Det började som en skakning på övre däck.

Nej, där skarvade jag allt. Det började som en lätt irritation i halsen. En sådan hade jag känt förut. Men tror det var ett par år sedan. Kommer inte riktigt ihåg när jag var sjuk sist. Länge sedan i alla fall. Efter alla år med dagisbaciller i moln runt huvet trodde jag att jag äntligen hade blivit helt immun. Hade också glömt att högmod går före fall.

Det var måndag morgon på jobbet, och jag hade väl inte varit så där jättesnäll mot mig själv efter IM i Kalmar. Omöjligt sova efter loppet, kroppen bara rusade på i bingen, man kunde ha stekt ägg på bröstkorgen. Men det gjorde jag inte. Där låg i stället den kalla medaljen, som svalka.

Sen upp på morgonen och bilkörning hem till huvudstaden. Plötsligt 30 grader varmt och kanonsommar och säga vad man vill om min Volvo 245 från 1983, någon högeffektiv AC har den inte. Det var bara att dra fläkten på max och köra med vindrutan till hälften nedvevad. Friska fläktar i 45 mil, och där någonstans måste immunförsvaret ha surat till ordentligt och gått i strejk.

Tokförkyld i fem dagar, men idag uppe på benen igen. Tur det, för i morgon ska jag ut och morgonjogga med hon härunder, till vänster:

                                                                                      (bild: Lisanorden.com)

Efter IM i Kalmar har man ju fått lite högre krav på joggingpartners!

Rapport följer!

En optimal Ironman i Kalmar! Perfekt väder, lysande organiserat med funktionärer som stod på tåspetsarna i alla led,  ny grym cykelbana … med hisnande färd över Ölandsbron och en mycket välplanerad medvind över Alvaret, där tävlingsledningen antagligen offrat ett och annat till Alvarets älvor, som ju alla vet bestämmer vilket håll vinden ska blåsa på Öland,  (Garmin blinka upp mot 45 km/tim … fast tyvärr vände inte vinden på vägen tillbaka ) och mäktig stadslöpning över Kalmars urgamla gator och torg, där kalmariterna gått man och kvinna och barn ur huse för att heja fram Ironisterna … och till detta PB. Kunde inte bli bättre.

På kvällen blev det fyrverkerier över Kalmarsund, men då låg RW:s utsände på rygg i bingen med vad som förmodligen bäst kan beskrivas som svallningar, ömsom het, ömsom kall, och det var icke läge att röra sig en meter.

Lite trög i musklerna idag, och hur ändalykten ser ut vågar jag inte tänka på, kan nog tjänstgöra som kräftmåne, vilket jag dock inte tänker göra. Man har väl integritet!

Längre rapport följer i RW i no 10.

Så här ser den första svenska Ironmanmedaljen ut:

Och här lite info för (vuxna) kalenderbitare:

Nu äntligen hemma!

Och defintivt ingen sportdryck på ett par månader …. brpppppp!

Kalmar är en annan stad än för några dagar sedan. Märkliga varelser vandrar över stadens gator och torg. En del klädda i gummidräkter, andra i hjälmar modell Alien, kläder tajta som hudar,  händerna leder cyklar som ser ut att komma från framtiden. Där ljuder av många andra språk, förutom kalmaritiskan; japanska, tyska, franska, italienska, danska, spanska …  Det är adrenalin i luften. Det är fett med pasta i luften. Solen steker, vinden är lätt och ljum, vattnet är varmt. Ölandsbron kröker rygg över Kalmarsund, järnfebern stiger i staden. 0700 i morgon lördag kastar sig 1600 pers i vattnet här (simstarten):

Och här ser Lundgrens till att de kommer upp:

Har laddat med järnmat (räddningsplanka):

och sportdryck (alkohol är lättare än vatten, ger fin flytkraft):

Ikväll sover jag ensam … cykeln sover här:

Iron in the Air:

Nu jävlars ( har man inte hår på huvet, får man ha det under armarna):

Morgondagens motto: No pain, no gain …

Det börjar dra ihop sig. Kalmar Ironman. Eller Skrotnisse, för oss vanliga dödliga. Det var i alla fall så jag kände mig efter målgång sist det begav sig. Det var  2009, det var debut och då hette tävlingen Järnmannen. Då cyklade man inte över Ölandsbron. Det gör man nu, när Järnmannen blivit Ironman på riktigt. Så att säga.

