Jag är mänsklig. Jag är rädd. Det är läskigt. Det är galet långt även om jag klarat sträckan tidigare är det så himla svårt att veta om jag tränat ordentligt. När man på träning inte ens springer i närheten av hälften av distansen är det svårt att koppla en känsla till hur det kommer kännas efter 10 mil. 11 mil. Och då är det fem mil kvar. Jag vet. Fem mil är jättelångt bara det. Och det är inte ens en tredjedel av loppet.

Kommer foten hålla? Hur påverkas jag av at jag blev lite förkyld? Kommer magen palla?

Kommer allt funka med supporten under loppet? Värdefull tid i varvning går om det inte flyter på med langning av rätt näring och rätt vätska och efter 10 mil funkar inte samma sak som efter 5. Efter 14,4 mil funkar nästan ingenting men då är det bara ett varv kvar.

Jag är mänsklig. Jag är osäker. Jag tvivlar. Jag känner efter. Jag nojar lite.

Jag är tuff. Jag känner mig lugn. Jag har gjort det här förut. Det gick bra. Jag var jättestark. Jag tar några minuter varje dag och lyssnar på någon av mina låtar. Ser en bild framför mig. Det är mörkt, kallt. Det gör ont överallt och det är massa rötter i vägen och jobbigt att navigera med pannlampa. Men jag rör mig framåt. Det är avskalat till det. Röra mig framåt.

Jag tänker att jag krokar i de där 16,1 milen med en mental krok och sen halar jag in mig. Linan får aldrig slacka. Den går inte att kroka ur. Jag ska runt. Jag ska ta ut allt jag kan ur muskler, hjärna, själ och hjärta och jag ska må så fördjävligt som man mår efter en sån urladdning. Det ska inte finnas något kvar.

Tänk om jag inte orkar

Tänk om jag fixar det igen!

Tänk om jag inte klarar det på min drömtid?

Tänk om jag klarar det!

Tänk om det går åt helskotta?

Tänk om jag gör det helt fantastiskt?

En helstollig dag på jobbet. Jättemycket att göra och då informerar en kollega om att de glömt informera att jag ska stå och informera imorgon. På morgonen. Lite brådis. Regnet öser ned.

Men är helt lyrisk! Ska ut i skogen. Jobba över- sen!

Båda ramlar in hemma. Båda kontorsklädda och propra. Av med allt. På med träningskläder. Ta kartan, lite vatten, lite russin, extra tröja.

Bara 2 kilometer bort ligger Ursvik. Ett stort friluftsområde och håller man sig i mitten kan man låtsas att E4an inte finns. Omvärlden inte finns.

Vi sprang rätt ut i skogen och började plocka kontroller. Gick bra, gick sådär, gick i en halv cirkel. Hoppade. Klättrade. Skrattade. Allt annat kändes väldigt långt bort. Vi var helt lyriska och tyckte vi skulle gjort det här tidigare och oj vad skoj det var. Vi hade köpt kartan i lördags och det är ett 40-tal kontroller. De är väldigt mycket stigar i Ursvik och det var så roligt att springa kors och tvärs över dem istället för det vanliga runt på dem.

Vi hade jättekul helt enkelt!

Tills jag blev hungrig. Då sprang vi hem och gjorde fisksoppa och åt hembakt bröd.

Så himla enkelt. Så himla härligt.

Naturpasset kostar 70 kronor och finns i hela Sverige- spana in här

Varför ska vi äta bra? Alla har ett snabbt svar: ”för att må bra”. Men varför ska vi må bra? Varför ska vi vara friska, vältränade, i balans, välnärda? Där har vi alla ett unikt svar.

Jag tror att många går bet i sin motivation att genomföra både träning och livsstilsförändringar därför att de har av misstag satt hälsan som målet i sig.

Man vill vara frisk. man vill må bra men det i sig är inte tillräckligt för att motivera sig att riva morötter istället för att tugga en kexchoklad när sötsuget sitter till. Och- let’s face it- ibland är det BARA kexchoklad som hjälper! Hands up! Been there!

Men det jag menar är att när vi sätter andra mål i livet så sätter vi dem ganska specifikt: klara en utbildning, klara milen, klara en chin, gå ned 5 kilo, klara maraton etc.

