Det är ganska skönt ändå att jag inte satte en hård plan för hur jag skulle träna efter förlossningen. Jag hade bara bestämt att jag skulle ta det väldigt lugnt och bara gå på hur kroppen kändes, inte på en nedplitad plan.

Att jag skulle sikta på 100 miles på Black River Run i Västerås i september 2015 det visste jag dock. Det kunde jag liksom ha på horisonten som en morot. Det kommer då vara exakt två år sen jag sprang ultra.

Lillspark är snart 9 månader och jag har inte haft några problem kopplat till förlossning eller bål och bäcken. Jag kunde kontrollera ”allt” direkt efter förlossningen men tog det ändå väldigt lugnt för att allt skulle läka ihop, samt att jag ammade till hon var 8 månader och innan min rygg ”gav upp” efter alla knasiga lyft så var jag uppe på 90 minuter jogg och bebisen var 5,5 månad.

Nu är jag uppe på att tassa 20 kilometer igen och klarar av att springa på ganska bra på lite kortare hårdare pass även om min kondition är långt ifrån vad den varit. Frustrerande- MEN! det är motiverande att göra framsteg varje vecka.

Jag har ungefär 6 månader, ett halvår på mig att träna upp  mig för 16,1 mil på en rätt kuperad bana. Jag skulle gärna springa ett upplevelselopp också under vägen dit, eller iallafall ha styrkan att kunna ränna på fjället när vi är där i augusti så det finns också med i målfokuset.

Jag har inte tid att träna pass som inte ger något. Jag tänker inte springa långt ”i onödan”. Jag bygger upp alla delar varje vecka för allt ska med:

Uthållighet

Styrka

Rörlighet/balans/prehab

Syreupptagningsförmåga/fart/tåla ”syra”

Loppspecifikt

Mina tre nyckelpass är ett lite hårdare tröskelpass som sen kommer bli ett tuffare längre pass med terränginslag. Ett intervallpass, gärna backintervaller men jag är inte främmande för att springa 10 x 400 meter på löparbanan även om det inte blir ofta.

Och långpasset förstås. Ska man springa 16 mil måste kroppen hålla länge. Magen hålla lika länge och det mentala likaså. Just nu jobbar jag mig upp varje helg mot runt 3 timmars löpning. När det känns stabilt kommer jag varannan vecka fortsätta öka tiden jag är ute och varannan korta av det lite och springa ett tuffare pass runt två timmar, gärna till Ursvik, Extremen, och sen hem. Jag har inte för avsikt att slita långpass varje helg utan sen ser jag fram emot att under sommaren viga kanske var tredje helg åt att springa väldigt långt för att avsluta med en riktig grishelg cirka tre veckor ut från loppet.

Jag tränar styrka två gånger i veckan. Mitt knasiga vänster ben verkar älska marklyft så det kör jag. Och rygg och axlar som ska orka hålla uppe mig länge länge. Jag tränar mycket rörlighet och specifik rörlighet för min bröstrygg och mina höfter. Varje dag.

Jag springer inga distanspass. Inga planerade mellanmjölkspass även om det säkert kommer bli några såna när jag inte ids med intervaller någon dag. Men för det allra mesta genomför jag det jag planerat och kroppen är redo för.

Eliten springer mycket distans och det är en viktig del i deras träning men jag är inte elit och jag är först och främst mamma, sen har jag ett jobb och ett eget företag att hinna med också. Mina morgontassar är kanske en typ av distans men det finns bara ett av dem med i veckoplaneringen som ett lågglykogent pass, alla andra morgnar tassar jag ut om jag sovit bra och har just. Lyssnar på en pod och planerar dagen. Inget avancerat men det är ändå något som sömnen kommer före.

Genom att inte springa massa ”dömil” så är jag både fysiskt och mentalt peppad för de pass som står på schemat. Och de passen är de som tar mig framåt.

Som i måndags. 20 km på schemat. Mina första två mil sen över ett år. Det var ett fruktansvärt väder ute: snålblåst med snö och runt 2 grader. Jag bara längtade ut. Och det blev ett av mina bästa pass på länge. Jag sprang från landet bort till ett friluftsområde och tassade runt i lervälling, på asfalt, på fina elljusspår, på fina små stigar. Visst kände jag att jag sprungit- men det var inte jobbigt som så. För jag hade vilat från löpningen i två dagar inför och nu efter har jag tagit det lugnt och är ungefär hur laddad som helst inför backintervaller ikväll.

