Löp- och simsäsongen närmar sig.

Skomodet hänger förstås på. Här ett produkttips inför Amfibiemannen (!) och Ö till Ö:

Vi kom fram till slut. Det var mycket väder på vägen.

Dag ett perfekt med sol och svala vindar. Dag två med brallande motvind och hällregn i nästan fyra mil. Mycket uppfriskande. Mycket långt.

Vi åt mycket godis (Ahlgrens bilar), drack mycket Coca Cola. Förde löpande samtal, i ur och skur. Naturen, praktfullt blommande, så mycket vatten, så mycken grönska. Alla de kloka djuren hukade under trädens grenar. Utom vägrenen.

– Nästa år springer vi tillbaka också, sa Totte tvilling. Det blir bara lättare ju längre man springer.

Hmmm.

Vid Nyköpings kommungräns slutade det i alla fall att regna.

Ser jag här lite allvarlig ut beror det på att vi har en mil kvar till bastun. Och en blå tå. Det blev lite svampigt i skorna mot slutet … och jag hade glömt nagelsaxen hemma.

Det bidde 10,3 mil på två dagar, ett par extra km genom en lite skogsutflykt utanför Södertälje. Vacker natur, härliga backar.

På det hela taget, ett fantastiskt äventyr. Och biran och bastun och doppet i havet efteråt:

Woooahhhh …..

Längre rapport följer i RW no 8!

Vad gör man i morgon då? Och i övermorgon?

Jo, det här:

Dag
1
–
15/6
För
hardcore-­‐löpare
(eller
de
som
har
annat
för
sig
på
lördagen)
Start
hemifrån
mig
i
Hammarbyhöjden
kl
09:00.
Vi
springer
som
tidigare
5
mil
till
Håknäs
vandrarhem
i
Järna.
Vi
har
ett
lugnt
och
behagligt
tempo,
kollar
in
sevärdheter,
stannar
och
äter
och
dricker
på
vägen.
Vi
behöver
inte
ta
med
oss
något
utan
kan
köpa
på
vägen.
Efter
3
mil
fikar
på
Glasberga
gård.
Vid
Håknäs
äter
och
dricker
vi
gott,
och
kvällen
avslutas
med
Sverige-­‐
England
på
TV
–
och
en
god
sömn.
Dag
2
–
16/6
Frukost
08:00.
Start
löpning
09:00
och
här
kan
nya
löpare
ansluta.
5
mils
löpning
till
målet
på
Hånö.
Vi
springer
genom
Trosa
där
vi
stannar
och
äter.
Det
kommer
att
finnas
vätska
och
mat
längs
med
vägen,
var
5:e
km
på
slutet.
Vid
Hånö
väntar
bastubad,
öl
och
grillning.

Exakt varför den här texten blev så här lång och smal kan jag inte svara på, jag kopierade bara en inbjudan från Totte Tvilling till den årligen återkommande 10 mil löpningen på två dagar. Möjligen exemplifierar textremsan, om icke vidden, så dock längden på detta äventyr. För mig blir det premiär. Det ska bli ultrakul!

Rapport följer!!

I övrigt, Heja Sverige … förhoppningsvis med brallorna på … även efter slutsignalen!!

Interiör från det fashionabla Håknäs Vandrarhem:

Ack … ljuva 80-tal … här kommer jag!!!

Tänker det är det man behöver i grenen löpsim. Vattenskalle. Ha pannben under ytan.

Tänkte det i går i alla fall, ute vid Hellas. 16 C i vattnet. Är det inte midsommar snart?

Hursomhelst, efter den första chocken och lite vatten innanför våtdräkten, som snabbt värmdes upp, började brorsan och jag kajka över Källsjön. Då hade vi sprungit i 70 meter också, ut på en liten udde. Hunnit möta flera människor på vägen. De tittade på oss som om vi kom från Mars. Men det gör vi ju inte. Vi kommer från Waterworld.

