag försökt rannsaka min egen satsning, är sällan de som själva lägger ned hjärta och själ i något utan de som tar sig tiden att klaga på vad andra gör.

Det är lätt att döma andra utifrån. Lätt att gnälla på vad andra gör ”ska det där vara så bra”? Lätt att ifrågasätta hälsan i att springa långt men svårare att gnälla på någon som lever osunt genom kost, alkohol och stillavarande till exempel.

Jag har också under dessa år märkt att de här människorna ofta är lika drivna och engagerade på andra fronter i livet. All kraft går inte ut i löparsteget, det kanske alstras där för att omvandlas till driv i resten av livet? Så verkar det.

Men det kanske inte gäller för alla, alltid. Alla kanske inte klarar av att balansera in den här tuffa utmaningen på ett hållbart sätt. För det kan vara knepigt att vara så kallad ”elitmotionär”, begreppet som växt fram under senare år. Att idrottare behöver plöja ned både mycket tid och energi i sin satsning är kanske inte så konstigt. När Johan Olsson fick lämna familjen för att bo själv i en stuga och träna som en galning inför OS sågs det nog generellt som en del av hans satsning- legitimt!

Att fenomenet elitmotionär kräver att man har det väldigt bra materiellt. Att man har råd och utrymme mentalt att spänna bågen fysiskt utöver vad livet kräver i vardagen. Kanske är det något man söker, kanske är det något man flyr ifrån. Tendenserna är iallafall tydliga i startlistor på extremlopp runtom i Sverige- det är människor med god materiell status som håller på med det här.

Och vi är ofta snabba med att imponeras av de som satsar på sin valda idrott. De som klarar en Ironman, en Svensk klassiker eller något annat utmanande. Och oftare än män får kvinnor frågan om hur det går ihop med familjen?

Går det ihop? Ingen kan svara för någon annan.

Är det värt det? Igen, ingen annan kan svara.

Är det hållbart? Det brukar det visa sig tids nog om det är.

Ingen kan döma någon annan. Alla måste hitta sitt sätt.

Att testa våra gränser i tävlingssituation har vi hållit på med sen antikens Grekland. Det kanske är mänskligt fundamentalt. Men hur stor plats ska det få ta?

En studie från Göteborgs Universitet och Linnéuniversitetet visar att amatörsatsningar på Ironman gör det svårt att balansera familje- och socialt liv. Kvinnor tenderar att backa mer från träning än män.

  ”Detta gäller inte minst ett ökat antal kvinnliga deltagare. Men den här typen av mycket krävande idrotter innebär också att vardagslivet präglas av tidsplanering och av ett ständigt jonglerande med balansen mellan arbete, familj och träning, säger Jesper Andreasson, docent i idrottsvetenskap vid Linnéuniversitetet.”

Jag tror alla måste hitta sitt svar och vara beredd på att andra alltid kommer tycka olika. Personligen har jag rannsakat mig själv och jag kommer definitivt satsa på att springa långt igen. Jag vet varför, jag vet hur mycket plats det får ta för mig, för min familj, vad det är värt och vad det får kosta. Det kännss om en väldigt viktig del i att börja spänna bågen i löpningen igen att ha de svaren på plats.

Här är fem områden att fundera på och dela gärna med dig av dina tankar!

1) Varför vill du satsa på det du gör? Vilken känsla, upplevelse söker du?

2) Vad är det värt för dig?

3) Vad får det kosta?

4) Vad är viktigare i ditt liv än din satsning?

5) Hur håller du det här perspektivet när du ska planera och genomföra din satsning?

Lycka till! Spring med glädje! Ta med dig perspektivet att det är få förunnat i världen att ha möjligheten att springa som fritidsintresse!

 Många växlar upp löpningen nu i takt med att isen försvinner och kanske snart gruset med den. Bågar ska spännas, tider ska pressas och viktiga pass ska pusslas in i en vardag som sällan tar hänsyn till våra extrakurrikulära utmaningar på Maslows femte behovstrappa.

