… kommer jag (tyvärr) inte få göra, däremot intervjua Carolina Gynning på telefon. Hon ska bli vår ”Jag är löpare” i no 8, om allt går som det ska. Carolina springer som bara den, har en PT som piskar på, och mycket mer får ni alltså veta i no 8, om som sagt allting går som det ska. Gynning är en dam med många järn i elden, får alltså se om hon svarar i telefonen om 52 minuter.

Och apropå ingenting och lillebröder. C.Run har en. Jag har två. Men bara en som springer. Den yngste flyter mest runt i en badtunna på egnatomten, och trivs fint med det. Så honom lämnar vi därhän … i tunnan.

På fråga om C.Runs lillebror sprang snabbare än C.Run, svarade C.Run, ”det vill jag inte direkt påstå”. Så talar en storebror med diplomatisk ådra.

Ja, alltså, lillebröder. De har ju alla en storebror. Vad gäller storebröder, är det som Prins John säger i senaste Robin Hood-rullen, mot slutet. ”Gud har gjort mig till kung”. Så är det också att vara storebror. ”Gud har gjort mig till storebror”.

Som storebror är man per definition störst, bäst och vackrast. Men säg den lillebror som håller med om det. Problemet med lillebröder är att de alltid vill bli större än sina storebröder. Det går ju inte. Det är mot naturen. Ändå försöker de.

Som storebror uppmuntrar man ändå gärna lillbrorsan i den kampen. Man tycker ju om sin lillebror, vill honom väl. Det är också stort att vara näst störst, näst bäst och näst vackrast.

Hälsning, från Storebror

När vet man att livet går för fort? När man inte hinner blogga, naturligtvis. Har hackat lite här sista tiden. Midsommarhelgen gick visserligen inte så fort. Men då hamnade man i blogglöst land (läs ingen uppkoppling). Låg på en brygga och funderade en morgon. Hade morgondoppat i våtdräkt och simmat en 1000:ing och tyckt mig se små alger singla upp ur djupet, men det var kanske inbillning. Än är det väl för tidigt för Östersjöns grönsaksoppa? Inga lik i alla fall (Jojjes stora skräck när han är ute och simmar, upptäcka något vattensvullet lik som sträcker upp armarna efter hans ben … det kan ju vara därför han simmar så fort …). Låg alltså där och funderade. Om jordens rotation plötsligt stannade av, skulle då haven trilla upp i himlen? Knirr, knirr, knirrade bryggan, kluck kluck kluckade vågorna. Plockade en fästing från insidan av låret. Die, you bastard. Hoppas den inte hade TBE. Har bara tagit en spruta.

Igår upp innan frukost. 14 km i Asics Hyper Speed. Plötsligt vill jag bara springa i lättviktsdojor. Får mig att känna mig lättare om foten/fötterna än någonsin. Är bara lite orolig för att någonting ska gå sönder. Känns inte som så ändå.

Sen frukost, och med lite trixande med jobbschema, cykel till Eriksdalsbadets inomhusbassäng och 1300 meter krål. Och vidare cykel till kontoret. Rena rama triatletmorgonen, och kroppen jublade.

I kväll, tror jag, om tiden räcker: skogen!

Ut 06.50, innan frukost. 16 km före frukost i nyinköpta Hyper Speed.

Djurgården rules!!

Grymma dojor. Young Milly håller med helt.

Trevlig midsommar!

Barnen somnade exemplariskt runt sju. Det innebär förstås att de kommer att vakna halvsex. Men i morgon är en annan dag.

Drog snabbt ut på en runda runt Djurgården. Ja, vad ska man säga. Människor i grupp på tunggröna gräsmattor, under ekars lätta skugga. Vitt vin och pimpinella. Hångel och fästingar. Solen fortfarande varm.

Löpte i cruisingtempo, stannade halvvägs vid dricksfontänen vid gångbron vid Tullstugan. Stod där och porlade lite, kände mig rent Tomas Ledinsk. Just nu vill jag leeeeva, just nuuuu!

