Då var semesterpausen över och jag hoppas att just du har en riktigt fin sommar! Jag har för första gången sen jag var liten varit sjuk på sommaren. 10 dagar vilade jag med något otyg i bihålorna så det har inte blivit så mycket spring som jag hoppats på och planerat för men det kommer reda upp sig ordentligt från och med nu kan jag lova. Och jag fick faktiskt till en tvådagarstur på Bruksleden- men som blev lite kortare just på grund av att jag varit sjuk.

Många lockas av flerdagarslöpning på stigar och leder- alltså med övernattning och sen springa vidare. Många upplever dock en utmaning med att lösa både energi och utrustning och att det kan vara lite läskigt att springa själv ute i skog och mark. Jag har verkligen full förståelse för det- jag är själv väldigt hundrädd (och ganska hundägarilsk i vissa fall) och lite nojig över getingar och ormar. Sist det begav sig sprang jag dessutom genom ett område där det finns en björn, sen mellansveriges vargtätaste område och så såg jag flera huggormar. Så det finns en del att tänka på men det finns också en så enormt fin och härlig känsla både av att vara därute och av att ha klarat av strapatsen. Det är något enkelt magiskt över att vara därute, med bara naturen runt omkring sig. Så jag vill gärna hjälpa fler att ta sig ut!

Jag vill inte påstå att jag gjort väldigt många flerdagarslöpningar men jag har stor vana av att gjort några stycken och tänkte dela med mig av utrustnings och säkerhetstips- och ni får gärna komplettera och ställa frågor så ska jag försöka svara. Jag tänkte dela inläggen i tre delar:

Energi och vätska // Utrustning under löpning och för övernattning // Säkerhet

Två dagar på Bruksleden

Leden sträcker sig från Västerås till Malingsbo eller Avesta i norr. Den är väl underhållen på sina håll men där jag startade är den dåligt märkt och jag blir bara irriterad så jag började med att springa på kartan till Bastmora vilket blev cirka 30 kilometer. Sen hoppade jag på leden där och hade 38 kilometer mestadels utan närhet till bebyggelse fram till Ramnäs där jag övernattade på Kuskens Inn med självhushåll. Otroligt fint boende. Det blev totalt 67 kilometer den dagenmen jag hade ju ingen tid att passa utan stannade och åt blåbär, fotade, plaskade lite med fötterna och bara..var härvarande i naturen. Dagen efter hade jag gärna sprungit längre men skulle med ett tåg till tokholm för att hämta dottern så det blev bara 10 kilometer då.

 Vätska

Klart smidigast för att dricka regelbundet är ju en blåsa och slang så du kan ta klunkar då och då. Du kan ta upp cirka 8 dl rent vatten i timmen men dricker du sportdryck (el tillsätter salt och eller kolhydrater) kan du ta upp betydligt mer- och är det väldigt varmt kan du behöva mycket mer också. De flesta blåsor klarar cirka 2 liter och det ger också 2 kilo extra på ryggen så att ha en ryggsäck som sitter bra blir viktigt då.

• Utmaningen med blåsa är att det kan vara svårt att veta hur mycket som är kvar när blåsan är där bak (även om skvalpet avtar markant). Jag brukar därför även ha en flaska med vatten vilket också är bra för om du behöver rena vatten längs vägen och när du ska fylla på blåsan. En halvlitersflaska är bra för att kunna måtta upp sportdryck och en bra mängd att ha med sig.
• Är det varmt kan jag rekommendera att försöka lägga i isbitar för att kyla ned. Eller mitt knep om jag passerar affär: köp en eller två isglassar och lägg i blåsan, piggelinvatten- det ni!
• Springer du utan närhet till vattenkranar kan du behöva rena vatten längs vägen. På flera friluftsbutiker finns olika smarta lätta vattenreningslösningar som tex Lifestraw och andra filter så du kan fylla flaskan, sätta på filtret och sen hälla över till blåsan. Jag använde vattenreningstabletter och drack ur en tjärn men de ska egentligen få verka några timmar för att säkerställa att man får bort alla bakterier- men det här var en ganska ren tjärn och jag har en tålig mage.

 Energi

Det går förstås bra att röra sig utan att äta men både för upplevelsen, energinivåer och för säkerhet ska du förstås ha med energi!Det är omöjligt att säga hur mycket du ska äta- det beror på så många faktorer men om du petar i dig något varje halvtimme och så se till att få i dig ordentlig lunch så är du nog hemma. Vad ska man äta?  Kanske vill du bara ha energi till kroppen och bryr dig inte om smaken, eller så är det viktigt för dig med en gastronomisk upplevelse. Det bästa med långa dagar på fötterna är att du ofta rör dig såpass lugnt så du klarar av att äta både lättare och tyngre saker. Men testa innan och testa inget nytt! Däremot kan man ju tänka på att ska man vara ute flera dagar kanske man tröttnar på samma smak.

Jag är ganska obrydd så jag hade med ett stort paket bröd, två bananer och några bars och tuggade i mig regelbundet. Därtill tog jag EAA (protein) och magnesiumkapslar. Energibars med torkad frukt, havregryn, lite malda nötter, honung och lite kokosolja ger bra och snäll energi. Oliver ger salt som man ofta blir lite låg på. Bröd kan vara en mindre söt variation till bars.

Du vet vad du gillar helt enkelt men att börja äta tidigt och att äta regelbundet är det bästa för en trevlig tur.

