Natten till söndagen tänkte jag att i morgon ska jag upp sjujäkla tidigt och springa. Späckad söndag, så enda chansen var att stiga upp med fåglarna. Kändes som en bra ide då. Kändes som en mindre bra idé när klockan ringde 06.00 (ja, jag vet, då hade fåglarna redan varit uppe ett tag …). Tänkte, det här går inte. Lägg nu kudden över huvudet och somna om. Tänkte, nä kom igen nu. Lägg kudden under huvudet så blodet rinner neråt så blir huvudet lite lättare, och tankarna. Kudden under huvudet. Låg där och blinkade. Fem minuter. Tio minuter. Och kom till slut upp på fötter. Och dår låg ju allt framlagt. Tights, långärmad T-shirt, keps. En man i min ålder bär alltid keps. Känns naket annars.

En halv banan, ett glas vatten. Och ut. Det var rätt kallt. Det var rätt coolt. Inte en människa syntes till. Inte ens en skitande hund. Annars rätt vanliga på Ö-malm, till långt in på nätterna.

Finns ju en orsak förstås att det är så folktomt på gatorna klockan 06.20 en söndagsmorgon. Normalt folk sover då. Men de missar något. Eller rättare sagt, om alla steg upp 06.20 söndagsmorgnar, skulle de inte missa något. Då skulle det vara som vanligt.

Man ägde Djurgården. Solen på väg upp, slog genom ljusgrönt lövverk, där blev en slags gulgrön transparens som fick hjärtat att göra dubbelslag. Det är kanske så där som det ser ut … på andra sidan? En ständig söndagsmorgon (solig) på Djurgården, i slutet av maj. 

En lätt morgonbris över Saltsjön, små krusningar. Ekarna fulla av skogsduvor. Krokrooo, krokroooooo. Och hjärtat dunkade lugnt i kroppen, pumpade blod. Att löpa är att leva.

Frukost en timme senare. Ut med barnen genom Valhallavägens allé. Och där kom förstås team Stockholm Marathon dundrade. Måste ha varit sub 3 timmarsgruppen. Anders Szalkai vinkade glatt, Jas Steele något mer behärskat. Alla såg mycket svettiga ut. Långtights och en och annan vindjacka. Var runt 10 C tidigt i morse, men nu var tempen runt 20 C. Kanske en slags förövning inför barbequen? Stockholm Barbeque. För det vet ju alla numera, när det blir dags för Stockholm Marathon, då drar kvicksilvret alltid upp mot 30 C.

Barnen röjde i Tessinparken. Sen hem. Sen till Husby. För stort reportage om Husby Marathon. Som inte är ett marathon, utan en organisation som försöker göra llöpning till en  ungdomsrörelse i Husby, Kista, Tensta.  Ett alternativ till att bara hänga runt och ingenting göra. Och om ett nytt millopp, Kistaloppet. I höst. Mer om detta i Runners World, no 6. Missa inte det!

Tisdagen den 25 maj. Nådens år 2010. Gick upp i ottan, skramlade i köket, drog fram en tårta ur kylskåpet. En dotter fyllde 16 år. Heliga guds moder, tänk om man sprang lika fort som tiden går.

Tårta till frukost. Kanske inte primalt? Eller kanske just det det är. Det är primalt att äta allt. Hade Flintstone fått en tårta, nog f-n hade han smällt i sig den.

Iväg till jobbet. Jobba, jobba, jobba. Snabbt ner i källaren och på med löpardojorna en kvart innan lunch.  Ett par gamla Asics, vet inte riktigt vad för modell, gula och vita, har haft dom i ett par år. Jobbdojorna. Har aldrig kommit mig för att byta dem. Sköna. Som en halvsnabb Volvo. Ja ni vet. Eller kanske inte.

Det var rätt svalt. Friskt liksom. Bra syre mitt i stan. For iväg längs Karlbergskanalen, mot det gamla sandtaget. Inget sandtag där längre. En helt ny stadsdel. Kan man säga till barnbarnen om några år, med knarrande stämma, ”jo, det ska ni veta barn, en gång låg där bara ett sandtag. Och biran kostade bara sextio spänn”. Barnbarnen garvar, förstås, tror en inte. Vadå spänn, någon slags pärlor gubben handlade med i forntiden. Nu kostade ju en bira femtio kinesiska dollar.

