Jo jag har shoppat lite den här veckan. Bra grejer.

1) Nya Skoras. Jag köper mina från Good Karma Company i Danmark. De finns i Sverige men jag gillar såna här små återförsäljare och dessutom är Jacob som driver sajten ultralöpare så det blir ett personligt bemötande.  De har lite andra roliga märken också. Värt en kik!

Det är mitt andra par av Tempo- deras helt nya lite mer dämpade sko. Men som jag och flera märkt, den ”låter foten vara” och är fantastisk på. Än så länge har den klarat den terräng jag utsatt den för också. Jag tänkte ha ett par för att skita ned i lera och terräng och ett par för lite finare dagar, till exempel när jag löpcoachar. Ja lite onödigt kanske men.. det här blir min jobbsko! 🙂

2) En mjuk sömlös bh. ÄNTLIGEN! Saker händer när man slutar amma. Speciellt andra gången tydligen. Jag tillhör kategorin som tycker boobsen gärna får försvinna helt när de inte behövs som matfabrik längre. Från 85D kan jag nu klara mig med en tunn topp, eller bohem som jag är helst ingen alls. Älskar Abecitas ”Lilla undret” och kan varmt rekommendera den till andra ”plankor”. Detta gör att den fina Sportbh från BOOB  som möjliggör amning smidigt jag fått går vidare till någon som behöver den.

3) Skaloverall till Lillspark. Jag letade på Blocket och hittade en skaloverall från Minymo så nu kan hon få sitta ute på ett sittunderlag och njuta av våren. Plagg som möjliggör saker- det är verkligen bra plagg! Den här andas och är regnsäker och lätt att vika upp, väldigt mjuk och följsam och ganska spräcklig så hon syns bra om hon mot all förmodan skulle ta sig iväg. Tids nog gör hon ju det…

4) Glasburkar. På Granit- älsk på den affären, köpte jag fyra stycken för 99 kr. Perfekta för bebisens mat. Har redan flera stycken och försöker undvika att använda plast så mycket det går.

5) På samma affär hittade jag en ”hängmobil” med klämmor på som jag hängt på väggen hemma. Där kan vi ha lite utställning av aktuella teckningar och kort istället för att de bara ligger i högar eller sitter ovanpå varandra på kylen tills magneten ger upp. (Någon som känner igen?).

För länge sen. När jag hade en, tyvärr så vanlig, ätstörning då var påsk och jul väldigt jobbiga.

För jag ville ju inte äta massa onyttigt. Men visste att jag inte kunde låta bli. Så då tänkte jag att jag liksom skulle passa på och gå ”all in” och äta allt det där jag sen skulle förbjuda mig att äta. ”På måndag, då börjar jag om” och så blev det en helg av illamående, mest mentalt och där jag tränade för att bli av med det jag ätit. Om jag en dag bestämde mig för att äta bra och det falerade eftersom jag varken hade ”karaktär” (tyckte jag då) eller balans rent mättnadsmässigt utan blev för hungrig och ”spårade ur” då ”kunde jag ju lika gärna äta allt det där och börja om imorgon”.

Det här låter ju extremt men jag tror många tampas med ”light”variant av detta inför helger där de vet att de kommer exponeras för massa onyttigt.

Jag hörde att påskhandeln avseende mat spåddes slå rekord. Vi äter kopiösa mängder godis och choklad och ett sliskigt påskägg har liksom blivit etablerad tradition. Det här är ju förstås pådrivet av de som tjänar mest på det- företagen och vi som gärna vill göra annorlunda kämpar lite i uppförsbacke.

Om man säger att man inte tänker äta något godis eller choklad så vill gärna någon  påpeka att ”men lite godis gör väl ingenting, man ska inte hälsohetsa”. Jag kan själv använda det uttrycket ibland men inte om godis i pappersägg.

Jag kommer aldrig köpa  vanligt godis till mina barn. Däremot, som ni som läst bloggen vet, så bakar vi mycket ihop och äter tillsammans sen. Min stora tjej har aldrig fått godis av mig. Jag unnar gärna henne ett påskägg, i år blev det en hink med gatukritor som hon velat ha. Någon annan kanske kommer ge henne gottis och jag försöker då föreslå torkad frukt, nötter, något att pyssla med istället. I dagens samhälle är jag inte ensam, men vi är lite ”extrema” vi som gör såhär. Det sticker ut och det är ju egentligen helt vansinnigt.

