Ibland slår det slint. Ibland snurrar det. Ibland är det kaos och ibland blir man saligt förbannad. Ibland är folk elaka, missunsamma, jävlas och slänger ur sig saker man inte förstår.

Ibland är den där klara vägen framåt inte så klar alls. Man måste ta beslut, ta aktion, ta ett steg, ta ställning. Men man vet inte och man har inte tid att tänka sig ned att tänka efter.

I livet- på jobbet, till och från jobbet, på familj, på barn och på vänner kan man ibland känna att man antingen vill explodera eller implodera. Man läser något på Facebook eller Twitter som sticker precis som en spetsig nagel i ögat och man är så nära att skriva en syrlig kommentar. Men man vet att man inte riktigt vill öppna den dörren och att man egentligen inte riktigt kan backa upp det man tänkte skriva.

I alla såna här situationer. Där man inte får lugn inombords. Och inte kan sticka ut och springa och sen ta ett helt sunt logiskt beslut.

Så har jag två mantran. Nej flera men två som jag använder när jag inte riktigt vet hur jag ska göra och behöver lugna ned mig lite:

Be so good they can’t resist you.

Var så himla bra, så positiv, så närvarande du bara kan. Det kommer inte bara driva folk till vansinne men kommer även ta dig längre än om du är den där bittra sura. Ge allt du kan, just då. Ditt bästa! Bara där du är just då. Rise above. Var den större personen- svara varmt fast någon var lite kort mot dig- för du vet att det inte beror på dig utan på hur de känner för sig själva. Låt inte det komma åt dig. Låt dem ha den dåliga energin kvar och ös lite av din egen på dem. Gå ifrån diskussionen rikare. Den här tog jag till alldeles nyligen. Funkade ypperligt!

Och när du inte vet hur du ska välja. Vad du ska svara. Hur du ska reagera. Tänk som hjärtat- långsiktigt. Det ska slå hela livet. När du lyssnar inåt så vet du oftast svaret Nej, jag vill inte bitcha. Nej jag vill inte vara missunsam, inte elak.Jag väljer det som jag mår bäst av nu. Och sen. Jag väljer det ”borde” som kommer inifrån, inte från någon annans norm.

Eller på tunnelbanan. Eller på ett trökit möte (nä kanske inte).

Men om du pallar med en high-on-life, kaffe och endorfiner Annie så är jag intervjuobjekt hos Löpning för alla just nu.

Här ligger intervjun just nu!

Marcus är en riktigt skön journalist- han hade väl ett fåtal frågor och så fick jag babbla fritt! Och det gjorde jag.

Jag lyckas förstås snurra till det lite- jag jobbar alltså inte heltid på mitt hälsochefsjobb men självklart jobbar jag heltid varje vecka- bara att jag ju har min ensklida firma också! Och jag flyttade inte till England utan till Isle of Man efter gymnasiet om man ska vara exakt! Dessutom var jag 21 när jag sprang min första halvmara inte 19!

Men annars fick jag nog sagt både det ena och andra om hur jag blev löpare, varför jag är det, hur jag tänker runt träning, tjejlopp, sociala medier och så vidare. Tack Marcus – kul att jag blev tillfrågad.

Lyssna för all del!

Foto: Luca Mara

Igår var det dags för sista riktigt långa passet inför Black River Run om två veckor.

Ideal träning och genomförd träning är sällan detsamma för mig men jag ville iallafall få till ett rätt hårt pass två veckor innan för att sen trappa ned. Vad som är hårt är olika olika dagar. Mycket handlar den långa tiden man är ute om att ge sig mental trygghet och testa att äta det man tänker äta under loppet.

Mentalt är jag ganska stark- ja upp till en sisådär 8 mil iallafall och att testa det jag vill äta under loppet det hinner jag inte få till/ kan inte få med mig smidigt på de här långpasset så mest handlade det om att vara på benen en hel dag. Springa några mil. Ta ett break, orka sätta igång igen. Stanna. Sätta igång igen.

Det föll sig så att jag gick upp lite senare än tänkt- 06.30. Hade ätit värdelöst dagen innan, har fruktansvärt PMS (jag har något som heter PCO och får kramp i mage, rygg och strålande smärta ned i benen). Ville helst ligga kvar men det är inget som blir bättre av det. Iväg med mig!