Men hälsan blir lite ospecifik. Vag. Må bra- vad är det? Varför?

Det är betydligt lättare för mig att lägga tid på min matlåda och mina goda, näringsrika mellis när jag tänker på varför jag vill må bra. Varför jag vill vakna utvilad.

DÅ blir det lättare att välja att gå och lägga sig tidigt, att välja in bra mat, välja att lägga pengar på ekomat istället för vin och drinkar. Det blir lättare att motivera för mig själv varför jag ska göra si och så när jag spontant greppar efter kortsiktiga lösningar.

Hälsan- det är vägen till mitt mål att bli mitt bästa jag. Vara en glad stark mamma som orkar svara på frågor, jobba skitmycket men ändå orka vara engagerad och leka med min dotter i hennes takt. Det är vägen till att kunna springa 16 mil utan att ta för mycket stryk av det. Det är vägen till att minska risken för sjukdomar vi har i släkten, slippa vara förkyld i vinter. Somna av trötthet, inte utmattning. Inte ha en seg kropp som ett hinder för att leva som jag vill- utan som ett verktyg.

Varför vill du vara hälsosam? Gör kopplingen- gör det lättare!

Många undrar hur det går att bo på 46 kvadratmeter tre personer. Att slippa fundera över hur trendigt man ska inreda kvadratmeter med prylar från dyra inredningsbutiker ger massa tid till annat. Det går så bra så. Det är inte att dissa att folk lever så. Men det är att visa att det går att tänka annorlunda från en medialt projicerad norm. Här är min helt prettofria lördag.

Vaknar 07.00 i utdragssoffan vi sover i. E ligger på ena sidan och snarkar. N har lat sig i soffan på andra sidan. Tänker att det är lyxigt att vakna mellan de två man älskar mest.

Vi äter frukost- alltid gröt för dem. Jag som inte är hungrig när jag vaknar dricker kaffe först och äter sen kesella, blåbär och nötblandning. Vi kokar massa ägg, gör avokadomackor, fyller vattenflaskor. Leker och stökar. Eftersom vi bor så litet så är det rent och städat på kort tid.

Tar bilen till Ursviks Motionsgård som är ren och fräsch och charmigt gammal. Köper Naturpasset och knatar upp i skogen i solen. Plockar två kontroller, äter picknick. Leker lite mer. Njuter av det enkla i att vara ute i skogen helt kravlöst. Det finns 40 kontroller på kartan och vi tänker att vi tar några till på måndag kväll.

Åker ned på stan och fikar på Stadsmissionen. Köper två begagnade böcker och lite smycken till maskeradkalas imorgon.

Storhandlar på Willys. Diskuterar matkostnader- vi väljer allt ekologiskt som går och mest vegetariskt förutom några stackars kycklingfileér. Vad är en rimlig matkostnad funderar vi över? För helt klart blir det rätt dyrt och det ser ut som man handlat fågel och kaninmat på kvittot. Hur billigt hade fyra kassar mat varit om vi köpt hem massa billiga kolhydrater? Halvfabrikat, pasta, luftbröd och valt besprutade alternativ? Jag ser det som en investering i hälsa, gott samvete, smak och altruism att göra så bra val så ofta det ”går”. Ibland- kanske man gör ett impulsköp men har man gjort de flesta valen bra så gör det inte så mycket.

Åker hem och slappar lite i soffan. Packar upp mat. E leker i sitt rum och N vilar lite men vi är nära varandra hela tiden för man ser hela vägen in i Es rum förbi vardagsrummet från köket. Mysigt!
Bakar superenkelt fröknäcke. Gör en ”magic wand” till kalaset med lite lim, en rosafärgad pinne, en gammal visp och ett armband från Stadsmissionen vi klipper sönder. Lagar en galet god vegetarisk lasagne med quornfärs, tomat, fetaost, paprika, squash och ost. Äter vindruvor (som ju bara är för goda nu på hösten) tíll efterrätt. Plockar lätt och snabbt undan i ett litet mysigt kök som bara har det nödvändigaste.

