Jag skrev ett långt inlägg. Om att leva så man riskerar att bränna ut sig trots att man har ett val. Om att reflektera, ta tid till det under påskhelgen för att förändra något till det bättre, till att må bättre, till ökad hållbarhet.

Men det försvann.

Så jag önskar glad påsk med en förhoppning om att du ska NJUTA och REFLEKTERA den här påsken.

Vad får dig att må bra? På riktigt?

Varför?

Hur ser du till att få tid till det i vardagen?

Dela gärna dina tankar!

Jag lyssnade just på P1 Morgon, klockan var runt 06:35 om du vill höra det i efterhand. En reporter intervjuade en förskolepedagog på en förskola centralt i Stockholm. Ni vet de här som vi kallar för dagisfröknar, lämnar barnen till och rushar till våra karriärer.

Hon berättade hur de hanterade fredagens händelse, skapade trygghet för barnen då, ska fortsätta göra det idag. De gick inomhus med barnen och ett ord som jag också fått bekanta mig med och ger mig kalla kårar är ”inrymning”. Man övar på att få in barnen fort om hotet kommer utifrån.

Det gjorde aldrig vi i skolan. Det är något av vår tid nu.

Jag har som många hört flera röster runt det som hänt, vad man ska göra, hur hemskt det är. Det här var en av de finaste tyckte jag.

Runtom i Sverige idag ska pedagoger och lärare ta emot barn med frågor. Barn som undrar. Även oroliga föräldrar ska de hantera.

När livet bara rullar på så är det kanske många som bara tar för givet att polis, brandkår, ambulans, sjukvård, barnomsorg, kyrkan, POSOM osv bara finns där. Berör inte oss där vi rusar på mot vår självuppfyllelse.

Men så händer livet. Eller så händer något riktigt hemskt. Och helt plötsligt blir det väldigt tydligt vilka vi verkligen behöver, vilka som gör skillnad på liv och död.

Vilka som bär oss när det brister. Vilka som fogar samman och står för struktur. Som inte har tid och utrymme att vältra sig i oro genom sociala medier.

De syns inte med coola bilder på Instagram. Men de finns där och i helgen fick många, kanske framförallt polisen, publikt erkännande för sina enorma insatser.

Som fortsätter. Som det har gjort långt innan fredagen. Som vi verkligen ska hylla men också underlätta och stötta!

TACK som fasen!

Ett av mina kärnfokus i Formstark Hälsa är att stötta organisationer, grupper och medarbetare att arbeta mer hållbart, göra rätt saker vid rätt tillfälle och på rätt sätt. Att tänka nytt och syftesorienterat runt konferenser är därför en naturlig del av vad jag jobbar med.

Och visst låter det lockande med en aktiv och hållbar konferens. Samtidigt väcker det många frågor om hur det egentligen fungerar. Är det verkligen så bra? Får man verkligen gjort det man ska? JA, om det görs på rätt sätt är det rungande svaret. Inte bara får ni gjort det ni vill, ni får även med er hållbar energi och engagemang. Men det gäller att göra det på rätt sätt, på ert sätt!

Förra veckan föreläste jag för en grupp som verkligen tänkt till runt sin konferens. Där man använde tiden och omgivningarna på bästa sätt. En högpresterande konsultorganisation som genomförde sin agenda utan en traditionell konferenslokal? Med arbete bland annat utomhus utan avkall på att ta sig igenom viktiga punkter. Oh yes!  De hade sin konferens med, men inte hela tiden på Holiday Club i Åre med deras koncept Aktiv Konferens

Varför i fokus

Syftet med en konferens är ju ofta att åka bort för att arbeta med en förändring av något slag. Ta sats mot nya mål, kanske sätta dem. Komma närmare varandra för att jobba bättre tillsammans. Förankra en strategi. Skapa kraft för att genomföra en affärsplan. Oavsett vad ni står inför vill ni ha energi och engagemang och ett miljöombyte kan göra mycket. Men när mycket ska kommuniceras och hanteras blir det lätt att man hamnar i en typisk traditionell konferenssituation med sittande i en lokal. Tryggt? Förvisso men om kraft och inspiration till förändring är syftet så finns det helt andra sätt att göra det på.

Att röra på sig utomhus är svårslaget när det kommer till att syresätta hjärnan, bredda perspektiven och låta kreativiteten flöda. Genom att skapa tid för ”instudering” av information och frågeställningar innan kan själva arbetet med att komma med förslag lämpligen genomföras just utomhus i rörelse.

