C Run stiger in i rutan, och Djurgården vinner sitt första sudden mot HV71. Med FEM SEKUNDER kvar av period fyra. Bra jobbat Claes!!!
Hälsningar från RW:s Djurgårdsektion (fast layouten från Jönköping hotar med strejk …)
Nu undrar vi bara alla: vad gör Hardy på milen?
Har inte lagt ner bloggandet. Nej, nej. Bara brutalt busy ….
Parisresan började i alla fall såhär:
… fortsatte såhär:
… ja alltså, ett franskt brudpar …
och så vidare till Tuillerierna, där man kan löpa i kung Sols anda …
… och så marathondag:
.. och brorsan, lite längre bak …
… och sen hemåt:
Au revoir, Paris!!
Det var One Of Those Mornings. Upp med tuppen för att hinna med en massa grejer. Rusade till bilen för att åka iväg och göra ETT VIKTIGT ÄRENDE. Innan kontoret. Innan röja massa jobb. Innan lunchlöpning. Innan åka till Paris och heja på brorsan i Paris Marathon. Bråttom, bråttom, bråttom.
Så när man skulle backa ut bilen (skriver ”man”, känns lite mer allmängiltigt, mindre ”jag”, och skämsfaktorn mer … universell) tänkte man att man skulle ta en liten genväg, backa ut direkt på Artillerigatan/korsningen Valhallavägen, dit det bara var tjugo meter, i stället för att köra runt en sväng på tvåhundra meter, så då gjorde man det.
Och det sa BADONK!! (ungefär). Det var oerhört märkligt. Fanns ingen stolpe bakom bilen. Men när man öppnade dörren och blängde bakåt såg man att vänstra bakhjulet förlorat markkontakten. Då gick man ut och tittade under bilen. Där såg man en stor jädra stenbumling. Man trodde inte sina ögon. Man ville snabbt zappa till en annan kanal. Men insåg att det inte gick. Att det som skett var den grymma verkligheten. Bilen hade gått på grund. På landbacken. Helt overkligt.
Jaha, tänkte man, man får väl försöka putta. Bilen rörde sig inte ur fläcken. Jaha, tänkte man, man får väl försöka lyfta och putta samtidigt. Åhejochå. Och så drog det till i ryggen. Man visste exakt vad det var. Man hade varit med om det förut. Man hade legat tre dagar i en soffa och fått hjälp med att ta på strumporna. Man stod där och tog sig för ryggen. Bilen stod där den stod. Bilar for förbi, med flinande bilförare. Ingen steg ut för att erbjuda hjälp. Det är slut med solidariteten i det här samhället. Bara skadeglädje över andras olycka. Må de flinande brinna i helvetet, i fat med gammal spillolja.
Så man satte sig i bilen för att begrunda sitt öde. Man hittade en påse Polly i ett dörrfack. Man slängde in en grabbnäve i munnen. Man tänkte att socker tänker man bättre med. Man tog fram mobilen, slog en signal till Hamid, en bilmek som skruvat mycket på Volvon. Han har ett garage en dryg kilometer från där man grundstött med bilen. Hamid svarade på femte signalen. Undrade var man var. Berättade. Jag ser dig, sa Hamid, och man hörde Hamid tuta femtio meter bort.
Ofta har man tvivlat på guds existens, men nu började man undra om gud inte fanns trots allt. Hamid hoppade ut, fäste lina i fronten, och drog den gamla Volvon av grundet. Och än mer under över alla under, bilen var oskadad.
Man kom sen till kontoret med hållning som en vinkelhake. Gick med underlig krabbgång. Gick i alla fall att jobba. Men skulle det gå att springa? Man frågade Kalle på Kadens om möjligheten att springa bort ryggskott. Kanske var det dumt fråga Kalle. Han är en sådan där som åker cykel nerför Åreskutan i 200 knyck (på ett ungefär), och brukar roa sig med tjugofyratimmarslopp i terräng med mountainbike. En man som är vän med smärtan.
Spring sa Kalle. Så man sprang. När man väl fått på sig dojorna. Det tog ett tag.
