Jag har ett långt inlägg på g i magen men det hinner jag inte skriva nu. Men jag tänkte skriva om det här med ångest.

För, alla har vi väl ångest ibland. Jag har betydligt mycket mindre ångest nu än förut men ibland får jag 1) prestationsångest 2) mindervärdesångest och 3) ”osams”ångest för jag mår bokstavligt talat ILLA om jag tror att någon är arg på mig. Jag skulle gissa att jag inte är ensam om detta så därför bjuder jag på mig själv som exempel.

Jag har jobbat med det här och insett att om man är en person som står för sina åsikter så kommer alltid någon att a) inte hålla med och b) inte kunna skilja på sak och person men det är inte mitt problem. Så länge jag respekterar andras åsikter och inte går till personangrepp utan redogör i sak för vad jag tror på så har jag gjort rätt. Och hur otroligt tråkigt skulle det vara om man var ”lagom” rakt igenom och aldrig skrev något som väckte tankar?

Prestationsångesten brukar jag reda ut med att ta en stund och fundera på vad jag faktiskt gjort. Är det rimligt att jag skulle gjort mer? Har jag prioriterat det viktigaste (mina barn)? Skulle jag kräva mer av någon annan? Svaret brukar vara nej, ja, nej och så försöker jag släppa det och tänker på att livet är kort och vad vill jag fylla det med och oftast är det faktiskt viktigare med närvaro än att ha läst tre artiklar från PubMed.

Och så har jag insett att den här ”småångesten”  över vad andra tycker den botas oftast med möten. Att möta andra människor och vara helt närvarande med dem. Hellre fika 20 minuter med en person öga mot öga än försöka hålla koll på 10 personer i sociala medier.

Så dagens pepp är att prioritera riktiga möten. Eller one-one–kommunikation. Tillbaka till att sitta mittemot varandra vid elden i grottan liksom. Fast kanske med en kaffe eller té!

Ha en riktigt fin måndag!

Men hallå. Hallå? Hur dum får man vara egentligen.

Well.

Idag skulle jag springa Två Sjöar Runt. För att jag ville få till ett långpass (har inte sprungit längre än 15 km än sen mars förra året). För att det går, bokstavligt talat, utanför dörren, för att jag skulle springa med N, testa om ryggen klarade så långt så kuperat och tja, det är bra att testa stå på startlinjen med nummerlapp när man gör det så sällan som jag gör.

Igår var jag på möhippa för an av mina finaste vänner.  Jag åt väl inte som vanligt riktigt, tog en glass på eftermiddagen och när jag sen skulle hem tidigt för att ta hand om lillspark eftersom N varit sjuk hela veckan så slank det med någon stor vitbrödig wrap och så var jag sugen på glass. Jag äter väldigt sällan glass och kan få väldiga problem med magen då. Men det tänkte jag inte på och en halv liter slank ner så lätt som prästens lilla kråka.

Och tja. Jag vaknade mitt i natten och vi kan väl säga att jag tror att allt jag ätit under kvällen försvann. Vaknade på morgonen och det var bättre. Men vågade inte äta. Drack lite Resorb och insåg att det blir ingen start. Jag mådde väldigt bra nu men var rädd att jag skulle behöva ränna på toaletten mycket när adrenalinet sätter igång i kroppen när man anstränger sig.

Men vi skulle hämta nummerlapp åt min svåger och det gör man 1 minut från vår ytterdörr. Och tänkte att jag hämtar väl ut lappen.

Den hade nummer 411. 11 är mitt lyckonummer. Jag gick hem och dividerade med mig själv. Jag var helt urlakad men springa ”tom” är jag van vid. Bara inte såhär långt. Och kuperat. Men det är lättare att springa med frekventa toabesök i Ursvik än under ett lopp. Samtidigt så ….yadiyada. Klockan 20 minuter till start låg jag på golvet med Lillspark.

När det var 10 minuter kvar tänkte jag att jag går ned, startar och behöver jag bryta är det ju föffasen bara 1 minut hem från start, mål och varvning. Jag mådde dessutom galet bra, benen var superpigga och bara jag nu inte åt eller drack något så skulle det väl gå bra. Jag hade fått i mig vätska och salt ok nu på morgonen.