Första tre milen tuffade jag på ut till Bro där jag timat att ta tåget. Det är en fin sväng förbi Jakobsberg där jag är uppväxt. Solen strålande och jag lyssnade på flera intressanta podcasts från ”Inner Strength” som tyvärr har lagts ned! Var jättepigg men höll min ultrafart på 6:30 i snitt på de tre milen.

Väl i Bro köpte jag lite bröd, juice och godis på en mack men i kassan fanns även bullar. Aj aj. Åt en och magen började direkt trilskas. Tog pendeln till Bålsta där det var 40 minuter tills tåget till Västerås gick. Valde att gömma påsen med mat i skogen nära för att beta av några kilometer längs Upplandsleden tills tåget gick. Magen var kaos! Inte kul. Benen däremot var pigga!

På tåget till Västerås hann jag kolla jobbmailen och försöka tolka en grusig karta över BRR banan. Helt omöjligt att förstå hur den gick i ett område jag aldrig varit i. Beskrivningen av banan med bilder var inte heller till så stor hjälp då för jag måste ju först springa från Västerås station för att komma på själva banan.

Nåväl, Svartån hittade jag till och kände igen en passage från kartan. Men det tog tid att ta fram telefonen, zooma in och försöka förstå var jag var. Kom på motionsspår som gick upp och ned och sen skulle jag hitta starten. Men den fanns bannemig inte ens där GPSen sa att den var. Det var soligt, jag var jäkligt pigg i benen med cirka 45 km sprugna och helt less på att behöva stanna hela tiden så slog på min inre GPS och letade mig tillbaka längs vattnet till stationen. Tåget gick om 20 minuter så joggade runt en sväng för att döda lite tid. 52 kilometer och jag var fräsch som en nyponros och luktade rosor svettig, öm i min högerfot som jag trampat snett igen, men rätt pigg i benen och på tåget blåste AC’n kallt. Satt ned i en timme och liksom smånjöt av plågan att bli helt sömning och veta att jag minst skulle springa 8 kilometer till när jag klev av.

Men – det var faktiskt inga problem! Jag skuttade av tåget och sprang uppför backen, ned till sjöarna och cirklade runt tills jag hade exakt 6 mil i benen. Avslutade med en ökning uppför en backe och benen svarade väl inte med blixtar och dunder men med som en seg ardenner som bara tuffar på.

Sen iddes jag liksom inte dra igång en runda till men jag var inte trött. Inte stel i benen. Inte seg. När magen lugnat ned sig så kände jag nästan för att dra några mil till men rent fysiskt hade det inte gett så mycket och N väntade hemma och ville äta middag.

Magen är mitt största aber in för BRR. Jag är ganska stark fettförbrännare men behöver ”toppa” med socker för att hålla sinnet starkt. När magen känns tom mår jag inte bra heller men knockas lätt om det blir för tungt. Blod som behöver vara runt musklerna måste diverteras till magen för att bryta ned maten- det är inte rocket science men på ett så långt lopp tröttnar man snabbt på att bara äta väldigt lättsmält och där blir avvägningen finfin för att det inte ska falera med näringsupptaget.

Det vari iallafall en rackarns tur att jag inte blev så trött av igår för idag har jag varit på benen i 13 timmar i sträck och flyttat, kastat, städat, handlat, packat i och upp för nu börjar vi bli klara med inflyttningen här i min lilla tvåa. Känns fantastiskt att kroppen orkar så mycket men nu är det nog dags att sova!

Hoppas ni har en fin helg!

Fredagshej från ett tåg på väg till Västerås! Jag har sprungit 35 km med helvetisk PMS, träningsvärk och dålig mage men njutit ändå. Nu ska jag testa Black River Runbanan men tro inte att jag har någon karta med. Nej nej! Det vore att vara alldeles för förberedd. Pust och stön. Men är så glad att jag är ledig och har en kropp som snällt stället upp fast den helst vill ligga i fosterställning.
Och det är fredag och dags för fredagsgottis!