Snurrade upp på Fredhäll. Vidare över Västerbron. Hej blåst. Lite kaxigt med kortärmat. La in tummarna i handflatorna, men det blev ju inte lillfingarna gladare av. Men sen ner mot Bergsundstrand, och där mer i lä. Tog sen Årstaviken och upp på Söder och sen ner mot Slussen och gick i mål på 1.18, kanske 17 km, kanske lite mindre. Aldrig mätt upp ordentligt här. Lite casual så där. Så noga är det ju inte med metrarna. Är ju vägen som är målet. I alla fall när man känner att man sprungit långsamt.

Blev ju en rätt lång lunch. Men käka på tio minuter. Och tänkte jobba mer i kväll.

På bussen hem läste jag lite i Lars Gustafssons, Berättelser om lyckliga människor. Gustafsson är en favorit. Mästare i vemod och en slags torr upsaliensisk humor med filosofisk udd. Dessutom löpare.

Sid 102, ”Det fanns alltid höjdpunkter. Ögonblick när han alldeles tydligt kunde se att det är i meningslösheten som Det Stora börjar, att varje god plan bär sin egen död inom sig och att vi föds och förnyas i varje ögonblick där vi förmår att överge oss själva. Det märkliga är, naturligtvis, att en sådan där serie löpningar, tre eller fyra morgnar i rad, nästan alltid handlar om samma sak. Man tänker det, man nästan drömmer det, medan man springer. Sedan glömmer man det hela dagen. Och nästa morgon är det där, tillbaka igen”.

Sug på den, ni. Och majoriteten av löpare, tror jag bestämt, kan införlivas i kategorin ”lyckliga människor”. Åtminstone när de löper …

Det var visst vackert väder när jag var borta. Det brukar det vara. Och så är man hemma igen. Och allt som vanligt.

10 C, och lätt strilregn. Grejen är att jag gillar det. Korta tights, långärmat, vindväst. Och en keps (!) med långt brätte. När man springer droppar det nerför brättets kant, och där kan man springa och inbilla sig att man befinner sig bakom ett vattenfall. Lite som Fantomen. Och att man springer som Fantomen (när Fantomen springer, står blixten stilla …. fritt ur minnet ….)

Var lite orolig för formen. All massage i Portugal i all ära, där var ju en del långluncher också. Och portugiserna är bra på vin (och väldigt generösa). Både rött och vitt. Och grönt. Som Vino Verde. Iskallt, lätt bubblande, under ett parasoll, en lätt bris från havet, 30 C. Väldigt trevligt. Men kanske inte optimalt för att toppa formen.

Så lite orolig var man. Men alldeles i  onödan. Synd lönar sig.

Eller var det kanske all massage som gett effekt? Spaeffekten? Eller kanelbullen från Thelins hemma hos kära mor på förmiddagen? En sådan där jättelik en, gjord mer på smör än mjöl. Benen kändes i alla fall riktigt sprittande.

Valhallavägen ner, sen mot Frihamnen, och uppför backen och förbi Djurgårdens träningsplan, och förbi Hundkyrkogården och runda Hundudden med Måsholmen till vänster, sen över promenadbron över Djurgårdsbrunnskanalen, sen åt vänster och ut mot Blockhusudden. Vidare längs Saltsjön, sväng till höger strax innan kafét, och över ängen längs vägen (vad den nu heter, glömmer det alltid), och så den rejäla backen upp mot Rosendal och ner mot Djurgårdsbrunnsviken. Där till höger och de andra backarna upp mot Rosendal, sen vidare mot Djurgårdsbrunnsbron och ut längs Djurgårdsbrunnskanalen. Framme vid gångbron igen, och över, och tillbaka längs Djurgårdsbrunnskanalen, förbi Djurgårdsbron och vidare upp i backen där Benny Andersson bor i Villa Lido (brukar vråla , ”Benny, Benny, Benny, give me a penny” … melodi Money, money, money, … men han är aldrig hemma) och framåt längs vattnet förbi Sjöfartsmuseet och ända fram till Djurgårdsbron. Där upp för Narvavägen  i ungefär 800 m mot Karlaplan, suger rätt bra, sen vänster längs Karlavägens alle´. Och strax hemma. 17 km, snitt 4.30. Än finns det hopp …

Banan, en av världens vackraste. Tveklöst. Inte minst nu. Allt det ljusa gröna. Galna fåglar i träden. Luften koncentrerat syre.

Borta bra, men hemma bäst!

– Jag har provat
löpning, sa Tik Tok. Men jag blev alldeles trött i lungorna.