Badar barnet, läser de två nya böckerna, diskuterar var papper kommer ifrån. När barnet somnat i sitt rum blir lägenheten som en etta. Betalar räkningar, dricker te, äter kakor och mackor och majskolvar bara för det är så attans gott. Funderar på nästa helg.

Drar ut bäddsoffan och somnar gott precis som alla andra kvällar.

Det är helt underbart att ha de här heligt lediga lördagarna. De är som balsam för själen och det är det här otroligt enkla – som att knata runt i skogen- som ger mig energi. Skulle jag behöva ränna på Ikea, eller ha flera ostädade, oklara rum och hemmafix att hålla på med skulle jag inte ha all den här tiden. Att bo litet och enkelt är inte att välja bort något. Det är att välja till mer tid och pengar till annat.

Hoppas du har en fin helg!

Att springa 16 mil är ganska jobbigt men om jag bara behöver koncentrera mig på att springa är det helt ok. Vet jag att jag har den support med 1) mat och vätska 2) utrustning ( hej 10 timmar mörkerlöpning) och 3) någon som hjälper ”dra” några varv där på natten så är det fortfarande SOM ATT SPRINGA TILL ARBOGA FRÅN STHLM HERREGUDHURSKADETHÄRGÅ men lite lättare.
Bästa MarathonMia har lovat åka hela vägen till Västerås för att pejsa mig på natten. För att mildra det dåliga samvetet tänker jag att det är jättebra träning för Mia som varit skadad att börja springa när man egentligen ska sova för det blir ju ofta så på ultra.
Men. Mia får inte vila dagen efter utan ska då tillbaka till Tokholm för att vara med och arrangera FN-loppet!
Ett riktigt fint lopp på flera sätt, sprunget ur ett skolarbete!
Jag tror inte jag kommer orka dit men kanske du vill springa eller gå? Ta med familjen till Stora Skuggan för en riktigt god sak!
Såhär står det om loppet:
För 2:- kan du bjuda ett barn på skolmat för en dag ? det tycker vi är fantastiskt!
Den 22 september 2013 går FN-loppet av stapeln för andra året i rad. På vackra Norra Djurgården väntar en dag med trevliga aktiviteter och ett lopp där ALLA är välkomna att delta, stora som små, elitidrottare som motionärer!
VAR?
STORRA SKUGGAN, NORRA DJURGÅRDEN
NÄR?
22 SEPTEMBER
KLASSER?
MED TIDTAGNING FÖR DAM, HERR OCH STAVGÅNG, 225:-
UTAN TIDTAGNING, MOTION, 200:-
BARN <12 ÅR, 50:- Anmäl dig här

Jag känner en enorm glädje i mitt jobb. I mina tre jobb. Ett- som hälsochef på Sveriges största revisionsbyra. Två- som coach till helt fantastiska modiga underbara adepter inom kost, löpning och livsstilsförändringar.

Men det tredje det är bannemig det ballaste! Jag är ordförande i en ideell förening som jag och Madde startat- Starstruck Unlimited.

Starstruck arrangerade i år för andra året Tjejmarathon där män och kvinnor tillsammans, för mänskliga rättigheter och människors rätt till självhjälp springer 53 kilometer på en tuff bana på Roslagsleden.

Årets lopp är gåshud, glädje, eufori och samarbete rakt igenom. Bilderna talar sitt tydliga språk:

Vi siktade högt med insamlingen och är nu en sån yttepyttebit ifrån att nå 100 000 kr i år igen. Det är så lite som krävs och ”många bäckar små” är vårt motto.

Alla som sprang loppet kan verifiera att det var välarrangerat med hög servicenivå, vätskestationer med brett utbud och fint omhändertagande i målgången. Allt beroende på ett gäng eldsjälar som ställde upp utan att få en endaste krona i betalning för någonting. Själva lägger jag och Madde otal timmar under året för att arrangera loppet och det är vårt sätt att göra skillnad i en värld som ibland ter sig väldigt läskig och mörk.