För en snabbt ihoprafsad påse med glukos, gelatin, färgämnen som bara ger njutning några sekunder i munnen och sen inte gör nytta – det är alltså det som är normen?

Och vad gäller oss vuxna så kanske det är några som liksom jag gjorde förut, fast inte lika extremt, känner lite ångest över alla godisfyllda påskägg som liksom förföljer oss- på jobbet, i affären, hos vänner och släktingar. Man uppfattas som extrem om man inte vill ha.

Just nu har jag ingen lust att äta massa godis. N äter inte godis, har aldrig gjort och jag älskar smaken av lösgodis men har slutat äta det och saknar det inte alls. Jag älskar choklad men just nu försöker jag bli av med mina sista graviditetskilon och det smakar liksom inte mer än det ger. Det blir nog lite choklad, jag har inga förbud och ser jag något riktigt gott så tar jag gärna en bit. Min stora lycka nu är att jag äter så bra med mat och så balanserat att jag kan njuta av lite sött, inte tappa fattningen och vräka i mig och sen vara sugen hela tiden. Det är en hälsorikedom.

Om man tänker att påskledigheten är: ledighet, samvaro, avkoppling, god mat och godis så är ju bara godis en del. Det känns alltså inte svårt att välja bort en del när man får allt annat. Och mår bättre efteråt.  Många har svårt att bara äta litegrann. Lagom. Då kan det vara lättare att helt välja bort. Inte ta en bit alls. OCh fokusera på att njuta av de andra delarna, som faktiskt är mer på riktigt, som ingen tjänar pengar på och alltså inte marknadsförs.. alls!

Jag menar alltså inte att jag anser att man inte ska äta gott, eller äta lösgodis om man vill ha det. Men om man mår dåligt av det så kanske man måste tänka om, tänka till, tänka innan. Men man kanske ska välja det goda med omsorg och eftertanke och inte bli utspelade av godisfabrikens smarta trix som spelar på vår reptilhjärna. Jag menar att man kanske bör reflektera över vem det är som vill att du ska äta det där goda? Om det finns något som gör gott på fler sätt än bara i munnen? Om det är normalt att barn är helt exalterade över färgglada sockerbitar?

Jag ser så fram emot att vara ledig. Jag ser fram emot att umgås med mina barn, äta god mat,  träna massor tillsammans med N eftersom vi har bra med barnvakt, yoga, läsa och sova lite extra. När jag fokuserar på de bitarna så finns det faktiskt inget i mig som vill ha vare sig skumkaniner eller lakritsfiskar. Men jag måste stanna upp och reflektera över vad jag vill och hur jag vill att det ska kännas på måndag eftermiddag. Om jag går på impulser så är det klart att det blir massa godis.

Det här blev ett spretigt inlägg men jag hoppas att du som kanske har lite ågren inför helgen fick med dig något. Det är så synd att ha ångest över något vi har i överflöd som så många saknar. Det är så synd att vara elak mot sig själv när det är så fint att vara snäll. Men man måste stanna upp som sagt.

Ha en fin påskhelg!

Plan: Springa hårt pass innan middagen.

Utfall: Fästman hem sent. Inte ätit.

Tassar till Ursvik. Tänker att femman blir ett bra kuperat tröskelpass.

Benen stumma redan i första backen. Huvaligen. Trampar på. Trampar och trampar. Springer om folk som går. Blir omsprungen av en kille.

Tramp tramp. Oj oj. Känner mig som gele. Darrig.

När det är två kilometer kvar är jag helt slut. Men jag trampar på. Tramp tramp.

Trycker på ordentligt ändå in mot målrakan.

Ska jogga hem.

Det går nu inte i uppförsbacken. Jag får gå. Jag går!!

Är så hungrig. Passerar OKQ8. Har jag dineros med mig? Nej!

Öken.

Tassar till slut hem.

