Jag råkade komma åt skärmen på Iphonen häromdagen när jag lyssnade på podd.

Plötsligt pratade de jättefort. Fort fort. Och sen hörde jag en annan podd om en gube som brukade lyssna på poddar på tre gånger vanlig hastighet.

Då hann han lyssna på mer sa han och det var bara en vanesak, alla kan lära sig det. Sa han.

Att lyssna på människor prata tre gånger så fort som de egentligen gör.

Jag frestas att skriva vart är vi på väg? Men det här är ju bara ett av alla symtom i en tid då alla smågnäller över att allt ska få så fort men vi ofta hakar på det. Fort ska det gå för då blir vi klara snabbare så vi hinner….

vadå? Höra mer? Göra mer? 

Vart ska vi? Vad är det vi ska hinna till?

I år känns det lite som att jag klivit av en flerfilig motorväg som kör ungefär samma runda varje vår: Fullt ös makalös mot sommar. Agendor som sväller i marginalerna med sammankomster och trivselmåsten. Deadlines där kvaliteten på arbetet som ska stuvas in för att kunna stänga kanske blir lite sisådär? Men det måste bara bli klart.

Där tiden inte räcker till för att reflektera över vad som faktiskt gick bra den här våren, om vi gjorde de där förändringarna vi pratade om, enades om, önskade och behövde. För vi måste göra klart. Göra klart så vi hinner…

?

Vad är det vi ska hinna till? Den frågan är nog ganska relevant att ställa. För många saker vi skyndar förbi, det är det som är livet. Det är det som faktiskt är bulken av livet och hur vi ser på det är bara och inte så bara ett mindshift bort.

Vad är det du ska hinna till? Njuter du när du hinner dit? Kommer du någonsin hinna dit?

Vad är det du stuvar in i din agenda nu som du ska hinna med just nu? Måste det ske just nu? Måste det ske över huvudtaget?

Och om ja det måste det faktiskt: Kan det vara så att det är livet som pågår just nu och att vara härvarande i det? Mindfull i maj? Inte out of your mind eller mindless? Det kanske är det som kan få vara målet. Utan att sitta i lotus och blunda. Bara vara i själva avbockandets aktivitet just när den pågår.

Den här röran av saker vi vill och måste göra- det är livet det.

Running is cheaper than therapy heter det ju. Men det är billigare än massa annat också. Än triathlon, än gymträning än att äta ute, gå på bio, shoppa kläder osv osv. Man behöver inte mycket även om lite bra grejer verkligen gör skillnad. Men skaffar man rätt saker så håller de länge och ger mycket glädje.

Jag är så glad att jag får ut så mycket av min löpning. Eller, mitt varande i naturen snarare. Det kostar mig ingenting, förutom mer mat. Det ger så mycket.

Min tanke när jag startade eget var att inte jobba så mycket.  Inte för att jag inte älskar att jobba- I love it! Men för att jag vill ha tid för lärande, reflektion och mer tid i naturen helt enkelt. Nu ska jag säga att jag förstås jobbar ganska mycket om man klassar jobbet, studier, podden och så vidare som jobb. Det är inte mycket av det som känns som jobb men frågar man min man så jobbar jag mycket.

Ofta blir det 5 timmar på dagen och så 1,5 timma på kvällen. Och mycket tid i naturen.

Att inte jobba så mycket kräver förstås att man inte gör av med så mycket pengar. Jag har inget uttalat köpstopp för jag köper ändå inte så mycket men har gjort några aktiva val att inte köpa nya skor som jag egentligen behöver, inga nya kläder om jag inte kommer använda det mycket och jag verkligen går och saknar något. Inga nya träningskläder men har ju Falke för det mesta som inte går ur mode och är av kvalitet som håller länge. Jag snålar in på lunch och fika på café så ofta det går. Ett blogginlägg för sig är mina ibland knasiga lösningar på frukost och medhavd matsäck i stan, men många bäckar små.

Jag håller nere utgifter helt enkelt men snålar inte på upplevelser. Möten och natur är gratis.

I sommar finns det inte mycket att göra i min bransch och det är inget att stressa upp sig över. Snarare go with the flow. Vara långledig. Och det jag längtar efter mest är att vara ledig på våra två ”landställen” och vara ute i naturen. Inga dyra åtaganden där heller.

Imorgon är det fredag och jag förlägger arbetet till skogen då med: Lyssna på ledarskapspoddar, reflektera, planera, filosofera.

Laddar det mentala batteriet och laddar ur det fysiska.

Avsluta med bankmöte där jag varslat om att jag kommer i träningsmundering.

Jag kommer inte ha mest på bankkontot, men jag har andra konton jag värderar högre. Jag har efter 10 års anställningstrygghet en större ekonomisk osäkerhet än jag någonsin haft. Allt hänger på mig själv och min förmåga att få in  och hantera uppdrag. Men jag känner mig lugnare och rikare än på länge. Jag är rik på stöd, rik på kärlek, rik på mening. Naturrik och inspirerad.