En satsning på ett lopp görs bäst med ett fokus som är bredare än att bara stuva in nyckelpass- träning utöver motionsnivå är en utmaning för kroppen och utmaningar av kroppens fysiologiska system  – både fysiskt och mentalt- kräver mer tänk runt vår återhämtning. För gissningsvis tar vi inte bort krav på jobbet och andra fronter samtidigt som vi lägger till mer träning. Gissar jag bara av snart två decenniers erfarenhet av eget spring och andras.

Så. Några saker att ta med sig i verktygslådan in i vilken satsning det än må vara. Saker du redan gör säkert men som kanske behöver lite extra fokus under en satsning inför ett lopp.

Sömnen

Elitidrottare sover mer, ibland flera timmar på dagen mellan pass. Inget konstigt med det och det kanske är lite att ta i men i att sätta sömnen på en än högre pedistal än tidigare är inte fel. Det handlar oftast om att lägga sig lite tidigare men också att kanske få till en lugn stund under dagen för att varva ned det system som du varvar upp extra när du tränar hårdare. Har du möjlighet att ta en sk powernap är det bra om den får vara upp till 20 minuter så du inte går ned för djupt och uppvaknandet blir lite kymigt.

Kosten

På ett sätt kan man säga att det förändrade kostbehovet löser sig självt i att du får i dig mer näring när du äter mer för att möta ditt ökade energibehov som träningen innebär. Men det beror förstås lite på vad du stoppar i dig. Fyller du på med pizza och godis gör det kanske inte någon extra nytta utöver att tillgodose energibehov.

Exakt vad du behöver mer av är svårt att säga. Men att öka intaget av färgglada grönsaker vilket ger bra med både antioxidanter och kalium är aldrig fel. Noga med protein till varje måltid- ägg, bönor av alla de slag och lax är mina personliga favoriter och du har säkert dina. Är du känslig för att bli sjuk kan det vara väl värt att vara noga med intaget efter träningspassen, framförallt de hårda. Havregrynsgröt ger fint med betaglukaner som är bra för maghälsan och det är ingen skada i att fokusera på både probiotika och prebiotika för att stärka den mage som ofta orsakar trassel för löpare. Träningen i sig gör gott för kaggen också faktiskt. Magnesium är en mineral som vi lätt gör oss av med i större mängder vid träning så där kan man med fördel ta ett tillskott. Se då upp för ”oxid” som är en billig variant som är svår att ta upp och kan reta känsliga magar. Citrat, malat osv är bättre källor

Mer fokus på ren och bra mat helt enkelt. Det kan räcka med ett extra mellis som du timar runt träningen, eller att äta lite mer vid andra måltider. Ät för det du ska göra. Ett lugnt pass? Kanske inte så noga. Mata tusingar? Se till att ha raketbränsle så du kan köra maskinen på alla växlar.

Det sociala

Jättekul för dig att du ska springa något tufft lopp men gissningsvis tycker inte alla i omgivningen det är lika kul att höra om din träning och alla tankar runt dina pass. Det är lätt att tappa perspektiven på hur mycket man behöver dela med sig av vad man gör och också hur stor plats det bör få ta. Vad är lagom? Det vet bara du och din omgivning. Men känn av. Utan att vilja trampa på tår så kan man kanske generellt säga att män kanske ska känna av ett extra varv mot kvinnor. Socialt är det fortfarande så mycket mer accepterat att en man satsar på något sportigt än att en kvinna gör det.

Smörja maskineriet

Nu verkar var o en ha en sån där tortyrrulle hemma och det kan verkligen ha sin plats att rulla ITB-band (Utsida lår, aj aj), vader, bröstrygg, framsida lår med mer. Att använda kompressionsstrumpor efter ett pass när du ska fortsätta stå och gå skadar inte heller även om forskningen kanske inte är jättetydligt på detta. Men det funkar för många och kanske för dig också.

Att unna sig en massage då och då är inte fel heller. En kunnig hand som känner var det finns obalanserade spänningar och knutor kan hjälpa dig förebygga skador. Förutom att det är ett effektivt sätt att ta en paus förstås!

Styrketräningen….