Det var inte helt bekvämt i början. Men man tänkte att bara kroppen blir varm så blir man bättre. Och det blev det. Lite bättre. Efter sex kilometer kändes det riktigt bra. Upp över Västerbron, och det var en stilig dag. Blåste rätt bra. Blås bort, smärta, blås bort. Tänkte man. Och rullade på. Och man fick ihop tolv km, innan nya VIKTIGA ärenden.
Fast i morse var en annan dag. Man vaknade och man tänkte att så här måste det vara att vara etthundrafem år. Man kunde inte röra sig. Högg till i höger rygghalva för varje försök till rörelse.
Man fick hjälp med strumporna (än en gång). Man tänkte att det är kanske så här kungen har det, blir påklädd varje dag. Rätt trevligt. Aningens pinligt. Man fick hjälp med att komma i upprätt stående. Ajajajaj. Man fick hjälp med ett par Ipren. Och kunde påbörja dagen med gång meddelst hasning.
Det var kanske dumt att springa. Kanske inte. Man är ändå rätt nöjd med de 12 km inför resan till Paris. Där man bara ska sitta i solen och smärtlindra ryggskottet med något bubblande och vinka till brorsan när han passerar vid 28 km. Det är dags för den yngre generationen att ta över. Åtminstone för ett tag.
A bien tout!!
Fick man vara själv. Iväg runt åtta i morse, då minusgrader i skuggan. Gärdet glimrade av nysmält frost. Kalldimma mellan träden vid Kaknäs. Solen på gång uppåt, en och annan hundägare vaken. Och så jag.
Grusgångar och nyborstad asfalt. Varv på varv på varv. Lätta fötter, lätta lungor. Färjan från Estland i långsamt glid genom Saltsjö i bleke. Ljuset ljusare än ljust. Närkontakt av tredje graden. Korsvägar.
28 km, varierande tempo, höjder och dalar. Hem till det slaktade lammet. Arma fä.
Glad påsk!
Lite besvärligt det här. Känns inte helt friskt. Var ju så nöjd förra året. Mer än nöjd. Tänkte att nu var det färdigt. Nu har jag gått i mål här. En gång Järnman, alltid Järnman. Vila i frid. Rosta i frid.
Men det är något magnetiskt med Järnmannen. Det drar, obevekligt, från Kalmar, allt mer allt eftersom månaderna går från målgång … och minnet bleknar. Plötsligt kommer man bara ihåg morgonen på Kattrumpan i Kalmar, hur solen gick upp över Kalmar sund, den otroliga spänningen, förväntan på stranden. Kön där man stod och väntade för att få startnumret ritat på kinden. Det var Det Stora Äventyret som väntade.
Så, anmäld igen. Vete f-n om jag kommer till start. Jag vill egentligen inte. Men här verkar tydligen krafter, starkare än mig själv …..
Järnmannen vs Hjärna (min) ….
VAB – Very Active Baby.
Young Milly drar runt i hallen. Äter på mina Mizuno Elixir. Det ska börjas i tid. Snart kan hon gå. Snart kan hon springa.
Sprang själv igår. Första gången på en vecka. Fortfarande lite rassel i luftrören, men ingen fara. En snabbis på gymmet. Efter dagishämtning. Har ni problem med fritiden. Svårt att fylla ut tiden. Skaffa barn. Det är kul. Det är fantastiskt. Och du slipper fritidsproblem för all framtid.
Körde trappa. 2 km i femfart, 2 km i fyratrettiofart, två km i fyrafart, lite andhämtning i femfart i femhundra, sen 1 km trefyrtiofemfart, mera andhämtning i femfart, sen 1 km i fyrafart, andhämtning i femfart, och 500 m i tretrettiofart, pust pust i femhundra femfart, 500 i tretrettio, och så plana ut i ett par km fyratrettio, totalt 16 km.
Alldeles eget upplägg, rubricerat som ”Gysings tidseffektiva”, klarar precis 90 min på minisats för miniMax. Ger fin lungskjuts och lagom drägel (3.30fart).
Nu dags rädda sko ….
Inget springa, inget skriva.
Har varit snorigt ett tag. Förfärligt mycket jobb. Snörvla och skriva.