Jag tror många skulle må bra av att skala ned sin ekonomi. Vara fri från dyra förbindelser, dyra kickar som kläder, flashiga restaurangbesök och prylar som ingen imponeras av ändå. Skala ned det ekonomiska och skala upp tid till upplevelser. Många längtar till naturen. Ingen ångrar mer tid till det.

Det går att förändra sitt liv utan tvära dramatiska kast. Man kan prova på. Leka med tanke. Testa. Börja litegrann. Man har bara ett liv, det pågår nu.

I lördags var jag på en helt fantastisk kurs. En av de bättre jag varit på, och då har jag ändå varit på en hel del kurser i mina dagar!

Jag deltog i Priolife’s utbildning i L-ABCDE anpassat till friluftsliv och äventyrsliv. Den anordnades av Friluftsfrämjandet i Saltsjöbaden och jag blir så imponerad av alla fina initiativ som drivs av just Friluftsfrämjandet. Läs mer här. Jag har känt att det är dags att uppdatera kunskaperna både för att jag själv vill ut på äventyr och för att kunna leda grupper tryggare.

Vi var ungefär 10 stycken och det var en solig men kall dag. Åsa och Jonas från lokalföreningen stod för maten och vi fick kokkaffe direkt från elden och jättegod mat och fika.

Patrik och Anna från Priolife höll en väldigt engagerande, kunnig och proffsig dag. Det var mycket att ta in men de gjorde det så himla bra med teori och sen testa själv. Även om jag gjort både HLR och första hjälpen tidigare så kändes det som jag lärde mig allting på nytt.

Jag har varit med vid två riktigt allvarliga olyckor med dödlig utgång där jag varit tvungen att agera och var lite nervös för hur det skulle kännas men det gick hur bra som helst.

På eftermiddagen gjorde vi tre stycken iscensatta ”case”olyckor. Det ena innebar att gå i sjön för att dra upp en tung docka och göra HLR och sen starta en eld medan man själv var kall och blöt. Det var..kallt! Men det gick bra för alla.

Sen iscensattes en fallolycka ute i fjällmiljö med rygg och nackskada där inte räddning kunde komma på länge- knepigt! Men så häftigt att jobba i team och testa sina kunskaper.

Jag känner mig så mycket tryggare nu att både leda och ge mig ut själv i svårtillgänglig terräng. Jag vill verkligen rekommendera att gå den här utbildningen och Anna och Patrik var otroligt härliga som lärare. Priolife hittar du här.

Anna och Patrik jobbade bland annat under Trans-Pyrinéerna förra året där Johan Steene ju vann det 90 (!!) mil långa loppet. De har varit ute på andra trailevents och trailtävlingar och berättade att många löpare inte vet vad de ska ha med sig, och de kanske har med sig saker de inte vet hur de funkar. Ett första hjälpenkit där du inte vet vad sakerna i ska användas till- hur snabbt går det att rodda med det?

Den här listan har jag hittat på men här är fem saker jag vill skicka med att tänka på att ha med och ha i huvudet om du ska ut i naturen:

1) Höras – Visselpipa är en stark signal och att blåsa är inte lika jobbigt som att skrika

2) Synas En reflexväst eller en färgglad buff väger ingenting- det går att surra åt den hårt runt något och det går att trycka in den i ett sår.

3) En Dauerbinda. Bra mot stukning och över blödning. 

4) Nå och nås- Det kanske inte finns täckning och du kanske inte tänkt göra illa dig men du kanske måste larma om någon annan.

5) HLR- lär dig. Det väger ingenting att bära den kunskapen och förhoppningsvis behöver du aldrig göra det men att ha övat på det är en riktigt bra start.

Tread safely out there- GoodSpeed!

Packning inför en riktig #utonjut dag. Älskar min Scrubba bag!

Man får tänka MacGyver när man ska lösa stödbandage ute på friluftsäventyr!

Alltså ÅH vad jag ser fram emot det här!

Varje år arrangerar Svenska Turistföreningen en trailrunninghelg på Storulvån, en av våra största fjällstationer. Jag har blivit tillfrågad om jag vill vara ”medledare” tidigare men inte kunnat men i år åker jag upp och tar med hela familjen.

Från torsdag kväll till söndag bjuds det på guidad löpning på fjället, föreläsningar bland annat av fantastiska Christine Hägglund som sprang hela svenska fjällkedjan 2012. (Jag kommer föreläsa om en hållbar hälsa och ultralöpning).

God mat, skönt häng, midsommarfirande, fjällekis för barnen och därtill prisvärt- som alltid med STF.

Jag längtar så, vilken ära!

Läs mer här och jag hoppas vi ses!

Så sa en av våra löpare från förra året. Ett varvlopp med bästa supporten- det var ett fantastiskt sätt att öva på att springa långt. Att dessutom kunna hoppa av efter 10,20,30 km det kändes också tryggt.

Jag blev så glad över att höra det. Alla ni som varit med och stöttat Tjejmarathon, vår lilla tanke som blev en game changer inom tjejloppsgenren- vårt gemensamma projekt. Vår quest. I år behöver vi hjälp!