I onsdags lunchade jag med Ulrika Hoffer- författare till Råsmart familj.

Vi åt faktiskt i vår restaurang på Torsgatan 21 eftersom Gro som vi tänkt äta på är en sån där trendig hipp restaurang som blir full direkt runt tolvslaget.

Snart kommer Ulrikas nya bok ut- i januari- med massa recept på sånt man kan baka utan att ösa decilitervis med vitt socker i bunken.

Cookies

Ca 12 kakor

Ulrikas tips: Sega, goda och ljuvliga till en kopp te när fikasuget tar över! Snälla mot blodsockret tack vare lösliga fibrer, protein, grova kolhydrater. Ät och njut!

½ dl mandelmjöl

½ bovetemjöl

1 dl havregryn

½ dl kokos

2 msk kokosolja

200 gram dadlar

1 tsk vaniljpulver

1 ägg

Sätt ugnen på 175 grader. Kör alla ingredienser i en matberedare, tills du har en jämn deg. Rulla degen till 12 golfbollsstora bollar, lägg på en plåt och platta till så att kakorna är cirka cm tjocka. Grädda i 15-18 minuter.

jag ligger helt däst i soffan efter en allt annat än normal middag. Såhär blir det lite ibland när man inte förbereder. Ni vet.

Jag och N håller på och flyttar in hos mig och med lika delar skratt och tetris så börjar vi väl se något sorts ljus i tunneln. Inte som den där Åsa som är igenom hallandsåsen men ja. Tetris.

Veckans träning har varit helt ok! Vila i måndags. I tisdags hade jag pigga ben och sprang i rask takt de 7 kilometerna till jobbet.

På kvällen tränade jag med Andreas och gjorde massa roliga utfall med vridningar och herresatan vad jag har träningsvärk på massa underliga ställen i benen. Sen körde jag lite egen löparinriktad överkroppsstyrka eftersom att orka hålla teknik i sisådär 20 timmar är i fokus nu.

Igår onsdag joggade jag in med en felspringning – de bygger ju överallt, helt omöjligt. PÅ kvällen var jag hjälptränare på jobbets löpträning i ”Intervaller för alla” gruppen som Running Swedens ”Putte Hell” höll.  Jag tog halva gruppen som sprang lite lugnare så blev inte så mycket fart men passade bra för mina ben gick knappt att flytta på efter alla konstiga utfall.

Idag har träningsvärken suttit i och jag har jobbat som en gnu.

Imorgon har jag planerat mitt sista lååååånga pass och det är lite logistik som ska ihop: Springa till Kungsängen, hoppa på pendeltåget, byta i Bålsta, åka till Västerås, springa Black River Runbanan på 16 kilometer, åka tillbaka till Bålsta, byta tilll pendeltåg, åka till Spånga och se till att springa en mil till ungefär och sen är det klartobetart!

Jag älskar de här passen men det gäller att packa rätt saker. Tänka rätt och vara lite taggad. Jag är bara supertrött just nu. Klockan ringer tidigt. Ha en fin fredag!

Jag har ju Instagram- det tog ett tag innan jag fattade hur jag skulle använda det, hade tydligen ett konto, skapade ett nytt och jadijada.

Jag tycker det finns en del kul och fina bilder och David Hellenius tycker jag är helt underbar- ironi på hög nivå! Följ honom! Det går ju att skriva längre än på Twitter så kan kan ju nästan mikroblogga där med en bild och jag älskar att se bilder från äventyr utomhus.

Jag lägger gärna upp bilder från pass och ibland på kläder och skor jag använder om det ger ett sammanhang till min löpning eller träning eller att jag försöker förmedla ett budskap (som nästan alltid är GÖRT!). Och jag kanske inte alltid lyckas men igår gjorde jag ett riktigt misstag som jag kom på själv.

Jag fotade en (ja vidrigt smakande) flaska med cocosvatten och lade upp på Instagram med #hälsa.

Alltså fatta hur pretto jag kände mig! Jag som är den pusslande matlådeförälderns förkämpe gick där och lade upp en bild på ett jäkla äckligt vatten för 29 kr (!!!) och vågade därtill tala om att jag hade rödbetsjuice och spenat i väskan.