Tik Tok. Expert på thaimassage på Elements Spa By Banyan Tree i Vilamoura, Algarve. Armar av stål. Armbågar av järn. Knän av titan. Jag hamnade här i stället för i Göteborg. Alla kan la ente åka te Götelabörg, då blirela förela trångtela. Men känns ändå som om hela Göteborgsvarvet sprungit över min rygg.

Tik Tok hade just gjort ett varv över ryggen med knäna. Och sedan borrat armbågar genom muskelfibrer, ner mot själens mörkaste
skrymslen. Kroppen hade knirrat och knarrat som en gammal skuta i hård storm.
Tyckte jag hörde ett och annat tåg smälla av, en och annan planka släppa i
mellanryggen. Det handlade om totalrenovering av stela löparmuskler. Behandlingen hette Lomi Lomi. Nästan lite götebörgska.

– Tik Tok, ett lätt namn
att komma ihåg, sa Tik Tok.

– Yes, sa jag. Like the
clock.

– Yes, tik tok, sa Tik
Tok.

Tik Tok hade varit i
Portugal i ett år. Mamma och pappa och tre bröder bodde i ett stort hus i
Phuket. Tik Tok skickade pengar hem.

– Det var bara jag som
måste resa iväg, suckade Tik Tok.

Hon sa hon längtade hem.
I Portugal var det bara jobba och sova. Och portugisiska var ruggigt svårt. Tik
Tok sa hon var ledsen i hjärtat. Hon sa hon var trettio år, och inte hade några
barn. Hon sa det var en katastrof i Thailand.

I Sverige brukar man
inte få barn förrän man fyllt fyrtio, tröstade jag.

– Fyrtio, sa Tik Tok,
såg ut som om jag sagt sjuttio. Hon skakade på huvudet.

– Very different
cultures … 

Snart skulle hon ändå få
åka hem. I en månad. Och bara sova. Eller kanske inte.

– Jag kanske skulle
pröva springa igen, sa hon.

Då hade jag förklarat
grunderna för hur man bygger upp ett långt och lyckligt löparliv. Man springer
och går och springer och går. Man springer och går och springer och springer.
Man springer och springer och springer och springer. Och vips är man en löpare.

Det tyckte Tik Tok lät
bra.

Och Tik Tok hade
övertygat mig om att thaimassage var mycket bra för löpare. När kroppsdelarna
väl fallit på plats igen. Ett par dagar senare.

Plötsligt kändes kroppen
spänstigare, bordläggningen oljad, leder och ligament stadigt surrade.

Man gick åter för fulla
segel.

Det är löparboom i Portugal. Och cykelboom. Det säger i alla fall Luis som guidar oss runt. Själv var han uppe och sprang en timme i morse. Han bor i Faro, springer längs stranden. Tycker livet är toppen i Faro. Varför ska man bo någon annanstans? Där finns havet, och en halvtimme bort med bil, bergen. Vindlande tracks mellan grymma kullar.

För några veckor sedan arrangerade en liten ort en mountainbiketävling, berättar Luis. De hade hoppats på ett par hundra deltagare. Men pang boom, så stod där 3000 pers på startllnjen. Blev lite kaos. Men det fixade sig.

Och Claudia, som lindade in mig i en balineisk wrap, var också löpare. Och cyklist. Och skidåkare. Men hon hade trillat i vintras, och skadat ett knä, så hon körde mest rehablöpning på rullband. Berättade hon samtidigt som hon knådade en stel gammal löparrygg till mandelmassa. Kändes det som. Sen blev man skrubbad med en kokosnöt och indränkt i kokosnötsolja och invirad i ett plastskynke samtidigt som värmen höjdes i bänken man låg på. Tro mig, nu vet jag hur potatis känner sig när den blir till pommes frites.

Låg alltså där och puttrade och funderade över om en sådan här behandling skulle kunna förbättra min tid på milen. Om man kanske skulle kunna springa som en oljad blixt. Det började bli väldigt varmt. Okey, undrade Claudia. Sure, sa man förstås. Man är ju ingen mes. Har man klarat Järnmannen, ska man väl klara en balinesisk wrap. Helst då med betyget: Well done. Fast när Claudia wrappade upp mig var jag bara Medium rare.

Gott nog!

To be continued ….

Underliga äro löpningens vägar. Har hastigt och lustigt hamnat på Hilton Hotel i Vilamoura utanför Faro i Portugal. Ett uppdrag av ovanligare slag, ska testa sportanläggningar, och spa:n. Ingen stripträning inplanerad dock, den får Claes ta hand om i Örebro.