Men mest längtar jag ut i skogen. Och mest av allt ska det vara inspirerande och härligt att göra den här satsningen. Den är ju bara en fet egotripp så börjar ångesten krypa sig på måste jag slå mig hårt med en löparsko i huvudet.

Ett intensivt dygn till ända. Mycket intryck och de brukar jag balansera så gott det går med lugna dagar och det ska jag ha nu i de fyra. Nåja. De ter sig nog inte så lugna i många ögon men för mig är det lugnt och kravlöst och det är det viktigaste.

Igår var jag hela eftermiddagen på Nalen på Veckans Affärer:s seminarie ” Det friska arbetslivet- hur når vi dit?”. Det var en del nytt men också en del gammalt. Det som är viktigt för en psykosocialt hälsosam arbetsplats har inte radikalt förändrats sen förra veckan eller förra året. Det var mestadels kvinnor- skulle säga cirka 90% och även mest kvinnor på scenen. Inte så mycket prat om friskvård och fysiska prestationer vilket var uppfriskande. Jag får återkomma med ett reflekterande inlägg när det landat lite mer i skallen.

Efter det mötte jag upp med fantastiska Christine. Jag tänker att vi känner varandra bra, men inser att vi bara setts ordentligt en gång tidigare (och en gång mitt ute på fjället bara hux flux). Christine är kanske mest känd för att ha sprungit hela fjällkedjan sommaren 2013 men det är bara en liten sträng på hennes lyra. Vi pratade om allt möjligt och fick massor av inspiration.

Idag hade jag ett ärende på kontoret där jag är inblandad i ett projekt med ett ansvarsområde som är lite nytt för mig. Spännande.

Sen mötte jag upp Anki Sundin med hennes 4-månader gamla son för lunch hemma i Sundbyberg dit hon snällt tagit sig. Anki arbetar med CSV- Creating Shared Value och om man lägger ihop mina passioner med vad jag studerat så landar man ganska lätt i ett brinnande intresse för CSV. Jag är helt ny på det men ju mer jag lär mig och reflekterar så ser jag stora kopplingar till hälsostrategi och att få medarbetare motiverade och känna meningsfullhet på jobbet.

Ja som ni hör. Mycket input och intryck. Dessutom fick jag klar en samarbetspartner till Tjejmarathon idag. BAM!

Nu är det dags att ladda för ett kort och intensivt gympass. #Vavavoom

Kloka Mackan skrev ett bra inlägg igår, eller det gör han ofta men igår skrev han om Mål utan plan.

Jag känner igen det där. Det sätts mål och sen kanske man iofs har en plan men det jag tror många missar är två delar:

1) Att förankra den i sin vardag och anpassa den så den är realistisk- vilket ju då kan påverka målet.

2) Att ha en plan B, C och kanske D.

3) Att ha alla viktiga delar med i planen, inte bara löpningen för att hålla sig skadefri, frisk och motiverad.

Livet händer. Vi är glada motionärer (generalisering men gissar att ingen elitlöpare läser min blogg).

De flesta som ”håller på” är typ-A människor. Vi drivs av prestationer och är ofta målfokuserade beyond vad som är optimalt. Vi behöver områden där vi inte presterar.

Men om vi nu säger att vi ska prestera inom löpning. Har ett mål, säg ett lopp cirka 6 månader bort. Såhär tänker jag (som har 179 dagar kvar till mitt stora mål säger min app som räknar på sånt där).

Jag gör en grov träningsskiss i en kalender för att se när jag måste få in mina nyckelpass. I det här fallet ställer nyckelpassen krav på: tid och återhämtning. Jag har två barn och gillar inte att vara borta från dem en ledig dag så jag försöker vara smart med när jag lägger passen. Gärna start tidig morgon.

Jag brukar inte vara sjuk eller skadad men man får ändå ta höjd för att jag kanske inte får till alla de tuffa långpass jag vill. Så planerar in något extra för att ha utrymme att genomföra dem  när det funkar bäst. Hårdaste passet planerar jag ungefär 3-4 veckor ut.