Men snälla nån!

Ingen vågade säga något. Några gillade bilden.

 Jag försökte göra skadan ogjord genom att lägga upp en bild på popcorn och Djungelvrål senare men jag kände ändå att jag varit så jäkla pretentiös.

Nu har jag insett att jag har en uppgift på Instagram. Inte bara ta fantastiska bilder (ironi) från alla mina underbara löpturer men även visa vardagen som den är. För när jag får höra att ”oh tack och lov att du är normal” då vet jag att det behövs fler av oss som visar att nej de flesta av oss hinner inte fota dagens outfit, dagens perfekta lunch (dock- den dagen lunchen är perfekt- fota för fasen!), det perfekta melliset och jag är enormt obekväm med att sträcka upp armen i skyn ute bland folk för att fota mig själv i en bra vinkel.   

Missförstå mig rätt nu. Älskar fina bilder. Älskar fina outfits. Älskar när folk känner sig fina och har lagat god mat.Men vi människor ÄLSKAR också igenkänning. Och vissa dagar känns det bra att någon annan också har tråkmat och trillade dit efter träning och åt not so #health.

Balans- precis som vanligt. Borde finnas också på Instagram!           

Så- har du tips på någon jag ska följa på Insta som har lite distans till sig själv?

Tack!

(och ja jag ser att texten är helt kajko- men det här bloggverktyget väljer ibland att inte spara allt jag skriver, så jag får klippa ut, in i word, tillbaka igen och då blir det såhär. Också en hälsning från verkligheten!)

Har man en skada eller träningsvärk eller vill ta hand om våra muskler lite extra så kan magnesiumkräm vara något att testa.

Att bada i badsalt med magnesium gör gott för trötta ben och stöd finns för att smörja in skadade eller trötta muskler med magnesium.

Magnesium är en av de arbetande musklernas viktigaste komponent och magnesiumbrist kan uppstå vid träning då det försvinner ut med svett.

Att smörja eller massera in trötta muskler med magnesium kan alltså hjälpa både mot skador och vanligt slitage.

Magnesium i kost får du via nötter av olika slag, sojabönor, spenat och kakao (hurra!) och chiafrön. Jag gissar att många av de fördelar man anser sig ha av att äta chiafrön innan långpass har att göra med magnesium som är inblandat i ämnesomsättning, nerv och muskelfunktion och sånt där som ska funka under träning!

Här har jag hittat både badsalt och magnesiumkräm som inte innehåller massa fuffens. Idag ska jag beställa krämen och testa om jag tycker det är något!

Och här kan du läsa mer.

Idag önskar jag att jag hade lite sånt. Igår tränade jag med Andreas och benen ömmar, imorse sprang jag in och i eftermiddag är det dags för intervaller på jobblöpträningen.

Om du tycker det är roligt att nörda ner dig i data när du cyklar, springer, skidar eller vad du nu gör kan jag varmt rekommendera appen ”Strava”.

Precis som Runkeeper och såna appar så är det GPS (så länge du har smartphone förstås) och du kan anta ”utmaningar” som ”October 2013 Marathon” ” Mizuni Mt Fuji CHallenge” etc enkelt via appen.

Personligen har jag svårt för att följa upp och analysera (vilket faktiskt är bra ibland för att kunna utvärdera sin träning) men jag kan nog se att det här med Strava kan vara lite roligt.

Till exempel.

Springer du en runda som många andra springer så är chansen stor att någon registrerat  ett ”segment” där. Till exempel finns säkert ”Kungsholmen Runt”. Där kan du benchmarka mot både andra och sen dig själv- om du springer där igen! Du kan benchmarka mot andra efter urval- till exempel samma ålder eller så.

Funkar alltså lika bra på cykel. Jag tror att när jag ska cykla några gånger nästa år inför Ironman så ska jag motivera mig själv genom att försöka cykla snabbare än folk ute på Ekerö. Typ så.

Det bästa med Strava är också att det inte är någon chirpy american lady som talar om hur långt du sprungit. Utan en farbror med astråkig röst. Sånt gillar jag.

Jag vet. Jag längtar också till vintern.