Det som stärker maskinen som ska springa. Så lätt att glömma och så otroligt viktigt. Tro mig. Oj oj oj. Håll i det. Gör det inte krångligt. Men håll i det. Ta hand om ryggen, om bålen, om benen.

Så. Sammanfattningsvis, det du redan gör som behöver lite mer fokus när du spänner bågen som är kroppen. Som att inte springa ifrån dig själv utan ta med både dig och din hållbarhet till start och över mållinjen. Lycka till!

Det här brukade ett tag vara en av de mest lästa bloggarna här på RW- faktiskt! Men livet händer och jag har hamnat lite i att min löpning bara är min. Velat ha den bara för mig själv. Framförallt under rehab. Men också för att rannsaka varifrån inspirationen kommer. Jag vill att den bara ska komma inifrån. Nu har jag landat i att den gör det. Det känns bra.

Jag börjar också se ett slut på den rehab som pågått sen november och sen började om i februari då jag under en Parkourklass (ja jag vet säg ingenting!) gjorde så många sneda bakåthandvolter så jag knasade något i ryggen och hade så ont som jag aldrig haft.

Det och min ischias är dock två helt olika saker. Min ischias gör bara ont nere i vaden. Det sticker och drar. Det här var av att jag böjt mig bakåt fort och brutalt flera gånger och gjorde bara ont i ryggen. Då blev ischias direkt bättre. Pest eller kolera.

Nu är jag igång igen dock. Kan åka längdskidor, kan köra styrka, kunde springa 5 km imorse utan känning. Nyckeln nu blir att köra styrka lika många gånger i veckan som jag springer. Jag har förlikat mig med att det kanske kommer kännas i den där arga nerven då och då.

Rehab har varit frustrerande. Men lärorikt. Här är 5 bra grejer jag tar med mig:

1. Man får massa tid till annat

Ärligt talat- det är inte direkt socialt att vara en eremitiskt ultralöpare. Jag har förlagt många ensamma timmar i skogen och många av de har jag nu kunnat lägga på annat. Vi har flyttat så det har blivit mest fokus på sånt men i ett annat fall hade man kunnat göra mycket annat.

2. Man kan förebygga framtida skador

Let’s face it.Ganska ofta är orsaken till att man pajat något att man var svag någonstans. Rehab innebär ofta mer styrka, eller styrka istället för löpning och de där vanorna kan man försöka hålla i och använda i förebyggande syfte. Man kan bli starkare, smidigare och mindre skadebenägen helt enkelt. Rehabperioden kan få vara en period inte bara för att läka aktuelll skada men för att förebygga framtida skador.

3. Man kan inspireras av andra som kommit tillbaka

Känns det surt- leta upp andra som rehabbar. Andra som rehabbat och kommit tillbaka. Gärna en liknande skada som du har. Och ibland kan man påminna sig om de man känner som var skadade och det kändes som att vips var de tillbaka trots att det egentligen gick ganska lång period. Tiden flyger- det känns bara inte så när man är mitt i skadan.

4. Man kan ladda motivationen rejält

När man bara springer på så tar man löpningen för givet. När man är skadad så längtar man som bara den. Den här längtan och det här suget ska man försöka behålla och kapsla in. Ta fram när det tar emot sen att ta i och ta sig ut. Skriv ned hur det känns. Minns det! Ta fram det som ammunition sen.

5. Löpning är inte allt. Tack och lov.

Det allra allra bästa med min rehab har varit att jag insett att löpningen är en viktig del av mitt välmående men det jag behöver går att få på andra sätt: Jag vil vara ensam ute i naturen och det kan jag få till utan att springa. Det har varit bra att få perspektiv på att det inte är liv och död. Det är bara ett fritidsintresse- ett underbart sådant men det är inte navet i mitt liv iallafall. Och den insikten och den ansatsen till löpningen framöver tror jag ger både kraft och perspektiv till att njuta ännu mer!

Rehabbar du? Har du rehabat? Har du erfarenhet och tankar att dela? Gör det gärna! Sköt om er!

Det är spännande ändå, men egentligen inte förvånande, hur modeller jag använder som hälsomanagementkonsult går att applicera på min privata roll som löpare. OK! En skadad ickelöpande löpare just nu- men ändå, löpare!