Att läsa om en 3-åring som opereras för trasigt underliv i Kongo blir inte lättare, men att veta att vi stött sjukhuset där hon opereras känns viktigt. Att läsa om en 8-åring som dör efter att hennes 40-åringe man våldför sig på henne på bröllopsnatten (ja du läste rätt) gör så ont så det knappt går att hantera i skallen. Men att veta att vi i år stöttade ett arbete med kvinnors rättigheter i ett av världens fattigaste länder och veta att båda dessa år vi genomfört Tjejmarathon har vi förutom att vara med när nya ultralöpare ”föds” även faktiskt med de summor vi samlar in gjort skillnad på riktigt-det gör att jag kan sova gott om natten. Och vakna hungrig på att göra mer skillnad. Göra mer. För det finns massor att göra och vi i väst har en enorm kapacitet och monetär styrka. Vi är förfasen rikast i världen du och jag!

Pengarna i år går alltså direkt till Hungerprojektets arbete i Bangladesh där nästan 300 000 volontärer arbetar med att människor ska hjälpa sig själva ur fattigdom med så konkreta saker som till exempel få arbeta med att ordna en brunn eller ett liten sjukstuga i en by. Inga allmosor utan prestationskrav alltså- utan hjälp till självhjälp!

Insamlingen förra året till Panzisjukhuset nådde 104 000 kronor. I år ligger vi just nu på nästan 93 000 kronor. Jag vill upp till 100 000 kronor. Och dagens fredagsgottis får Du bjuda på om du vill.

Genom att sätta en slant- kanske 50? 100? 150? kronor tilll antingen vår insamling här eller till Hungerprojektets bankgiro (ref TJEJMARATHON info längst ned på länken) så är du med och gör något riktigt gott denna fredag. Vet att du gjorde skillnad!

Den här bloggen kommer aldrig kosta något att inspireras av, förargas på, lära sig av eller ifrågasätta. Men den kommer då och då att önska att ni hjälper mig med diverse insamlingar till sånt jag tycker är viktigt.

Ha en fin fredag! Och tusen tack på förhand!

Jag har bestämt att jag ska göra något lite annars under vinterhalvåret. Något roligt, utmanande, bara för mig, som tar lite tid och kräver lite disciplin och ett åtagande.

Tills jag var 11 år tränade jag gymnastik. Gruppen var en rätt hårt satsande trupp och ibland tränade vi 4 timmar en vanlig lördag. Det var väl sisådär sunt jag kan tycka så jag slutade men smidigheten, kroppsuppfattningen och lite trix är jag så glad att jag har med mig sen gympan. Jag har ramlat av hästar i full galopp och tackar verkligen gymnastiken för att jag landat smidigt som en katt (nåja) bland bommar och buskage.

Jag har känt ett sug på att återlära mig att göra ”flickis”, handvolter, hoppa trapets och annat. På SSIF hittade jag ”akrobatik och gymnastik” och det lät som det passade bra. Jag förstod nog dock inte riktigt att det bara var akrobatik på torsdagar…

Fortsättningsgruppen och nybörjargruppen körde samtidigt och man fick välja grupp. Såg att nybörjargruppen skulle öva kullerbyttor, hjulningar och stå på huvudet och det kan jag så jag gick med fortsättningsgruppen. Klassisk gympaupplägg- ut med långa mattor. Uppvärmning, tänjning och sen lite styrka.

Kanske 40 personer, blandade åldrar och erfarenhet. Några väldigt duktiga, några rätt nya.

Hängde med rätt ok i början- klättra upp på folk och hänga upp och ned- fine!

Men sen spårade det ur och jag kanske skulle bytt grupp men jag har ju bra kroppskontroll så tycket jag skulle kunna hänga med. Jag fick lära om min handståendeteknik- intressant- helt ny känsla.

Sen jobbade vi 4 och 4- två passade och vi gjorde det ena till synes helt omöjliga efter det andra. Tänk stå med fötterna i en annan liggande persons händer på raka armar med tanken att du inte ska hålla i dig. Tänk sen att du ska vrida på dig i luften för att sätta dig på den personens uppsträckta fötter. Det gick inte alls även om jag hittade balansen att stå som en ballerina i ett par händer till slut. Skumt.

Vi höll på i två timmar och det bästa var att kunna gå ned i split och göra mina, för mig, normala stretchövningar (som i ett annat sammanhang som bland stela löpare framstår som kokobäng) och här vara normalvig.