Hann hem till Tyskland-Ghana. Hann t o m duscha. Fotbolls-VM, vad gjorde man egentligen på kvällarna innan fotbolls-VM? Minns inte. Och vad ska man göra när VM är slut? Hemska tanke. Må VM aldrig ta slut.

Lite mindre sol idag. Sommarsolstånd i går. Kortaste natten för året. Vaknade 04.45. Tänkte ska jag somna om. Eller ska jag inte.

Gick upp, smet iväg till jobbet. Cyklade genom en nästan öde stad. Inte en enda duell med någon galen morgoncyklist i spänniga spandex. Det finns många sådana runt 8-9, med galen blick på väg till jobbet (de satsar varje morgon på personbästa hem-jobb, många avlider hastigt i den jakten, mot en bil, en stolpe, en annan cyklist. Men inte blir de färre för det …).

På kontoret, och strax kom där en cyklist in. Vi kan kalla honom Andreas. Han var nyligen och cyklade i Himalaya. En slags sundare cyklistisk galenskap.

– Det var toppen, sa Andreas.

Man tror honom. Typ 8000 meter toppen.

Enligt uppgift träffade han också en Jak.

Vad Jaken sa?

– Jak talar inte svenska.

Sen (på kontoret) undrade Andreas vad man kunde tänkas göra så tidigt på kontoret.

– Mycket att göra, svarade jag.

– Det är ett privilegium att få jobba ihjäl sig, sa Andreas. Det är inte alla som tänker på det.

Kloka ord.

Klockan tio tyckte jag i alla fall det var dags att sträcka på sig. Ett litet löppass innan lunch, så inte lunchen blev fördärvad.

Det var linne, det var sol, det var lätt, det blev 23 km i varierande tempo, 4.00-4.45, rullade på när benen kände för det, t ex nerför Västerbron, Sveriges bästa utförslöpning, make my words.

Och parkerna fulla av soldyrkare, och även om det har vänt nu, så är det mycket sommar kvar. Inte minst midsommar.

Sol long. Kul, kul …

Medieruset, än en gång. Sättningen är grym. Sen eftermiddag på Stockholm Stadion, sol och små lätta moln. Grönt gräs och röd tartan. DET ÄR ABSOLUT FÖRBJUDET ATT BETRÄDA GRÄSMATTAN, manar speakern. Men vadå, gräsmattan. Den sk-ter man ju fullkomligt i. Det är tartanen man vill åt. Värma upp på den röda tartanen här, som alla andra världsstjärnor genom tiderna. Nu är man en av dem. Nåja, nästan. Kanske inte riktigt. Men ändå.

3,7 km eländig terräng. Jobbigt från start till mål. Låg bra till efter drygt 800 meter in loppet. Tog täten i damklassen i grymma utförsbacken där. Har en viss talang för att springa utför. Har kanske med åldern att göra. Det går snabbt utför. Sen inbillar man sig som alltid att man kan ta med sig farten från backen. Det kan man aldrig. Ut på flacken, och plötsligt har någon kopplat ett gummiband till ryggen. Och snabbt var man bara trea i damklassen.

Sen Maskinbacken. Den kallas det av någon anledning. Tror det har med närheten till Kungliga Tekniska Högskolan att göra. Där spelar det ingen roll vilken teknik man har. Där spelar det bara roll vilka ben man har. Och det hade man ju inte.

Uppe på krönet säger man sig själv att det här är sista gången. Varför i helv-te hålla på så här. Ja, man säger det inte högt, för man kan inte stänga munnen. Den står på vid gavel. Och man dräglar. Och tänker att hoppas det inte dyker upp ett moln av knott nu. Eller en humla. Det skulle paja syreupptagningsförmågan helt.