• Hur mycket du behöver bära beror ju helt på hur långt du ska och möjlighet att fylla på längs vägen. Fram med kartan och planera in hur mycket du behöver ha med och vad du behöver fylla på. Jag brukar räkna på att ha 400 kalorier per timme samt extra för lunch. Stannar jag vid en affär eller liknande planerar jag in så jag ska pausa och äta då och försöker få i mig mycket under den pausen samt dricka extra (som ju väger mycket). Vad man är sugen på och vad som passar att äta beror ju också på vädret. På sommaren kanske kalla lätta saker passar bättre medan man kanske vill ha varmt vatten i blåsan på höst, vinter och vår och sikta in sig på att äta lite varmare saker när man pausar. Har man svårt att få i sig energi skulle jag verkligen rekommendera att försöka dricka dina kalorier – ingefära är ofta bra i de fallen och lätta smaker som citron och lime- kanske citronsaft med saltkapslar!?
• Se till att det är enkelt att komma åt energin så du inte missar att äta regelbundet för att det är meckigt att komma åt det.
• Var noga med tandhygienen! Ofta äter man mycket sött under långa perioder och det är inte bra för tänderna. Borsta noga innan och efter och kanske kan du ha med en liten tub tandkräm att swish-swosha runt i munnen under dagen.

Frågor? Tips? Tankar! Dela med dig så kommer snart ett inlägg om utrustning.

Runt 5 kilo hade jag med!

Mat ute efter en hel dag på Bruksleden- mums! Åt sojaspagetti med tapenad och fetaost- salt brukar smaka gott efter en varm dag!

Nu är det semester på riktigt på den här fronten. Jag hade tänkt springa och träna massor från start men har för en gångs skull blivit sjuk. På riktigt. Med feber och svullna bihålor. Men det har inte stoppat mig från att skapa förutsättningar för både spring och äventyr via tangenterna. Jag har planerat in ett tvådagars löparäventyr (en maxad dag och en lätt),  prelinimäranmält mig till ett ultralopp i Skottland och så har jag nästan klickat hem en SUPbräda.

Men så mycket tid vid datorn kommer det nog inte bli i juli. Däremot tar jag hand om min fina grupp Sustaionable Ultra Training som du hittar här på Facebook. DÄr kommer jag tipsa om både utrustning och ätbart under långa turer samt förstås bjussa på misstag jag gör.

Dessutom lägger jag upp tankar och tips på Instagram så följ mig gärna där på @ansofisticated.

Om du tycker det är svårt att vara ledig kan jag varmt rekommendera vår podds sommarspecial där vi diskuterar ämnet. Det hittar du här.

Hoppas att du har en så härlig sommar som du både vill ha och behöver!

Kanske den vackraste tiden i Jämtland är september. Färgerna sprakar och det är fortfarande fina dagar.

Lägg därtill inspirerande föreläsningar och träningspass av alla de slag, allt från SOMA till dans, god mat, spa och skönt häng och du har Höstglöd i ett nötskal!

Jag ser så fram emot att få leda både WorkOutDoors, Trailfun och SOMA Moves under helgen och hoppas att du blir sugen på att resa upp!

På Höstglöds Instagram kan du få läsa mer om alla presentatörer och även tävla om en plats.

Jag hoppas vi ses i Åre i september!

Jag o min bästis. Vi har känt varandra sen vi var ett år. Från 1- 6 år spenderade vi nästan varenda vardag ihop. Sov middag ihop. Det sätter spår. Vi behöver inte imponera på varandra. Båda har två barn. Det är fredag kväll. Båda ska åka bort i flera veckor. Vi har inte setts på länge. Behöver få skoja, berätta. Vet du vad som hände… för någon som inte är en kollega. Inte är på sms. Inte är på Messenger.

Jag är barnfri ikväll och åker till henne. Tar ut Fem myror är fler.. skivan och sätter på min musik. På hög volym. John Butler Trio. I tio minuter mellan Sumpan och Spånga är det bara jag i min bil. Vår Ford med kritor och hårspännen under förarsätet. Men för en stund är jag så fri så fri.

Det skulle blivit tortellini med gräddsås men grädden var slut. Jag har också tom kyl och har med mig morot och avokado. Vi äter blodpudding. Hennes barn tar hälften av mina. Sen kastar 1-åringen ut dem på golvet. Vi börjar prata. Vi kommer av oss. Vi börjar om. Vi gjorde sallad till. Den äter vi. Min bästis torkar blodpudding och byter blöja och vi pratar på.

Det spelar ingen roll vad vi äter. Att vi blir avbrutna. Vi ses. Det är det viktigaste. Jag kör hem och känner mig jätterik.

Ändå hamnar vi ofta där. Att vi backar från att ses bara för att vi inte har det städat. Ordnat. Hemlagat.

Vi backar från det som egentligen är viktigt för att vi inte uppfyller något som vi om vi tänker efter inte bryr oss om. För att vi inte lever upp till krav vi ändå aldrig skulle ställa på någon annan. Skulle tycka var orimligt att belasta någon med. En städad hall. En välkomponerad middag trots en rörig dag.

Jag lyssnade på en podd för ett tag sen med en klok och, som vi definierar det, framgångsrik kvinna. Hon lät så vettig. Men så på frågan om att balansera/integrera föräldraskapet med karriär så slinker det ändå ut.. Ja jag är ju ingen perfekt mamma som bakar och sådär.

Bakar och sådär. Utöver att jobba mer än heltid och vara VD på stort bolag. I vilken värld är det perfekt att utöver det också hinna baka?