Sen vred de upp musiken och folk fortsatte klättra på varandra, ribbstolar, stå på händer, på huvudet och hade jag inte varit helt slut så hade jag stannat kvar. Otroligt roligt!

Jag har insett att mina handvolter, trapets och plint- det får jag träna på på tisdagstillfället så jag ska testa det på tisdag.

Akrobatik kan jag rekommendera för dig som är barnlös( inte schysst bryta nacken, bli förlamad och inte kunna ta hand om barnen) inte har höjdskräck och kan tänka dig att ha en annan persons skrev mer proximt än deras ansikte. Lite så.

Är du nyfiken på Acroyoga kan du pröva det 1a måndagen varje månad. Jag testade det på Allt för Hälsanmässan förra året och det var roligt men jag är nog lite ”närhetsskygg” för tar jag mig tid att göra något för mig själv så vill jag gärna ha ett personal space som är ungefär som en yogamatta. Fanns det 48 timmar på dygnet vore dock acroyoga något jag definitivt skulle ge mig på!

Idag har jag ont i nacken, träningsvärk i armar, axlar och ett sånt där klasiskt brännmärke man får när man klättrar på folk och tänker ta en vilodag.

Tips på fredagsgottis kommer förstås sen!

Det har legat ouppackat ett tag på jobbet. Den här TRXliknande mokajängen från Casall. Kläderna jag fick kastade jag mig på på en gång. De är störtsköna men har man de plommonfärgade tightsen och tröjan på sig tillsammans ser man ut som man ska på pyamasparty!

Det är bra kompression och känns väldigt hightech. Dock åker ALLTID Casall tights ned på mig. Gissar att jag har en timglasform stöpt i annan maskin. Men de här snörde jag åt bra i midjan iallafall och de var riktigt sköna att springa i!

Igår hade jag mina vanliga gamla HM-löparshorts och trasiga Inov-8 när det var dags att testa kroppen efter min lilla bihåleförkylning. Galet nöjd med att ha kryat på mig så snabbt- får skriva om dunderkuren sen.

Jag tog 2 snabba kilometer nere vid sjöarna och körde lite övningar för höfterna. Sen körde jag en styrkecirkel i lekparken.

Det var väldigt smidigt att hänga upp Multi Balance Trainern i gungorna. Man kan träna det mesta utan redskap men bra övningar för ryggen kan behöva att du drar i något och då funkade den här ypperligt för rodd.

Smidigt att ta med också då man packar ned den i en liten påse!

Körde 3 x 10 armhävningar på tårna. 3 x 12 rodd i MBT’n. Sen utfallssteg och sidohopp och plyometriska övningar för att väcka benen (hej ni ska springa 16 mil om 10 dagar är ni med?). Sen enbensplanka med rörelse fram, bak, sida och vridning.

Jag testade även att stoppa i fötterna i handtagen för att göra plankan med ”springande ben” men se det var lättare sagt än gjort då vikten av ena benet i ena gjorde att den sidan gled ned då den löper fritt i en ögla mellan handtagen..om ni fattar. Jag landade pladask flera gånger i gruset vid gungorna och hade grus både här och där och där. Säkert underhållanden syn från fönster runtomkring…Jag ska göra det igen för planka med rörliga ben det är mumma för bålstabiliteten det.

Och efter passet kände jag mig bara helt fantastiskt pånyttfödd. Helt underbart att vara frisk och att kroppen känns pigg. Det här loppet sitter till största del i skallen och den försöker jag boosta nu så gott det går.

Oftast dras mina tankar till någonstans runt midnatt när det är mörkt, jag har varit igång i sisådär 14 timmar, allt gör ont och det fortfarande är flera mil kvar. Det är liksom den passagen som behöver buffras för. Samtidigt den delen man längtar lite till. Ja det är lite knasigt allting.

Det finns fler produkter i Casall HITserien och jag hade gärna som sagt testat fallskärmen. Här kan du läsa mer och har du en smartphone kan du ladda ned appen också!

…det vi säger om människor när de lämnat jorden.