Inom löpträningen behöver jag: uthållighet, bra syreupptag och bra löpteknik. De delarna ska få plats inom en 10-dagarsperiod. Långpass varje helg funkar inte optimalt i min vardag och att försöka stressa in dem tär mer än det ger.

Jag behöver också träna styrka och rörliget så det planeras in också.

Utöver det så behöver de här slitiga passen stöd av bra kost och återhämtning. Noggrannare med sömnen, noggrannare med kosten.

Utöver det så märkte jag att jag hade enorm hjälp av att visualisera loppet när jag sprang 100 miles första gången. Jag förberedde mig på dippar, jag såg hur jag gick i mål (hade en stark bild av hur jag liksom stampade i den där mattan som mäter tiden när jag gick imål och jag gjorde exakt så när jag gjorde det).

Jag försöker också peppa mig själv mentalt genom att verkligen suga åt mig bra genomförda pass. Och förstå varför det inte går bra när det känns segt.

Lyssnar på kroppen hellre än en klocka och GPS.

Och absolut viktigast av allt: Jag tänker på hur sjukt galet lyckligt lottad jag är som har det så otroligt bra att jag kan ägna tid åt att sätta och träna för såna här mål. Jag kämpar mycket med det här ”jag kan”. Jag har en mental spärr på att springa fort. Jag förstår liksom inte hur det ska gå när jag aldrig gjort det. Men så tänker jag att det finns lite viktigare saker att ägna tankarna och energin åt. Och sen jag började tänka så har jag faktiskt börjat springa lite snabbare.

En plan sprunget ur glädje och vilja. Hängivenhet man ibland får jobba på. Alla delar ska med. Visualisering. Och perspektiv.

#GÖRT

Plan B och C tog mig i mål. Ett lopp jag både drömde om och planerade.

Vi har varit på landet i helgen. Innan hade en arborist tagit ned fyra träd.

Ett av träden visade sig vara riktigt ruttet i mitten. En stor prominent björk. Vem hade kunnat ana liksom. Tur att vi tog ned den. Men den såg ju fin ut!

Så kan det vara med mycket. Det är ofta vi ser ytan på saker. Den människor vill visa. På sig själva eller på en produkt. Den som så lätt går att putsa till och retuschera. Välja hur den ska se ut. Det finns flertalet youtubeklipp där man visar hur en redan vacker tjej förändras i photoshop för att få en helt annan look som ska visa en just perfekt yta.

Vi tar del av hälsotips och fina bilder på massa människor som antingen av sig själva eller av andra benämns som hälsoförebilder. Men tipsen och råden går inte ihop med det man uppfattar eller med vad som är möjligt i ditt eget liv. Som när man läser om trådsmala kändisar som i intervjuer säger ”jag älskar mat och äter vad som helst”. Och som läsare/åskådare får man det inte att gå ihop.

Man ser en sak, man läser något. Man får inte ihop det. Det verkar inte stämma. Och man ser bara ytan.

Och ibland får man se något annat. När man får vara med bakom kulisserna med personen ifråga. Eller skär igenom det besprutade äpplet som trots sin blanka yta har ett rutten inre. Eller när man fäller trädet.

Men hur ofta kan man göra det? Nej man bombarderas dagligen av ytor av personer, produkter och förhållningssätt till saker utan att se hela bilden.

Och att se hela bilden av allt och alla kommer man sällan att hinna med. Men att reflektera över att det är mycket som göms under ytan, som ofta inte alls är lika polerat och hälsosamt och eftersträvansvärt- det är en tanke och ett verktyg att ta till sig.

Att förstå att det mesta inte alls är så perfekt som det ser ut kanske kan hjälpa att minska kraven på din egen yta och ägna dig mer åt ditt inre, och kanske andras.

Jag lyssnar, kanske som bekant, mycket på Ask The Coaches på Endurance Planet. Ett kort tag, innan jag insåg att jag var gravid, var ”Lucho” som är ultra och triatlonexperten i podcasten, min coach och jag älskar hans approach till träning, både praktiskt och mentalt.