Till slut in på Stadion, ljuva Stadion. Hjärnan piskar ”spurta, spurta”, men benen slår dövörat till. Så har dom ju heller aldrig haft öron …

15.24, och vi vann. Laget alltså. C Run och Young Jojje dundrade duktigt i täten.

Själv 22 sekunder snabbare än förra året. Och exakt på sekunden från förrförra. Kan man fundera över. Kroppens inre klocka …

Och Maskinbacken är glömd (igen), med ölen på gräsmattan afterrun.  Nästa år, då jä-lar, sub 15. Absolut.

På Stadion ska man drömma stora drömmar!

Förmiddagslöpning i Lilljansskogen. 4×2,5 km. Uppvärmning 3 km, nedjogg 3 km. Totalt 16 km.

Regnat hela natten, och en bit in på morgonen. Sprang ut när vattnet slutat falla. In i skogen, och myllan ångade. Tusen dofter, djungeldimma (nästan). Kändes mer som höst, än tidig juni. Skolminnen. Biologilektion i gymnasiet, exkursion i naturen. Plocka spindlar under ormbunkar. Plocka äckliga gråsuggor. Allt för naturvetenskapen.

Viss ambivalens till skogslöpning. Älskar det. Skriet från vildmarken, ända in i hjärtat. Tycker också det är för j-la jobbigt. Aldrig någon komfortzon där inte. Är det inte upp, så är det ner. Är det plant, så är det ändå inte plant. Har ibland en känsla av att jag började löpa av ren lättja. Det är så himla skönt att slappa efteråt. Slapphet på en helt annan nivå, än slapphet utan föregående löpning.

Mötte flera vilda djur i skogen. En grävling kom rusande genom blåbärsriset. En ekorre klättrade upp för ett träd. En blodigel iglade över spåret. En snigel sniglade över spåret. Lisa Blommé kom vilt dundrande i en utförsbacke. Tilllsammans med, tror jag, sub 40 gänget. Lisa som sökt in på Polishögskolan. Kommer hon in där lär hon bli världens snabbaste polis (lycka till, Lisa). Ingen snigelfart där inte. Själv på väg uppför, inte direkt med Juantorenasteg. Gänget ropade uppmuntrande. Så då tog man i, åhejåhå.

Man tänker mycket i skogen. Hjärnan mellan öronen som en studsboll i ett trapphus på väg ner från femte våningen. Började skissa på The Emil Zatopek Project.

Mer om det senare. Nu mot Galärvarvet och barnteater med barnen.

Ridå. Upp.

Dagen efter intervallpasset. Plötsligt ny gångstil.

Lätt framåtlutad, armarna aningens sträckta bakåt (som i en slags konstant startposition). Fötterna framåt meddelst hasning.

Precis som C Run. Så där har vi förklaringen ….

Brorsans fel. Han har börjat köra kortintervall med Studenterna. Har hamnat i en grupp med unga antiloper. Brorsan är inte direkt en antilop. Mer en gammal vattenbuffel. Men en sådan kan ju få upp farten bra i rätt miljö. Att springa kapp med antiloper tycks vara rätt miljö. Som brorsan uttrycker det:

– Det blir ju lätt att man tar i lite extra.

Lite extra, kan bli flås i nacken på storebror på Öland i sommar. Inte bra.

Så man drog iväg mot Krillan, ja alltså Kristinebergs Idrottplats. Klassisk mark. Farsan spelade fotboll där på 50-talet med Olympia. Tror det var division tre. Och kanske två. Sen ringde dom från Djurgården. Men då pajade farsan knät. Och så blev det inget med det.

Dit drog man alltså för att springa kortintervall. 10×400 m. Har jag inte sprungit tidigare i år. Har jag nog aldrig sprungit i hela mitt liv, om jag ska vara ärlig. Brukar mest springa tusingar. Men det var ett tag sedan det också.

4 km lätt jogg. Och så Krillan. Vilken lyx. Grönt gräs, röd tartan. Helt öde. Bara jag och mina ben.