Vill verkligen understryka att jag 1) visste vad det var 2) mådde bra 3)hade fått i mig salt och vätska så allt var ok. Man ska inte starta ett lopp eller ett träningspass när man har bakterier eller virus i kroppen.

Ned till start och träffade flera fina löparvänner. Folk kastar sig gärna baklänges när man säger att ”jag är magsjuk” men nu var jag ju inte sjuk av något slag som smittade.

Planen var från början att tassa runt de 16,7 kilometerna  i långpassfart och lägga på en ökning sista varvet (cirka 5 km) i distansfart och på så sätt slå distansrekord och få ett bra lite tuffare långpass.

Nu blev planen att ta sig runt. Att börja med ett varv och sen se om det gick bra, testa ett till och sen ett till. Inte tai i för mycket eftersom jag inte ätit ordentligt.

Benen var som sagt superpigga. Konstig känsla- de ville springa på men jag var lite darrig. Jag bestämde att ”safea” och stannade till vid den bästa skogsdungen vid Råstasjön men magen var lugn så på tredje varvet struntade jag i det.

Solen strålade och det var bara så härligt att springa ett lopp! Underbart! Däremot så blev jag bara mattare och mattare. Benen pigga. 5:00-fart var det bekväma på flacken men uppför kom jag liksom ingenvart. Inte så konstigt, ingen energi i kroppen.

Efter första varvet så startade en knatteklass så jag stannade och släppte fram dem där varvningen gick ihop med start för att inte vara ivägen. Sen joggade jag efter men en liten tjej hade håll och gick och hyperventilerade och grät och jag kunde inte springa om henne (man är väl mamma). Ingen gick fram så jag stannade och frågade hur det var och bad henne sträcka upp armarna och andas lugnt. Till slut kom en annan åskådare och sa att ”jag går med henne, spring på du”. Tyckte vägvisarna som var i närheten kunde hoppat in lite snabbare. Stackars liten.

N stod och hejade med ett varv kvar. Jag var redo att bryta. Latmasken slog till. Enkelt att skylla på att jag var seg. Men det här är grym ultraträning- för så här kommer det vara, dessutom med onda ben, mot slutet av ett lopp. OCh då är det inte 5 km kvar då kanske det är 40 km.

Tog två klunkar sportdryck och en mugg vatten och gick en bit för att se om det skulle balla ur. Det gjorde det inte. Men jag var helt slut ändå.

Tänkte på N som inte kunde springa. Och på att det bara var 5 km kvar det var ju inget. Vaf*n.  Stannade och sa hej till Lillspark som var ute i vagnen och sen tassade jag på sista varvet och försökte njuta men nä alltså det var fasen inte kul att vara såhär urlakad.

Men bra träning! sa jag till mig själv.

Enligt min klocka var pulsen iallafall stabil om än lite hög men det får man nog ge den för jag hade lite vätskebrist ändå på slutet (och det brukar man ha på lopp). Edit: Hade låg snittpuls såg jag nu.Tittade på fel pass. Stabilt snitt på 6 slag över min långpasspuls. Det var skönt att komma imål och ännu roligare att höra att min svåger gjort ett kanonlopp och blev någonstans runt 30e imål på långa banan.

Summa kardemumma är jag sjukt nöjd. Med alla stopp så höll jag ändå en hyfsad snittfart på lagom ansträngning för den här underliga dagen och är pigg och glad nu efteråt. Jag har sprungit längre än jag gjort sen långt innan Sigrid föddes och ryggen höll! Bara en sån sak! Hurra! Nu kan jag börja lägga långpassen på runt två timmar istället och sikta framåt.

Det känns fantastiskt! Tack SIK för ett fint arrangemang!

Det var skönt att komma imål. Nu mår jag kalas. Hungrig!

Varje månad läser jag med stort intresse månadens utgåva av American Journal of Clinical Nutrition. Jag har tyvärr inte tillgång till allt men läser sammanfattningarna jag tycker är intressanta.

Den här månaden stod det bland annat att daglig konsumtion av apelsiner ökade kognitiv förmåga, att efterföljande av råd för att förebygga cancer faktiskt funkade, men att te och kaffekonsumption hade svag eller ingen påverkan på endometrial cancer (cancer i livmodern) .Vidare att viktminskning hos överviktiga inte påverkade bentätheten negativt när det var ”lagom” viktminskning det handlade om.