10e juni, för sjätte året i rad. 5 varv på 10km-spåret eller så springer du det som en stafett där du ingår i ett lag med andra löpare. Alla får sina separata tider så du behöver inte oroa dig för att springa långsamt. Det är dessutom helt ok att växla gång och jogg förstås eller så kan du försöka ta rygg på Tobbe som flyger runt… För loppet är förstås både för tjejer och killar.

I varvningen hänger vi tillsammans med en god vätskestation och dina anhöriga om de vill komma, vi grillar och hejar och har man barn med sig finns en äventyrsstig som passar såväl små som lite större barn.

Allt sker ideellt och varje krona utöver de eventuella kostnader vi har går till PMU’s arbete på Panzisjukhuset. PMU grundade sjukhuset tillsammans med andra organisationer och självaste Dr Mukwege 1999, mitt under brinnande krig. Under åren har tusentals kvinnor och barn vårdats för övergrepp.

Tjejmarathon startade vi FÖR att stötta sjukhuset. FÖR att belysa att kvinnor inte behöver uteslutande kortare lopp än män. Vi är uthålliga och starka och långa lopp passar oss minst lika bra. För att visa andra kvinnor, våra döttrar och andra unga tjejer att det finns lopp med tjej-prefix som bygger på tjejers styrkor.

Vi gör det tillsammans och samlar in pengar för att stödja arbetet MOT sexuella övergrepp på kvinnor och barn. Arbetet som sker långt borta i Kongo har världens ögon på sig och det som sker där påverkar andra länder, andra kvinnor. Ger hopp när arbetet får fortgå.

Här är 3 sätt att hjälpa

Om du vill vara med den 10e juni på 10-50 km anmäl dig här.

Om du inte kan vara med men vill stötta loppet

Då hittar du vår insamling här . För 400 kr kan du köpa ett orange FlipBelt och för 120 kr kan du köpa ett rött eller rosa pannband.

Stöd via ditt företag

Då promotar vi er i våra kanaler och ni får ett fint diplom som säger att ni stöttar kvinnors rätt till löpning på lika villkor och är mot våld mot kvinnor och barn.

Varmt välkommen att vara med på ditt sätt och gärna dela vårt lopp i dina kanaler!

Jag delade en tanke på LinkedIn häromveckan. En tanke utifrån att vi är så många som påpekar att modellen jobba 8 timmar nog inte funkar så bra för många. Speciellt inte för oss med familj. Men många är fast i ett skruvstäd av jobb, pendling dit och hem, önskan om mer tid med våra barn, önskan om att vara klimatsmart, kanske göra något mot utanförskapet- vad vet jag. En känsla av att tiden är knapp iallafall, för knapp för att göra bra val.

Såhär skrev jag:

Tänk om…alla som jobbade för mycket och inte mådde riktigt bra av det sade stopp och belägg, gick ned i tid och ägnade den tiden åt att hållbara aktiviteter: Ta sig klimatsmart till och från jobbet och samtidigt få frisk luft och motion. Vara mer med vänner och familj. Lagade de där matlådorna de aldrig kände de hann. Klarade den minskade lönen genom att just göra av med mindre pengar (vänta jag kommer till hur marknadsekonomin ska snurra på). Hann med att reflektera mer vilket ledde till bättre mer hållbara beslut både för sig själv och omvärlden. I och med det också hann engagera sig ideellt någon timme i veckan, kanske för mer innanförskap?

Gjorde de arbetsuppgifter som bara just de var lämpade att göra och gjorde plats på arbetsmarknaden för andra som kunde utföra andra arbetsuppgifter och tjäna egna pengar. Tänk om saker vi köper kostade vad de faktiskt kostade på riktigt ur ett klimat- och schysst löneperspektiv och vi kanske fortsatte spendera samma pengar i handeln, bara på färre produkter och av fler som nu kan handla. Nej jag har inte tänkt igenom detta hela vägen det är bara en tanke.

Och jag är inte så naiv så jag tror att detta bara är att hoppa på imorgon för de flesta. Det kan kräva tid. Det är inte hela lösningen, det är en tanke och något som funkar för en del. Det skulle kräva fler anställda på flera håll och inom många bransher är det ju brist på personal- men fick man jobba 6 hr per dag kanske det skulle vara mer hållbart att jobba där? Många sitter fast levnadsomkostnader som är höga med räntor och annat. Det kan ta tid. Men det kan gå.

Som ett N=1 experiment på, yes I know, högst i-landsnivå, så är jag själv i ett läge där jag dragit ned på utgifter rejält eftersom jag jobbar mindre och tjänar betydligt mindre än när jag hade en fast anställning med ”akademikerlön”. Jag är nystartad och har inte så mycket uppdrag än förstås. Men tid har jag och jag märker att det är mycket lättare att hålla nere kostnaderna och dessutom vara snäll mot miljön när jag har mer tid. Jag hinner laga mer mat och förbereda matlådor. Jag hinner transportera mig på ben eller cykel. Jag undviker affärer och lockelser att handla. Jag lagar och spar saker mer än tidigare (och då var jag ingen storshoppare då heller). Idag ska jag och barnen ut i skogen och äta middag som jag förberett- i all sin enkelhet. Sittunderlag och matsäck- kanske det mysigaste vi gör den här veckan och kanske det billigaste också. Det hade jag inte tid till tidigare.