Lungorna kröp ihop en smula, kändes det som. Armarna sega som gamla kvarnhjul i det inre av Småland. Kunde förstås vara de 6×500 m i Eriksdalsbadet för två dagar sedan. Kunde förstås vara de 12 km tidigt på morgonen också. Kunde vara allt möjligt. Kunde vara livet som sådant. Fort gick det i alla fall inte. Men vadå, det är ju vägen som är målet.

– Faan, jag ser inget sa brorsan. Imma på googlesen.

Det var knappt jag hörde honom. Var på väg österut. Helt ur kurs. Immad jag också. Men så såg jag bryggan vid Hellas. Veva, veva.

Vi kravlade oss upp smidiga som Kvastfeningarna  på den där stranden i tidig evolutionär tid. Började springa, trampa vattnet ur dojorna.

– Nu skulle mor se oss, sa jag till bror.

– Nu skulle mor se oss, sa bror.

Och så höll vi på. Sprang 1500 m, simmade 500 m. Sprang 2000 m. Simmade 400 m. Anlade främmande stränder. Det var riktigt rofyllt, åror förutan. Inget jäkt, bara tuffa på. Rubbermen In Action.

Tänkte Emma Numminen. ”Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dig”.

Som en gummiman kommer jag tillbaks till dig. Nästan lite ekivokt …

Efter 1300 m sim och sex km löpning gick vi in i torrdocka.

– Det var ju kul det här, sa brorsan.

– Det var ju det, sa jag.

With the smell of burning rubber – The Tubes (80-tal). Amfibiemannen, Here We Come!!

En annan amfibie:

Ensam hemma. Sambon någonstans i Frankrike, 30 C och ostron till lunch.

Men här hemma händer det också saker.

Barnen ville gå på SATS och jag sa inte emot. Men 2 ggr ropade dom sen i högtalarna efter M:s pappa. 2:an två gånger. Det är rekord på 8 km. Ja det är nog rekord över huvud taget.

Ett s k skitintervall.

Det firades med fransk ketchuptårta! 

Självdistans!

Hohooo.

Veckan i övrigt. 17 km fartlek i lördags på Djurgården, 13 C och lätt linne och kroppen full av klorofyll. Bättre än så kan det inte bli.

Söndag, storstekning på Eriksdalsbadet med hela familjen. Barnbassängens yta glimrade i regnbågens alla färger, att köpa egen sololja är en onödig investering. Bara sänka sig ner i det halvmeterdjupa vattnet, rulla runt (obs inte svälja), sen kan man ge fingret åt himlens ozonhål.

Hann med 300 meter simning i den stora sardinburken. Inte helt bekvämt blänga in i olika kroppsdelar åt alla håll, för att inte tala om alla grejorna på botten.

Måndag, cykel på gymmet och stegring på bandet i en mil. Jag vet, man är lite eljest. Löpband på sommaren. Men en Ironman är i vardande. Inte längre så långt borta, 18 augusti. Måste hinna cykla lite också. Har jag knappt hunnit med alls. Men ingen panikångest. Bara ångest. Det är ingen fara. Lite ångest rensar hjärnbarken, som morfar sa, innan han tog livet av sig. Nä, där skojade jag bara. Han dog i hög ålder, ytterst motvilligt.

Nu tillbaka till arbetet. Maj juni, tuffa tider för fria entreprenörer. Om det ska bli ngn semester … som man kan hårdträna på … för typ en Ironman!

Liten järngympa:

Ni undrar kanske vart jag har tagit vägen? Undrar jag ibland lite själv faktiskt.

Men i helgen satt jag i alla fall mycket här (med dörren på … ähum … Kant):

På brorsans … sommarnöje!

Där läste jag tidningar på mobilen, samt begrundade mycket de här (tänk så annorlunda burkarna ser ut nuförtiden):

Jag och brorsan cyklade också 48 km tre varv runt Adelsö. Det gick fortare än någon av oss tänkt sig. Hur nu det kom sig?