Och man kan ju förstås skala upp eller ned nivån på det aktiva som det passar gruppen. Antingen ger man sig ut på walk-n-talkpromenadmöten nära konferensanläggningen med bas i en traditionell konferenslokal till att köra hela eller delar av agendan ute på fjället. Alla möjligheter finns. Och alla säsonger har sin charm även om mitt hjärta slår mycket för den färgsprakande hösten.

Använd resan smart och hållbart

Jag älskar att åka tåg, det är nog mitt bästa kontor alla kategorier! Till Åre till exempel tar det 7 timmar från Stockholm och som konferensgrupp får det en stor påverkan på både logistik och koldioxidutsläpp att ta tåg istället för flyg. Resan upp är ju också alldeles perfekt för att arbeta med uppgifter, lyssna och eller läsa in sig på något. Den teknik som de flesta har tillgång till idag gör nästan allting möjligt.

Ett förslag är att någon läser in en dragning som en MP3-fil och medarbetare lyssnar och kanske bläddrar i en presentation samtidigt på dator och telefon med penna och papper tillhands. Snacka om tidseffektivt och miljövänligt! Det är bara ett exempel, möjligheterna är många.

Tar ni morgontåget som går klockan 08.00 från Stockholm är ni framme och redo att checka in strax efter 15.00 – sen finns alla möjligheter att hinna med en aktivitet innan middag. Win-win-win som sagt utifrån logistik, miljö och tidseffektivitet.

Om du blir nyfiken och vill veta mer får du gärna kontakta mig.

Hoppas att ni är sugna på en#utonjut upplevelse på er nästa konferens!

Poddar går varma i mina öron. Dels av rent intresse, dels för omvärldsbevakning ur mitt företags perspektiv. Och dels för att hålla koll på vad andra poddar gör utifrån att jag och Boel driver en själva.

Så jag lyssnar en hel del och glömmer nog att tipsa om dem men ska bli bättre. Här är tre där jag själv är med i två. Jag har svårt att lyssna på min egen röst- visst är det knasigt? Man är liksom aldrig nöjd men jag gilllar sammanhangen man får vara med i!

1) Health for Wealth – Vad driver oss egentligen

Vi pratar med Sofie Sagfossen som forskar om consumer marketing på Handelshögskolan i Stockholm. Givande både om du vill ha motivation till jobb eller annat!

2) Moderna Kompetenser – Hälsa på jobbet – är vi dumsnåla med vår tid?

Jag blev inbjuden till David och Pelle för att prata om varför vi inte gör det vi borde göra när det kommer till hälsa på arbetsplatsen.

3) Träningsglädje Talks –

Sara gör en poddserie i samarbete med Pågen men det handlar inte om bröd (fast spana in recepten i hennes blogg!) Senast med kloka Åsa om form och prestation. Mycket intressanta personer i avsnitten- som jag har äran att känna privat!

Har du lyssnat på något riktigt bra på senare tid du vill tipsa om?

Panorama från Mayrhofen uppe på Ahorn

Starten på Ursvik Ultra gick 15.00. Tidigare startade man vid midnatt och det har aldrig varit intressant för en sömnsnobbig småbarnsförälder som jag men nu blev det ju intressant och eftersom jag inte har ro att resa långt för lopp med tanke på familj och att jag reser en del i jobbet och ville ha ett lopp nära hemma.

Jag hade som sagt från början planerat att springa 75 km varianten och dessutom gå på min fina vän Elins 40-årsfest. Men när jag sen började räkna på tiden, även om jag bytte till 45 kilometer, så insåg jag snabbt att det inte skulle gå.

Och klockan 13.30 hade jag bestämt mig för att inte starta. Vi hade barnvakt, N var och skrev högskoleprovet och jag låg under en filt hemma med lite roligt jobb, en god kopp té och ba aaaah mmmm vad skönt. Efter en hektisk jobbperiod. Noga med återhämtningen.

Men jobbperioden har varit i huvudet. Jag har rört mig betydligt mindre än vanligt- kroppen var egentligen pigg. Men jag hade ändå bestämt mig för att inte starta. Det var så skönt där i soffan, jag kunde köra ett pass söndag morgon tänkte jag.

Tog upp telefonen för att skicka ett sms till N om att jag blev hemma. Precis då ringer han och övertalar mig att starta. Han känner mig bättre än någon. Klockan är alltså 90 minuter till start och jag är i myskläder hemma.

Men det är ju inte så mycket som ska med: Blandar lite Umara Intend och lägger lite lakrits och russin i tre olika påsar för tre varv, två bananer och så pannlampan och överdragskläder. Det är varmt ute och jag tar på underställströja och min Bob Marley-t,shirt. Sen blir det bråttom och jag hittar inte mina sportglasögon eller bra pannband så det blir ett bomullspannband och inser att jag har gått hemifrån i mina mystights!