Om man tittar på teorier bakom hållbar motivation så pratar man ofta om inre och yttre motivationsfaktorer.

Det vi vet är att kommer motivationen inifrån är den mer hållbar och uthållig. Det är den vi vill ta hand om, mata och skapa även om yttre motivationsfaktorer förstås också är bra och kan hjälpa till att öka den totala motivation till något.

Men om vi tar som exempel att ha motivation till att genomföra sin träning mot ett uppsatt mål så blir exempel på inre och yttre motivationsfaktorer bra sätt att illustrera och förstå varför den tryter ibland men också hur vi ska öka vår motivation.

Inre motivation kan beskrivas som det du gör för din egen skull.

Det kan också brytas ned till det du gör för:

* Det är kul under tiden. Givande, njutningsfullt, roligt, härligt!

* Det du gör för att det fyller ett syfte som är viktigt för dig

* Något som har potential att ta dig mot något som betyder något. Tex ett tufft intervallpass som du vet gör att du springer snabbare.

De här motivationskällorna ökar vår motivation när vi genomför dem. Det ger en direkt belöning, det vi gör har ett värde i sig. Att kanske springa i skogen en morgon är i sig det du motiveras av och till. Du njuter av det under tiden (kul) och du känner att det får dig att må bra resten av dagen (potential) och du vet att det är bra för din hälsa (syfte)

Yttre motivation är däremot något du gör för att få något annat. Indirekt belöning. Att genomföra en uppgift för att göra din chef nöjd till exempel. Att anmäla dig till ett lopp för att imponera på andra, ett annat.

Dessa kan sammanfattas drivas av:

* emotionell press

* ekonomisk press

* vana – såhär har jag alltid gjort men det känns trögt att förändra, kallas ”inertia” på engelska

Även om det kanske inte känns som emotionell press från dina kontakter på sociala medier så är att göra saker för att andra ska tycka det är coolt och bra en typ av emotionell press. Att känna att man vill lägga upp allt man gör för att andra ska se och ”gilla” samt småstressar över vad andra gör och känner press att prestera för att andra gör det- ja det är extern motivation och det är lätt att fastna i en loop av att behöva bekräftelse för den träning man utför. Den typen av motivation gör det svårare att prestera och den är inte speciellt hållbar- det går åt ganska mycket energi och för att få den där dopaminduschen vi jagar så behöver bi bli bekräftade om och om igen. Och, självklart, alla vill ha bekräftelse. Vi är social creatures. Men vi kan må bra av och få hjäp i vår uthålliga motivation genom att mata den inre motivationen och låta den yttre vara mer en krydda på moset.

Hur då?

Här följer fem tips:

1) Var härvarande när du faktiskt springer. Försök njuta av det i stunden och känn att det är något du gör för dig.

2) Ställ dig frågan- skulle jag göra detta om ingen fick reda på det? Om svaret är nej så kanske du behöver revidera om löpning faktiskt är något du vill, eller något du gör för att andra ska bekräfta dig för det.

3) Tänk på allt det som är bra med din löpning- plocka fram det. Att du mår bättre? Orkar mer? Piggare? Känner dig starkare? Friskare? Bättre självförtroende? Återkom regelbundet till ditt ”varför”- så ökar motivationen.

4) Om du känner att du fastnat i social-medialaloopen, testa att inte lägga upp din träning ett tag. Testa att inte följa vad andra gör. Se hur det känns.

5) Fundera över dina mål- vad betyder de för dig i ett större sammanhang? Igen- om du uppnådde dem och ingen annan fick reda på det- hur skulle det kännas då?

För egen del så har jag mer och mer landat i att min träning är för mig. Jag delar gärna för att jag vill inspirera andra till att ta sig tiden och se hur enkelt det kan vara men jag har också börjat få en känsla av att min träning är privat. Inte rehaben då, men motivationen till den är så hög för den har ett syfte och en potential att göra så jag kan springa i skogen (kul) sen. Hög inre motivation. I stort sett ingen yttre vad gäller löpningen men däremot behöver jag förstås bekräftelse på andra områden, jag är bara mänsklig :).