Man hittar en hel del om man vill nörda ner sig i klinisk nutrition och du hittar mars utgåva här.

På samma gång! Två flugor i en smäll!

Jag gillar choklad! Jag gillar chokladsmet. Jag gillar Katarina. Men jag gillar inte hasselnötter. Och jag gillar inte onödig skit i saker jag ska äta. Men Nutella är gott.

Och om jag hade vetat hur otroligt lätt det var att göra egen så hade jag gjort det very much förr.

Men först bilden på det vi inte vill ha:

Socker först. Palmolja- inte den snälla varianten säkert. Och så 13% hasselnötter. Och det hemska skummjölkspulvret.

No no.

Såhär gjorde jag.

Jag tog Katarinas recept och gjorde om det med lite andra nötter och tillägg!

Jag tog typ 4 dl blandade nötter- det blev mandlar, valnötter och cashewnötter

Körde dem i matberedaren brum brum till ett fint ”smul”.

Sen smälte jag 1 dl ca kokosolja med 1 dl av Urtekrams avfettade kakao, lite ekologisk honung, lite vanillin och lite salt.

Hällde ned detta på nötsmulet och rörde om.

Well.

Typ det godaste jag bakat. Jag ska fortsätta twista detta lite. Tänker kanel..kardemumma. Andra nötter. Osv.

Testa!

Mat. #Foodsforeverydaychampions ska:

1. Gå hyfsat fort
2. Inte generera massa disk
3. Vara gott
4. Vara nyttigt
5. Enkelt att laga
6. Gärna eko

Jag tänkte bjuda på fem middagar som fyller kriterierna ovan. Nedan räknat för 4 personer. Är det två vuxna och två barn så kan man om man har tur få lite matlåda. Händer aldrig här.

1) Lax med fetaosttäcke och quinoa

Slå på ugnen på 200 grader. Koka dubbel mängd quinoa. Under tiden lägger du 4 laxfiléer i en ugnsfast form och smular över  200 g fetaost (bred pesto under på fileérna om du vill). Krydda med peppar och basilika och skiva 1/2 tomat per person som ska äta. ÖVerkurssås är att blanda creme fraice med fetaosten.

Skjuts in i ugnen. Skär under tiden lite morot i stavar och ös upp spenat i en skål och duka bordet. Ät lax med quinoa, spenat och morot.

2) Quinotto

Ta quinoan från igår. Hacka en lök, hacka en morot, hacka en paprika eller squash eller både och  och en broccoli. Stek grönsakerna försiktigt i rapsolja. Stjälp i en burk stora vita bönor eller kikärter eller kidneybönor. Krydda med örtsalt, peppar, timjan. Ös i quinoa och rör runt. Smaka av. Riv ned en god ost eller stek ägg till eller något annat gott.

3) Fiskgrytan

Här Klipp i fisken istället för att skära på skärbräda.

4) Pankis med rotfruktssoppa

Sätt på ugnen på 200 grader.

Hacka lite rotfrukter, tex morot, kålrot, rotselleri, palsternacka, pottis osv i små tärningar. Svetta en lök med vitlök och lite grönsaksbuljong i en kastrul. Stjälp i grönsakerna och häll i två burkar krossade tomater och mer vatten. Krydda med örtsalt, gärna gurkmeja, peppar och oregano. Låt koka tills grönsakerna är mjuka.

När det kokat upp tar du och gör pankissmeten: 1 dl mjöl till ett ägg till 2 dl mjölk av något slag per person. Jag brukar ta lite havregryn, lite riven morot, lite dinkelmjöl och 4 ägg till 6 dl mjölk. Stjälp upp på en smörjd form och in i ugnen. Till passar kokta bär bra utan socker.

När soppan är klar gör det inget om pankisen inte är det för då kan ni äta den först!

5) Fredagsburgare

Baka antingen bröd el köp färdiga. Gör dessa. Medan de steks skivar du tomat, röd lök, sallad (eller spenat) och tar fram eller gör salsa eller vad du tycker gör en burgare god!

Se där- fem enkla goda middagar.

Jag brukar ha Go´kväll på i bakgrunden när jag, tja ålar runt på golvet med bebisen eller som idag sydde (!!) ett draperi och klädde om en stol (!!!!).