Går rakt in i köket och äter fyra vegetariska biffar med en halv burk keso. Backar med en macka. Bebis stirrar där hon får gröt av sin pappa. Skrotmos ropar om saga. ”Mamma måste äta”.

Såatte.

Stabilt. Men nu är det gjort.

Jag kan ingenting om löparskor. Jag är verkligen väldigt dålig på hur de funkar. Men jag är rätt bra på att hita skor som passar mig och som är sköna. Jag är ju ett fan av Skora och Inov-8 och Vivo Barefoot men skulle säkert älska Merrell Paceglove tex men det blir inte hållbart vare sig för plånbok eller miljö tycker jag att testa massa olika skor bara för att.

Jag försöker passa mig för att rekommendera skor för det är inte ofta man vet hur folk vare sig springer eller hur deras fötter ser ut. Det är så individuellt. Skora är verkligen eureka för mig. Jag är helt kär. Men kan inte veta om de funkar för dig. Men är du redo för en väldigt enkel, platt sko med ok dämpning kan jag varmt rekommendera Skora Tempo. Fit går jag runt i nu som vardagssko. Som att leva i sockeplast. Alla som jag tvingat att prova mina skor har utbrustit ”men wow” när de provat dem. Så de är något extra, tycker jag och flera andra!

För mig funkar skor som inte ”stör” mina fötter. Som låter dem springa som jag gör när jag är barfota men skyddar fotsulan. Typ. Och så behöver jag bra grepp i terräng och då är Inov-8 Xtalon fantastiska tycker jag. Men lite halkiga på spänger, de gånger man passerar på dem.

Jag är nästan aldrig ute i sportaffärer heller men någon som är det ofta, och dessutom säljer skor är Elin Ragnarsson. Så jag frågade henne:

Vad ser du är vårens skotrend?

Det ska helst vara lätta skor, många vill ha färg och det är många som börjar köpa bättre dämpade skor istället för platta streetskor som de använder till vardags.

Vilka färger är mest populära? 

Den största färgen just nu är vit, svart är en klassiker, men även blått är det många som frågar efter.

Vad frågar folk mest efter?

Just nu är det mycket Nike Air Max, Nike Free och Converse.

Vilket märke är på uppgång?

New Balance och Saucony, finns många starka märken men dessa växer sig starkare och tar sig mer in på svenska marknaden.

Är det något annat i sortimnetet som är nytt för u år som du märker ett intresse för?

Absolut, nya modellen Ultra Boost från Adidas som är första skon med 100 % boost dämpning är det många som köper som löparsko och streetsko. Sedan nysläppta Reebok Pump är det många som gillar efter att den enbart har sålts en kort period. Den har som en ballong runt foten man pumpar upp för bättre passform. Det är mycket som uppdateras men många kikar framför allt på lättare skor och det börjar pratas allt mer om drop och barfotalöpning. Men det är på tapeten igen med bra dämpning vilket jag tycker är bra då barfotalöpning inte är för alla. Att kompletera med en lättviktsko är bra för många för att minska skaderisken.

Tack Elin!

..skrev förra årets vinnare av Tjejmarathon, Tobbe,  på Facebook idag när han delade den här artikeln.

Det är 4e året i rad vi kör Tjejmarathon. Loppet går mellan Hindås och Borås och är cirka 50 kilometer långt. Förra året samlade vi och våra löpare  och eldsjälar in 225 000 kr till Panzisjukhuset i Kongo. Genom sponsorer, genom löparna själva, genom deras vänner, familj och bekanta. Pengar till kvinnor och barn så små som 3 år som utsatts för sexuellt våld så hemskt det är svårt att beskriva med ord.

Många bäckar små, och ibland ett stort badkar. I år siktar vi dessutom på att bli ekologiska- tänka hållbarhet, miljö och hälsa.

Vi behåller den mysiga stämningen och det personliga. Men blir lite bättre.

Det är verkligen årets GODaste lopp och jag hoppas att du vill komma och springa!

Anmäl dig här– och du, vi hjälper dig med träningen!

Jag är ju utbildad CrossNatureinstruktör (kan varmt rekommendera att se om träningsformen finns nära dig!) och via Anna Adelman som är grundare av Stark Ute fick jag nys om Stockholm Trail. Jag har inte kikat närmare på loppet och tänkte att det är ett sånt där 10 km lopp. Det är det inte…bara! De har flera klasser, 10, 21 och 46 kilometer- aka ultradistans. Kuperad ultra.