Mata den där inre motivationen som en riktigt fin surdeg så kommer den att växa! Lycka till! / Annie

De allra flesta av oss är tidigt drillade i att sätta mätbara mål. Vi ska klara av uppgifter i skolan som sen leder till betyg. Vi ska nå mätbara mål på jobbet. Vi sätter mål om att klara av att springa si och så långt och si och så fort. Vi sätter mål för hur många träningspass vi ska klara av varje vecka och vad de ska innehålla.

Gemensamt för de här målen är att de förstås kräver en plan. En struktur. En strategi.

Det kan vara kul att jobba för dem. Det är underbart precis när man klarar dem. Man är ofta stolt efteråt. Men allt som oftast fastnar människor i att målet är allt och vägen dit är i sig just bara en väg dit.

Fenomenet post marathon depression är ett exempel på detta.Man har varit så uppfylld av att klara det här tuffa målet och så när man väl gör det så känns det tomt. Det är ju över så fort. Det är ju bara en kort stund man faktiskt är i sitt mål. När man inser att man klarar det, precis när man går i mål och därefter och så klingar det av och har just att klara maraton varit ett mål så fanns det ju inte så mycket annat kvar sen.

Att tänka annorlunda runt sin löpning, sin träning och, vilket jag jobbar med i mitt företag, i jobbet kan göra så mycket.

Ett personligt exempel är när jag tränade för att klara 100 miles (16,1 mil) på sub 20 timmar. Så många parametrar skulle stämma då och det var ju, krasst, ganska sannolikt att min mage eller något annat skulle falera just den dagen så jag inte klarade målet. Allt behövde klaffa för att det skulle gå med tanke på hur lite jag ändå tränar och min nivå av löpning.

Därför var ett mål för mig att njuta av vägen till loppet. Njuta av träningspassen, njuta av att vara ute i naturen och njuta av att vara i den processen hela vägen. Nej jag njöt inte jämt men processen dit, vägen dit, var målet och att klara det på sub 20 var liksom bara kryddan.

Därför kom ingen tomhet efteråt. Och det var yay hela vägen. Det var ingen väntan på att få genomföra. Målet var att vara i processen mot att klara 16 mil på under 20 timmar och den processen kunde jag vara i hela tiden.

Precis som du kan vara ”i mål” betydligt större del av din träning genom att tänka om.

Om processen är målet så kan du alltid vara på väg. Process ställer sig inte i förhållande till ett uppsatt mål. Det ställer sig i förhållande till var du är idag och vad du kan göra.

Exempel. Du tränar för att klara maraton, kanske på en viss tid. Målet är att följa ett visst träningsprogram där du springer allt fortare och allt längre på vissa pass som du planerat in. Du blir antingen sjuk eller skadar dig eller det kör ihop sig i livet och du får inte till den träning som står på schemat och är inplanerad i progression för att klara ditt mål. Det här är en situation som många känner igen. Såhär blir det ofta. Ofta har man bara ett mål att uppnå och när det blir ouppnåeligt tappar man lätt motivationen för allt som varit inplanerat har ju syftat till att uppnå det här målet.

Missförstå mig rätt nu- jag menar inte att man ska sluta sikta på att klara milen, maran, ultraloppet, tidsmålet eller vad det än är men parallellt med detta tror jag att man kan må jättebra av att ha processmål, genomförandemål, som man alltid kan

1) förbättra sig i

2) Vara ”i mål” i

3) Stöttar att sätta andra mål

Processer som goda vanor

De här processerna då, vad är de? Ja det beror förstås på och de kan finnas inom olika områden. Att ta hand o m sin hälsa rekommenderar jag ska bygga på vanor och processer som du har byggt in i din vardag och som kräver lite eller ingen ansträngning.

När det gäller träningen så kan det handla om att, från där du är just idag svara på följande frågor:

1) Hur gör jag migr redo för nästa löppass (sömn, återhämtning, kost, mental förberedelse)?

2) Hur förbättrar jag min syreupptagningsförmåga? (försöka springa fortare, springa längre, springa fler, brantare osv)?