Ursvik Ultra går ändå bara 2 km hemifrån så gå-joggar dit och är där strax innan 14:30. Hinner krama om ultravänner och göra i ordning sportdryck i flaskor. Misstag 1: Varvet är 15 km och eftersom jag ska ta det lugnt kommer det ta lång tid. 5 dl flaska är för lite för ett varv, speciellt när det är varmt och jag ätit innan och har mer salt i kroppen än på morgonen.

Starten går och jag tassar iväg med Jan-Erik och vi pratar om ditten o datten nästan hela första varvet. Springer långt bak i fältet och noterar som alltid att tempot för många ofta är högre i början, alla är pigga och det är lite..ja..adrenalin och testosteronpartaj.

När det är några kilometer kvar till varvning är vätskan slut och jag är törstig. Och magen är inte van att börja springa såhär på eftermiddagen. Men sen blir det bättre och andra varvet känns helt ok. Drack lite mer vatten än vad magen pallade i varvning- var så törstig men det gav sig sen. Tog med en extra flaska, åt lite godis.

Solen började gå ned och fåglarna kvittrade. Det var så vackert i skogen, lerigt på sina ställen. Det är min skog, jag kände mig hemma.

Jag har aldrig sprungit mer än ett helt varv på den här tuffa kuperade banan. Nu skulle jag springa tre. Sista varvet tog jag med pannlampa, 1 liter vatten och skrev till N att jag var på väg ut så han skulle kunna planera  när han skulle hämta mig.

Andra halvan av sista varvet var det mörkt och månen lyste. Lite mysigt att få en stund med pannlampan på och verkligen vara i sin lilla bubbla.

Jag sprang om ganska många både näst sista och sista varvet. Det är ofta man får en förklaring ” magen” ”kramp” osv. Så är det att springa långt.

Hade aldrig någon dipp, min mentala uthållighet är min styrka. Det är så lustigt hur jag till vardags är väldigt otålig men har ett enormt lugn och fokus under långa långa perioder när jag springer. Det är så skönt för huvudet med det här lugna enkla matandet av steg efter steg i vacker natur. Det sliter som fasen, men det gör så gott ändå.

Jag hade pulsmätaren på klockan och ingen fokus alls på fart men lyckades ändå hålla jämn fart per varv.

Det var en fantastiskt känsla att veta precis hur oförberedd jag var. Veta precis vad jag hade att ge. Klara av att ställa om till en fart, intensitet och ansats som stämde med den kapacitet jag hade. Springa mitt lopp, på mitt sätt, i min fart utan att vägga eller krascha längs vägen. Veta att jag klarar det men inte med fart. Och jag vet fortfarande inte min exakta sluttid- spelar ingen roll, jag kom runt, det gick bra, kändes bra, givet förutsättningarna.

Att känna sin kropp- en vinst i sig. Tack för ett fint arrangemang!

Vilken vecka! Det känns inte direkt som jag sprungit alls och det är helt rätt. Det finns massor av saker som är viktigare än att snöra på sig skorna även om det har en viktig roll i mitt liv som skallrensning och återhämtning från att vara stilla och tänka och bli bombarderad med intryck. Men de senaste dagarna har det varit annat som varit viktigare. Sjuka barn, jobb och utbildning till exempel. Så kan och ska det få vara ett tag. Inte för länge.

Men åh vad jag saknar löpningen när den inte får ta plats. Saknar att vara ute i min skog. Ensam med mina tankar, med träden och jorden under fötterna.

Jag har jobbat i 12 dar i sträck nu- vissa dagar mer, vissa mindre och jag är ganska trött som sig bör, Samtidigt bara otroligt inspirerad och peppad men det ska bli fint med en ledig helg innan jag drar igång igen.

Jag har varit egen företagare i två månader nu och när folk frågar hur det går så svarar jag genuint Det är helt fantastiskt!

Det är absolut inte lugnt ekonomiskt, jag är inte fullbokad. Alls. Det är högst osäkert vad pengarna ska komma ifrån men jag visste ju det så jag tar det lugnt.

Friheten är underbar. UNDER.BAR. I love it. Jag är driven men högst medveten om mina behov och hur min prestation funkar så det håller.

Den här veckan började med VAB. Båda barnen hemma är lite som att ha vilda djur i bur- kul men utmananande!

I tisdags var jag på en workshop för att lära mig utbilda i föreskriften Organsatorisk och Soclal arbetsmiljö
som ju är lag sen exakt ett år sen idag. Arbetsmiljöverket är ute och granskar att detta efterlevs och det är många organisationer som inte har det på plats. Förutom att uppfylla och efterfölja lagen så finns det en enorm möjlighet utifrån ett hälso- och effektivitetsperspektiv att arbeta med detta.