Alla avsnitt är bra men förra veckan sändes ett som verkligen var genomgående fantastiskt. Jag tycker verkligen ni ska lyssna på det. De pratar lite annat i början som du kan scrolla förbi om du inte är fan av sånt men lyssna sen på hela om du vill ha sund och klok input till din träning.

Här hittar du det.

Jamen ja! Trots att det var en månad sen jag var hos David på Löparakuten., jag hade sprungit mer än vanligt, längre än vanligt och dessutom utmanat ryggen med att bära lillspark lite mer så var jag i väldigt bra form när jag kom dit. Vanligtvis är det låst lite här och var men nu var det bara några småjusteringar och säg den som är helt perfekt om man lever ett riktigt liv. Men! Bebisen sover hela nätterna nu, nästan, behöver inte lyftas ur sängen så jag har klippt bort cirka 10 oergonomiska lyft per dag och det har gjort sån skillnad alltså ihop med alla övningar.

Så. Nu är rehab över. Jag är osmakligt stolt över hur jag slitit med att jobba med hållningen, hur jag böjer mig, lyfter, bär och alla dessa stunder på yogamattan med andning och bröstryggsrörlighet jag gjort istället för att öva på en grej jag fått för mig att jag ska klara av. En sak jag tror gjort stor skillnad är att jag slutat rulla ryggen på sån där foamroller. Jag tyckte precis som många andra att det är skönt att ligga på rygg och rulla upp o ned men har man en låsning i ryggen så blir det lätt att kroppen fortsätter ta ut rörligheten där det går och det nästan kan bli värre i låsningen. Så var det för mig iallafall så nu rullar jag bara benen för lite ökat blodflöde iställe. (Enligt David krävs det ungefär en lastbils tyngd för att komma åt påverkan på fascian).

Jag har tagit det försiktigti löpningen. Tassat och tassat och tassat lite till och som längst alltså sprungit 17 km vilket jag gjorde i söndags. Frustrerande. Fostrande. Otroligt lärorikt och faktiskt givande. Jag uppskattar ännu mer att kunna springa nu.

Jag har kört marklyft, benböj och hittat på massa egna lustiga övningar som uppenbarligen fungerat för jag har faktiskt bara fått ett fåtal övningar av David och det är att öva på hållningen och jobba in kontakt i gluteus medius som sovit gott i 100 år ungefär hos mig. Resten är saker jag hittat på själv med inspo från yoga och Soma.

Och nu då? Ja nu kommer jag fortsätta med mina övningar. Förstås. Bara att nu kallar jag dem för prehabövningar. Jag börjar våga ha en träningsplan och planera  långpass och hårda pass istället för att drömma om dem.

Jag kommer säkert få bakslag där nerverna kommer gå bananas, det är inte så att jag slutat bära bebis direkt.

Men nu börjar jag faktiskt träna för ultra. Och det var över 1,5 år sen jag gjorde det så det är en lång väg kvar till 100 miles. Men jag ska göra det smart, roligt, tidseffektivt, #vavavoom och hälsosamt.

Har med mig mina nya älskade nolldrops Skora Tempo, min ultrarygga, mina X-krossglasögon till landet och ser fram emot mitt första riktiga långpass i helgen!

Nej kanske inte idag. Men det var salladsväder tidigare i veckan. Jag klarar mig inte på vanliga sallader oftast. Jag åt en sallad en gång på en kedja som låter som ett blått bär och var bara UTSVULTEN efteråt. Jag är inte en kanin! Men vissa restauranger har fattat det där med att ska sallad vara huvudrätt så måste den vara matig om man ska bli mätt.

Jag gillar sallad. Det är lätt att variera och så får jag vräka på dressing. Älskar dressing.

Häromveckan gjorde jag en hittepåsallad som jag åt fetaost till och massor av dressing. En sån där bra lunch när jag inte ska träna hårt på eftermiddagen. Den går att göra mycket matigare med avokado, quinoa eller ris och mer grönsaker och kanske lite kyckling till.

Jag lassade in grönkål och tunt skivad rödbeta i ugnen med salt, peppar, timjan och olivolja på på ganska låg värme. (Slöseri med fin olja annars som bara förstörs av upphettning).

Under tiden hyvlade jag vitkål och morot och blandade dem i en skål med pumpakärnor, solroskärnor och dressing på 2 delar olja till 1 del vinäger och salladskrydda. (Kör 3 delar olja om du inte gillar vinäger lika mycket som jag).