Alla har vi vårt pussel. Jobbet. Karriären? Barnen? Kärleken? Träningen? Hemmet. Besluten. Räkningarna. Ta hand om utseendet. Inreda rätt. Hänga med. Veta om. Veta vad. Äta rätt sifferkombination. Träna rätt. Ha rätt skor. Springa rätt intervaller. Förverkliga sig själv.
Jag öppnade en Femina häromdagen och det må vara en av de vettigare damtidningarna men ändå.
Tills jag öppnar den är jag perfekt och fin i mitt hemmaklippta hår, mina korta naglar. Mitt hem är mysigt, ombonat. Men det som skulle kunna vara inspiration blir lätt en känsla av att vilja förändra mig. Lägga tid på andra saker än det jag brukar. Lägga tid och pengar på ett perfekt hem. Ett perfekt yttre. Och de bitarna passar inte in. Finns inte plats för!
Vi kommer alltid få pussla! Vi som vill framåt. Vi kommer alltid bara ha 24 timmar och tusen drömmar. Det kommer vara löv på spåren och väskan kommer vara felpackad ibland. Det kommer vara saker ogjorda, oklara, inte ens påbörjade.
Tiden kommer aldrig räcka till men ett stort steg mot att känna sig nöjd är att pussla med rätt bitar.
Jag har bestämt att vissa bitar åker bara rätt ut. Andras bitar. Bitar som bara skaver mot mina. Bitar som inte betyder något för mig egentligen. De tänker jag aldrig lägga energi på. Utseendet. Mode. TV-serier. Sånt.
Mitt pussel är en salig röra av jobb, barn, kärlek, vänner, lärande och natur. Och lite annat. Och jag hinner aldrig allt. Har alltid massa saker ogjorda.
Men det gör inget. För det jag gjorde var att göra sånt som ingår i mitt pussel.
Hade tiden stulits av sånt som jag egentligen inte bryr mig om- ja då hade jag nog känt frustration.
Är det pyssligt och pussligt- kolla igenom bitarna i ditt pussel. Kanske ska något bort. Kanske ska något dit.
Ska man pussla ska det iallafall vara med rätt bitar!

Igår blev vi tre personer på 46 kvm. Ett lyckligt Tetrispussel som ger mycket tid till annat.

Jag fick ett tips om att skriva om skor här på bloggen so here goes! Jag har rätt länge haft ett asketiskt förhållande till att ha en stor skogarderob. Är ju lite så med träningskläder och grejer- vill ha ett fåtal saker som funkar men nu har det av olika anledningar börjat smyga sig in fler skor i min skohylla och jag märker att jag då använder dem allihop faktiskt även om det är lätt att välja ut ett par om jag var tvungen!

Löpning bygger ju på att fötterna tar i marken om och om igen och därför blir ju skorna väldigt intressanta.

Vissa springer helt barfota och har vant både fotsulor, skelett, senor, muskler och ligament vid det- hurra för er! Men jag gissar att du som läser detta lever i skor till vardags och rimligtvis kommer att använda det när du springer- för det mesta. Så vi börjar med det uppenbara:

1) (Allra oftast) behöver vi skor. Något som skyddar fötterna mot underlaget.

Sen springer man olika långt, på olika underlag- allt från kokande asfalt, till tartanbana, till isiga gator, till sand, till grus till rotiga stigar. Till myrmark. Till snö. Ja ni fattar. En slät sula kommer inte hjälpa dig på en isig gata och stora grova sulor kommer kännas lustigt på asfalt- och inte minst slitas ut där.

2) Vi behöver olika skor beroende på vad vi ska göra.

Här lever jag inte riktigt som jag lär eftersom jag gärna springer överallt med mina trasiga Inov-8 Xtalon 190. Ja även 4,2 mil på asfalt. Inga problem. Har man en bra sko funkar den för det mesta men inte för extremfall!