I onsdags hade jag en späckad dag planerad men eftersom vi hade en liten febris (som då förvisso var feberfri) var jag hemma på förmiddagen.

På kvällen höll jag en föreläsning för Svenska Försäkringsföreningen om hållbar hälsa. En föreläsning jag skruvar efter vilka som lyssnar och också funkar med ett företagsperspektiv.

Torsdag och fredag har jag gått en kurs i Facilitering- och är nu certifierad workshopledare via NFI. Otroligt bra utbildning med flera verktyg och dessutom var vi en liten trevlig grupp!

Igårkväll höll jag också en föreläsning. Sent. Typ läggdags. För en avdelning med cirka 80 medarbetare på PwC. De skulle på konferens i Åre och jag föreläste innan de skulle ta nattåget. På engelska och jag glömde vad harv hette. Man kan fråga sig varför jag använder ordet harv men det vet ni som hört mig prata om hälsa då och nu. Harrow heter det för övrigt.

I helgen var det tänkt att jag skulle springa Ursvik Ultra 75 km. Men jag är inte på långa vägar förberedd på den distansen rent fysiskt. De senaste veckorna har jag också slarvat med mina prehabövningar och min konstiga vänstersida beter sig lite hipp som happ.

45 kilometer är ett alternativ men det har kliat i halsen i två dagar, jag har sovit för lite (kom hem efter 22.00 igår efter föreläsningen). Jag har ingen koll riktigt på något känner jag men det är 23 timmar till start i skrivande stund så det hinner ju lösa sig.

Jag springer om jag har lust helt enkelt. Är man småbarnsförälder, heltidsarbetande och motionär- ja då ska löpningen verkligen inte vara någon press överhuvudtaget. Det ska vara härligt och kul.

Så känns det härligt och kul imorgon- då springer jag.

Hoppas du ska ha en fin helg!

 Det här inlägget skriver jag på ett flygplan från Munchen till Stockholm. Jag undviker att flyga så gott det går eftersom mitt fokus är holistisk hållbarhet men försöker tänka att det finns en marginaleffekt där tid och miljö står emot varandra och här var helt klart flyget försvarbart känner jag.

Jag har varit i vackra Mayrhofen med ett fantastiskt företag som firar 10 år. Min roll var att stötta dem i deras fokus på hållbarhet utifrån ett medarbetar och teamsperspektiv. Vissa faktorer kan och ska man arbeta med på grupp och organisationsnivå men det måste även finnas plats för individens unika behov.

En del jag tog med som både verktyg och uppgift att jobba med var de tre ”system” som man kan beskriva hjärnans funktion utifrån. De här begreppen kommer från studier om compassion  alltså medkänsla och jag ser en stor potential i att använda dem för sin egen hälsa utan att behöva ändra så mycket i vad man gör, vilket kan vara svårt i ett liv där det ibland känns som man är instuvad mellan att vakna och få till logistik runt jobbet och allt annat man ska hinna med.

Vi har tre system och det är förstås hormoner kopplade till när vi är i vilket system.

HOT säger sig självt- vi känner oss hotade. Upplever negativ stress. Konflikt, otydlighet, rädsla och oro.

PRESTATION – Kanske på jobbet. Oftast. Men för många också när de går därifrån. Vi utmanar oss. Blir det för pressat så slår det lätt över till hotsystemet. Men även när vi utmanar oss under till exempel träning.

TRYGGHET – Mycket oxytosin, samvaro, kärlek, närhet, lugnt och tryggt. Kravlöst.

Förenklade förklaringar. Det intressanta är att komma till insikt om när vi är i vilket system. Kanske inse att vi inte är så mycket i trygghet som vi borde. Att vi tror att vi utmanar oss men att det ofta slår över till hotsystemet vilket faktiskt gör att vi presterar sämre.

Att vi går från jobbet efter en hel dag i både hot och prestation- men bara går till nya prestation och hot genom att stressa över hämtning, middag, tvätthögar och to-do’s som ingen annan än vi själva bryr oss om de blir klara lite senare.

Så steg 1: Hur mycket presterar jag varje dag? (Eller försöker prestera). Hur mycket stress upplever jag i de saker jag gör? Hur ofta känner jag lugn och trygghet? (Som hjärnan prioriterar högt och vill ha på plats för att våga sig ut i utmaning, inlärning kreativitet, samarbete och så vidare). Är jag kanske nästan hela vakentiden i hot eller prestation? Och skulle behöva och må fantastiskt bra av att vara i trygghetssystemet oftare?