När jag frågar människor vid föreläsningar och workshops vad som får dem att må bra så är det ofta att vara utomhus, röra på sig i naturen och vara med familjen som kommer upp högt. Men när vi springer på i vårt ekorrhjul är det ofta de bitarna som får stå tillbaka till förmån kanske för att köpa sig något på väg hem från jobbet eller på nätet. Ett stressat pass med en dyr PT.

Kanske finns det en win-win-winlösning i att jobba mindre och lägga tiden på att både ta hand om sig själv, sina relationer och klimatet. Ha en mindre ekonomi, men ett rikare liv. Det finns ju studier också som visar att över cirka 40 000 kr i månaden så avtar marginallyckan- som vi vet någonstans därinne- pengar köper inte lycka. Det köper inte tid heller, krasst.

Jag tror alla kan hitta sitt sätt. Jag tror alla mår bra av att reflektera hur det är och hur man vill att det ska vara. Våga ifrågasätta normen av hög materiell status som är lätt att visa upp kvantitativt och fundera på den kvalitativa känslan av att ha tid för det man vill göra.

Nu är det dags för skogen, ha en fin kväll!

Det är mycket #utonjut- just nu. Löpträning skulle jag inte kalla det men jag känner en stor längtan efter att vara ute länge i naturen i löparskor. Sen får det gå så långsamt det vill. Jag har gjort en liten drömlista för mig själv med både lite större och enklare löparäventyr att ta mig för nu framöver. När barnen är större blir det mer avancerade grejer.

Men det finns mycket charm i de här små äventyren som finns runt hörnet. Själva kicken blir att få till det i vardagen.

Igår skulle vi storhandla och jag passade på att springa en, för mig, ny väg in till Karlskoga och Ica Maxi där. Lunedsleden har legat där jättelänge men jag har bara missat den totalt!

Solen strålade och jag tassade iväg vid halv åtta med en kopp kaffe och ett äpple i magen. Tog med mig vätskeblåsan, en bit bröd och en liten fruktbar om jag skulle bli hungrig. Det är inte så noga, vet hur magen funkar.

En helt underbar morgon och jag lyckades hitta leden från Lunedets friluftsområde dit jag har ungefär 5 kilometer jogg.

12,3 kilometer till stan!

Leden är otroligt välmarkerad- jag har sprungit en del leder och här var det aldrig någon fråga om var man skulle. Den gick upp upp upp först och jag kom fram till ett utkikstorn så tassade upp där också och fick milsvida utsikt över vackra Bergslagsskogar och sjöar som badade i morgonsol. Kändes som det bara var jag som var uppe. Otroligt vackert!

Flera fina rastplatser på vägen och jag tassade på i min egen lilla värld över stock o sten. Leden börjar- eller slutar i en ganska ocharmig del av Karlskoga men det finns bra parkering där. Därifrån hade jag en kilometer till fram till affären och jag kände mig pigg och stark.

När man springer såhär tycker jag att det är viktigt att tänka på att:

1) Nå, höras och nås- ha telefon med och visselpipa.

2) Absolut inte skräpa ned under några omständigheter

3) Ha något färgglatt på dig så du syns

4) Något att linda om något händer. Det kan vara någon annan som råkat illa ut

5) Vatten!

Det finns flera fina leder i närheten och de är av väldigt olika karaktär

Här hittar du Lunedsleden som alltså är 13 kilometer lång.

Järnleden är 30 km lång från Hytte till vackra Kristinehamn vid Vänern Här går också Irontrail hel- och halvmaraton som jag varmt kan rekommendera.

Murstensdalen är det näst största vildmarksområdet i Örebro län. Otroligt vackert med tallar som är flera hundra år gamla, riktiga Ronja Rövardottermarker. Här finns två rundslingor på 5 och 12 kilometer. Jag har gått 5 km’arn med min stora tjej som då var 7 år. Jag ska definitivt tillbaka och springa den. Här krävs bra terrängskor. Efteråt kan du passa på att ta en sväng till Loka som ligger väldigt nära.

Silverleden ligger nära Hällefors och är cirka 6,5 mil hela vägen runt. Här går också ”Silverleden på en dag” som är ett fantastiskt lopp där man kan hoppa av på flera ställen, från 7 km upp till 6,4 mil om man ledsnat på terrängen eller som jag- på getingstick förra året! (Fast jag tog mig i mål iallafall).

Lopp i all ära- för mig handlar löpningen just nu om det som den har under en lång tid: Att ha en sån kondition att jag kan sticka ut och röra på mig i flera timmar och njuta av naturen.

Magi i all sin naturliga prakt och enkelhet

Workout Åre firar 11 år och det finns platser kvar.  Och det bästa med det här eventet är att det finns lika mycket att göra utanför klasserna som om du går på dem.