400 m är ju rätt kort. Lite inom komfortzonen, så där. Snabbt avklarat liksom. Hade jag en idé om.

Så man drog igång. Stampade pellen i botten. Det hände ungefär lika mycket som när jag stampar pellen i botten på min Volvo Combi från -83. D v s, inte så mycket. Man kan höra hur det slurpar till i förgasaren, men då blir motorn mest sur.

Vid 200 m hade jag i alla fall kommit upp i topphastighet, kändes det som. Då blev det jobbigt. Ingen komfort alls. Kände lungornas skepsis. Är det riktigt nyttigt det här? Sista hundra var nog ingen vacker syn. Kändes som benen klampade fram i en meter djupsnö. Klockan visade på 77 s.

Sen 200 meters joggvila, och hjärtat lugnade ner sig.  Och så på igen. 80 s. Och 84. Och 86. Och 87, 86, 86, 86, 86. Och en sista på 78. Där hade man kunnat tugga av en bettskena. Men är väldigt svag för snygga avslut. Lyfte armarna mot de tomma läktarna. Hörde jublet komma inifrån. Äntligen. Färdig!

Bara 4 km hem. Blev på ettans växel.

Blev en lång lördag. Handklapp i Runners bås vid Norr Mälarstrand till tungt discodunk.

Ett slags crosstraining. Starka handflator. Fint när man vevar sig fram i något millopp. Luft har ju också densitet. Som vatten, fast mindre. Vinkla handflatan fram, böj till paddel när du drar tillbaka. Där kan man tjäna sekunder. Säkert lika många som med att tja, löpa med rakade ben.

Sen blev det RW fest. Och löddrande diskussioner om, just det, rakade ben. Eller inte. Det finns ju annars en initiationsdag för just den typen av övningar. Precis. Skärtorsdag.

Det blev en rolig fest. En sådan där fest där det känns fullkomligt normalt när någon berättar hur han för några dagar sedan var ute på ett löppass med våtdräkt. Ett par kilometer löpning, och så hopp i något vatten för en halvtimmes simning, sen upp igen och några kilometers löpning till, innan dags för nästa sjö. Han (och hans kompis) hade visserligen nästan skrämt slag på en och annan gående landkrabba, löpande män i gummikläder är det ju inte så lätt att veta vart man har. Innan man lärt känna dem. Innan de fått berätta varföre de gör på detta viset. Det är Ö till Ö, som hägrar. Förstås.

Sen blev det söndag, och barnkalas klockan 11.00. Utomhus (lyckligtvis, somlig sportdryck luktar bensin dagen efter maran …). Där var en annan förälder som hade varit på 100-årskalas natten innan. 2×50 år. Han bar solglasögon. Det var det fler som gjorde. Den årliga maratonnatten brukar alltid bli ett maratonrace. Så även i år.

På onsdag hoppas jag sjukgymnasten Helena Östlund (känd för sina fingrar av järn, men duktiga fingrar av järn), drar min småbarnsrygg rätt igen. Det går att springa, men det känns lite krokigt i ryggen.

Ikväll, en kvällsmil på Djurgården. Löpning i skymningslandet. Sommarnattens leende. Klockan tjugohundra. Nollnoll. Mellan hägg och syrén. Nice.

Drog ut i morse när solen fortfarande sken. Ska inte springa loppet idag, har mest varit en massa underhållslöpning under våren, efter knäskada, småbarnsrygg och andra anatomiska upplevelser av varierande underhållningsgrad. När jag springer har jag för det mesta bara en växel. Så fort som möjligt, och helst snabbare än någonsin tidigare. Det är inte alltid det funkar. Det är faktiskt rätt sällan det funkar. Men för det mesta tror jag det ska funka. Åtminstone ett tag. Men hade jag sprungit loppet idag, så hade det absolut inte funkat.