Steg 2: Kan jag förändra hur jag känner för det jag gör? Om jag ska hämta på dagis 1000 dagar till- kan jag förändra sättet jag upplever den tiden så det är en trygg och rogivande stund? Ja jag vet att några kanske ba mohahaha yeah right för att man har små människor med dubbelt så mycket humör som centimeter lång men- vad är  alternativet? Acceptera det man måste, göra skillnad på där man kan och vill. Om jag måste pendla varje dag- kan jag göra det till en trygg stund? Kan att ta hand om mitt hem vara en lugn stund, inte stressande eller presterande när jag redan presterat hela dagen.

Kan min träning och eller motion få vara en trygg stund? Kan jag backa från prestation, om det är det jag varit i hela dagen? Kan jag förstå att hjärnan låser sig och inte orkar pusha på mer när jag både stressat och presterat hela dagen? Att det får räcka där och nu behöver jag få må gott? Det betyder att inte göra, det betyder att ändra sitt mindset runt det man gör.

Det är inte att ge tappt. Det är att balansera upp. Skapa förutsättningar för prestation när det verkligen ska till, inte gå runt och omedvetet spänna bågen utan att det behövs. Stressa över sånt som verkligen inte spelar någon roll när livet händer på riktigt. Göra det som måste göras till något som inte tar energi.

Det är inte alls så lätt som jag kanske får det att låta. Men det är inte svårare än så heller. Kan du ändra hur du tänker på något? Berätta! Själv fick jag battla med att inte stressa över VAB idag. Det gick, efter en stund!

Imorse vaknade jag efter alldeles för få timmars sömn men studsade ur sängen. Tacksam, inspirerad och motiverad från tårna efter den helg jag haft där jag jobbat (och haft superkul!) med en väldigt cool konferensgrupp i Österrikiska alperna.

Fick tips av hotellpersonalen om en fin promenadväg längs ån Zillern som går i dalen som Mayrhofen ligger i.
Men jag ville ju upp upp upp! Tassade iväg och hittade en stig med oklar destination men den gick rakt uppför. Började mata på. Flygtransfern gick 2 timmar senare så det var inte snack om att springa vilse nu.

Upp upp upp. Ovant. Sega ben men lätt hjärta. Molnen låg fortfarande i knävecken på bergen. Byn var sommartidsomställningslugn.

Matade på och kom till slut upp till en stängd restaurang som måste ha någon annan väganslutning än den lilla stig jag knatade på.

Såg en annan stig nedåt där det stod Mayrhofen och tänkte att det kan ju inte vara så långt? Men ändå, pirr i magen över att inte riktigt veta var den gick..och transfern som skulle gå.

Studsade nedför med alpovana ben i mina nya Inov-8 Xtalon. Kom mycket riktigt ned till vattnet och byn igen och lade till en extra lov och bara sprang där och sööööög in naturen och lyckan över att bara få vara där i all sin enkelhet men ändå liksom … epicitet.  Blir nästan grinfärdig av …hänfördhet. Hänförd är ordet. Astounded det är mitt ledord i år och det kanske låter skitnödigt men det handlar inte om att göra dramatiska grejer egentligen. Det är att se det stora i det enkla. Jag var ute och sprang i en alpby där jag var för att jag startat eget och ett företag ville ha med mig på sin konferens. Det kändes stort. Att springa är alltid enkelt. Men den dag jag slutar bli hänförd av att vara ute och röra mig i naturen, då har jag tappat perspektivet, då har jag navigerat fel.

Det här var stort. Det var en fin morgon. Hänförd.

Ahorn igår. Hyfsat hänförd då också

Ni har säkert hört om marshmallowtestet som forskare på Stanford utförde på barn? Begreppet delayed gratification är du säkert också bekant med. Vi ba- höhö ja det där lär man sig ju sen, som vuxen. Marshmallowtestet alltså. I takt med att frontalloben utvecklas.

Eller?

Vår motsvarighet torde ju att vara uthålliga i att veta att för att uppnå belöning så kan vi behöva avstå något som ger en direkt kick. Men jag tror att vi både på individ och organisationsnivå ibland failar det här testet om och om igen. Ibland blir resultatet bara en suck och axelryckning. Ibland både ohälsa och ganska dyrt.

Exempel!

Sömn

Vi vet att vi mår bra av att sova mer. Vi får belöningen ganska snabbt- ofta dagen efter genom att vi vaknar utsövda- hurra! Men ändå har många svårt att komma i säng i vettig tid. Den där dopaminkicken av att vara kvar i sociala medier, eller se ett till avsnitt av något…vad det än är. Varför ba’ lägger vi oss inte?