Hennes uttalande blir ett axplock ur ett samhällsomfattande sorl från alla de kvinnor som hela tiden ursäktar sig eller jämför sig med en, ursäkta, helt störd jäkla stapelkravsmässig norm som ingen, ingen mår bra av. Ingen kan leva upp till under en längre tid. Ingen tjänar på i långa loppet fast många företag tjänar på det först. Ingen klarar att både jobba heltid, ha massor av tid med barnen, hinna träna massor, ha fint hemma hela tiden, hinna engagera sig som klassförälder, tränare, samordna, bullbaka, skjutsa, putsa, pyssla och f** och hans moster.

Ingen.

Och det kanske blir på jobbet det brister. Men det kanske skulle vara helt ok att ha ett jobb som kanske var lite tjorvigt ibland, sådär som det är anno 2017 där allt är digitalt och agilt och i förändringsprocess. Det kanske skulle gå om man inte lade på det som Åsa Beckman så klokt i DN (12/5- 2017) kallar för lågintensiva vardagsbelastningen. Ibland tror jag dock den är högintensiv och det är vi själva som ökar på intensiteten.

Hos oss själva.

Genom det till varandra.

Högintensivt högpresterande de 16 timmar (eller färre) vi har utanför vårt arbete. Minsta kunskap om hur hjärna och kropp funkar förstår att det inte går. Men vi försöker. Vi känner oss så otillräckliga annars.

I samma krönika hänvisar Åsa till siffror som säger att vi först 2164 kommer få en jämn fördelning av hemarbetet. (Några av oss är redan där, och då får våra män ända höra att de är så duktiga som hjälper till hemma!).

Vi kan inte vänta till 2164.

Vi kan inte göra något åt vad som står i alla magasin. Alla löpsedlar. Åt vad som beskrivs som trendigt just nu. Åt att det blir grusigt. Åt att vi inte hinner handla.

Men vi kan göra allt åt hur vi pratar med oss själva. Och vad vi säger till varandra. Vad vi ursäktar. Hur vi svarar på en ursäkt.

Vi kan välja att berätta att den grusiga hallen och halvfabrikatet vi bjuder på beror på prioriteringar. Vi har gjort annat än att putsa och feja för att få besök som förhoppningsvis vill träffa oss och inte doften av vårt skurmedel.

Vi kan be kompisen ses på en promenad någonstans istället för på det fina sk**nödiga innestället där man inte hör vad man säger och man inte orkar vara efter en dag med ljud och skärmar.

Vi kan drämma ned en hög med köpefrallor och köpesfärskost mitt i knytiskalaset på skolan och deklarera högt och tydligt att man klippte tre avsnitt på raken av favoritserien igår istället för att baka.

Vi kan reagera när någon ursäktar sitt ”stök”.

Vi kan välja vad vi berömmer. Både face to face men även i sociala medier. Ett minutiöst städat hem och ständigt hemlagat, nytränat, nypiffat och nybakat betyder att man valt bort något annat. Kanske samvaro. Kanske återhämtning.

Vi kan hjälpas åt att göra det viktigaste. Vi kan säga F*** O** till normer ingen vill ha, ingen bad om, ingen mår bra av.

Vi kan hjälpas åt. Vi kanske till och med kan rädda varandra.

bild från lookhuman.com- grymma t-shirts!

Vi kan ses över en tallrik blodpudding i ett stökigt kök och det kan vara den bästa stunden på hela veckan.

I remember doing a google search on the topic of fat oxidation for endurance athletes and found an episode on nutrition at Endurance Planet. I started following the podcast and soon found that the best company for my long runs was to listen to Lucho and Tawnee on the fortnightly episodes of ask the coaches.

This was five years ago and they have become my online audible friends! I also contacted Lucho to ask him to coach me when I decided to focus on 100 miles after my second 100-mile race. I did however fall pregnant just about that time and the coaching ended but I kept emailing him regularly with updates and they also gave a shout out to my little girl on the show when she was born.

I often play the game of trying to guess what Lucho’s answer will be to questions during the show and over the years have come to both adopt and understand his reasoning.

And with nearly 18 years of coaching both endurance and nutrition I felt comfortable in volontering myself as a guest host- Actually when Tawnee said she was having a break I stopped mid-jog and emailed them straight away and said I’d love to be on!

Endurance Planet is possible the worlds best podcast on the topic of ultrarunning and triathlon so it is such an honor to have been on it. Than you for listening and good luck with your adventures! I hope to chat with you again some day!

For my Swedish readers- det här är så stort för mig! Det har varit helt galet att få feedback  från lyssnare både i Australien och USA. Lucho är en av mina förebilder och att få sitta och prata med honom och bolla frågor från lyssnare och skoja- jag har aldrig skrattat så mycket under en poddinspelning, glädjen hörs!

Lyssna gärna här eller i Itunes. Om du har frågor om ultralöpning får du gärna joina min Sustainable Ultra Training grupp på Facebook!

Som alltid är det svårt att sammanfatta en riktigt härlig upplevelse i ETT blogginlägg som ni ska orka läsa. Men jag ska göra mitt bästa.

Jag var medbjuden till Storulvån av Svenska Turistföreningen och Christine Hägglund för att vara hjälpledare till henne på löpturer och sen föreläsa och leda SOMA-pass. Har längtat upp i flera år! Familjen fick följa med så hela gänget satte oss i bilen tidig torsdag morgon från Värmland med kläder för både ösregn och snö- väderrapporten såg ganska spännande ut!