Och så kommer vi till det roligaste- våra fötter är olika! Ändå får man ofta frågan ”tips på bra terrängsko” och det beror ju helt på hur fötterna ser ut! Jag är ingen expert på löparskor- bara på att använda dem-och vissa skor sitter som en smäck och jag kan springa mil efter mil utan skavsår medan andra känns som jag dragit på mig en Kalle Ankafot. Som nu- jag har världens snyggaste Inov-8 F-lite för asfalt men tåboxen (området där framfoten och tårna är) är mycket större än på Xtalonserien och jag får inte alls samma känsla. Samma med asics-funkar inte alls i min hålfot och är ofta tight om hälen.

3) Prova skor efter din fottyp!

Du kan få hjälp genom att fråga efter skor och berätta hur din fot ser ut- har du knölar på dem, högt fotvalv? Lågt? Breda? Smala? Det gör stor skillnad!

4) Spring barfota- lite- ibland!

För några år sen var trenden fortfarande att använda väldigt uppbyggda skor- asics gel Kayano till exempel har ett stort uppbyggt hälparti. De här skorna ger stötdämpning förvisso även om de inte kan skydda ett dåligt löpsteg under en längre tid. Vad de dock gör är att maskera till exempel en hård hälisättning framför kroppen för du känner inte hur du sätter i foten på samma sätt. Tar du av dina uppbyggda skor och försöker springa på samma underlag så kommer du förändra steget för att anpassa det till underlaget men även till ett sätt som inte är att slänga i hälen hårt. Garanterat.

Att springa barfota är alltså ett ypperligt test på hur du springer. Du borde springa ungefär likadant när du har skor. Springer du annorlunda- så är det skon som formar steget. Det är du som ska driva ditt steg och skon hjälpa dig få fäste och skydda dig mot underlaget.

Därför är jag en varm förespråkare för att kasta skorna lite då och då för att springa några hundra meter till en början barfota eller kanske i en sk ”barfotasko”. Har du ”nakenkläder” att matcha till- grattis!

Jag vet inte hur många som blivit tunnskofrälsta, sprungit för långt och sen får problem med både vader och hälsenor. I tjocka skor är det många vävnader i fötterna som kan slappa med en drink tåbira medans några få större jobbar. Så inte fallet när du växlar till tunna skor och allt från hjärnan till lilltån får klura på det här nya sättet att ta sig framåt. Kan bli traumatiskt för många. Gör inte det misstaget. Vänj dig långsamt. Alltså ett steg fram. Inte tio och sen 20 tillbaka.

Det är fantastiskt att kunna springa mil efter mil i terräng med en ganska tunn sko som ger dig bra fäste, återkoppling på underlaget men även tviingar dig att välja smarta vägar då den inte är så dämpad så du kan stampa fram över vilken stock och sten som helst. Men du kan inte gå från A till Ö på en gång. Låt det ta sin tid. Har du ett bra löpsteg klarar du att springa i en uppbyggd sko med bra löpteknik också.

Och så vill jag verkligen slå ett slag för att

45 Skydda fötterna om du springer långt på asfalt.

Någonstans hörde jag att han som har handsken i baseball knappast vill ha silkesvantar för att känna hur bollen känns- nej man skyddar sig så gott jag kan. Det finns en tid och plats för att springa i tunna skor och jag gör det gärna i terräng men står det långpass med mycket asfaltsinslag på schemat- ja då hej och välkommen Hoka One One!

De är helt underbara! Jag bara älskar hur de i den här eran av tunna skor gått in och levererar en sko som liknar de här Buffaloskorna som var trendiga när jag var 20 år. De är lätta. De är helt underbara och i dem står det ”Time to fly” och alla vi som testat dem vet att det är så det känns. Fula som stryk är mina. Älskar dem.

Och det ena utesluter inte det andra. Många ultralöpare som springer mil efter mil i tunna skor använder Hokas för att avlasta på långa lopp och träningspass.

Bambi på hal is?

Jag som älskar att springa på vintern kan man ju tro att jag sprungit mycket i dubbade skor. Jag har sprungit på is och snö i säkert 200 mil de senaste åren men jag har aldrig haft dubb. Och aldrig känt att jag behövt det.Men så har jag inte förlagt snabba pass när det är halt och när jag sprang fjällmaran så tog jag det enormt lugnt utför på blöta spänger.

Men ska man

5) springa lite snabbare på vintern och/eller ta sig fram på blöta spänger i fjällen då har dubbade skor en plats i skogarderoben.