 Och jag var ju ute efter ett terränglopp i sommar under min träning för BRR 100 miles. På runt 5 mil.

Well.

Dessutom är jag spontan och gilllar små äventyr. Och vi är för ovanlighetens skull hemma i Stockholm då (aldrig efter midsommar annars).

Så. Jag kör väl!

46 km trail med två bestigningar av Hammarbybacken. Om cirka tre månader.Precis när jag går på semester. Som uppladdning inför 1-års och 6-års kalas. (Lyckats pricka att föda båda barnen med 5 år och två dagars mellanrum, mycket kalas blir det).

Jag är så galet otränad för detta och det ska bli så himla roligt. Och jobbigt. Självklart kommer träningstips här på bloggen!

Skoj! Ska du springa?

Jag ska villigt erkänna att det är lite mycket nu. Det är inget jag brukar stressa över för jag brukar ha kontroll men så hade jag visst inte riktigt det över allt och då blir jag invärtes kallsvettig. Det är också för att jag är så enormt ego med att få vara ledig. När jag ”måste” göra saker fast jag tänkt vara ledig, ja då blir jag lite putt. Fast allt jag gör är så roligt.

Det kommer lösa sig, det gör det alltid. Ishink på skallen och lista det viktigaste på sina fem fingrar. Vila lite mer och..tja bygga lego. Baka. Skita i träningspass. Sånt.

Om man känner av stress finns det flera saker att tänka på. Här är fem:

1) Sömn Ja åh vad jag tjatar men mer sömn för att vila hjärnan. Lägga sig vid 21.30. Ingen telefon i sovrummet. Ingen padda. Bara en tråkig bok.

2) Dra ned på socker, kaffe och alkohol Som matar det system som redan är överbelastat. Drick för all del en kopp kaffe på förmiddagen men max två. Drick rött eller grönt té eller koffeinfritt istället. Mata kroppen med nyttigheter, grönsaker och sånt du vet är bra.

3) Backa på träningen, motionera istället Att springa ultra, långpass, träna hårt sliter. Det matar på produktionen av sk katekolaminer som är kroppens sätt att hantera en stressig situation..som den då redan gör. Yoga. Promenera. En lätt lätt jogg. Kroppen jobbar redan så belasta den inte med något den inte kan ta hand om på ett bra sätt.

4) Andningsövningar. Behöver inte vara så flummigt. Andas in på fyra, håll andan på fyra, andas ut på fyra, håll på fyra. Några gånger per dag. Landa liksom.

5) Säg nej.  Det betyder ja till andra saker.

Lycka till!

PT-yrket as we know it  handlar ju ofta om att hjälpa människor nå fysiska mål. Lyfta tyngre. Lyfta rätt. Springa längre. Springa fortare. Genomföra en Ironman. En ultra.

Ganska ofta hamnar man dock som PT i diskussioner som rör mindre fysiska och mer mentala aspekter som motivation, depression, ångest och helt enkelt problem som klienten har. Svårt att veta hur man ska göra där både etiskt och medmänskligt. Man är inte psykolog. Men det finns saker att tipsa om att engagera sig i som bara för gott med sig för mental hälsa för de som har det bra och kämpar med motivation och meningsfullhet. Här kommer mitt råd som PT:

De flesta som läser detta, inklusive mig själv huserar på toppen av Maslows behovstrappa. Ja jag vet att jag drar upp den hela tiden men den är så bra! Så tydlig.

Vi har det tryggt, vi har mat på bordet, hotas inte av krig, har ett jobb att gå till och nu ska vi förverkliga oss själva. Vi jagar något genom att prestera fysiskt. Vi har det så bra så vi kan betala tusentals kronor för att ta ut oss fysisk, kanske kräkas och diskutera GPS-klockor. Vi kan fundera över fettdrift och till och med fundera på om vi äter mindfullt. Så bra har vi det. Vi ska gräva där vi står, ta hand om förkylningar och skador men ska vi vidare uppåt? Vart då?