Sen beundrade jag brorsans nya dass:

Det är mycket ”love” på landet. Synd bara att ingen vill tömma tunnan …

Vi fick också för oss att göra debut i våtdräkt. Brorsan vägrade dock springa förbi grannarna, han är lite känslig, så vi tog en stig genom skogen ner till Mälaren. Där skulle vi simma, var det tänkt. Enligt senaste väderleksrapporten skulle det var 5 C i vattnet. Men det trodde brorsan inte på, han tippade att det skulle vara mycket varmare fram mot lunch, solen sken ju. Där tippade han fel. Efter fem meters simning vände vi tvärt. Fötterna hade försvunni på mig, och brorsan började hyperventilera. Hur f-n kan det vara så kallt i vattnet i maj?

Sen åkte vi hem, och jag och barnen gick på Millesgården för att kolla in Pippiutställning och uppleva konst. Barnen gav den här skulpturen fina recensioner:

Ingen våtdräkt där inte. Och sen blev det måndag igen.

En aning av ömhet i ett knä, så snabbt till badhuset för annan träning, ta sig vatten över huvudet. Där uppstod hård kamp med Ingmarie Nilsson på banan bredvid. Hon sprang, jag simmade.

Det var i förrgår.

I går pumpade jag då äntligen cykeln. Det var dammludd på kedjan, lite geggigt ta bort, så det s-k-e-t jag i, tänkte det blåser nog bort … berätta inte för grabbarna på Kadens, de äro sådana känsliga själar när det kommer an på cykelprylar.

Det blev Djurgården runt, och runt och runt och runt. Totalt sex varv, 62 km, och efteråt undrade brorsan om jag inte hade blivit yr i huvudet.

Lite yr i huvudet hade jag nog blivit, men framför allt stel i nacken. Det jobbigaste med cykel är nacken. Kan man inte hitta på något? Uppfinna ett stativ för styrstången, som man kan vila hakan på. Och triatleterna, dom begriper jag mig inte på. De har en sittställning där de i princip vilar hakan mot paketet … ja inte de kvinnliga … där finns ju inget naturligt motstånd … de har kanske blicken i backspegel(n) ? … ojoj … och hursomhelst … jag fattar inte hur de orkar se framåt … ögongloberna måste väl nästan vandra in under ögonbrynen … fast de se ju också lite utomjordiska ut där de far fram … kanske är de också synska?

Snart Kristi Flygare, och brorsan har kollat vattentempen i Mälaren ute vid Adelsö. 5 C, och kanske ännu varmare till helgen, så ta med våtdräkten, sa brorsan.

Jag vet inte jag. Tror en grodmansdräkt ligger närmare till hands. Med gummifötter och gummivantar och gummi överallt. Tror jag tar med dom här i stället, för mer värmeverkande aktiviteter på land.  En present till brorsan från Amerika:

En present till mig själv från Amerika:

Jag säger bara det; Öland! Böda beach! Vi kommer äga i sommar  ….

Det var lite grymt, det var lite galet. Tre lopp, två maror och en halvmara, på en månad. Berlin, Milano, Big Sur. Mycket sitta i flygstol och se världen långt där nere. Minns mest en gammal vulkan, vit som en sockertopp, någonstans över Amerika. Ett sådant stort land, Amerika. Så mycket vildmark. Sådan ödslighet. Så många spännande platser att springa på. Bara man kommer ner på marken …

Nu vardag igen, strilregn och djurgårdsgrått. Just intervjuat Mattias Göransson, som basar för Magasinet Filter. Varannan kväll springer han som en robot runt Slottsskogen i Göteborg. Mer om det i RW no 6 … den ofiltrerade sanningen om redaktör Göranssons löparliv.