(Antar f ö det stånkas mycket när man striptränar)

Alldeles utmärkt standard på badrummet här. Slår det egna hemma med ungefär 5 stjärnor. Trivsamt. Man borstar på något sätt tänderna med större värdighet. M m.

Men någonting har hänt med kroppen. Den gillar inte värme. Jo, den gillar värme, men den gillar inte att springa i värme. Skulle ut på vägarna, och temperaturen runt 30 C. Men kroppen bara, ”hörrudu ska det vara så här så kommer kylaren snart koka över”. Var ju annat i Nice i höstas, då man under över alla under persade … på mitten av ens levnadsbana (Dante, ni vet) … då var det 9 C i starten och man stod där och huttrade i linne men sedan var det alldeles underbart att löpa. En perfekt balans mellan yttre och inre temperatur.

Kan ändå inte säga att jag längtar hem. Inte riktigt än i alla fall. Och så har dom luftkonditionering på gymmet. Och rullband (han har väl inte riktigt alla hästarna hemma i stallet, såg soldyrkarna vid poolen ut att tänka när de såg en köra ett intervallpass därinne bakom glasrutan …, men man vinka glatt, och log, som George Formby …)

Och nu snart dags för en Balinesisk wrap. Ni undrar vad det är för något? Det gör jag också.

Ett tips är ett det inte ökar VO2 max. Men kanske rörligheten i den gamla löparkroppen. Och som det är skrivet, ledigare leder leder till ledigare löpning.

Har varit nästipp knappt över ytan veckan som varit. Sometimes a man has to much to do. Då blir det baisse på bloggen.

Och i går, Kristi flygare. Men blev inte mycket till kristligt flygande. För mycket isländsk aska i luften … (höhö)

I alla fall, veckan som varit, för alla som vill veta (hej mor, hej bror):

I morse, nosen definitivt under ytan. 1800 m kråål, i Eriksdalsbadet. Delade bana med en jättelik man, mer val än människa. Varje gång vi möttes fick jag lägga mig på sidan. Han forsade fram i rätt fin fart. I vatten väger tungviktare lätt. Och löparkroppar tungt. Fick veva på bra för att inte sjunka till botten.

I går, 20 km i limousintempo runt Brunnsviken. Sega ben, sög i backarna genom Stora Skuggan. Spanade in Vikkans och Dannes nya lya i Hagaparken. Aningens avis. Här har staten satt ordentlig sprätt på skattepengar. En siffra som nämndes var 40 mille. Väl motsvarande 60 heltidstjänster under ett år på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Men nu ska vi  inte vara så där … tråkig. Männschan behöver flärd. Behöver drömmar. Kan en gymdirektör från Ockelbo bli Hertig av Västergötland (tror jag det var), så kan väl en redaktör på Runners i alla fall bli Kunglig Hofleverantör av … tja, blogg? Livin´da dream!

Och stiligt har det blivit. Nytt järnstaket och videokameror. Ny väg längs strandlinjen. Inte så tokig. Ser ut att klara översvämningarna på våren. Vinkade lite, stramade upp steget. Tänkte Vikkan kanske satt där och spanade genom kamerorna. Satt där och bubblade champagne. Värmandes upp inför möhippan. Impad av en löpande undersåte. Med ett, åtminstone i 100 meter, nästan kungligt steg.

I förrgår, 9 km (på ett ungefär) Kungsholmen runt, 36.50, pigga ben.

I förrförrgår, 17 km Djurgården runt, Blockhusudden, sega ben.

I förrförrförrgår, 15 km rullband, 2 km 4.50, 11 km 4.30, 2 km 4.15. Småsega ben, tuggummihjärna, tråkigt. Svettigt. Ett en dag på jobbet pass, typ.

I förrförrförrförrgår, 12 km terräng i Liljanskogen. Kul med skogslöpning, vitsippor överallt, men hallå benen, har ni aldrig sprungit i en backe förut? Inte i år ….

Vad jag håller på med? Mängdar lite, har varit en hackig vår. Försöker få in lite mil i kroppen. Ungefär som min gamla Volvo behöver köra vintern ur sig, för att bli bil igen. Startsträckan blir allt längre med åren.

Å andra sidan, får man allt mindre bråttom ….

Liten fasa. Äta rå fasan.

Stor fasa. Äta rå kyckling. Ingen fjäder i hatten för en civiliserad man.  Kan man inte dö av sådant? Få fågelinfluensa, eller nåt …. få pippi?