Så. Vart lämnar det här oss då? Inga tips på skomärken (förutom det uppenbara att jag älskar Inov-8 Xtalon). Inga tips på skoförsäljare heller? Ja och nej. Jag har inte hittat en återförsäljare som har alla de skor jag velat ha. Inte ett märke som har allt- även om Inov-8 ligger nära men har inte prövat så många andra.

Så mina fem tips för själva skoinköpet blir:

1) Ska du köpa en sko du inte haft förut- testa och spring i den. Så enkelt. Inget spontant nätköp om du inte har mycket pengar att göra av med förstås.

2) Skaffa en sko som är för där du är i din löpning- och kanske en tunn sak att öva i för att få feedback på din isättning och/eller om du vill börja springa i tunnare skor.

3) Du kan springa asfalt i skor med bra grepp men det är inte kul att springa i asfaltsskor i svår terräng.

4) Skit i hur skorna ser ut. Är de bra kommer du smutsa ner dem till oigenkännelse iallafall.

5) Springer du ultra kan det vara bra med lite utrymme för att fötterna sväller.

Lycka till med löpningen!

Inov-8 Xtalon 190. Air-condition comes as standard efter några mil. Evig kärlek ändå.

Det här blev en vilovecka. Ja rent träningsmässigt. Annars är det full rulle nu och flera veckor framöver.

Förra veckan avslutade jag starkt med ett snabbt lätt pass men den här veckan har allt varit segt segt segt.

I måndags tränade jag lite styrka hemma. I tisdags hann jag ingenting så vilade. I onsdags tänkte jag köra tusingar hem från jobbet. Det gick inte alls. Jag är så glad att sommaren är slut för har man en lite dålig dag så är värmen någotn som bara gör det sämre. Jag klarade av tre stycken i allt långsammare fart från 4:25, 4:28, 4:48 och när jag kände att jag inte ens orkade starta den fjärde fast jag lät mig själv gå i flera minuter så joggade jag bara vidare.

Avskräckt av det var jag inte på humör att träna i torsdags och hann ändå inte heller.

Igår, fredag, åt jag frukost och stack sen ut för att köra backintervaller. Har en 350 meters backe här som avslutas brant. 8 ggr upp och ned i underbar höstig fuktig luft. En snabb kilometer som avslut och det kändes bättre.

Idag hade jag en tretimmars runda planerad. Jag har inte Garmin med och då kör jag på känsla och backar upp med Strava. Gick upp vid 06.30 för att hinna måla klart verandan efteråt och stack iväg efter min vanliga ”kaffe och 4 BCAA”. Man har väl blivit lite skadad när 3 timmar känns som en ok morgonjogg. Benen är inte så pigga nu så lät dem bara rulla på i mina nya Hoka One One. Njöt av den lugna tysta lördagsmorgonen helt ensam ute på landet. Mogna vetefält luktar så gott när det regnat.

Som vanligt så lossnade det ju längre jag sprang men ändå aldrig riktigt. Seg som kola.

Jag hade tänkt regga all min träning på jogg.se i år men har inte orkat under sommaren. Räknade dock snabbt ihop att augusti slutar på över 32 mil och September kommer nog hamna där någonstans också.

Det är inte så att jag är miljägare men många av de här milen är genomförda i enorm glädje, i vacker natur och med bra känsla och det är upplevelser jag samlar på!

Hoppas du haft en fin helg!

Äpplen! Överallt är de! Inte besprutade heller om du nallar dem i någon trädgård!
Fulla med vattenlösliga fibrer, vitaminer, antioxidanter. Goda. Billiga!
För fyra personer, ta tre äpplen. Skär i små bitar. Lägg i ugnsfast form. Pudra med lite strösocker och vanillinsocker. Sen kanel och kardemumma.
Smula lite smör (eller lite flytande raps och smör) med tre deciliter havregryn. Hacka 1,5 dl valfria osaltade nötter. Blanda ihop. Strö ut över äpplena.
In i ugnen cirka 20 min på 200 grader. Ät med kall mager kesella eller utan!

Svenska äpplen- logiskt!