Soulrunning på Storulvån arrangeras av Svenska Turistföreningen och har funnits i flera år. Med helpension på mysiga Storulvåns Fjällstation med enormt trevlig personal och fjällekis för barnen passar upplägget alla! Med på resan var både de som reste ensamma, par, familjer och en mamma själv med sin son. Alla riktigt sköna lirare och med olika spännande erfarenheter och alla delade glädjen i att vara ute på fjället.

Varje dag fanns det tre grupper att välja på vilket gjorde att alla kan hänga med efter förmåga. Med Christine är det stort fokus på det viktigaste: säkerhet och att ha kul och njuta. Hon är enormt erfaren och de tänkte verkligen igenom upplägget bra och proffsigt.

Dessutom fanns utrustning att testa i form av olika sorters trailrunningskor, kompass med mer.

Vi missade första turen på torsdagkvällen då vi körde upp i lugn mak. Solen sken och det kändes som sommar- om än med mycket snö! Det kanske var det varma välkomnandet också!

Go frukost med nybakt bröd och utsikt över fjällen. Extremt god mat överhuvudtaget.

På midsommarafton tog vi en tur runt Getryggen i mellangruppen. Klafsigt och obanat och alldeles underbart. Vi var borta runt tre timmar och åt sen lunch och sen kunde man bada bastu eller bara slänga sig i en fotölj med en bok. Den här dagen var också den traditionsenliga enorma midsommartårtan serverad till alla gäster.

Middagen var riktigt god- nog den godaste buffé jag ätit med mycket lokala råvaror. Vi sov riktigt gott hela familjen- våningssäng är alltid poppis hos barnen!

Lördagen bjöd på riktigt fjällväder – blåst och kallt men det är ju bara att klä sig. Yllesockar är ett tips såna här dagar.

Christine och Magnus från Östersund och jag och gruppen sprang en sväng till Ulvåtjärn och sen Snasahögarnas vindskydd och ner i dalen till vägen där vi fick skjuts tillbaka (om man ville). En annan grupp joggade till ett kafe i Handöl och åt våfflor- bra grej det med!

Vi kröp ihop i vindskyddet och medhavd matsäck smakade riktigt gott med trevligt sällskap. Alla var så positiva och stämningen var supertrevlig.

Söndagen avslutades med en lång tur, en kort sväng eller topptur på Getryggen- den var jag med på. Det var en riktig feel- good runda. Lite flås mycket utsikt och härlig utförslöpning. Jag sprang alltid sist som ”svans” och den här dagen fick jag ett sånt där moment när jag bara stod och tog in hela panoraman med Sylarna i horisonten och alla fjäll runtomkring. Så mäktigt!

Förutom löpningen så fanns det flera andra aktiviteter att göra och dessutom föreläsningar (Christine pratade om motivation och jag föreläste om att springa 100 miles med hälsan i behåll). Jag höll också ett SOMA-movespass, man kunde testa klättervägg, musik-quiz, tipspromenad och så under säsongen guidade turer. Alla möjligheter, men också att gå undan och bara chilla.

Barnen älskade det, vi älskade det och det var så härligt att kunna hänga med härliga människor men även gå undan för sig själv. Fjällen gör gott.

Tack STF Storulvån, Christine och alla jag fick träffa och hänga med. Flera bilder finns på min Instagram men några lägger jag här. Den nedan är alltså en hälsning till Gustavs kollega- här är Gustav som är ute och springer på fjället- bildbevis!

Nej det gick ju inte vägen i lördags på Ecotrail Stockholm. Det visste jag redan innan eftersom jag hade en buffert med ursäkter som jag inte lyckades skaka av mig innan start. Då kommer de ju krypandes och tar till slut över hela sinnet och det blir svårt att fortsätta.

Sen september förra året har jag bara sprungit längre än 4 mil två gånger. Tror jag. Jag loggar inte min träning och har inget program och har ingen koll. Jag har mest joggat och fikat känns det som och det märks både på form och hur kläderna sitter. Inget konstigt med det.

Helgen två veckor innan var jag på Workout Åre och jobbade, helgen innan loppet arrangerade jag Tjejmarathon.Jättekul men inte direkt vilsamma helger.  Jag har mycket på jobbet i juni och det går före att springa långt. Jag var trött. Trött och sömnig och ofokuserad. Tyckte det var varmt och fick nästan panik ett tag. Sprang och tänkte på andra saker och när jag blev grinfärdig över en lång sekvens teknisk stig och längtade efter asfalt- ja då fattade jag att det här skulle nog inte gå så bra. Däremot kände jag mig ”stark i magen” och jag fick faktiskt ihop 5 mil vilket är distansrekord sen exakt 9 månader- supernöjd med det och kroppen känns riktigt ok efter två nätters bra sömn och vila. Därtill kände jag mig stark i backarna- har sprungit mycket kuperat senaste tiden. Man blir bra på det man tränar på….

Banan var otroligt fin och arrangemanget toppen! Jättekul med många internationella löpare och att få träffa några vars namn jag känner och följer min Sustainable Ultra Trainingsida som jag hoppas du också vill följa där jag delar tips och tankar runt att springa långt! Tusen tack Nordic Trail

Att bryta med stil

Att DNFa känns som ett misslyckande- klart det är, syftet med att starta ett lopp är ju att gå i mål. Jag tycker ocskå, och detta är mina personliga reflektioner att man har ett visst ansvar inför lopparrangören och gentemot andra löpare hur man gör när man vet att man kanske inte kommer gå i mål. Sen tänker jag att om man spänt bågen på ett lopp man rest långt för och tränat länge för så klart man ska försöka och inte hitta en till ursäkt i att ”jag vill inte orsaka merarbete”. Nu tänker jag ett lopp man kanske inte egentligen bryr sig så jättemycket om. Jag tänker såhär:

1) Om loppet är fullt och folk väntar på platser- då kan man ju altruistiskt och juste överlåta sin plats till någon som verkligen vill springa

2) Om mitt brytande av loppet orsakar lopparrangören merarbete så ska jag också fundera. Om jag måste ta hjälp med transport till start eller mål kanske jag ska fundera lite hur mycket extrajobb det blir. Det är ju olika beroende på lopp förstås.