Ibland händer hemska saker, så hemska saker som död och sjukdom och då rasar vi ned några trappsteg och allt ovanför blir irrelevant förrän hälsan är på plats. Eller sorgen lättat.

Och så jagar vi vidare. Uppåt. Fast vi är på toppen av trappan. Där man kan fokusera på sitt självförverkligande. Där är vi. Och så är vi inte lyckliga. Vi kan till och med bli deprimerade efter en prestation för det lämnar en tomhet efter sig.

Vi har boendet på plats- och då försöker vi prestera i det. Vi har maten på plats- och försöker prestera i den också. Fastnar i detaljer- var det psyliumfrön eller linfrön som var bäst? Vetegräs eller spirulina? Vi har relationer men de kanske krånglar också. Mer och mer kommunikation sker via en skärm och våra spegelneuroner sätts ur spel.

Såhär säger Agneta Sandström som studerat på effekten av stress och utmattningssyndrom i en artikel från SVT:

– Vi sköter ju våra familjer som vi sköter företag, det ska vara effektivt, man ska fylla dagen med viktiga saker, barnen ska lära sig saker, träna, åka hit och dit. Vi har väldigt lite tid i våra liv där vi bara sitter och pratar eller inte gör någonting, det försvinner mer och mer ut ur våra liv. Vi ska fylla varje timme med något meningsfullt också har vi väldigt konstig uppfattning om vad som är meningsfullt.

Stress och utmattning som ofta drabbar högutbildade kvinnor som ska prestera precis överallt, helst samtidigt. Men kanske tappat bort vad som är meningsfullt tills det slår oss hårt hårt i huvudet en dag.

Jag behöver mer rörlighet, långpass, yoga, mindfulness, omega-3, andningsövningar, läsa mer recept, lära mig stå på huvudet, baka mer från grunden, balansera mina chakran, äta mer raw food…the list goes on. Jag. Jag. Jag. Man lägger på mer och mer krav och aktiviteter på sig själv i jakt på perfekt hälsa, ett perfekt liv. En perfekt satsning. En perfekt kropp.

Jag tror att jaget behöver mer vi. Jag tror att allt manifesterande av oss själva kommer med ett pris som gärna gör sig påmint söndagskvällar. Det känns tomt. Det saknas något. Det blir inte roligare och det blir aldrig perfekt.

Jag tror. Att lyckan finns inte på ett till trappsteg. Inte i att gå helt upp i sina egna skavanker så till den milda grad att man glömmer att de allra flesta omring oss faktiskt inte ens har kommit upp halvvägs på behovstrappan. De kommer aldrig fundera över att äta mindfullt. Inte misslyckas med en hård fysisk satsning. Inte ha råd att köpa omega-3 tillskott.

Jag tror. Att vår bästa väg till holistisk hälsa och lycka faktiskt är att engagera sig för de som har det sämre.För miljön. För rättvisa. Metaforiskt aktivera bålen, sätta oss på huk och sträcka ned en stark hand från högsta trappsteget, medan vi håller oss kvar med lagom balans (ingen tjänar på att vi ska få det sämre) och hjälpa en medmänniska upp.

Det finns så mycket att göra. Det ger så otroligt mycket. Det kan vara så fantastiskt enkelt.

Bild från:barnochfritid.blogspot.com

Ja ungefär. Jag loggar ju inte min träning. Kommer ihåg rätt bra vad jag gjort och eftersom jag inte använder klockan så avancerat (även om jag verkligen gillar min TomTom!) och därtill inte tränat så avancerat heller så har jag inte känt behov av det.

Men jag kommer följa upp ”grovt” framöver och jag räknade snbbt ut att jag sprungit på väldigt bra den här veckan och att det blev lite tight mellan två, relativt för mig just  nu, långa pass.

Jag sprang ju 20 km i måndags på landet. Ett regnigt blåsigt kallt pass- ja lite som vädret idag.

I tisdags vilade jag med lite yoga och promenix. I onsdags tog jag en kort morgontass och sen körde jag styrka på kvällen. Marklyft, benböj, chins, rodd, armhävningar och axlar.

I torsdags körde jag backintervaller på kvällen. I fredags vilade jag.