När grönkålen och rödbetorna var klara vände jag ned dem, smulade över typ 100 gram fetaost och åt upp hela rasket.

YES! Gott!

En god klok vän till mig brukar säga att man ska tänka att man är sitt varumärke. Jag brottas lite med det där för jag vill ibland, smått tvångsmässigt vara en person som jag själv kanske inte skulle anlita som hälsostrateg eller föreläsare men jag får ta den risken för jag måste få vara lite oproffessionell ibland annars kommer det pysa över någongång.

Det gick bra att vara workit Annie idag när jag föreläste på Mililtärhögskolan i Karlberg för en grupp officerare. Nästan. Jag blev lite nervös över att vara i den miljön och insåg att mina skor var smutsiga. Jag stoppade, medan jag väntade på att få börja, in dem i en sån där automatisk skoputsmaskin. Mina ljusbeiga mockasneakers. De kom ut alldeles gråfläckiga eftersom maskinen var för försvarets alla, förstås, svarta skor. Men Annie!!!

Sen gick det alldeles utmärkt och det var en härligt engagerad grupp. Solen strålade in i salen i det här anrika slottet. Riktigt härlig eftermiddag.

Som avslutar en vecka där jag slitit. Jag har jonglerat mammalivet med jobb på vanliga jobbet, i företaget och lite Tjejmarathonjobb. Jag älskar att föreläsa men det kräver förberedelser för att det ska bli bra och jag är en väldigt spontan person som har svårt att sitta och jobba nitiskt med saker koncentrerat så det blir en kamp mot hjärnan ibland.

Men jag är i ett flow just nu. Alla är friska i familjen, min kropp orkar allt jag ber den om och lite till. Hattefnattarna är helt underbara och gosiga och båda sover gott och bra. Jag känner mig omgiven av fantastiska vänner och familj och dessutom alldeles underbara bloggläsare som lämnar kommentarer som får ögonen att tåras.

Dessutom ska vi till landet i helgen och umgås med min syster, svåger och fantastiska faster.

Lyckan är aldrig beständig. Jag är ofta orolig. Med fog. Det har hänt så mycket skit så oron ligger nära under ytan men det har också lärt mig att uppskatta som fasen när det är bra. Det är inget hysteriskt glamoröst. Jag sitter här i soffan bredvid en hög med tvätt med fula kläder och trasiga nagelband men med ett brett flin, sömnig som få och bara är tacksam.

Tack, hörni! Tack!

Jag kör en länk rakt av till Naturskydsföreningens tips på hur man blir mer klimatsmart hemma. Och lägger till att reflektera över hur mycket jäkla papper och engångsartiklar som används. Är det rimligt? Jag funderar på att bojkotta alla restauranger som kör på engångsgrejer. Det känns inte rimligt!! Förstår att det är lätt och smidigt men hallå!?

Minska bilåkandet. Dra ned på konsumtionen, köpa i andra hand (det är toklätt nuförtiden).

Läs mer här och kom gärna med tips själva!

Tack för all respons på mitt blogginlägg igår! Det är ett ämne som engagerar och jag blir så glad av engagemanget och mothugg och frågor! Det här blev ett pladderinlägg för övrigt.

Vill bra klargöra att jag inte alls är emot paleo eller att dra ned på gluten- jag äter ganska paleolikt själv säkert och undviker gluten. För just därför gör det inget om jag är på en tillställning där det bjuds de traditionella mackorna. De landar liksom inte på fem andra mackor jag redan ätit utan blir ett god avvikelse. För VEM gillar inte mackor?

Och glutenfritt är förstås fantastiskt för de som är gluteintoleranta som nu, till skillnad från kanske tio år sen, lätt kan äta ute och handla mat utan gluten. Det är när någon som tål gluten blir stressad av att få i sig gluten vid ett enskilt tillfälle snarare än av om det skulle orsaka problem i magen jag förundras över.

Jag tycker att folk ska få äta precis som de vill och det är fantastiskt när man hittar en kosthållning som man mår bra av. Det är när man stressar över vad man äter som jag reagerar. När vi som har mat i överflöd har mage (ursäkta!!) att stressa över små detaljer i kosten. Jag pratar inte om de som lider av magproblem som självklart måste ta itu med det. Men ofta är stressen orsak till magproblem och så börjar en ond cirkel. Ja ni förstår hoppas jag.