3) Hur jag pratar med andra medlöpare runt att jag bryter- om de står och väger mellan att bryta och inte så ska jag försöka vara den som peppar dem att fortsätta. Säga att de ser starka ut osv.

I lördags visste jag att det fanns platser kvar och jag visste att om jag bryter så bryter jag nära Sumpan så jag bara joggar hem och jag hade inga grejer transporterade till målet. Däremot kanske jag var lite väl öppen med att jag skulle bryta när jag pratade med några jag sprang med- men försökte peppa dem att fortsätta.

Sammanfattningsvis så får man förstå att hjärnan den undviker jobbiga saker om den kan så man behöver ofta jobba med mentala strategier för att möta de svackor som garanterat kommer!

Banan gick upp på Väsjöbacken, Granholmstoppen (bilden) och sen Hagatippen. Totalt runt 1150 höjdmeter.

Standardoutfit: Skor från Inov-8, gaiters från DirtyGirls, strumpor från Falke och gamla målarshorts från HM

Så onödigt. Att ha ångest över frivilliga saker är så korkat. I en värld där det kan hända så mycket sheit är det verkligen så onödigt och det bästa man kan göra är att ta sig ur den känslan så fort det går.

Men ofta är ångesten ibland nervositet som slagit fel. Nervös- det är ok. Men ångest är onödigt. Löpning ska vara roligt för det mesta.

Jag är anmäld till Ecotrail Stockholm imorgon. 80 km. Det går att byta till 45 km men för mig känns det bara som luften går ur då. Jag är så förhållandevis otränad att 45 kilometer mest kommer bli ett långsamt hasande medan 80 km iallafall kan bli en mental fajt utan dess like med en kropp som är några trivselkilon större än opti för mig, för få långpass och därtill mina 14 dagar innan inte går av för hackor- jag är helt slut men glad och frisk!

Men jag har inte tränat för det här. Och 8 mil terräng snyter man inte ur näsan. Min bästa coach, min man, har sagt det hela veckan- ”du har inte tränat för det här”. Det är mannen som följt alla mina ultralopp så han vet. Men vi beslöt, ja vi tillsammans, att jag startar imorgon. Det är bäst för alla att jag gör det, humöret annars- pas bien.

Har inte tid att riktigt tänka efter, tänker att det bara är ett lopp där jag inte har ett tidsmål, det är inte så mycket att tänka på egentligen förutom att se till att hitta till starten och ha med rätt grejer; Känns det inte kul, spring inte! Men det känns superkul. Och jag har ju några mil på mig att arbeta upp ett pannben inför de sista 4 milen som kommer göra fruktansvärt ont och vara fruktansvärt jobbiga. Men tacksamheten över att kunna dra iväg en morgon och springa i skogen en hel dag- den är stor! Stor!

Några tips när ångest tar över nervositet:

1) Bryt ned det du ska göra. Vad behöver du göra nu? Hur ska du göra i starten? Första biten? Vad ska du ha med dig? Att förbereda sig och känna sig trygg med prylar, bansträckning, markeringar, logistik osv- det är en viktig del. Att ha den rätta låten redo på spellistan om du använder musik- superviktigt! FÖr mig har musiken varit en av de avgörande delarna på mina långa ultror.

2) Visualisera det som kommer bli tufft och det som du vill uppleva. Vad ska du tänka på när det blir tufft? Hur ska du ta dig igenom det? Vad är det du längtar efter att uppleva? Hur ser du till att du får den upplevelsen? Den är helst inte kopplad till tid utan kanske till att gå över mållinjen och tagit ut dig allt du kan- då har du gjort ditt bästa!

3) Perspektiv. Det är frivilligt. Det är en ynnest att stå där på startlinjen och kunna med fri vilja utmana sig fysiskt. Då har man det riktigt bra. Vi är inte många i världen som har den chansen och möjligheten. Vårda det med tacksamhet. Låt pirret i magen fara runt, försök känna glädjen i att kunna vara där du är och dela upplevelsen med dig själv och alla andra.

Lycka till!

Arvika Triathlon 2012

”Men hur fasen tränar man för 16 mil” frågade Veronica innan start. Ett svar kommer längre ned.

Det var det sjätte Tjejmarathon som gick av stapeln i helgen. Med den korta attention span som vi verkar lida av så finns de fortfarande de som tror att loppet bara är för tjejer Det var det bara första året. Nu är det sen 5 år för grabbar och sen 4 år vinner Tobbe Gyllebring. Så ock i år.

Vi har under de här åren rört om i tjejloppsgrytan, ställt frågan om tjejlopp verkligen bara ska vara korta och gulliga när tjejer är så grymma på uthållighet? Varje år debuterar några hårdingar på ultradistans- och det ger mig gåshud varje år.

Men de senaste två åren har vi också velat öppna dörren för de som inte vill springa lika långt. Min erfarenhet är att bara att se andra göra det kan ge inspiration och sug efter att göra det senare. Därav stafetten som i år drog tre lag.