Det var en väldigt lång dags färd mot natt. Från sju på morgonen och in i kvällen. Jag är ingen triatlet, jag är en löpare med hybris. Den gången tog det 13 timmar och 20 sekunder. Mitt högt ställda mål i år, förutom att ta mig i mål, är att plocka 21 sekunder på den tiden.

Ska det bli kul? Kul är nog fel uttryck. Ska det bli spännande? Ja, det ska bli mycket spännande. Det här är ett historiskt ögonblick. Sveriges första Ironman. Nordens första Ironman. Det är lite som Stockholmsolympiaden 1912. Och morfar var där, kommer barnbarnen säga, ja alltså den gången i Kalmar … om mindre än en vecka. Nej, jag har inga barnbarn än, och det är absolut ingen brådska, som jag heller inte kommer ha i Kalmar på lördag.

Det är vägen som är målet. Det är det mantra jag ska köra på maralöpningen efter arton mil cykel. Det är vägen som är målet.

Sen är ju triatlon inte bara en tävling i simning, cykel, och löpning. Det är också  T1 och T2, d v s en tävling i att, T1, få av sig en våtdräkt så snabbt som möjligt och komma i ett par cykelskor, inkl cykelbyxor … och T2, att få av sig cykelbyxor och cykelskor och svida om till löpartajts och löparskor. Det är ett väldigt pyssel. Och då har jag inte nämnt att dra av sig ett par våta badbyxor utan att visa rumpan, för gör man det, kan man bli diskad, oavsett hur snygg den är …

Proffsen kör ju med alltialltställ som de har under våtdräkten och cykelskor som redan sitter på pedalerna så att de liksom kan stoppa in fötterna i skorna i farten när de har hoppat upp på cykeln. Man kan vinna flera minuter på sådana finesser.

Men så länge som jag tänker sitta på cykeln vill jag ha cykelbrallor med riktigt stoppning, babianarschle lär man få ändå. Så är min inställning nu i alla fall. Men den kan förstås ändra sig när man står där i mässområdet dagen innan och känner adrenalinet stiga i kroppen, ser alla prylarna som finns till försäljning, rätt vad det är står man där med ett linne som slutar ovan naveln och ett par tights som familjen aldrig skulle tillåta på semesterstranden. Nä, nä, jag måste vara stark, jag måste stå emot.

Hursomhelst, det är ett stort äventyr som väntar. En innovation för i år är ett par pinnar med stöd som jag har satt på cykelstyret, för s k tempoställning. Det vill säga, man lutar sig fram och hänger på armbågarna, ungefär som man hänger på en bardisk, fast någon öl är det ingen som ställer fram förstås!  Det är faktiskt en riktigt behaglig sittställning, enda problemet är när man ska lyfta på huvudet och försöka titta framåt. Då stramar det svårt nackmusklerna. Ett huvud är tyngre än man tror. Med alla järntunga tankar inför Kalmar Ironman blir det förstås ännu tyngre.

Hur som helst, upp med hakan (säger jag till mig själv). Annars lär du köra i diket!

Hur jag förberett mig rent kostmässigt? Det har blivit en och annan cykelfika:

Varvat med lite mera heavy stuff:

/to be continued (english is Ironmans official language) … /

Målbilden var ju klar:

Verkligheten blev mer såhär:

Men vi tog oss fram, klarade cuten med fem minuter, och gick i mål på 6.18.

Här klappar jag om brorsan efter en lång dags kamp:

Lite surt blev det förstås när den preliminära resultatlistan spikades upp, vi upptäckte till vår förfäran att vi hade blivit diskade. Där stod att vi missat en kontroll, det hade vi faktiskt inte gjort. Men det var en lurig kontroll, vi sprang fel, irrade runt, men till slut kom vi i alla fall fram … aningens stressade, det skulle blir rejält kuta för att hinna cuten … och  pinnen var i, sanna mina ord, sportidentpinnen var i. Och missade jag pipet så berodde det på vatten i öronen. En låååång och mycket uttömmande berättelse om detta äventyr kommer i RW no 9.