Idag var det ett inslag och några tjejer i Umeå som börjat köra skivstångsträning. För att bli starkare, orka sitt jobb, må bra och få ”schyssta biceps”. Det var så härlig.. ansats! Det var #vavavoom och #badass på samma gång. Träning man mår bra och blir glad av.

Det var förstås med Sofia Åhman och kika 20 minuter in i inslaget här. Fick mycket inspo!

Petra skrev ett inlägg idag som jag läste och funderade på utifrån flera infallsvinklar:

Löpning är ju en sport där inga redskap eller andra personer behövs. Det gäller ju även till exempel cykel men där finns det ju aerodynamiska fördelar att cykla ihop och det känns mer ”inarbetat” att en cykelgrupp ses och cyklar ihop ett gäng.

Det har förstås ökat lavinartat med gemensamma träningspass för löpare också men Petra undrar om det inte är på övergående.

Personligen så är 90% av min löpning något jag vill göra för mig själv. Syftet är dels att träna- vilket jag inte kan göra i någon annans fart och jag kan motivera mig själv även om jag nog tar i lite till om någon skriker på mig. Och dels är syftet för mig att rensa skallen och gärna lyssna på podcast eller uppleva naturen och det gör jag också helst själv.

Däremot tycker jag om att träffa andra människor förstås och ibland passar deti löparskor. Jag och Maria springer bra ihop tidiga morgnar och det saknar jag verkligen. Nu är vi dock så otroligt olika tränade- Maria tränar för VM på 24 hr och jag försöker träna upp mig att orka springa 2 mil ungefär.

Edt: Jag tror personligen att efterfrågan fortsätter vara stor eftersom många trivs med att träna i grupp, det är en fin social aspekt och det finns verkligen grupper för alla. Och precis som Sara kommenterar- det är inte en trend för att man själv kanske ändrat sitt beteende.

När jag gick med i Lonesome Runners reflekterade jag över hur många det är som springer själva men verkar ha behovet av att tala om för andra hur långt och hur fort och så vidare. Att de tog sig ut. Tala om att de springer, liksom. Vi är kanske sociala på olika sätt vid olika tidpunkter. 

Vore intressant att höra hur du springer, om du springer i grupp och vad du gillar med det eller med att springa själv?

Jag har ju läst Kelly Starretts Ready to run där han listar 12 ”principles” som ska vara på plats om man ska vara just redo att springa utan att skada sig.

I boken ger han massor av tips på hur man kan utföra ”underhållsarbete” på kroppen hemma.

Jag köpte loss ett sk kompression floss band av Andreas Öhgren och jag har gått bananas med det där och älskar det!

När jag jobbade som massör så höll man ofta tryck över tex en muskel för att strypa syretillförseln temporärt i delar av vävnaden och sen släppte man och tanken var att det då skulle skölja in friskt blod med full fart. Nåväl. Med ett gummiband så kan man orsaka mycket större verkan på sig själv.

Jag har gjort det på min ömma höft (det såg helt galet ut tydligen) och jag har gjort det runt mitt lår, mina knän, min stela vänsterfot och min vad.

Jag vet inte var man hittar dessa i Sverige men gissar att du kan hitta på liknande med ett vanligt sånt där brett stretchigt gummiband utan handtag.

Sen är det bara att linda på- googla tex ”knee flossing” eller ”mobility wod” så hittar du videos på hur man gör.

Här går Kelly lös på ett knä.

Men ÄNLTIGEN! Jag skrev det här inlägget (som jag personligen ojantemässigt tycker var väldigt bra!) och nu är studien klar!

Hela rapporten är inte ute än men på min favoritpodcast Endurance Plancet kan man i en 3-delad serie lyssna på vad man kom fram till.

I det första avsnittet pratar Jeff Volek och Zach Bitter lite inledande om studien. Zach berättar om ett lopp han sprungit där han klarade sig på runt 150 kcal i timmen trots att han sprang på rätt bra. (Läs mitt inlägg jag länkar till ovan för mer bakgrund). Att kunna dra ned intagsbehovet från runt 6000 kcal för en 24 hr ultra till 2000 kcal skulle vara ganska skönt för många magar för att inte tala om att ha energin kommandes inifrån fettvävnad till större del.