Tänk om alla fick veta idag hur fantastiska vi tycker de är, hur vi respekterar dem, hur de imponerar på oss, gör oss glada. Inspirerar. Tänk att de ofta måste dö för att vi ska samlas i en från hjärtat hyllning.

Tänk om vi väljer att imorgon, eller redan idag, berätta för någon hur mycket de betyder för oss.

Så skapar vi levande legender. Levande legender som får en boost att verka vidare.

Ringar på vattnet. Goda ringar på vattnet.

Gissa vad- DET BEROR PÅ! Allt beror på!

Och jag tänker fortsätta skriva om ren kost och folk behöver inte hålla med och får gärna rekommendera O’boy efter långpass men det kommer inte komma härifrån. Från mig kommer isåfall tips om havremjölk med ekologisk kakao och en ekologisk banan och det får vara hur jäkla pretto som helst men det slinker ned så mycket skit i kistan hos både mig och andra så jag ser ingen anledning att rekommendera att man köper hem fettreducerad kakao och sojalecitin.

Jag tänker inte tipsa om tillsatser. Så enkelt.

Till vardags äter jag riktigt bra men på mina långpass blir jag lite bekväm och hinner inte baka egna bars utan fastnar i socker och quickfixträsket. Jag kommer peta i mig lite väl mkt processade skitgrejer och socker en masse för att ta mig igenom mina 16 mil men tids nog är det tänkt att jag ska vara lite hälsosammare och lite mer back to basics. Ännu starkare fettförbrännare- det är ju såpass låg intensitet så det är fullt möjligt. Hjärnan kan få lite socker att roa sig med men kroppen klarar sig rätt bra på mestadels fett. Riskerar ju liksom aldrig att ta slut.

Ben Greenfield är lite extrem, milt uttryckt. Killen är verkligen cutting edge men det är roligt och intressant att lyssna på all hans kunskap. Han tränar och tävlar ketogent- alltså med väldigt låga glykogennivåer i kroppen med en fettförbränning som är av hög klass. Killen tuggar en Ironman på under 10 timmar lätt så han vet vad han pratar om. Han är väldigt extrem men jag bara älskar att ta till mig en del av hans tips och just nu så läser jag på om det här UCAN Superstarch som jag nu rett ut är icke genmodifierad majsstärkelse som inte är modifierad på vanlig väg utan med ” heat and moisture” men jag är ändå lite skeptisk. Har fått massa prover hem jag ska prova men de innehåller vassleprotein och jag brukar få kväljningar av allt flytande som är tjockare än vatten eller juice. Jag har aldrig druckit en proteinshake i hela mitt liv och kommer nog aldrig göra.

Men har du tänkt att köra en Ironman på socker så kika in på det här youtubeklippet för ett annat sätt att tänka. Kanske verkar lite extremt men..Allt som ger en ny dimension berikar sinnet tänker jag. Ser ut som ett lab mer än ett kök…..

Enjoy

Det är så fantastiskt med kost. Det är lite religion. Gud är fett, satan kolhydrater i en religion och i en finns Jesus som är protein och så Judas som är socker och så har vi en religion där köttet är djävulen istället. Att det på samma dag kan släppas kostråd som är så olika som handlar om hur man äter för ett och samma syfte- ja det visar bara hur spretig och rörig denna djungel är. Eller kan vara.

Jag har hört några av Axas kostråd och tänker att är det liksom ok att 2013 visa en ljus macka med skinka (utan att säga att den inte ska vara hoppressade grisbitar) som bra återhämtningsmål? Kan man skriva att ”tomma kalorier bygger inte en stark kropp” och några rader senare rekommendera att chokladdryck är bra återhämtning? ”Macka med ost eller skinka till mellis”? Det känns som att göra en tidsresa sisådär 20 år tillbaka i tiden. Det är ingen som dör av att äta ovan nämnda saker- men ska man ta sig tid att ge råd så kanske man kan ta det lite längre?

Två lästips att reflektera över:

Axas kostråd för kost runt träning-Här.

Fredrik Paulins tips för mat runt träning här.

Båda släppta idag.