Skriva och snörvla. Men snart skriver jag igen. Mer än såhär. Snart springer jag igen. Ska bara snyta mig. Igen. Och igen.
Prosit!
Träningsvärk idag. Knöliga vader. Skyller på rullbandsben.
Men det började med en storhandling!
Lördag morgon. Gick till den kära gamla Volvon (modell -83). Nu skulle det ske. Startprovning. Senast var det strax efter nyår. Då gick den igång med ett vrål. Ett halvmeter snötäcke hade förmodligen fått batteriet att hålla värmen hyfsat.
Den gick igång på första nu också. Brummade som en vårväckt björn, och några tryck på spolarvätskan och några varv med vindrutetorkarna och en halv centimeter stadsskit försvann från framrutan. Och sommardäcken redan på. Bara lägga i backen och backa ut.
Som det är skrivet. Volvo. Jag rullar.
Och sen Prisextra. En nervpåfrestning. Hem med fylld takbox och bil. Åtta kassar, blöjpaket, vällingpaket. Massa andra paket. Pensionärsparet i samma uppgång tittade storögt på när det lastades ur. Såg blänket i deras ögon. Glädjen över att barnen flyttat ut för tjugo år sedan. Pensionärsfrun slog händerna för munnen när en flaska ättiksvinäger trillade ur en kapsejsad kasse och krossades mot trottoaren. Tyckte väl det var oartigt att skratta rakt ut. Men skrattar bäst som skrattar sist. Kommer kriget, har vi proviant för en årslång belägring. Både havregryn och linfrön och allt annat en löparfamilj kan behöva.
Plockade glasskärvor. Vinägersfingrar. Doftade gammal vinalkis. Men man ska inte skräpa ner uti naturen. Eller på gatan.
Det kändes som absolut läge för löpning. Lufta skallbasen från övertryck. Rensa blodet från stresshormoner. Djupandas i ett par timmar.
Och det var sol, och det var åtta grader varmt. Och ännu mer i solen.
Tänkte ultratankar. Tänkte, bara rulla på in i evigheten, amen. Aldrig mera storhandla. Bara springa, andas djupt, bli ett med världsalltet.
Sprang Valhallavägen ner. Gruset som mjuk tartan, genomfuktigt. Men ner mot Frihamnen, torr asfalt. Ack ljuva fäste. La in en växel, och en till. Kände mig som en Porsche. Såg förmodligen ut som en (våryr) Volvo 245:a. Men det är ju känslan som är viktigast.
Svängde ut mot Hundudden. Fin slingrande asfaltsväg, förbi den gamla skjutbanan. Vidare, rundade Blockhusudden. Blött. Asfalt igen, förbi Bonniers Manilla. Där brukar manliga författare stå och pissa bland det rikliga beståndet av rhododendrons, på den årliga förlagsfesten. Har väl hänt att en kombinerad bok och löparredaktör gjort dem sällskap. Toaköerna kan blii väldigt långa på de där festerna.
Förbi italienska ambassaden. Skansen, där det var tjockt med folk. Vidare mot Djurgårdsbron. Radiohuset.
Det blåste bra. Flaggorna vid Etnografiska museet stod som nystärkta postanvisningar i vinden.
Men benen ville mer. Ett varv till. Och ett halvt till. Solen började gå ner. Började bli kyligt.
Klockade in på 29 km. Årsmesta. Garmin visade snitt på 4.50. Inte så tokigt så tidigt på säsongen (relativt sett, allt är relativt sett inom löpningen). Benen tröga mot slutet. Första långlöpan utomhus sedan The French Riviera Marathon i november. Då knät tappade sugen veckan efter. Och det blev rehab i 10 veckor. Och därefter mest rullband.
Rullbandsben = välfärdsben. Ben med fötter som glömt trycka ifrån själva. Det blir lite smärta på vägen, innan man kommer igång igen utomhus. Men den är väl värd att ta.
Löpare, vår bästa tid är nu!