Fötterna fortfarande ömma. Men inga stressfrakturer. Mer åt sendragshållet. Hårt knutna skor på hårt underlag (gatsten i Milano), sånt kan straffa sig. Det gjorde det. Så nu blir det löpande i löst knutna dojor ett tag. Och väl dags pumpa upp cykeln. Ironman den 18 augusti. Har man inte järn i låren då, slutar man väl såhär:

Inte helt otippad …

I en till lika delar (o)salig blandning av självgodhet och självironi (jodå, jag har det … och det var inte ironiskt …) vill jag naturligtvis icke förvägra den bästa av läsekretsar ännu en topplista, en fackpocketbokstopplista, där Ett år av magiskt löpande krängt sig in mellan en bok om lyckliga skilsmässor och Blondinbellas boosting av unga tjejer.

Av detta går säkert att dra en eller flera slutsatser, själv törs jag dock bara dra den att skilsmässor, löpning och egoboostade unga kvinnor tycks vara ett tecken i tiden, där då kanske allting sammanfaller i en rörelse där snabbt löpande unga kvinnor i allt högre grad springer sig  fria ur icke fungerande relationer för att förverkliga sig själva på, tja, någon annan plats än den med den sega gubben … rätta mig om jag har fel? … härmed och hursomhelst är i alla fall spanarna i radioprogrammet Spanarna informerade!

F ö älskar jag topplistor. Särskilt när man är med på en själv!

17   (7)

POCKET. Månpocket, Svenska, 2012-04-13

Finns
den lyckliga skilsmässan? Bilden av den romantiska, sexuella kärleken
bombarderar oss dagligen och äktenskapet är det som ska kröna
kärlekssagan. Tills döden skiljer oss åt, så har det predik…

18   (23)

POCKET. Pocketförlaget, Svenska, 2012-02-22

Nej,
nej, du behöver absolut inte vara löpare för att köpa den här boken!
Fast du kommer med största sannolikhet få en massa spring i benen när du
läst den. Kenneth Gysing, redaktör på löpartidning…

19   (ny)

  (2 recensioner)  

POCKET. Månpocket, Svenska, 2011-08-12

Boosta
dig själv! Blondinbella är en av Sveriges mest lästa bloggar någonsin,
och nu tar dess skapare Isabella Löwengrip sitt positiva budskap vidare i
en nära och äkta handbok för unga tjejer. Isa…

Åter hemlandet och nytt PB i träsmak. Propellerplan från Monterey till San Francisco. En gammal Boeing från San Francisco till Frankfurt. Där landade man ungefär när vi startade från Frisco, vilket kändes aningens underligt … och lite upplyftande. Om inte tiden rör sig, blir man väl heller inte äldre? Kande mig dock som 95 när jag skulle resa mig ur flygsätet.

– Ha det vatt´något, undrade man när man kom hem?

– Vattkoppor, sa sonen, visade vackra prickar.

Och SvD hade publicerat boktopplista:

Facklitteratur

1. (Ny) Göran Rosenberg: ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”

2. (1) David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimovic: ”Jag är Zlatan Ibrahimovic: Min historia”

3. (Åt) Jan Pedersen och Lars Svensson: ”Fågelsång: 150 svenska fåglar och deras läten (kompaktutgåvan)”

4. (2) Katrin Zytomeriska: ”Dags att bli smal! LCHF på mitt sätt”

5. (Ny) Malin Ewerlöf och Kenneth Gysing: ”Bli en bättre löpare – med Malin Ewerlöf”

Och kolla, kolla, kolla, in på en femte plats, i kamp med Zlatan, 150 fåglar och den überbantande Zytomeriska. Och Göran Rosenbergs bok om sin pappa som välförtjänt etta, den är mycket bra.

Stolt? Så in i h …. e! Vem kunde väl tro det? … när jag och Malin satt på kaféer förra vintern och käkade bullar och sörplade kaffe och spånade bok. Malin hoppade fram med kryckor med nyopererad hälsena, isvindar ylade utanför fönstren och planen att plåta snygga löparbilder som skulle ge feelgoodlöparkänsla kändes rätt långt borta.