Träning och motion

Nu är ju jag en person som inte förespråkar hård träning när det är mycket annat. Men de flesta mår bra av att träna regelbundet och motionera varje dag. Vi vet att vi kan få till enkel och effektiv motion genom att kliva av eller på tåg/buss/t-bana tidigare eller senare. Ta cykeln istället för att åka kommunalt eller ta bilen. Att gå ut på lunchen. Att vi typ aldrig ångrar ett träningspass eller en promenad. Men ändå fastnar vi i det vi gör och skippar det.

På jobbet

Vi vet att vi borde fokusera på XYZ men istället kollar vi mailen stup-i-kvarten och har push-notiser igång på telefonen. Det är som att säga att hey jag gör förvisso det här men det är inte så viktigt så jag låter mig bli störd av allt möjligt. Krasst. Vi duttar och dittar och det vi borde göra blir inte gjort. Vi har möten där vi fysiskt är på en plats men låtsas ha en hjärna som funkar som ingen annan mänsklig hjärna gör och kollar mobilen eller har datorn öppen samtidigt.

Vi vet att vi behöver mer kommunikation, mer feedback, mer tydlighet och face time men istället så bara kör vi på. Tar oss inte tiden att prata om hur vi har det och vill ha det eftersom vi ju måste fokusera på verksamhetsmål och affärsplansmål. Här finns ofta förvisso långsiktiga mål, men vi jobbar mestadels kortsiktigt. Och ofta ofta, tror jag, när vi inte uppnår de där långsiktiga målen så handlar det om att vi jagat enkla kortsiktiga lösningar och strutsat för den där känslan inombords att vi nog borde fokusera på det som känns rätt i magen.

Varför gör vi inte det vi vet att vi borde? Frågar man sig. Och den frågan fick jag faktiskt under en poddinspelning med Moderna Kompetenser i veckan.

Ja. Varför? Jag har inte svaret men tankar om det. För det första har vi vår hjärna som lätt blir beroende av snabba dopaminkickar. Det krävs också viljestyrka att gå emot en stark impuls och därtill att inte agera i vårt hotsystem utan stanna upp och låta tankarna landa, stoppa impulsen och styra valet till det vi egentligen vill. Sen har vi ofta alldeles för mycket i huvudet för att just kunna parera de impulser som sköljer över oss. Och det drabbar ju aggregerat också på organisationsnivå där det ofta sitter strukturer som främjar kortsiktiga och kvantifierbara åtgärder snarare än långsiktiga kvalitativa initiativ.

What to do?

Jag släpper organisationsutmaningen därhän, men det är mycket det jag arbetar med i företaget.

För egen del, för att bli bättre på att göra det som får oss att må bra i långa loppet, göra det vi egentligen vill, inte det vår överbelamrade skalle vill finns iallafall tre saker att tänka på:

1) Acceptera att det är svårt. Hela samhället och alla sociala medier är en jakt på snabba kickar som ibland går på tvärsen mot det vi vill uppnå över tid. Att acceptera att det kommer bli en fajt att förändra är ett första steg mot att inte bli förvånad och besviken över att det blir precis som förut om man inte skapar en strategi för sin förändring. Acceptera att det kräver fokus och energi.

2) Ett starkt varför. Det är som en snabb belöning faktiskt. Ett supertydligt varför som du har känslor för har du enorm nytta av när du ska göra A istället för B. Gör det konkret och ladda det med starka känslor! Utan ett varför finns det inget att hänga upp motivationen på.

3) Tvinga dig själv att ladda system 2.  Det tar lite längre för tankar att landa i vårt resonerande kloka system. Det finns en anledning, vi ska kunna agera på impuls utan att tänka på det. Men vill vi göra något nytt eller annorlunda så måste vi skapa medvetenhet och göra ett aktivt val. Det kanske tar några sekunder att tänka om, fråga sig varför man är på väg att göra eller inte göra det man står inför. Men det är där man börjar när man ska klara det vuxna marshmallowtestet!

Jag battlar med det här förstås, som de flesta. Absolut inte på alla områden men några. Men med en förståelse av hur hjärnan funkar och mer tid att reflektera över hur sociala medier fungerar har det blivit mycket lättare. Men det är helt klart en utmaning!

Idag kom en hemsk men kanske inte så förvånande rapport från Arbetsmiljöverket ut om hur arbetsmiljön är i skolan. Ur en fysisk aspekt: smutsigt och bullrigt. Men därtill stressigt och hög arbetsbelastning samt hot och våld. I många fall. Inte överallt förstås. Men vi nås om och om igen om ökande problem med arbetsmiljön och arbetsbelastningen inom till exempel vården. Och det är vård, skola och omsorg som bygger vårt samhälle. Det är fundamentet. Funkar det inte här, och inom flera andra offentliga sektorjobb, då spelar det ingen roll hur många coola startups som bildas.