Stämningen är alltid lika fin, lika varm, jag får träffa flera av de som jag lärt känna via just Tjejmarathon och ultralöpningen. Alla gör sin prestation men vi gör den tillsammans.

Mer om loppet kan du läsa här. Och vi planerar ett lopp till och då hoppas jag att just du vill vara med. Det är speciellt. Det är utöver det vanliga.

Vill du stötta insamlingen gör du det här.

Men åter till Veronicas fråga. En fråga jag får ofta. Hur tränar man för att springa långt? Här är mina tankar om det:

1) Fundera på varför du vill springa långt. Är det för att det verkar coolt och ballt att berätta för andra- då kommer du ledsna. Ä det för att du undrar vad som händer i huvud o kropp när du tagit ut dig fullständigt och är less på tidshets- now we are talking.

2) Bygg en stark grund. Ju starkare grund, desto längre kan du springa. Grunden består i att sova bra, äta bra, bygga ett starkt pannben men det får inte vara starkare än kroppen. Ta hand om höfter, fötter, bröstrygg och se till att du är ready to run. Om du är stillavarande i ditt arbete kan det krävas lite förberedelser. Jag går till Isabelle Franzen för att ta hand om min kropp och bygga den hållbar inifrån och ut.

3) Bygg volym smart. Det måste inte alltid vara det längsta passet- det kan vara flera pass under en vecka som ackumulerar volym. Du tränar inte för de första milen i loppet utan de sista. Vid det laget är du sliten, kanske hungrig och trött i benen. Att träna när man är i det skicket sliter- men det förbereder dig också för den tuffaste delen av loppet. Du kan dela på passen under en dag eller två dagar. Livet kommer före.

4) Öva på att äta. Bättre äta under tiden du springer än preppa innan. Magen är ofta det största problemet för ultralöpare. Det är ju inte tänkt att vi ska springa och äta samtidigt- vi ska ju jaga maten! Så öva på att äta och lär känna din mage- vad den tål och inte tål

5) Njut av resan mot målet. Vad det än är. Lopp kan gå åt helskotta. Och löpningen är ju frivillig så försök njuta av den. Ibland är det misär, men den är självvald. Har du njutit av resan gör det inget om det går lite fel på loppen du springer.

Vill du ha fler tips och bolla med andra som gillar att springa långt är du välkommen att hänga med på min Facebooksida.

Tjejmarathons ständige vinnare…Tobbe!

Om ni undrar om pengarna kommer fram… de går inte bara till mediciner utan också till annan vård och till att komma tillbaka till livet genom att lära sig ett hantverk. Varje krona räknas.

Blir helt varm i kroppen när jag ser den här bilden. Världens goaste tjejer!

En till magisk helg till ända. Om ni vill se vad helgen innehöll så rekommenderar jag att kika in på Workout Åre’s instagramkonto . Mitt är ganska fullt av härliga utebilder också även om eventet till störst del pågår inomhus.

Det är årets bästa helg, jag är både helt slut och full av energi på samma gång: Nya möten, kära återseenden, nya tankar, insikter, inspiration och väldigt mycket kul, skoj och kärlek. Och mycket höjdmeter- mina stockholmsanpassade ben är inte vana vid Årebackarna längre och det blir några vändor upp o ner när man både rekar och leder.

FÖrutom toppturen som jag och Magnus ledde (samt att jag var med på scenen när han ledde den magiska Glow in the dark yogan sent fredag kväll) hade jag mina två pass  TrailFun och WorkOutDoors. Jag lade lite tid på att prata om att våga lita på att man kommer klara passet. Att det är för alla- oavsett om man är vältränad eller inte. Mina deltagare- TACK om någon läser detta. Jag fick sån enorm energi och glädje av er. Under uppvärmningen på WorkoutDoors hade jag velat spela in ljudet – det var asgarv och stånk om vartannat- love it!

Det är kanske inte så roligt att läsa om ett event man inte var på så jag tänkte dela med mig av reflektioner istället.

Rörelse är enkelt, träning inte alltid

Reflektioner om rörelseglädje och den möjlighet vi har som är frälsta och dessutom är verksamma i branschen att få människor att röra på sig och där och då också möjligheten att röra dem på ett annat plan också. Body and mind.

Träning kan vara svårt. Övningar kan vara svåra. Men rörelse är enkelt. Ska vara enkelt och får aldrig bli svårt. Vi har en skyldighet och ett ansvar att göra skillnad på rörelse och träning och visa på hur enkelt det är att röra sig. Hur lättillgängligt det är.

Träning kan vi krångla till hur mycket vi vill. Kalla för trebokstavskombinationer, paketera i olika releaser, styra in i olika pulszoner, setta och reppa till förbannelse. Leta kontakt med lats och pecs och biccar. Mäta i tid, höjd, distans, vikt.

Men låt rörelseglädjen vara enkel, lättillgänglig, ickedömande och för alla. A.l.l.a. Låt de som kanske provar på just vårt träningsområde känna att vare sig om det här var det jag ville göra så vet jag att röra på mig, motionera för hälsan, det fixar jag.

Vi har en möjlighet att  bjuda in till en värld av glädje, av härliga utmaningar, av gemenskap, av grit, av djävlar anamma, endorfiner. Men också ett ansvar, tycker jag, att vara tydlig med att för hälsa behövs inte vare sig marklyft, huvudstående eller rätt kadens. Det kan vara ett specialintresse, det kan absolut göra gott, men det är inte en specifik övning eller disciplin som är svaret.