Igår, lördag, tänkte jag springa från Sundbyberg till Ensta krog och överraska två adepter som skulle prova på TEC-banan. Well. Jag hittar inte så bra i Täby kan vi konstatera.

Jag hittade till  Täby men sprang sen så fel så jag tappade begrepp om väderstreck och blev helt vilsen. En GPS-bevakning på mig hade sett helt galen ut. Tiden gick och N som kört ut Lillspark med bilen till svärisarna var redan på plats och alla var på g att börja springa banan. Jag var vilse bland fula hus. Och arg.

Jag var så arg så tårarna sprutade- mentalt. Gah! Til slut hittade jag Täby Centrum  och kunde räkna ut ungefär var jag skulle. Kilometerna hade tickat iväg och jag var uppe på två mil. Nu drog jag på en hög växel och i way over min distansfart försökte jag springa ikapp gänget innan de vek av in i skogen och jag inte kunde banan.

Well.

Fail.

Resultat: Annie ganska trött. Sprintfart i 3 km efter två mil när man bara sprungit så långt en gång på 1,5 år. Nja. Men jag var glad ändå. Jag tuffade på runt på bekanta gamla vägar. Jag har ju så fantastiska minnen från den här banan.

Tog mig till målet där jag mötte en av arrangörerna av TEC- Jonas som bekräftade att banan är lite svår att hitta, även för någon som snitslat den. Joggade runt lite och mötte de andra och N när de var tillbaka vid mål. Puss (N) och kramkalas ( de andra).

Nu har jag ganska stel och lite kall och lyrisk när jag insåg att N tagit bilen dit och vi inte behövde springa hem till svärmor endast 2,5 km bort.  29 km stod klockan på och det räckte liksom ganska bra. Var inte trött men- stel! Stel som fasen. Ryggen känns verkligen även om det är en skön känsla och inte oroligt ont på något sätt.

Det gjorde inget att det blev några extra kilometer då jag och N samlade 10 kr /km till Spinofhope  och speciellt den här insamlingen.

Idag har jag plaskat lite och yogat två vändor och sammanfattar min träningsvecka med sex mil. Nästa vecka blir det kortare pass med lite högre intensitet istället.

Som ni vet väntar jag spänt på resultatet från The Faster Study där man studerat högfettskostare och deras prestation.

Jag har skrivit om detta tidigare i flera inlägg. Här och Här  till exempel.

Prestation är ofta där tidigare studier går bet. Prestation mätt i springa så fort det går, eller cykla för den delen. Kolhydrater knäcker alltid eftersom kroppen inte klarar av att generera ATP från fett så bra när syre är en bristvara- grovt förenklat. Tränar man mycket lågglykogent (med låga kolhydratsnivåer) tappar man lite effekt i att använda kolhydrater och kan alltså teoretiskt och sett i tester bli lite långsammare. Det gillar ingen som vill springa fort. Alla sportdrycksföretag från Gatorade till Maxim ÄLSKAR att vi måste trycka i oss massa kolhydrater för att prestera. Det är ju katsching för dem.

Det är dock väldigt svårt att få till den perfekta studien på detta om man tar in de hälsofördelar man förmodligen har om man inte matar sig full med söta saker både under och runt träning och kanske kan byta detta mot nyttiga fetter och mer näringrsrika grönsaker. Och inte så många tjänar på det, förutom du då som idrottare, så det har väl inte varit så eftertraktat att visa att du kanske med en del träning på det inte behöver äta gels och bars och dricka sött hela tiden.

Dessutom, different strokes for different folks. Vi ultralöpare kanske kan stå ut med att inte vara så snabba på milen om vi istället kan ha en uthållig fettmotor som kan jobba bra submaximalt under 10-20 timmar. En mage som håller då vi inte behöver mata den med 70-90 gram kolhydrater i timmen under dessa många timmar. Jag tradear gärna snabbhet mot uthållighet iallafall.

Du kan lyssna på Jeff Volek och Zach Bitter i en tredelad podcast serie på Endurance Planet om du vill höra mer om studien på University of Connecticut där man faktiskt forskat på högfettskostare och inte de som bara lägger om kosten temporärt för en studies skull.