Inom vård, skola och omsorg kan det få konsekvenser för människors liv om lärare, förskollärare, läkare, sjuksköterskor,  undersköterskor, vårdpersonal osv inte har det så bra så de kan, vill och orkar fokusera på sitt jobb.

Och om inte fler vill, kan och orkar arbeta inom vård, skola omsorg, polis, som socialsekreterare och så vidare. Då börjar samhället rasa.

Det river i något djupt inne i hjärtat hos mig när jag hör om dåliga förhållanden inom vård, skola och omsorg och uttryckningsyrken. Alltså alla som jobbar med att ta hand om och skydda människor helt enkelt.

Arbetsmiljön inom skola, vård och omsorg berör oss alla. Kanske du inte berörs av den just nu, eller så har du som vi regelbundet behov av att skola, barnomsorg och sjukvård fungerar bra. För att vi ska må bra. Har du inte behov av att nyttja det just nu så är det bara en tidsfråga.  Du blir kanske varse om långa väntetider, köer. Om att det är rörigt på barnens skola eller förskola. Få pedagoger- var det verkligen såhär när jag var liten undrar man? Såhär få pedagoger per barn? Kanske inte. (Personligen har jag aldrig gått på dagis och är bara helt fascinerad av fenomenet förskola!)

Vi är helt beroende av att det fungerar bra inom de här yrkena. Det handlar om liv. Om människors hälsa – som på alla arbetsplatser men konsekvenserna här får effekt på andras liv. Direkt.

Vi kan förfasas över hur det är. Inse att det är problem på riktigt när det saknas lärare, pedagoger, undersköterskor, sjuksköterskor som ska ta hand om oss alla på ett eller annat sätt.

Vi kan skylla på det politiska styret men det är vi också med våra krav som gör att politikerna i sin tur trycker ned femtioelva målkrav på olika verksamheter. Vi kanske ska fundera på vad vi kräver, fundera på om det inte är de som faktiskt arbetar inom de här yrkena som själva vet hur det bäst ska bedrivas. De flesta sökte sig dit för att de vill arbeta med människor och göra skillnad.

Vi kan kanske inte förändra just det tills imorgon. Men vi som konsumenter, som vi faktiskt är, kan göra det vi kan för att förbättra arbetsmiljön för de vi kommer i kontakt med.

Fråga personal på förskola och skola hur vi som föräldrar kan stötta arbetet i skolan/förskolan. Hur vi kan underlätta. I kontakt med vården göra skillnad på person och organisation- det är sällan personen vi möter som bär skulden för det vi blir arga på. Tacka, visa uppskattning.

Jag är så evinnerligt tacksam vareviga dag för er som arbetar med att bygga vårt mänskliga samhälle. Vårda det. Skydda det. Kanske knappt får komma från arbetsplatsen på en APT eller konferens för att det är skattebetalarnas pengar medan privata företag flådar på med fina konferensanläggningar.

Ni som tar hand om våra små när de som allra mest behöver trygghet och kärlek. Orkar ta fajter och konflikter. Pallar ljudnivån, klä av och på små filurer, trösta. Guidar och lär.

Som lär ut kunskap, fakta. Möjliggör självkänsla och självförtroende. Ser individer. Hanterar föräldrar.

Vårdar de som är sjuka. Möter anhöriga. Tar hand om våra äldre och ger dem den meningsfulla fina miljö de förtjänar.

Till dig som jobbar med att bygga och vårda vårt mänskliga samhälle, jag hoppas du känner uppskattning från oss som är beroende av dig. Jag hoppas du som inte har den arbetsmiljö både fysiska, organisatoriska och sociala som du förtjänar, kommer få det. Att det verkligen händer något.

Den här veckan har jag haft det lite lugnare med prestation i företaget och då får jag mer energi till att träna. Jag pushar bara en grej i taget och träningen har fått stå tillbaka länge nu till förmån för att motionera och spänna bågen på andra fronter.

Men jag GILLAR att utmana mig själv. Gillar att ta i. Och så har jag ju anmält mig till årets första lopp: Ursvik Ultra.

Först var tanken att jag skulle springa 75 km, alltså 5 varv på den tuffa kuperade banan. Men jag har inte tränat för det. Inga ursäkter- bara inte velat vara borta så länge, inte kommit igång tillräckligt bra med längre pass och därtill har mitt vänsterben spökat enormt.

Jag står kvar som anmäld till 75 km men jag insåg nog när jag sprang 30 km varav 25 km i Ursvik förra söndagen att dubbla den distansen om, nu, 2 veckor..nja.