Och inget ger oss rätten att racka ned på någon annans sätt att hitta träningsglädje. Bara för att vi hittat vår grej, det som får oss att vilja träna så kan vi inte prata illa om någon annans sätt att få upp pulsen och eller öka i styrka eller rörlighet. Bara för att någon älskar att lyfta stockar och hittar empiriskt och vetenskapligt stöd i att det är bra så ger det inte rätt att driva med de som tränar BodyPump. Om vi säger oss vilja sprida träningsglädje då måste vi ha respekt för att den kan man hitta på många sätt.

Vi har nog med utmaningar i samhället med stillavarande, stillasittande och en upplevd tröskel till att ”komma igång”. Låt oss sprida rörelseglädje först och främst. Träningen blir roligare då.

Och hur professorn botade sin snöfobi? Han följde med på topptur upp på Åreskutan!

Härlig rörelse som uppvärmning på WorkOutDoors

Många säger att maj är så hektisk och det brukar det vara för mig också men jag hade i år en väldigt lugn månad. Inte helt självvalt men jag passade på att njuta som attan av mycket ledig tid med barnen,

Juni däremot är inte alls lugn. Det är endorfin, adrenalin dopamin och oxytosinrus rakt igenom.  Det börjar redan nu med att jag som vanligt är i Åre för Workout Åre. Jag skulle haft en föreläsning ikväll (utanför eventet) som tyvärr inte blir av men så får jag lite extra tid häruppe vilket är fantastiskt- det är så lugnt och igår hade jag hela badet nästan för mig själv!

1 Årets mesta bästa endorfinhelg

I helgen är det alltså som vanligt årets bästa träningsevent som på sitt elfte år ser ut att bli ännu bättre än tidigare. Det är helt fantastiska instruktörer på plats- bland annat Michael Dahlén som ska föreläsa, Kalle Zackari Wahlström leder pass och föreläser och så är förstås Linus och Cecilia här och kör Soma, Magnus Hagström, Katarina Woxnerud, Johanna Andersson osv osv osv. Jag är så ärad att jag får hålla tre pass i år:

1) WorkOutDoors som är ett glatt skönt träningspass med naturen och kompisarna som redskap

2) Trailfun som är en härlig tur uppåt och genom lera och utför och lite backteknik.

3) Toppturen. En klassiker! Vädret idag- omigod alltså, det blåser 10 sekundmeter nere i byn och snöade inatt så vi ska reka imorgon istället jag och Magnus.

2) Årets GODaste lopp

Nästa vecka har jag både stora tjejens första skolavslutning att gå på och så tar min fina Zeinep studenten. Tjejen jag blev mentor åt för 4 år sen går nu ut gymnasiet med badassbetyg och har siktet inställt på läkarlinjen. Så imponerad!

Dagen efter det är det dags för vårt 6e Tjejmarathon som blir ett ganska litet arrangemang i år men lika trevligt och viktigt. Så tacksam både Umara och Årstiderna stöttar med sportdryck respektive energi till loppet- då kan vi ge mer av anmälningsavgiften till Panzisjukhuset.

Om du är sugen på ett eller fler varv på 10kmbanan i Ursvik så finns det plats i stafettlag! Maila mig så ordnar jag ett lag till dig!

3) 80 km Ecotrail 17 juni

Alltså…jag har ganska bra koll på vad det är att vara förberedd på lopp och..ja jag har slarvat rejält med långpassen till förmån för att inte slarva med annat.  Det känns helt brutalt och klockan tickar på fram till två-veckor-kvarstrecket som jag vet är min gräns för att dunka på ett riktigt långt pass. Jag gör så gott jag kan med förberedelserna och så får jag slita mer eller mindre den 17e. Starten går 07.00 så jag har ju hela dagen på mig och banan ska vara riktigt fin- det kommer bli en slitig underbar upplevelse.

4) OW!

Alltså open water simning. Målet är att komma i vattnet i juni. Förstår inte att det ska vara så svårt att få till men det är ju inte lika spontant som löpning och jag undviker att sticka iväg på kvällarna- vill vara hemma med familjen! Med tanke på att jag och stortjejen badade förra helgen så ska väl det gå. Längtar till att simma. Har dock klippt sönder min våtdräkt men kanske kan få låna makens…. Men swimrun, det ska bli sommarens melodi Min man är dessutom också superpepp och han har tävlingshorn som växer ut, det har inte jag!

5) Midsommartrail på Storulvån

Jag kommer vara ledare för STF under midsommarhelgen och det ska bli så himla kul! Att få hänga med Christine och suga åt sig av hennes kunskap och energi, träffa andra som älskar att vara i fjällen och så få föreläsa om något jag inte gjort på ett tag- ultralöpning och hur man får till det med en full vardag. Tre dagar i löparskor på fjället och häng med familjen- underbart!

6) Spela gitarr på balkongen

Ursäkta alla grannar. Men nu är jag igång igen. Sicken periodare men det är som att när andra tar fram rosévinet då tar jag fram gitarren. Att sitta där på kvällarna och plinka- love it!