Nu finns det mer att följa i ämnet! Johnny på Pace on Eart (som resonerar som jag men faktiskt äter högfettskost medan jag bara inte ids utan äter ”som vanligt” för det mesta med vissa högfettsdagar istället) gör en studie på sig själv och på Markus Oscarsson (OS-medaljör i kanot) där de ”byter kost” med varandra och testar syreupptag och respiratorisk kvot och massa annat.

Läs mer HÄR. Och läs gärna Sami Inkinens pedagogiska blogginlägg om detta här.

Det svenska internet har flödat över av våffelrecept i veckan.

Mycket ” nyttiga våfflor” med massa trendiga ingredienser men kom igen, mycket smör, grädde, värsta söta sylten och vetemjöl smakar förmodligen godast i de flesta gommar.

Mina bästa våffelupplevelser är våffelbuffén på Vålådalens fjällstation. Där snackar vi ”köpesmet” och sylt med så mycket socker så det sprutar ur öronen. Jättegoda men lägger sig gärna som en sten i magen. Sen gillar jag inte grädde vilket gör att jag kan äta typ hur många våfflor som helst för grädden mättar oftast rätt bra.

Men! Då var väl det här en balanserad hälsoblogg eller hur det var och jag har faktiskt ingen lust att äta massa socker till middag ikväll och vetemjöl är inte så värst näringsrikt och det går ganska lätt att skruva recepten så de blir mer näringsrika utan att det smakar hö.

Jag har inte gjort kvällens våfflor än.

Men jag kommer använda detta:

4 stycken ägg

1/2 liter ca havremjölk/vanlig mjölk (just nu laktosfri för min mage verkar odigga laktos)

Lite smält kokosolja

Lite salt, lite bakpulver.

Sen lite blandade mjöl motsvarande cirka 3 dl: kokosmjöl, havremjöl, mandelmjöl, bovetemjöl, dinkel, rågsikt.

Och så smör till våffeljärnet.

Till det kokar jag frysta hallon och sötar med lite vanillinsocker. Sen hade jag nog ätit kvarg till för att bli mätt men nu är jag lite laktosasketisk.

Här är ett recept på såna där hälsoprestationsvåfflor och för dig som är glutenintolerant.

Och här ett helt bananas recept på kladdkaksvåffla! Ba mums!

Jag har ofta weltsmertz. Världen är ond. Vi är onda. Vi är ego. Jag är ego. Jag gör för lite. Det måste göras mer. Jag är frustrerad. Yadiyada. Jag hörde på nyheterna om en mamma i Syrien som mist sin 11-åriga dotter som sprängdes sönder då en oljefatsbomb landade i hennes sovrum. Försök ta in.

Det är oroligt här i bland. Jag orkar och vill inte skriva ut det i detalj men låt oss säga att perspektiv på vad som är viktigt det blir man påmind om lite titt som tätt.

Det gör mig förbannad. På mig själv när jag fastnar i att noja över saker som verkligen inte spelar någon roll i det stora hela, men jag surar även över saker jag läser i sociala flöden. Och då ska jag skylla mig själv, avfölja och sortera bort för vad man tar in det väljer man själv.

Men fredagens världssmärta mynnar ut i en önskan om att just idag så försök bära dina problem på lillfingret. Eller lägg dem åt sidan en stund. Om de inte rör din hälsa, din säkerhet, att du inte har mat på bordet. Om du inte hotas av bomber om dina barn är friska, om du är frisk, om familjen är frisk och dina problem rör sig runt att du inte hinner träna, inte är i form för det där loppet, solen lyser på skitiga fönster och du råkar äta snabbmat..whatever låt inte det skugga solen. Låt inte det förta helgen. Låt inte det stå ivägen för att vara glad och tacksam för det du har. Man ska gräva där man står och allt det där men ibland så kan perspektiv göra gropen rätt grund och vissa problem visa sig inte ens vara ett problem, bara en tankevurpa som närs av vår skruvade värd med dess underliga eftertraktade ideal.

Se hur bra du har det. Var tacksam mot dig själv och de som hjälpt dig få det så bra. Uppskatta. Det är gratis. Det går fort. Det gör gott.