Såhär är det också som en helt annan parantes: Kostrådgivare kan vem som helst kalla sig. Det är du när du säger åt ditt barn att äta upp maten. Ger råd. Om kost. Ät! Det finns inget som reglerar det. Jag kallar mig kostrådgivare för jag har utbildat mig inom kost till och från i 12 år och jobbar med det men det är ingen titel som regleras av någon. Jag skulle kunna hitta på allt jag skriver och säger men de som jag hjälper kommer förhoppningsvis märka att jag lägger tid i stort sett varje dag på att lära mig mer om kosten och hur den påverkar oss och efter att ha jobbat så länge med det så sitter det en del i skallen som inte behöver sitta i en titel även om jag gärna hade läst till nutritionist.

Alltid ständigt lärande är mitt motto. Att inse att man aldrig blir fullärd, att det alltid blir mer att lära, ju mer man lär sig. Det är både underbart och frustrerande.

Kostråd är en djungel alltså och det är verkligen så att ju mer jag lär mig desto mer vill jag veta. Senast idag lyssnade jag på Low Carb förespråkaren Tim Noakes som kommer ut med en ny bok i november. Hans kända bok The Lore of running handlar mycket om att äta en massa kolhydrater men han har lärt om totalt. Bara en sån sak.

Forskningen går framåt, vi får fler och fler empiriska studier att jämföra och där gör grabbarna på Träningslära ett hästjobb. Kan verkligen rekommendera att läsa där för non-BS utredning av vad som verkligen forskats fram.

Hur du ska balansera upp kolhydrater, fett och protein kan inte jag säga. Det beror på. Beror på massa saker. Men en sak är säker- du ska veta vad du äter och du ska äta riktiga råvaror. Där är början. Ta en kritisk machete med dig in i kostdjungeln och lycka till!

Alltså. På en skala av typiskhet så har jag en 10 av 10 just nu.

I intervjun på Möt Löparen så hävdar jag att jag minsann aldrig är sjuk och skadad det är jag minsann inte även om jag berättar om min gamla stukning (den jag fick 2010 tre veckor innan min första fjällmara).

Men i fredags- där när jag sprungit 52 kilometer och hoppade på ett av de här nya snajsiga tågen från Västerås till Stockholm- där och då bröts en svit där det var 1,5 år sen jag var ens förkyld.

AC’n på tåget kylde ned mig och man pratar om ett ”öppet fönster” efter träningspass när man är infektionskänslig och efter 52 km är och flera veckor med rätt stor mängd är man nog rätt öppen för bakterier. Jag brukar alltid ta hand om mig bra och borde varit medveten men nu satt jag bara och vilade, frös och sprang sen vidare. Det klarade inte mina bihålor och hade det varit någon annan dag hade jag tagit det jättelugnt på lördagen men nu var det slit och släp pch flytt och damm och drog säkert i mig massa dålig luft på återvinningsstationen. Det var liksom inte läge att inte hjälpa till med flytten. Igår fortsatte det, barnkalas, storhandla, röja förrådet färdigt för sånt hinner man ju inte en vecka med hämt och lämning. Ja är man efterklok ser man att man skulle ta det lugnt men det är inte så lätt att få livet att gå ihop.

Mina Hokas är inte heller de mest stabila även om de känns så och högerfoten som gick upp igen under Axa började ömma lite. Kylt och lindat och den känns ok men ..känns och känns den nu kommer den definitivt kännas under 16 mil i terräng.

Så..rätt åt mig. Typ. Men jag har världens starkaste immunförsvar ändå för jag känner att det känns bättre redan. Jag kör alla huskurer jag kan, drar ned än mer på mjölkprodukter och animaliska produkter, dricker kokt vatten enkom och mycket hett vatten med ingefära och citron. Har just offrat en gammal vattenflaska för att göra en egen nässkölj och gjort storkok av kitchari som jag ska berätta vad det är imorgon.

Det är bara så himla typiskt men inget att stressa upp sig över. Jag har 11 dagar att bli dunderfrisk igen och lite bumps in the road ska det väl vara ändå ibland. Det härdar. Eller vad man säger.

Här är ett inlägg från min nya favoritblogg. Hitta en mer politisk inkorrekt löparblogg!