Det går inte riktigt att beskriva, måste upplevas. Finns en anledning till att flera hundra människor varje år återkommer till det här eventet och skriver under på att det är årets bästa träningsevent. Men träningsevent ger inte hela bilden. Det är mycket mer än så.

Vad sägs om att köra ett svettigt pass ute, lyssna på en föreläsning, yoga, spaa, äta god mat med härliga människor. Sova gott och vakna med fjällutsikt redo för en dag med hög eller låg puls, ute eller inne. I vatten eller på land.

Alla mina tre klasser är fulla (!!) men det brukar ofta gå att få en plats ändå här och var och naturen ligger ju där för dina fötter ändå- vill du ha tips på rundor så hjälper jag och andra dig gärna.

Come play! Jag lovar du kommer tacka dig själv!

Läs mer här.

Utför skutan på toppturen- hej vad det går!

Det är fredag kväll och tåget jag sitter på har just passerat Karbenning. Jag åker tåg från Åre till vårt ställe i Värmland. 10 timmar, tre byten. En fin miljövänlig och arbetsam dag för mig. Det tar evinnerlig tid men jag får massor av tid till att ostört jobba igenom, lyssna, skriva osv.

Det handlar om perspektiv.

I förrgår sprang jag sträckan Holiday Club i Åre till Ullådalen. Det är 7,5 km varav 5,5 rakt uppför. Jobbigt! Men känslan efteråt, utsikten, kraften som växer i hjärta och ben- underbart.  Fick skjuts nedför med fina vännen Sara. En trevlig utförsbacke!

Det handlar om perspektiv.

Igår hämtade en annan fin vän, Marie mig. Med sig hade hon sin kompis Lilian. Jag tittade på Lilians profil i bilen och tyckte hon såg bekant ut. Tids nog kom det fram att både hon och jag har rötter i Tornedalen och det var därför hon var bekant, fast vi aldrig setts. Svårt att beskriva men det finns drag som jag känner igen från människor som kommer där uppifrån.

Iallafall. Vi tog på oss randonnéutrustning och jag hade ett lustigt kurr i magen- jag är inte van att vara ovan. Jag är van att leda, att vara den som är trygg. Den som hittar och vet var vi ska. Det var 10 år sen jag stod på hudar och tack och lov har utrustningen utvecklats- det här var lätta grejer. Lite för lätta skidor visade det sig för med 10 åk på 10 år var jag som en nybörjare utför. Men det gjorde inget. Solen strålade, kroppen levererade och jag hade sådär fint sällskap som jag alltid har- jag känner så fantastiskt härliga människor.

Jag åkte som en kratta utför, hade typ helst bara gått uppför och tagit lift ned. Men jag kom ju ner, utan att dratta, utan att kapa en gran eller ett korsband. Jag lärde mig för varje sväng.

Det handlar om perspektiv.

Jag har haft så mycket att göra den här veckan, två föreläsningar, deklaration för både ideella föreningen, min deklaration, en uppgift att lämna in på kursen jag läser på distans och så behövt jaga in jobb. Skulle kunna kännas som en uppförsbacke men allt det här har jag att göra för att jag dragit igång bra grejer. Det här är en del i skörden. Det här har jag på mitt bord för att jag är den jag är. Valt det jag valt. Livet jag och många lever består av att göra litegrann av en lååååång lista av saker man har på medvetandet och ibland tror att man ska hinna med.

Det kommer vara galet mycket nästa vecka också, nämligen. Och den nästa. Det gäller bara att se till att man plockar rätt saker från att-göralistorna, att stegen man tar i sina uppförsbackar i livet tar en framåt. Att man stannar upp och tittar på utsikten, var man kom ifrån, att man kommit en bit på väg, se till att det är rätt väg. Att få utförsperspektiv på sina uppförsbackar.

Trevlig helg!

Ni hajar!

I communityt Sustainable Ultra Training delar jag tips och tankar om kost och träning för oss som har liv som kommer före. Syftet är att inspirera till att spänna bågen men göra det hållbart och med en sund ansats!

Där har jag skrivit flera inlägg nu om kost under långa lopp och jag delar första inlägget här. Det bästa är att in och följa sidan för att kunna ställa frågor och få tips först :). Här gör du det. Har du frågor och funderingar- ställ dem gärna inne på sidan! Happy reading

Får börja med att deklarera att allt som har med näring och energiintag att göra BEROR PÅ- i synnerhet under lopp. Det finns ingen exakt vetenskap. Inget ”det HÄR funkar för alla”.
Men det finns saker som man testat och studerat som man kan utgå ifrån som riktvärde och det finns fysiologiska begränsningar man inte kan tjafsa med.
Syftet med att ta in energi under lopp är förstås för att prestera bättre. Och det man har att utgå ifrån är att kroppen egentligen inte hade tänkt att den skulle ”jaga och äta samtidigt”. När vi anstränger oss frisätts hormoner i kroppen och system slår på som syftar till att vi ska prestera fysiskt, inte smälta mat. Blod omriktas till muskler från mage och tarm helt enkelt. Ju högre vi anstränger oss- ju mindre blod kan vara kvar runt mage och tarm och ta upp energi. Men under ett längre lopp är ansträngningen i % lägre- större delen av tiden i alla fall och det finns utrymme för systemet att ta upp och förflytta näring. Därtill så tar också generellt vårt lager av kolhydrater slut när vi rör på oss under en längre tid. Det tar iofs inte riktigt slut men kroppen larmar i god tid innan- det är då väggen kommer.