Så har jag tänkt på det här med hälsoförebilder. ”Hälsoprofiler”. ”Hälsobloggare”. Och så vidare. Och speciellt efter att en vän kommenterade att jag sprang loppet i söndags med uppenbart sämsta förutsättningar. Hon hade en poäng, människor läser vad man gör och kanske tänker att ”ja men då kan jag också springa med snuva/magont/ vad det nu kan vara”. Vad är mitt ansvar där? Jag har varit inne på detta tidigare, i läget där jag joggade långt in i graviditeten. Läste man alla mina inlägg så såg man att jag gick från att springa 16 mil til att tassa 3-4 kilometer med aktiv bäckenbotten men läste man bara ett inlägg kanske man trodde att jag var helt från vettet. Vad är mitt ansvar där?

Man kan bara utgå från sig själv och jag tänker hela tiden att folk läser med samma kritiska öga som jag: jag skulle aldrig göra som någon annan. Jag lånar ideér, inspiration och precis som med recept gör jag om det till att passa mig. Men jag förstår från min väns kommentar att det finns de där ute som kanske inte gör det.

Frågar igen och funderar- vad är mitt ansvar där?

Att elitidrottare tränar så de spyr och måste isolera sig från sina barn för att de är så infektionskänsliga- det är ju ingen som ifrågasätter det-(jo det kanske det är) men det är ju under ”prestationsflagg”.

Gör vi som uppfattas som hälsobloggare något knasigt så ställs vi mot om det är hälsosamt eller ej.

Såhär tänker jag och jag vet att i min kloka fantastiska läsarkrets så är det många som hajar detta:

Jag tar hand om min hälsa till ungefär 90%. För att till ungefär 10% kunna göra saker som att springa 100  miles, dra 17 km lite skakis på tom mage. Och tja lite annat kanske. Det är det jag använder min hälsa till. Jag backar från träningspass och sånt som kan stressa mig (som att ha en för uppbokad kalender) för att kunna gå bananas i sånt jag verkligen vill. Som då i sin tur genererar glädje och eufori som nog har lite hälsa i sig.

Och jag förstår om jag inte är din hälsoförebild. Du kanske inte har träffat mig. Du ser det jag skriver här men jag skulle ju hypotetiskt kunna vara rätt ohälsosam och utanför bild äta massa skräp, skrika på mina barn och ligga och äta chips på den där yogamattan. Vem vet. Jag försöker vara ärlig och personlig. Jag tror det är därför du läser.

Jag funderade på vilka mina hälsoförebilder är. Och det är inte de som har ”bäst” hälsa. Mest vältränade eller äter renast. Det är de jag uppfattar har bäst perspektiv på sin hälsa. Och det är genomgående vänner jag känner och flera finns inte alls i sociala medier eller bloggar utan är ”gamla” vänner. Och nya.

Det är så många som, som jag skrev om igår, utger sig för att vara hälsopersonligheter, och säkert är det, men av misstag, och jag gör det nog också, levererar hälsosamma tips som på något sätt uppfattas som krav eller landar som ett dåligt samvete hos läsaren. Jag har verligen funderat på det här själv. Om jag säger att jag tränat- hur kan jag få det att peppa snarare än att ge dåligt samvete? Hur kan jag tydliggöra nu inför min 100 miles satsning att det inte för fasen i helskotta är under hälsoflagg?

En förebild är bra. Men att plocka russinen ur kakan hos flera är bättre. Och kanske är den bästa förebilden den där otippade utan den glammiga hemsidan och den piffade trendiga ytan. Kanske är det ett barn, en morfar/mormor. Kanske kan du vara din egen!

OK gå lös i kommentarsfältet nu! 🙂

På SvD läser jag många bra artiklar just nu. Tufft att inse för en DN-lover som jag själv men jag läser båda nu. Då och då.

Iallafall.

Idag läste jag en bra artikel som heter ”Hälsotrenden har en tydlig baksida” och det är ju inga nyheter direkt.