Alltså hade bilen töat fram och visat sommardäcken, tänkte kanske, kanske Nordostpassagen öppen igen. D v s grusvägen runt Blockhusudden. Ingen match vintertid för en löpare, men för ett lågintensivt pass med barnvagn, ingen lek. Hjul och snö trivs bättre som jul och snö. Men jag tittade på Milly. Milly tittade på mig. Den som icke vågar, vinner intet. Milly såg laddad ut. Sög frenetiskt på nappen med glöd i blick. Just do it.
Först ett depåstopp vid Kampementbadets grill. En Hawaiiburgare. 150 g malet kött av okänd härkomst, med ananas på. Och extra allt (ni vill inte veta). Något för en lunchvägrande chefredaktör att bita i. Milly spottade ut nappen och började dregla. Men där visade fadern stark karaktär. Åt upp hela burgaren själv. Små barn ska äta nyttigt. En cola på det, och hjärtat började slå dubbelslag. Mot Djurgården.
Fri asfalt hela vägen till Djurgårdsbrunnsbron. Bra fäste även längs Djurgårdsbrunnskanalen. Där kom en kvinna löpande. I orangesvart jacka. Och som hon löpte. Grym fart, full attack med energiskt drag i armarna. Sulorna rev i asfalten. 4.10, 4.15, däromkring. Började rycka i de egna benen. Småsprang med vagnen. Men det blev lite guppigt. Isfläckar här och där. Snöklumpar. Sansade mig. Den orangea försvann som en prick i fjärran, dök sedan upp på andra sidan kanalen. Wrooom …
Vi rundade till slut Blockhusudden, Milly och jag. Här och där fick vi vada, med vatten upp till hjulaxlarna. Det var kamp mot elementen. Men strumporna torra. Gud ske pris för Gore-Tex.
Det var mycket blötare än såhär, här och där:
Nedanför Wallenbergarnas palats var det torrt. På den (ekonomiska) nivån är grabbarna förmodligen bättre dränerade än gemene man.
Gångstig av hög klass:
Mycket vatten, ändå torr i mun. Kommunens vatten var avstängt.
Vägen mot Waldemarsudde var vågad. Lätt sluttande glansis på osandad stig. Bråddjupa vatten till vänster. Skuggor av stora fiskar under ytan. Det berörde dock inte Milly. Hon hade slockat totalt. För mycket frisk luft. Stadsbrudar klarar inte hur mycket rent syre som helst.
Men vi klarade oss. Vi rullade inte ner i vattnet. Vi överlevde. Hemma 2 tim 10 minuter senare. Semlor i skyltfönstret till Tösses cafe och bageri. Prissänkta! Gled motståndslöst över tröskeln. Hann både svälja och torka bort grädden från hakan innan Milly vaknade. Där hade man tur. Och Milly otur.
I morgon samma vända. Men utan vagn.
Mycket väder på bloggarna.
Det är som det ska vara. Vad vore människan utan väder? Helt insnöad.
Så, ännu mera väder.
Snart är det sommar. Då tar man bilen ut till Ljusterö. Där finns det fina småvägar mellan hagar och ängar som fötterna flyger över med öronen tunade till humlesurr och lovsjungande svalor och i bröstkorgen dundrar levande lungor laddade med koncentrerad kloryfyll och blicken full av små lätta pugh rogefeldska moln.
Och när man sprungit klart, då hoppar man i havet. Fast det är så kallt så man kliver upp igen och tar på sig en våtdräkt. Sen hoppar man i igen, och simsalabim har havet (det här är förmodligen i juni, strax innan midsommar), den gamla Östersjön, förvandlats till ett medelhav. Med en schysst våtdräkt är alla vatten ljumma.
Bilen ska bara smälta först.
Sanna Kallur berättade nyligen i en intervju att hon funderar på att utbilda sig till läkare för att försöka förstå vad det egentligen är som har hänt med hennes ben. Trots flera operationer och en massa tvärsäkra diagnoser från olika håll är hon fortfarande inte helt ok.
Man tycker lite synd om henne. Idrottsskador tycks vara ett av de knepigare områdena för läkarvetenskapen.
Men jag tror hon kommer igen. Att hon gör en Christian Olsson. Sanna har en vilja av stål.
Blir hon sen doktor, är hon förstås det optimala valet – för problem med häcken!