Har man tränat mycket ”train-low” så kan kroppen vara van vid att omsätta fett till energi, en trög process som kräver mycket syre. Det kan aldrig gå lika fort med fett som med kolhydrater. Punkt. Däremot kan det ju vara smidigt som utralöpare att vara en stark fettförbrännare eftersom intensiteten ofta är lägre. Men- ju högre syreupptagningsförmåga du har, desto snabbare kan du springa med fett som bränsle- om du hänger med!
Även om du är en stark fettförbrännare och definitivt bör träna train low som jag ska skriva om senare så har du all nytta av att ta in och kunna ta upp kolhydrater under lopp. Det styrs av hormoner och enzymer som behöver tränas de med- så träna på att äta under långpass inför lopp så du vet att det funkar.
Några faktorer som påverkar hur mycket du ska äta och vad du kan ta upp under lopp:
1) Hur hög intensitet du har- ju högre desto mindre kan du ta upp
2) Hur stressad du känner dig- flödar stresshormoner blir det tuffare för magen, så tänk på det även om du springer långsamt
3) Hur varmt det är o hur mkt du svettas
4) Hur mycket du ätit innan
5) Hur långt du har kvar
Generellt kan man säga att magsäcken klarar cirka 1,5-2 dl vätska per kvart och cirka 60 g kolhydrater- alltså 1 g / minut under ”normala” förhållanden. Det kan passa att dricka varje kvart och äta något varje halvtimme. Men detta beror också på- dricker du energi så får du ju i dig det varje kvart, dricker du vatten får du bara energi om du äter. Ni hajar!

Man kan se det som en dörr som släpper in ett visst antal personer (glukos). Det finns en till dörr som bara öppnas för fruktos och den släpper in (har man sett i senare studier) nästan lika många g fruktos som glukos även om de flesta sportdrycker bygger på 2:1 ratio mellan glukos och fruktos. Man får testa sig fram helt enkelt men det är ett sånt finlir så 2:1 funkar bra. Vanligt socker innehåller en del glukos och en del fruktos och måste såldeles spjälkas i magen för att tas upp men är fortfarande väldigt ”enkelt” att ta upp.
Många oroar sig för insulinpåslag av att äta socker under lopp men de stresshormoner som är igång samtidigt gör dig insulinkänslig så det får inte så stor effekt. Man behöver alltså inte direkt oroa sig för att minska sin fettförbränning bara för att man äter kolhydrater under loppet- speciellt inte om man börjar ta in dem efter cirka 20 minuters löpning. Och du behöver all energi du kan få i dig!

Lycka till med din löpning! Och pssst.. jag har också släppt min företagssida nu. Här hittar du den!

Vi har en jäkligt stökig balkong. Jag drar varje år igång ett projekt därute som skulle få Bosse Rappne från Trädgårdsdags att ta sig för pannan. Det ska odlas grönkål, rädisor, morot, blommor. Det ska göras fint och det ska prunka. Förra året satte vi en humle också som i och för sig började leta sig uppför väggen. Men vi tog inte hand om den så den dog och nu är hela balkongen en sorglig avlastningsplats för saker som jag ”ska ta hand om sen”. Döda växter, mina misslyckade inläggningar från före jul (!!). Säckar med grejer jag ska åka med till flyktingar på andra sidan stan. Ja ni hajar.

Vi ser den hela tiden, vår skräpiga balkong. För vi har inte tid att ta hand om det. Som med vår kolonilott som vi skaffade, försummade i några månader, hälsade på en gång och knappt hittade under all grönskande ogräs. Man såg den från E18 och den sved som en tistel i min och mannens själ. Så vi sade upp den.

För. Vi har inte tid.

Eller. Vi  prioriterar faktiskt annat.

Och på senare tid har jag börjat tänka att allt som är ogjort och ostädat och o-lagat och o-sytt, ofixat, o-odlat. Det är faktiskt i de allra allra flesta fall ett tecken på att man prioriterar jäkligt bra. Att man har perspektiv på vad som är viktigt. Att jag nästan tänker vara lite stolt över att jag inte sytt kuddar till soffan, inte städat på balkongen – det är faktiskt ett kvitto på stora framsteg i livet. Jag prioriterar annat. Och det jag prioriterat är sånt jag valt med hjärtat. (Den här förklaringen har inte helt köpts av min man som pekar på balkongen och undrar när mitt bös ska åtgärdas men jag tänker att det ger sig.)

Vi har trots allt bara 24 timmar per dygn. 8 av dem bör vi vila och göra f’ all. Runt 8 brukar de flesta jobba och utöver dem har vi alltså 8 kvar till att ta oss från och till jobb, utfodra oss och eventuella barn, tvätta, städa och …leva. Och så oftast två dagar ledigt. Det är inte mycket. Men det är ofta mycket man vill och så tar man på sig det kommersiella budskap kommunicerar att man ska vilja också. Man är driven och gillar att göra allting bra och vips står man där med en agenda som bågnar som en surdeg på söder. Med en känsla av att inte hinna någonting. Aldrig hinna med. Hur hinner alla andra? Hur är det tänkt att man ska hinna? När ska jag hinna?