3) Hur förbättrar jag min uthållighet?

4) Hur förbättrar jag min styrka?

5) Hur förbättrar jag min balans och rörlighet?

Det här sättet att tänka utgår från var du är idag. Det finns inget rätt och inget fel. Det blir inte ”ja jag orkar ju ändå inte göra en enda backintervall” utan det blir ”hur utmanar jag mitt flås utifrån där jag är idag”. Och gör du det, så är du i din process och du har också uppfyllt ett mål.

Du kanske sprang långa långpass men blev sjuk och får börja om från kanske halva distansen/tiden? Med processmål gör inte det något för ditt mål är att utifrån där du är idag utmana din uthållighet givet de förutsättningar du har nu. Du siktar kanske mot att komma upp på distansen du hade innan sjukdomen, men det är inte den du jämför din insats mot. Du jämför den mot där du är idag, inte den insats som du kanske tar del av via sociala medier eller som du klarade av för ett halvår, ett år sen.

Du utgår från det enda som faktiskt egentligen går att påverka- där du är just just nu. Inte från något som ligger långt fram i en framtid som påverkas av så mycket utanför din egen kontroll. Men var du är nu, det kan du ha full koll på.

Att känna att man utvecklas, klarar av, rör sig framåt. Det gillar hjärnan! Det möjliggör du genom processmål.

Några frågor att skicka med för att jobba med processmål i din löpning:

1. Vilka mål är viktiga för dig?
2. Vilka parametrar är då viktiga för dig? (Snabbhet, uthållighet, styrka, rörlighet osv)
3. Var är din status nu rörande dessa?
4. Vilka processer förbättrar dessa parametrar?
5. Hur kan du få in dem på ett bra sätt i din vardag? (Samma process kan stötta flera parametrar)
6. Vilka hälsovanor stöttar de här processerna?
7. Hur ser du till att de vanorna blir enkla att genomföra?

För egen del har jag, utan att springa, orsakat trassel i ländryggen och kan inte sikta på något tids eller distansmål alls just nu. Men jag har bara processmål och de uppfyller jag de flesta dagarna så jag är hyfsat glad ändå. Men längtar efter att kunna anmäla mig till ett lopp och träna för det. Skador är väldigt lärorika och tålamodsprövande!

Lycka till med din träning! // Ann-Sofie

Topptur på Workout Åre 2017. Anmälan släpper på workoutare.se 26/2!

Vi är nog många som har mål med vår löpning den här våren och det är superkul! Man planerar in passen i den vardag som ändå måste, borde komma före. Det är ju ett fritidsintresse trots allt!

Med tiden som knapp resurs (nåja, den är vad den är men upplevs gärna knapp) och att det ofta är så lustigt hur man inte riktigt känner det där ”yay” när det är intervaller på schemat fast det var så kul att planera in dem. Ja då inser man kanske att man behöver tänka till lite HUR man planerar in saker precis som VAD man planerar in och förhoppningsvis vet man VARFÖR man ska göra det. Man har satt ett mål som är viktigt för en och är så viktigt att man går igång på det och kan tänka sig att jobba för det även om man inte skulle få bekräftelse från andra. Det hjälper, missförstå mig rätt, men om motivationen till största del drivs av att andra ska gilla och imponeras- då är det tunn is man är ute på.

Så- VARFÖR har du det träningsmålet du har är det första att reda ut. Det ger motivationen en skjuts när den tryter.

VAD du ska träna beror på ditt mål förstås. Men om du siktar på ett lopp säg från milen till maraton, eller längre så är det några delar du bör ha i åtanke och se till att de alla är med under en vecka eller 10-dagars period. Du kan se det lite som en kedja du drar med din motivation och alla länkar ska med. De kan delas in på olika sätt men här är fem:

1) Successiv uthållighet Att gradvis öka distansen och tiden på långpassen bygger den uthållighet du behöver för just din utmaning. Runt 10 % ökning kan vara ett riktvärde, men det är verkligen svårt att säga generellt. Upp till tre timmar kan man generellt säga att du får en fysiologisk förbättring och efter det så är marginalnyttan ganska avtagande med mer slitage som resultat. Men för oss som tränar för låååånga distanser kanske den fysiska träningen är klar men att mentalt fortsätta pusha sig är en annan. Att veta vad man kan äta efter fyra, fem, sex timmar- också relevant. Däremot kan du dela upp passen så di vilar några timmar mellan och sen sticker ut igen.