Jag tycker fortfarande det är helt oxymoront (kan man säga så?) att prata om hälsa som en trend. Jag har hört människor beskrivas som ”hälsomedvetna” och även om de har en medvetenhet om vad som är hälsosamt så är det mest hälsoprestationsmedvetenheten jag ser trenda om man ska använda det ordet.

Hälsa är något riktigt riktigt fint. Något unikt. Personligt. Ett holistiskt tillstånd som det inte går att uppnå genom att använda en enskild produkt, råvara eller genomföra en aktivitet. Ett träningspass i sig är aldrig hälsa. Inte en morot eller en grön smoothie heller. Glutenfritt- inte hälsa. Raw food- nepps! Det är inte hälsa. Hälsa är något vi skapar och upplever själva och det kan bestå av komponenter så provocerande som en kanelbulle med vanligt mjöl som man unnar sig med gott sällskap, eller själv med en efterlängtad lässtund. Tänka sig! Det kan gå att skapa sin hälsa genom träning och gröna smoothies som delar av hälsa men enskilda bitarna är aldrig hälsosamma i sig.

Hälsa går inte att tävla i. Det går inte att prestera i hälsa. Carl Cederström är inne på det som jag håller på att knåpa ett inlägg om. Det här med att vi som har det allra bäst är så fokuserade på oss själva för att uppnå lycka. Och när vi letar i naveln letar vi på fel ställe tror jag.

Vår jakt på självförverkligande, i det här fallet genom att försöka vinna något hälsorace vars enda vinnare är alla företag som säljer de produkter som lyckats marknadsföras som hälsosamma. Eller de kommersiella lopp som sväljer vår hunger efter att, i brist på att behöva ut och jaga efter mat, jagar PB på Ironman istället. Vårt behov att jaga finns kvar, och de miljarder som svälter jagar faktiskt på riktigt efter mat. Vi som har den tillgänglig, till och med för mycket av den, vi borde egentligen jaga åt dem (metaforiskt), men vi jagar runt vårt ego istället. Och är skadade, stressade och ångestfyllda:

Dilemmat är, fortsätter han, att forskning visar att ju mer vi tänker på att vara hälsosamma och lyckliga, desto sämre mår vi. Den som misslyckas i sin jakt på det perfekta livet fylls ofta av skuldkänslor och självförebråelser.

– Ett första steg ur denna utveckling är att vi börjar rikta vår uppmärksamhet mot saker utanför vår egen kropp, som politisk och ekonomisk förändring, säger Carl Cederström.

Så det blir så fel när vi skriver om en hälsotrend. Även om jag förstår att det lätt blir att man kallar den det. Vid ett event jag var med att anordna frågade vi som man gör efter allergier eller avvikande kost till fikat vi skulle bjuda på. Fick ett svar där det stod ”paleo”. Jag skrattar, men det fastnar i halsen. Vad är man ute efter då? Om man inte är allergisk mot något? Vid ett enskilt tillfälle där det bjuds lite fika måste man framhäva att man minsann inte äter sånt där vanligt. Jag tror forttfarande att det är hälsosammare att njuta av en surdegsmacka när det bjuds än att stressa över att man råkar få i sig lite gluten. 

Jag tror att den ultimata hälsan finns där bortom förbud, bortom tävlan, bortom hets, med ett öra mot sin mage snarare än mot mediabruset där alla tidningar och företag vill att du ska konsumera och förändra något. Jag tror på stora öppna ögon mot den värld där våra hälsoproblem för de allra flesta ter sig otroligt lyxiga. Jag tror på att ha de ögonen öppna för att få ett perspektiv som porlar klart som en fjällbäck. 

…behöver kanske någon annan.

Jag har hittat Mammaboxen på Facebook och har skeppat iväg både kläder efter mig och barnen till deras verksamhet.

De ger kläder och annat till flyktingmammor och deras barn- så enkelt! Ett så kallat ”famn-till-famn”projekt.

För någon vecka sen hörde de av sig och behövde kläder till en 4-årig pojke och jag delade på Facebook- flera av mina vänner skickade sen iväg paket med sånt de inte behövde.

Det är så smart. Det går att göra så mycket, det behöver inte vara så knepigt! Det finns en massa bra sätt att hjälpa andra människor. Gört!