Men så blev det vår och så blev det sommar och höst och nu är det vår igen och knoppar brista och löparboomen bullrar som aldrig förr.

Man kan få spring i benen för mindre, trots två maror och en halvmara på en månad.

Man kanske skulle gå på diagnos? Få en bokstavskombination, kanske AHA – som i upplevelse!

Ett annat slags AHA:

I lobbyn på Hyatt Hotel, Monterey. Eftermiddag och jazzkonsert på gång. Montereys bästa jazzmusiker lirar här när man kommit i mål i Big Sur Marathon. Och de lirar bra!

En man bredvid mig har ett ben korsat över att annat, och en brun Five Fingersko på foten. Vem släppte in honom?

Upp 03.15 i morse, iväg med buss till starten i Big Sur. Där var det svinkallt, tur man fick slinka in i RW USA:s uppvärmda tält. Humboltströmmen glider förbi därute i Stilla Havet, och den är bra kall. Det gillar valarna och späckhuggarna och hajarna. All respekt för surfarna här.

Näsan rann i morse, blåsor på tungan och på insidan av höger kind (oundgänglig information för alla löparnördar), men halsen ok. Jag satt inte på flyg i 22 timmar  för att komma hit och ställa in. Tejpade foten på ovansidan med Apotekets skavsårsplåster. Det gjorde i alla fall inte ont på undersidan, och det är ju den fotsidan man springer på.

Starten gick och det gick utför ett tag. Sen gick det uppför ett tag. Solen tittade fram, näsan rann men kroppen kändes helt ok. Foten också. Sen försvann solen, och dimman kom. De som har sett filmen The Fog vet vad jag talar om. Slapp dock vålnaderna med svärd. Och så började det blåsa, och det var inga milda västanfläktar.  Efter en mil började det dra i knäet, det var många år sedan det hände, måste vara kalldimman som trängde in under huden. Stannade och stretchade, hjälpte lite, men va faen, snuva och fotont och så kommer knäet och ställer en fråga.

Men solen tittade fram igen, och så här såg det ut när vädret var halvbra:

Vyerna var helt fantastiska, och backarna fantastiska också, fast på ett annat sätt.

Pratade med Bart Yasso (gammal amerikansk löparlegend) innan loppet, vi sågs i Jerusalem förra året. Jag frågade om Big Sur var lika kuperat som Jerusalem, men Bart som sprungit Big Sur hur många gånger som helst, dock inte i år, sa att Big Sur var mycket lättare än Jerusalem, som ju var helt ”crazy”. Big Sur var underbart sa Bart, i jämförelse (ho ho), fast jag tror han var lite lokalpatriot här …

Och för att göra en lång historia kort (det kommer en mycket längre historia i RW no 6), jag sprang i mål på 3.40 och var mycket glad för det. Hade pratat med  en marinbiolog, Meredith, på bussen till Big Sur, hon hade flyttat upp från Florida till Monterey för ett år sedan (och tyckte Monterey var tusen gånger bättre än Florida för en löpare, och så kom hon också ursprungligen från Seattle) som trodde att en liten förkylning faktiskt kunde boosta immunförsvaret och att det skulle få kroppen att prestera jättebra (det var en teori jag sög åt mig direkt, och Meredith visste ju också det mesta om valar och späckhuggare och andra nästan mänskliga varelser … däggdjur ..) … och det funkade .. det vill säga jag överlevde … men ska kanske inte prövas av alla …

Och så här ser medaljen ut:

Den tillägnar jag min son och mina döttrar och Barack Obama och Neil Young:

Running In a Free World!

Lätt bli påverkad här i Amerika …

Två maror och en halvmara på en månad, nu ska jag inte springa på ett tag …

Och nu ett trumsolo!

Tjogadoogadockaboombomboom!!!

Cool town, Monterey … och i morgon Whalewatch. Och då pratar vi inte …amerikansk politik …