Så. Gick ut för att bara känna lite på banan. Är ju ny bansträckning nu, och flygrakan över Gärdet är riktigt nice. Himlen över Gärdet är högre än någon annanstans i Stockholm. Har sprungit rakan där ett antal gånger, om man säger så. Men från andra hållet. Med lätt nerförslut. Nu i loppet blir det lätt uppförlut. Och sedan en grym nerförsbacke strax innan 21 km.

Och vädret. Kan inte bli bättre. Nästan svalt i vinden, och mot slutet av repan ett lätt molntäcke. Det kommer gå fort idag, för många.

Klockade in på 27 km, snitt 4.43. Duscha, pasta, och så ner till Norr Mälarstrand. Där kommer Runnersworldarna stå och vrålheja, just vid Kungsholmstorg. Jag med.

Så. Alla som springer idag. Lycka till.

JUST DO IT!!!!

På kontoret strax efter sju. Fri från dagislämning idag. Jobba med texten om Husby Marathon. Kul. Bra energi på gänget därute i Husby. Den 18 september går Kistaloppet av stapeln. Ett millopp, genom Akalla, Husby, Järvafältet … och rakt igenom Kista Galleria. Det ska jag springa. Ett gatlopp genom en galleria kan man bara inte missa.

Tidig lunch … löpning 10.30. Tänkte springa en tolva. Aningens seg idag. Avslutningsmiddag i går med klass 9 D, föräldrar, lärare, 16-åringar. 16-åringarna satt i ena halvan av lokalen, de betydligt vuxnare i den andra. Det blev tal, filmvisning. Några glas vin.

16-åringarna grät och grät. Många hade följts åt sedan dagis. Nu skulle de splittras. Inte lätt vara 16 år. Det minns man ju, som det vore igår.

Det var den sommaren man drog ut på tågluffning. Hur man somnade i en park i Amsterdam efter en massa holländsk öl. Polarna plåtade, munnen på vid gavel. Hur man delade på en flaska vin för 5 franc med en japan på stranden av Seine. Hur tungan förvandlades till ett russin. Hur tänderna var blåa i en vecka efteråt. Hur man åt kall ravioli ur en burk med skaftet på en tandborste. Hur man blev jagad av rånare i Marseilles hamnkvarter (hur man sprang 100 m på 13 sekunder, i träskor). Hur man fick en livslång kärlek till Medelhavet. Hur man absolut pank tog tåget hem från Aten. Hur man satt i en kupé i tre dagar och åt kex och drack vatten. Hur man skulle lura tullen i Malmö genom att lägga flaskan med likör från Korfu på toan i en vagn, och sedan se oskyldig ut i kupén i en annan vagn. Hur man vaknade på morgonen och skulle hämta likören och upptäckte att den andra vagnen var bortkopplad.

Ack, ljuva ungdom.

Tänkte alltså springa tolv. Men benen vet man aldrig var man har. Det spratt i dem, de var ystra, ville springa fort, ville kanske springa långt. Så jag sprang. Längs Karlbergskanalen, upp mot Fredhäll, över Västerbron och där på krönet drog Radio 107,5 i med ”No, no, no, there is no limit”, och den satt som en smäck. Sedan höger efter bron ner mot Bergsundstrand (och vattenpaus i dricksfontänen där) och vidare längs Årstaviken, och Hammarby sjöstad ända fram till Stadsgårdskajen. Och in under Slussen och längs Söder Mälarstrand och upp på Västerbron igen, och ner och avslut längs Norr Mälarstrand.

Ungefär 21 km. Kanske lite mer.  Sa jag att det var vackert? Det var det. Stockholm, vilken stad. Och man bor i den. Olé.

Och så ett litet boktips, nu på svenska. Där skriver Murakami bl a, ”Somerset Maugham skriver någonstans att det döljer sig en filosofi bakom varje sätt att raka sig. Hans poäng är att vilken trivial sysselsättning som helst som utförs dagligen ger upphov till en filosofi. Jag stöder helhjärtat hans teori”.

Fast löpning är förstås inte lika trivialt som att raka sig. Eller?