Är dock inte den som dömer. Var och en kyckling på sin fasan …

Oxfile ok (fast inte priset).  Lätt brynt, dock. Rått ser så … rått ut.

Kosackerna red med rått kött under sadeln. Mörade till det i galopp och trav. Kanske något för stenålderstriatleter? Lite extra kött i cykelbrallan. Rumpstek (tack Ann), när kroppen så kräver.

Apropå köttig prolog i etern.

Själv då, gårdagen? Tankade på MacDonalds. Hade bråttom, bråttom. Big Mac meny. En sentida variant på Flintstones brontoburgare (för dom som minns
…). Doppade frittarna i ketchup. Lite Walking On The Wild Side. Transfett-trans.

Senare på kvällen, sex ostron. Klassiskt stenålderskäk. Lite öl till det. Var vernissagekväll. Klara Kristalova, på Galleri Magnus Carlsson på Fredsgatan. Fantastiska skulpturer. Kick för själen = kick för löpningen.

I morgon, lugnt och långt. Sen massor av pasta. La dolce vita!

Onsdagslöpning. Dags för årets första intervallpass. Bara lekt lite fartlekar på rullband, sedan slutet januari. Efter knäskadan.

Men vart tog våren vägen? Isvindare längs Valhallavägen. Cruisade iväg mot Djurgårdsbrunnskanalen. Inte så mycket tid att spela med. Hinna dagis. Jobba kväll.

Tänkte 6×1000, tänkte hoppas proppskåpet håller. Tänkte, det är du som bestämmer. Här är du i allsmäktigt. Det vill säga, du bestämmer hur långsamt du vill springa. Fick du bestämma hur fort du skulle springa, skulle tusingarna ligga på typ 2.15. Så man kunde typ grilla Gebrselassie i Berlin i höst.

Inte riktigt där. Än.

Den är vacker, Djurgårdsbrunnskanalen. Böjer så där lagom fint på mitten så man inte ser slutet på tusingen. Bra böj för det mentala. Man vill inte se slutet, redan i början.

Kör på gruset, på höger sida.

Bra fart första 200. 3.45. Men visste det inte skulle gå i längden. Gammal och klok. Pendlade sedan hit och dit och bak och fram, och det var medvind och det var motvind, och benen kändes aningens alienerade. Vad är det egentligen vi håller på med?

Men huvudet gillade läget. Är ju så med intervall. Det är jobbigt. Men bara ett tag. Och det ger mycket tillbaka. Man känner sig så jä-la duktigt när man sprungit intervall. Och hänger man i blir man snabbare  … till slut.

6×1000 m, 90 sek joggvila, ett snitt runt 4. Inte så tokigt. Kändes lite som dag noll. Det är nu det börjar.

Man kanske skulle göra som Claes? Sikta mot OS 2012. Fast inte 100 m. Med ålderns rätt, får det nog bli 800 m. Lite längre, lite långsammare.

Natten till i går. Vaknade av hostattacker. Egna. Mystiskt. Hade inte känt mig sjuk när jag dunsa i säng och knoppa in. Men mycket mystiskt i tillvaron nu. Många virus som surrar runt och sabbar. Släpade mig upp ur sängen, ryggen bättre, kommer upp i stående sub 1 minut, mot köket och kylskåpet, vi har en gammal hostmedicin där, receptbelagt. Heter Cocillana nånting, glömmer alltid namnet, glömmer dock aldrig en ingrediens: opium.

Drog ett shot, var ganska mörkt, ville inte tända lampa, såg inte riktigt hur mycket jag hällde upp, men inget problem svälja i alla fall.

Somna sen snabbt, hostan putz weck, drömde underliga drömmar, vaknade upp, seg som en zoombie. Satt och blinkade på jobbet. Tänkte den där hostmedicinen måste man nog vara försiktig med.

Hem tidigt, tänkte nu springer jag skiten ur kroppen. Hosta, hostmedicin, slumrande virus, sömnsjuka, bara ut och dra på. T-shirt och långtights. BaaaWrooom på Djurgården. Befrielse. Lättnad. Luft. Stora fält av vita sippor. Våryra fågelsångare. En mil. Två mil. Och en kilometer. Fartlek mellan 4.15, 4.50, snitta 4.39. Mer sluggerben, än flytfart. Löpning på ren ilska. Sen snabbt till dagis. Och Vivo. Frukt och grönsaker. Och en påse mandelkubb.
Snålvatten. Två innan middag. Stoppas in hela i munnen. Ahhh … det finns en framtid. Och den är Vår!