Och man är en av de rikaste i hela världen med mat på bordet, tak över huvudet, vänner man aldrig hinner träffa, jobb där det ska utvecklas och omorganiseras och förändras och man är så rik så rik materiellt sätt. Så högt högt på Maslows behovstrappa men känner sig sliten. Otillräcklig. Långt ifrån perfekt.

Men. Perfekt är bara ett, förvisso stort, mindshift bort. Varken mer eller mindre.

För det kommer alltid vara jättemycket man vill göra. Det kommer alltid dyka upp grejer och agendan kommer alltid sk**a sig. I skrivande stund skulle jag ha jobbat men min minsta ligger och slumrar med feber framför Pippi. Man kommer aldrig någonsin hinna ens hälften av det man vill göra. Och om perfekt står för att hinna med att ha både ordning, koll, framförhållning, rent och prydligt och hemgjort på livets alla fronter då är det ganska kört.

Så. Låt oss skapa ett nytt ”perfekt”. Låt oss högt och tydligt hylla ett sunt och genuint perfekt genom att ta en rejäl funderare på våra perspektiv och prioriteringar. Man behöver inte vara så melodramatisk att man tänker att ” vad skulle jag göra idag om jag dog imorgon?”. Men. Vad är viktigt för dig just nu och sen- egentligen?

För, givet våra 24 timmar per dygn kanske vi ska fundera lite på hur folks liv ser ut egentligen om det alltid är perfekt perfekt perfekt (enligt den gamla paradigmen) överallt. Vissa kanske är såna där så hinner med precis allt men många kanske egentligen skulle vilja lägga tiden på annat.

Vad kan vi göra? Råden nedan är grovt förenklade, när jag coachar i proaktiv stresshantering och livsstil går jag på djupet men det går inte att skriva ut allt här- förstås!

1) Red ut för dig själv vad du faktiskt tycker är viktigt. Det kan ju vara att ha fint hemma- men red ut om det är du som bryr dig eller om det är någon annan. Och om tiden alltid tryter till det- försök avsätta tid till att göra det enkelt att hålla rent och städat så det går smidigt. Givet att du har den tid du har- vad vill du lägga den på? Det kommer krävas ett medvetet val för att få till det för annars tar någon annans agenda över. Och har du garden nere översköljs du av kommersiella påtryckningar om allt du ska köpa och ha (och sen köpa nytt förstås).

2) Red ut vad som är realistiskt. Det du inser aldrig kommer hinnas med- ta bort det från din radar. Det ska inte ligga där och dra energi och få dig att känna dig som du inte hinner med det. Bara bort med det. Som vår kolonilott- helt orimligt. Bort med den!

3) Skapa ett sätt att hitta ett mindshift att ta till när du fastnar i att du inte hinner. (För som sagt, du kommer inte hinna en massa saker). Ta ett kliv tillbaka och titta på din dag, vecka, månad. Vissa saker är som de är, de kan du inte rucka på.  Skapa ett sätt att vända det till att du väljer aktivt. Så i slutet på dagen, veckan när det smyger in massa saker på näthinnan du inte gjort så vet du att det du faktiskt gjorde – det var viktigare. Det valde du. Autonomt.

3) Prata om hur du prioriterar. Sluta ursäkta att det inte är städat hemma. Visa stolt på grus och röra och berätta att ni prioriterat att dra ut i skogen, till parken, simhallen, museum, grannarna, mormor, bygga ett legoslott – whatever istället för att städa nitiskt för att visa vänner och bekanta att ni minsann har ordning.

4) Förstå hur andra prioriterar och vad det kanske betyder bakom fasaden. Om någon alltid har det helt perfekt hemma, alltid nybakat till föräldramötet, alltid verkar vara på yoga 06.30 på morgonen, träna på lunchen, äta näringsmässigt perfekt sammansatta luncher och ha en perfekt garderob. Förstå att det betyder att man prioriterat bort något annat. Som man kanske egentligen skulle må bättre av.

Vi har bara 24 timmar per dygn. Vi har bara ett liv. Låt oss hylla ett sundare förhållningssätt till tid och prioriteringar. Det är ett mindshift bort. Kanske att dra ned persiennen till de skitiga fönstren, ge dem fingret, ta barnen i handen och gå ut i skogen.

Trevlig helg!

Eftersom jag inte coachar individuellt längre (pga hinner inte med mitt nystartade företag) men inte kan låta bli att engagera mig har jag startat en ultraträningsgrupp. Jag brinner också för att löpning just ska vara en härlig fritidssysselsättning och inte något som är förenat med ångest och press.

Där tipsar jag om allt möjligt, delar tankar och det blir även ett forum för de som vill satsa hållbart på löpningen som det härliga intresse det borde vara för de allra flesta som inte livnär sig på det.