Men det var ett fint pass. Det är vårkänslor i skogen och jag njöt enormt av att tassa runt där.

I måndags gick jag massor istället. SOMAde lite och yogade lite som vanligt. Den dagliga rutinen.

I tisdags joggade jag 7 kilometer på morgonen, körde SOMA med fantastiska Frida i sällis av Amira på UCSP på lunchen och joggade sen hem.

I onsdags körde jag 8 x 300 m brant backe och det kändes bra. Tungt men stabilt.

Igår torsdag var det bara vanlig motion- men det blev 16 kilometer promenad totalt. Härlig kvällspromenad med fina vänner och promenad och tankar mellan möten på dagen.

Idag blev det 6 km ”jobbjogg” in till St Eriksplan. Funderade på det poddavsnitt jag och Boel skulle spela in och lite annat. Åt ORDENTLIG frukost på cafe och så spelade vi in podden. Sen körde jag 4 x 1 km på vägen hem. Seg och tung men…stabil!

Nu åker vi till landet och imorgon blir det mycket utonjut med familjen och lite styrka.

På söndag ska jag köra två varv på extremen i Ursvik för att se om jag är redo för iallafall 45 km- tre varv- på loppet den 1a april.

Förra året skrev jag ned alla mina kilometer i ett exceldokument. Jag kommer inte ens ihåg vad det landade på- cirka 3200 km? Över 300 mil. Men märker att jag inte bryr mig ett dugg om vare sig fart eller distans. Kikar på pulsen då och då under intervaller och vid vila men..nä det är känslan i kroppen jag tunar in på. Den är absolut. Den är viktig och den minns jag. Den styr vad jag ska göra, inte en klocka. Inte ett program. Det här kommer bli ett spontant och njutningsfullt löparår. En del pannben, blodsmak och mjölksyra men mest en väldigt bra ursäkt att vara ute i skogen.

Good enough is a fantastic place to be.

Ha en fin helg!

Jag testar flera nya recept härhemma och det blir så gott. Ibland kan det bli godare helt klart, alltid ständig förbättring.

Tre goda enkla recept jag gjort om till receptich senaste tiden är dessa:

Pad Thai

Hittade detta på Ica Buffé. Man kan byta ut kyckling mot tex vita bönor eller tofu och så kan man ha i mer ägg. De har jag inte vispat innan- så spar man lite disk och tid. Bara fös undan allt i stekpannan och kläck i dem och rör runt.

Man kan också strunta i den där köpesåsen och istället börja med att fräsa hackad vitlök, lite chiliflakes, peppar och sen hade jag i mina mungbönegroddar också på slutet. Gick fort att göra och blev suuuupergott!

Indisk vegokorma med keso för 4 personer (som lättare rätt)

Så gott. Jag älskar kardemumma så detta blev en höjdare! Hittade receptet i DN’s helgbilaga men gjorde om!

Smör

1 gul lök

Ett stort blomkålshuvud

1 msk spiskummin- gärna mer! Kardemumma salt o peppar och så mycket gurkmeja du gillar.

1,5 dl vatten och en burk kokosmjölk

Fräs lök och alla kryddor lätt i smör medan du hackar blomkålen i bitar och buketter. Blasten kan åka med. Stjälp i blomkålen och rör runt lite. Häll på vatten och kokosmjölk och låt puttra några minuter.

Jag tyckte det var gott med en fräsch sallad till detta, blir mest vitkål här på vintern. Till det stora klickar keso för protein.

Shakshuka – otippat god brunsch el middag

Hittade två recept på detta i Icas Buffé och blandade dem hej vilt och lade till egen twist.

Det funkade för fyra personer. Gissar man kan äta det med bröd el pasta el ris egentligen.

1 gul lök, 1 vitlöksklyfta, 1 buljongtärning (grönsaks)

Olja att steka i

2 burkar krossade tomater och jag tog resterna av salsan från tacopartajet vi hade också

4 ägg

ett paket fetaost el salladsost

1 burk kikärter (för jag hade det, det kan man nog skippa!)

oregano och timjan

Fräs lök och vitlök med buljongtärning. Stjälp i kikärter Stjälp i krossade tomater och ev lite salsa och rör om. Salta o peppra. Låt puttra lite. Försök gör gropar och kläck i äggen och sänk värmen för nu måste de få koka till sig där. Krydda över med oregano och timjan. När äggen verkar börja bli klara- smula över fetaosten och låt värmas en stund till.

Krydda mer om det behövs. Jag hade på mozzarella på detta också. Det blev SÅ GOTT! Barnen åt också.

Testa- inspireras och gör som du tycker verkar bli godast! På min Instagram brukar jag lägga upp bilder med tips också. Heja i köket!