Klockan på ringning. Upp med tuppen. Nej, klockan. Sovande stad, utom jag. En banan. Vatten. Morgonbön. Gode gud gör ryggen bra, amen! Klocka eller inte klocka. Liten klocka. En sån som bara visar tiden. Långa eller korta tights? Långa. Än får man heller inte springa utan strumpor och skor. Och så ut. Äger Valhallavägen. Ensam, förutom dam med bajsande hund. Påsen fram, sådärja. Östermalm är bättre än sitt rykte. Ut över Gärdet. Hästar i hage blänger. Arma människa, bara två ben att springa med. Vida rymd. Horisontspel. Lungorna svällande segel.

Efter Borgen, upp i skogen och in på elljusspåret. Fjädrande stig. Kolla, vitsipporna har sprängt sig upp genom fjolårslöven. Niger och säger att nu är det vår. På riktigt. Viker av från elljusspåret, till vänster om Djurgårdens träningsplan. Fotboll. Förbi hundkyrkogården. Vem vet vad som händer där om nätterna. Stephen King?

Ryggen ok, fötterna flyter fint., hjärtat klämtar för mig. Det är här och nu på ett  klot på väg genom rymden som snurrar runt sig själv i 800 km timmen och runt Vintergatans centrum med 900 000 km timmen och sen snurrar förstås Vintergatan runt någonting i ruskig fart … och 4.30 fart på kilometern ter sig ganska blekt i jämförelse. Det är … lite märkligt, alltsammans. Det gör inget. Skulle man få veta allt skulle man nog inte bli människa igen. Viktigast att ryggen håller.

Det gjorde den. Den kändes, men den höll. Hela vägen hem. Hem där det ska bli kalas idag. 126-årskalas. Moder, 75, broder, 50, dotter, 1. Inte riktigt på en och samma dag, men nästan. Aprilbarn. Vädurar. Väldigt bestämda åsikter om allt.

En av brorsans bestämda åsikter är att han inte är 50. Egentligen. Det har blivit något fel någonstans. Själv tycker jag han ska bli vän med sin ålder. Tänka positivt. Det vet ju alla, 50 är det nya 40.

Fast 40åringar ska inte tro att 40 är det nya 30. Det är det inte. 30åringar är medelålderns fjortisar. 40åringar är vad de är. 40åringar. Ett slags ofärdiga 50åringar. Låter det här knepigt? Man måste nog ha fyllt 50 för att förstå det.

Sen kunde det förstås ha varit mycket värre. Brorsan kunde ju ha fyllt 60.

Brorsans present? Se nedan. Chansen för att brorsan tar den på sig? Den är nog fifty, fifty!

Så smått tillbaka till livet. Ryggen har börjat räta ut sig, ögonen slutat rinna. Bara en snuva kvar. Blev i alla fall lite träning i veckan. Cykel i 30 min, och en mil löpning på det. Lugnt och stilla. Tror mer på att springa bort ett ryggskott, än att ligga stilla. När ryggen blir varm, släpper det. Återkommer när den blir kall igen, men i aningens mindre skala. Inbillar jag mig.

Och ett simpass. Vattnet är löparens bästa vän. Neoprenmössa och simglasögon. Liten kuvös i glittrande blåljus. Så bara paddla på med armarna. Kroppen utan tyngd, flyter, följer med som ett släp bakom armtagen. 1000 m, 2000 m, 3000 m, det går inte fort, men här är en som inte har bråttom. Här är en som bubblar långsamhetens lov.

Kakelbotten, och mera kakelbotten. Något forsar fram på höger sida. Therese Ahlshammar? Nä, men säkert en kusin. Rör inte ens på benen. En flytgrej mellan knäna. Ändå i fyrtio knop. Nästan. Hur är det möjligt? Men vad spelar det för roll. Det är vägen som är målet. Tur man är filosof. Bobbel, bobbel. Mera kakelbotten. Och mera.

Otroligt svårt, simning. Det är flytläge, det är armföring, det är bensparkar, det är huvudet inte alltför djupt under ytan. Det är talang.

Du sjunker inte i alla fall. Tänker man. Positivt. Du rör dig framåt. Och ryggen sträcker ut, milt och varsamt. Du simmar, och snart kommer du kravla dig upp på land, upp på alla fyra, upp på två, hej och hå, sedan gå. Sedan springa.

Och kolla. Där ute är det sol …