Förra veckan skrev jag tankar om långpass efter frågor om det. Tänkte jag delar dem här också men vill du få svar på frågor först är det Sustainable Ultra Training Group du ska följa.

Här är inlägget:

Träning inför ett ultralopp – del ett: Den fysiska förberedelsen

1) Syftet med volym och då ffa långpass är ju att vänja kroppen vid den distans som ska avverkas under loppet. Det är flera saker som påverkas och som man förstås vill träna upp
1) Senor och ligament som påverkas under en lång tid
2) Magen och energiupptaget- det är skillnad på att äta efter en ..två…sex timmar.
3) Det mentala. Det gör ont och min förvåning är ofta hur oförberedda folk är på just att det gör ont! Det kommer absolut inte vara en glassig resa om du utmanar dig.

Det här första inlägget handlar om det fysiska. Om hur långt du behöver springa och hur du kan tänka runt det i en hektisk vardag där du inte har tid att lägga otaliga timmar på att springa.
Konditionen är en sak- alltså din förmåga att förflytta syre till de arbetande musklerna. Det brukar inte vara det avgörande eftersom du springer relativt långsamt. Om det är en kuperad och trixig bana så kan det däremot bli utmanande just med kupering.
Men regel 1 är att springa dina långpass i den typ av terräng som loppet går i. Kanske också lite ”värre” Men du måste vänja dig att springa trött bland stenar och rötter om det är så loppet är. Är det backigt- spring backigt. Risken för kramp minskar när din kropp är van vid skiftningarna.
2) Hur långt ska man springa?
Det här är väldigt svårt att svara på. Volym går ju att bygga på fler sätt än vid ett pass. Tränar du för ett lopp om runt 40-50 kilometer är det förstås lättare att komma nära den distansen på träning än om du springer 100 miles.
• Marginaleffekten av passet avtar också efter sisådär tre timmar men det kan vara viktigt för det mentala att ha sprungit längre.
• Du ska kunna återhämta dig från passet så det måste du ha i åtanke, annars blir det bara nedbrytande.
• Passet ”tar” olika beroende på vad du gjort innan: Har du många mil i benen får du effekt tidigare. Så är tiden knapp kan du med fördel sprida ut volymen på fler dagar och ”gå in” i passet lite nedbruten för att komma undan med kortare tid.
• Du tränar för att klara slutet av loppet. Inte början, då är du pigg! Ha det i åtanke.
Så det handlar alltså om ALL träning du gör- inte bara långpassen. Och hur gör man då inför ett 40, 80 km lopp? 100 miles? Här är några tankar!

1) Sikta på att springa långt minst varannan vecka, men kanske inte varje vecka. För din agenda kommer först! Jobbet, livet. Bygg volym genom flera kortare pass om det passar bättre och lägg in ett längre varannan helg
2) Återhämtar du dig snabbt kan du köra det längsta två veckor ut från loppet, annars tre veckor. Var ärlig med dig själv. Och förstå att det kommer vara frestande att ”träna på” nära loppet men det ger inte någon effekt. Du kan inte kompensera då för dålig grundträning så bygg hellre kontinuitet med flera korta pass om det är lättare. Gå på känsla, lita på kroppen.

3) Inför ett lopp som kommer ta dig runt 6 hr kan du med fördel bygga upp till att 1,5 månad ut vara nära 4 hr på långpasset. Det kanske räcker med 2 såna för att du ska vara redo om du har en bra grund.

4) Inför ett 50 miles, alltså 80 km som för de flesta tar runt 8-12 timmar kan du sikta på att komma upp flera gånger runt 4 timmar och om du känner dig hållbar och återhämtar dig starkt köra 5 hr. Det går också att dela upp- kanske 3 hr morgon och 2 hr kväll. Senor och ligament hinner inte återhämta sig men det är skonsammare för dig.

5) Inför ett 100 mileslopp krävs något helt annat. Om vi pratar om att vara hållbar. För det första tycker jag att man ska ha vant kroppen vid att springa länge (runt 4-5 timmar) över en längre tid cirka var 10e dag eller varannan vecka. Där man kanske gör det 4 ggr under två månader. Det kommer att vara mörkt och du kommer missa sömn- det är en helt annan grej än ett dagslopp. Det går inte att komma nära distansen på ett träningspass- det sliter så mycket mer än det tar. Däremot kan du med fördel, med en grund som ovan, sikta på att ”stöta upp” distansen till 12-16 mil per vecka kanske 6-4 veckor ut från loppet. Du får volymbelastningen, men inte slitaget av att köra för mycket på ett bräde. Inför mina tre 100-miles lopp har jag som längst sprungit 6 mil på ett bräde. Men att dela upp morgon och kväll och kväll och morgonen efter är ett sätt. Det ska dock inte gå för länge mellan passen för då blir det som två olika pass och inte back-to-back.

Sammanfattningsvis så måste livet komma först, och träningen anpassas in i det. Man ska börja tidigt, ha marginal för förkylning och avbrott och våga tänka att volym byggs under en vecka, inte en lördag förmiddag