2) Syreupptagningsförmåga Får du som är otränad bara av att springa i lugn fart. Men ganska snart tjänar du både tid och effekt på att lägga in avsnitt med högre tempo där pulsen pressas upp och kroppen tvingas bli bättre på att ta upp, transportera och använda syret i det som kallas lokal och central kapacitet.

Det skrivs spaltmil om olika intervaller men krasst- det är inte jättenoga med sekunder eller minuter hit o dit för oss som är glada motionärer och kanske vill klara maraton under fyra timmar, milen på under 50 osv. Börja med 1 minuts ökningar med bra tryck i steget och jobba upp mot 4 x 4 minuter med joggvila 2-3 minuter mellan. Sen kan du köra tusingarish, backintervaller (guld för både flås och löpstyrka) och öka antalet intervaller eller minuter du flåsjobbar upp mot så långa som 20 minuter tröskel. Men det går jättebra att köra utan att vara slav under klockan när du lär känna din kropp. Vilket du verkligen ska göra.

Hur ofta? En gång i veckan är fantastiskt om du inte gjort det alls innan. Två gånger med rätt uppladdning före och ordentlig återhämtning efter kan vara perfekt. Det finns studier där man kört 5 hårda pass en vecka och sen kör lättare veckor men jag tror att för de flesta så passar det bättre med två fokuserade flåsiga pass- gärna med backar en dag i veckan och olika långa intervaller det andra tillfället och de två minst 2 dagar från varandra.

3) Löpstyrka Behöver heller inte krånglas till. Googla, läs, sök runt på den här grymma hemsidan. Nu är Anna-Lena inblandad så kika på övningar hon visar, se till att lägga till det kanske 2-3 korta pass per vecka. Gärna tungt om du hålls i gymet men annars går det finfint att hitta bra övningar med gummiband utomhus till exempel. Ta hjälp, prioritera in det och lita på att det är en del av din framgång.

4) Mobilitet Inte generell rörlighet. Men mobilitet där du behöver den. Vaderna till exempel ska vara som studsiga gummiband och inte stretchas ut statiskt inför ett intervallpass. Du tjänar inget på att vara överrörlig men har du dålig rörlighet i höfter, fotleder och bröstrygg till exempel kan det förhindra ett bra rörelsemönster under löpningen och leda till skador på sikt. Så lägg till mobilitet men kanske helt fristående från löpningen. Lite mjukt på morgonen det första du gör och sen på kvällen. SOMA Moves är mitt go to som dessutom ger mig fin styrka på sina håll.

5) En plan för återhämtning Så viktigt. Du har ditt varför, du har din plan men du behöver också planera in återhämtning och utgå från din nivå av återhämtning för att veta vad som faktiskt passar. Lite seg efter jobbet inför intervallerna? Bara att köra. Trött för att du inte sovit bra och haft alldeles för mycket annat för hjärnan? Då kanske intervallerna får vänta idag och det blir en lugn jogg eller till o med promenad med en god vän istället.

Just hållbarheten i din träningssatsning ligger mig kärt om hjärtat. Det var snart 20 år sen jag tränade mitt första löpargäng och hur viktig återhämtningen är har bara blivit mer och mer tydligt.

Personligen rehabbar jag nervsmärta i vänsterbenet. Det är ju inne nu att ”åh du har ont i ditt ben men egentligen är det en obalans i ditt vänsteröra som orsakar allt”- jag raljerar men ni fattar. Jag tror från magen att det är något på min vänstra sida som inte funkar och har börjat göra lite på eget bevåg och har till och med sprungit smärtfritt nu i 6 kilometer. Har du haft ischiasliknande smärtor och blivit bra- får du gärna berätta vad du gjorde!

Lycka till med din satsning och din träningsplan!

Från löpning på Getryggen vid Storulvån förra midsommar!