7) Jobba, föreläsa, workshoppa

Jobbet rullar på. Jag har en skön balans av föreläsningar och workshops och så ett långsiktigt uppdrag jag påbörjat. Därtill hör flera av sig och vill nätverka- det gillar jag! I juni har jag en lagom dos med jobb jag verkligen ser fram emot. Bland annat en föreläsning på engelska för ett agilt ungt IT-företag som växer snabbt, sen en frukostföreläsning om hur man kan hjälpa sig själv vara ledig- för det är inte så lätt alla gånger.  Sen har jag blivit återinbjuden till ett företag för inte en men två föreläsingar om en hållbar prestation på jobbet. Att få komma tillbaka- det värmer så gott! Och en del annat- men helt lagom och den 29e på kvällen avslutar jag med att leda en workshop för det IT-företag jag var i Alperna med tidigare. Återkoppling och sammanställning på det och sen är det semester!

8) Släppa två grymma poddavsnitt

Ni har väl inte missat Health for Wealthpodden? Det är en ynnest att få bjuda in så fantastiska människor och fråga dem saker. I juni släpper vi två avsnitt: 8e och 22a. Senast intervjuade vi en riktigt cool polischef- Hanna Bjärgård, senast en professor från GIH, och i nästa avsnitt pratar jag och Boel om hur man kan stressa ned och av inför semestern, under den och göra rätt inför återgång efter ledigheten. Sen några veckor samarbetar vi inte bara med grymma Twitch Health utan också med Skandia som är prisade av Fortune Magazine som ett av världens 50 bästa bolag för sitt hälsofrämjande arbete. Värdefulla samarbeten för oss och vi ser fram mot fortsättningen.

9) Läsa

Just nu läser jag Allt är upplyst av Jonathan Saffran Foer. Sist på bollen kanske men jag har varit så dålig på att läsa skönlitterärt men det ska jag försöka göra i sommar Därtill har jag laddat ned Distrupt you (googla!) och så vill jag läsa Sapiens förstås som alla pratar om.

10) Gå på en takterrass i Sthlm

Mina fina goa vänner Katta och Sara var på takterrasssafari häromveckan. Jag vill också kände jag. Det är kanske mer symboliken jag är ute efter: Vara ledig med vänner en kväll utan att ”försöka” något. Bara hänga en sån där vacker junikväll som det kan vara i Stockholm när luften känns lovande, himlen hög och sommaren lång lång. 

Verkligen på andra änden av spektrat ”grisa sig i mål på 80 kilometer terräng” men det är ju just kontrasterna i livet som är så magiskt och när kontrasterna båda är goda, som i det här fallet..då är det vavavoom!

Mest frekvent hittar du mig på Instagram för både tankar, tips och en del blaj också förstås.

Så kan kan sammanfatta livet just nu. Men jag har inte knäckt ackorden till the Waifs låt Higher Ground än….

Jag såg en sån fantastisk film häromdagen. Om Nicky Spinks, en löpare som genomfört både det ena och det andra men filmen handlar om en utmaning som kallas en Double Bob Graham på över 20 mil och över 84 toppar – om jag förstår det rätt, hon springer två varv.

Nickys lugn och fokus under hela utmaningen är helt fantastisk att se. Hon stannar och slevar beans on toast och fokuserar sen på den brutala utmaningen igen.

Man får veta att Nicky hade bröstcancer under en period i livet men kom tillbaka starkt från det.

Vid ett tillfälle säger hon att hon väljer att utmanas av löpningen, men inte av cancern- den utmaningen utsattes hon för. Mot sin vilja.

Det sa ba KLONK i mitt huvud. I det huvud som ibland har lite svårt att rättfärdiga för sig själv det här med att springa så länge så man ibland vill grina i fosterställning, har så ont så man inte vill ta ett steg till och är så trött så en sten ser ut som en skön säng.

VARFÖR?

För det får mig att känna mig stark.

Efteråt.

Fri, ger mig egentid, glad, hänförd- det också men dimensionen stark har jag börjat reflektera mer och mer över. Vi som har det så bra så vi kan jobba sönder oss och stressa över ditt och datt- vi söker fortfarande de här fysiska utmaningarna som får oss att låtsasbrista. Och att klara de utmaningarna, rustar oss.

Det rustar mig för livet, för livet händer.

Jag började springa på riktigt i en kris. Jag sprang mitt första maraton ungefär ett år efter att pappa dog. Det löste inte sorgen men det gav en struktur åt en del av livet. Sen sprang jag av andra orsaker under en tid när jag mådde ganska dåligt.

Och sen började jag igen. Igenom en kris, ur den. Och vidare. Jag hittade ultralöpningen och dess höga krav men samtidigt kravlöshet, de långa passen, ensamheten, tiden att reflektera i natur. Det passade mig så bra. Jag förstod inte att det stärkte mig förrän jag var tvungen att vara stark.

Jag springer till lugn, fokus och styrka. Medan livet är bra, när livet är helt galet, när jag är rädd, ledsen, orolig. Jag har sprungit genom precis allt och när livet varit riktigt skittufft då har löpningen funnits där men inte utmananat. Bara stöttat. Varit tid i naturen. Tid att ladda med syre.

Och när livet är bra, då får löpningen vara utmanande igen. Som förra året när jag dunkade 100 miles på under 20 timmar- ingen rekordtid på något sätt men för mig krävde det fokus och enorm uthållighet och det som kallas grit för att få till träningen i ett liv med två barn och annat. Då fanns det utrymme för den utmaningen, andra tider har det inte gjort det.

Så. Löpningen betyder förstås olika för alla. Men för mig så har den gett mig en träning för att hantera utmaningar jag inte vill möta. Man vet inte vad livet kastar för hinder i ens väg. Men man kan, på sitt sätt, rusta sig så gott det går. Och njuta hejdlöst längs vägen.

Se filmen här.