Det intressanta med den här studien är att man tidigare gjort lågkolhydratstudier på blandkostare och funnit att det inte direkt är bättre för prestationen (hälsoeffekterna är en annan sak). Det kanske inte är så konstigt eftersom studien blir på en kost som de inte äter vanligtvis. Den här studien är gjord på atleter som är vana att äta lågkolhydrat, och nu menar jag lågkolhydrat på riktigt inte de som äter massor av protein istället och kanske massor av nötter och frön och tror att det är lågkolhydrat.

Det ska bli otroligt intressant att få ta del av rapporten.

Lyssna på avsnittet här och kommentera gärna och fråga i kommentarsfältet!

Personligen äter jag på ren instinkt, följer inga kommersiella dieter och har inga förbud. Jag ”skapar min egen kostreligion” – ”vet vad du äter” som det står i en artikel jag är med i tidningen Träna !

När min rygg lade av efter alla knasiga lyft jag gjort så började jag fundera över alla rörelser jag gör om och om igen varje dag. Dag ut och dag in. Att vi är vanemänniskor är ju en sak. Att vi använder kroppen på ett sätt på vänster sida och ett annat på höger kan vara make or break vad gäller en skada eller inte. Eller bara en seglivad ömhet någonstans. Eller varför inte vara nyckeln till att bli mer jämnstark.

Så sen dess har jag försökt stanna upp innan jag ska göra något jag brukar och se om jag kan göra det på ett annat sätt.

Till exempel.

Jag reser mig alltid på höger ben, sitter alltid med höger framsida nederbenet mot golvet och vänster fot i när jag sitter på golvet. Öppnar skåp med vänster hand och bär oftast bebisen på vänster för att frigöra höger. Öppnar dörren med höger, plockar ur diskmaskinen på ett visst sätt.

Ni fattar. Ni har era rörelser. Jag har ändrat massor i hur jag sitter och står och hur jag rör mig från sittande till stående och tvärsom och jag tror det gjort massor i hur bra min rehab gått.

Vad gör du slentrianmässigt likadant varje dag? Kan du ändra det? Det tar bara en tanke, inte eoner av tid.

Ta det vidare. Tänk annorlunda. Välj ut några saker du alltid irriterar dig på under veckan och bestäm dig för att tänka annorlunda om dem. Några saker som alltid tar emot.

Hur du upplever dem, hur du genomför dem hänger mycket på hur du tänker på dem.

Tänk och gör annorlunda!

När tiden är knapp och kroppen inte går på max så gäller det att träna rätt pass. Att bara ut och springa där i mellanmjölkens land det kan vara mumma för själen vissa dagar men i ett målinriktat tränande har det mer plats som utfyllnad i en elitsatsning än för en glad amatör som jag (och du kanske) som vil rocka ett lopp men rockar en massa annat under veckorna.

För att få ut mest av träningen nu när jag fortfarande bygger upp så kör jag nästan inga ”mellanpass”. Speciellt inte nu när kroppen är på väg tillbaka. (Och det är den halleluja!) Utan antingen springer jag kort men ökar minuterna jag springer för varje vecka och de passen föregås av nitiskt rehabbande på matta och utomhus.

Eller så är jag ute och tassar med lite kolhydrater i kroppen för att bygga upp fettmotorn igen.Gärna tidiga morgnar. Men sömnen kommer först så denna vecka har jag skippat dem. De är inte de viktigaste passen ändå för en 100 miles satsning för någon som tappat all (nåja) kondition och ska bygga upp både uthållighet och syreupptag med ont om tid.

Jag prioriterar de de tre pass som är stommen i min träning:

Ett intervallpass – backe eller flackt

Ett tröskelpass- backe eller flackt beroende på vad ovan pass var

Ett långpass. För närvarande är det #babysteps och jag är uppe på 90 minuter långsamt om än väldigt mysigt och skönt tassande.

Förutom det: Två styrkepass och yoga/rörlighet varje dag. Notera att löppassen inte är vare sig så snabba eller hårda eller direkt långa som de kommer vara sen men som sagt, rehab pågår.

Den här veckan fick det alltså bli de viktigaste passen och nu söndagkväll känns det riktigt bra! Jag har slutat amma, bebisen sover jättebra för det mesta, jag får in bra sömn och är ett energiknippe från 06.00- 22.00 varje dag.

I måndags körde jag lite snabb styrka utomhus. Note to self- när de testar den här larmsignalen klockan 15.00 då får man avbryta passet för då vaknar bebisen.

I tisdagskväll sprang jag backintervaller och springer jag backigt på intervallpasset så springer jag flackt på tröskelpasset i vanliga fall men inte den är veckan för jag unnade mig att springa i Ursvik i fredags och lerade ned mig rejält och där är det ganska backigt.  Jag joggade 2 km, sprang tröskelintensitet i 5 km och sen joggade jag ned 2 kilometer. 

Jag hade varit hos Andreas Öhgren dagen innan och fått hjälp med mitt vänsterben som aldrig jobbat riktigt bra. Nu gjore det det. Jag ”styrde” det iofs ganska ordentligt men det funkade.  Två ben istället för ett ben och ett träben.

Ursvik är underbart. Även med isgata, djup lera och gegga! 

Igår var det dags för långpass och jag styrde igen stegen mot Ursvik där jag sprang som fröken kors och tvärs på små och stora stigar och, ja verkligen tassade! Helt fantastiskt att tänka på hur det kommer vara att få gå lös där i vår och sommar.

Sist jag försökte springa längre än en mil hade jag feta Hokas på fötterna, det var asfalt och jag hade varit orolig för en sak i flera dagar som släppt och ryggen hade ballat ur totalt. Nu var det en helt annan känsla. Det gick inte fort att parera alla isgator och geggamoja men det kändes så bra. Såg ut därefter.

Skora Tempo som jag har på fötterna är mina absoluta favoritskor alla kategorier men jag saknade Inov-8s fäste i terrängen! Har du tips på en nolldropsko med fantastisk terrängsula som har en sån här tåbox så kommentera gärna nedan!

Imorse yogade och Soma-ade jag i tjugo minuter extra utöver mina vanliga små stunder på mattan. Det är inte perfekt balans höger-vänster i kroppen men så mycket bättre.

Och på kvällen smet jag iväg till gymet som det tar 2 minuter att ta sig till- Iform på Sundbybergs simhall. Med ett fantastiskt gym som inte så många använder kunde jag gå lös på marklyft, chins, benböj, rodd och lite axlar. Fick lite hjälp med att bättra på marklyfttekniken- klart man fuskar lite när man har en rygg man försöker skydda. Bra med fler ögon då! Och stort tack till Iforms alltid lika glada och engagerade PT som hjälper alla som kommer dit. Det är stort!

Jag har haft en sån fin vecka och är så tacksam. Det börjar hopa sig med både jobb på ”vanliga” jobbet, för Tjejmaran och min egna lilla firma Formstark Hälsa men jag har mina prioriteringar klara och kan väl på internationella Kvinnodagen känna att med den situation jag har så ska jag göra det jag kan för att både leva och verka jämställt.

Vara lyhörd för där ojämlikhet ligger som ett filter vi vant oss att se igenom. Våga agera där det poppar upp slentrianmässigt. Vara en förebild för mina barn. Göra inte bara prata. Reflektera över vad jag gör som både är bra och dåligt. Fortsätta arbeta med Tjejmarathon.

Det är åt helsikke med jämställdheten men den har iallafall lampan på sig och vi har alla ett ansvar att lägga det vi kan på vågskålen för att förbättra. Inget val. Du ska ba #gört.

Barn. Livets gåva. Men man får också rynkor av sömnbrist och oro. Små kråksparkar man plötsligt ser när vårsolen kom. Oh well. Young at heart.

Jag sitter på ett gäng riktigt fina armband! Det skulle vara så roligt att få skicka ut dem till nya ägare- tjejer som killar. Bland annat har Mirja, som idag springer Skövde 6hrs skickat ett gäng nya alldeles nyss som hon pärlat.

Jag har både ”ultra4good” och ”Run4Panzi”. De kostar minst 100 kronor- du får gärna betala mer och allt läggs i den insamling som går direkt till Panzisjukhuset när vi gör nästa överföring. ( i år skickade vi 225 000 kr).

Det är en fin present till en löpare! Inboxa mig på adressen i högerkolumnen och pengarna sätter ni direkt till Tjejmarathons konto: Handelsbanken 6153-609212648. Märk med ditt namn och ”armband”.

TACK på förhand för ditt stöd- du gör stor skillnad!

Vill du läsa mer om Tjejmarathon så klicka här