Och simhud mellan tårna – det finns faktiskt de som inte tycker det är sexigt. Jag förstår inte ett koack …

Åter storstaden. Skön känsla rulla in över Essingebron. Borta bra men hemma bäst. I alla fall i en vecka. Sen lär väl rastlösheten ta vid. Som tur var är man förberedd.

Åker till Lidö på torsdag, för att köra Amfibiemannen på fredag. En helt ny springa-simma tävling, som känns lite mer human än Ö till Ö. Fast 5400 m simning i havet och 22 km löpning över ett antal öar i våtdräkt lär inte bli någon lek det heller. Inte för mig i alla fall. Det upptäckte jag idag.

For med brorsan och familj till sjön Tullan söder om Stockholm för en generalrepetition, test av utrustning m m. Vi sprang totalt 6 km på grusvägar och skogsstigar och simmade 22 km. Löpingen var inget problem, där tuffade det på fint, fast tyckte våtdräkten stramade en aning, möjligen ett resultat av sommarens alla grillkvällar … men simningen, förfärande trög. Kändes mer som att trampa vatten, än att kråla. Hoppas det beror på sötvattnet, saltvatten ger ju större flytkraft. Men hur salt är Östersjön egentligen?

Simma med dojor är förstås heller ingen höjdare. De hänger efter en som två motsträviga pontoner. Men sköna att ha på sig när man måste sticka ner fossingarna på läbbiga okända bottnar … vem vet vad som gömmer sig i dyn?

Nu har i alla fall cuten på halva sträckan höjts från 2.15 till 2.45, vilket ökar chanserna för att komma runt med äran i behåll, d v s inte tas av banan. Men det lär bli svettigt nog, eller blött. Och så måste man peta in kartfodral och vätskepåse och gps och första förband innanför våtdräkten. Hänga på väskor utanpå är inte bra för glidförmågan genom vattnet. Problemet med all den där utrustningen innanför våtdräkten är, förutom att det blir i tajtaste laget,  att man också ser ut att vara gravid i tredje månaden, alternativt lida av extremt uppförstorad navel (kula).

– Fan, det är ju en massa fotografer längs banan, suckade brorsan, vad ska folk tro när de får se en så där?

Jag tror ändå det där är ett av våra minsta bekymmer!

Till sist, en delikatess från Öland … fast det är väl inte sådana här maneter?

Victorialoppet, tredje gången gillt.

2007 – 35.29

2010 – 35.45

2012 – 35.51

Av detta kan möjligen utläsas ett gradvis förfalll på 5-6 sekunder per år.  Brorsan däremot, gick in på 37.53 i år och persade med en halvminut från 2010. FK Studenternas ledande löparstatistiker, Lorenzo Nesi, har av detta dragit slutsatsen att brorsan kommer att spöa mig med en sekund år 2015.

Ja ja, vi får väl se hur det blir med det. Här finns ju så många andra parametrar att räkna in. Cykelben, dagsform, amfibiemansdrömmar (mer fisklir än intervall). Väder och vind är förstås för alla lika. Det är mycket väder här på Öland. I går såg det ut så här:

Kronprinsessan Victoria lös tyvärr med sin frånvaro i loppet. Ändå har hon setts löpträna flitigt i Hagaparken i Stockholm i sällskap med två flåsande Säpövakter. Jag säger bara; kom igen nu Vickan, till nästa år. Du kan få ta rygg på mig, så republikan jag är.

Det är ett fint litet lopp, Victorialoppet. Borgholm laddar alltid upp maximalt, hamnen är full av folk och orkestrar, och publiken entusiastisk. Banan växlar mellan asfalt och grus, är lättsprungen och varierande.

Starten är rätt viktig om man vill komma till sin rätt, efter 300 meter vänder banan ner 700 meter ner mot skogen, och sedan in bland träden i en öppning som är som en flaskhals mot en skogsväg som ringlar sig fram några kilometer. Kommer man in sent där, blir det svårt att hålla eget tempo.

Årets lopp bjöd på en brallande sydvästlig vind, som låg fint snett  i ryggen när man kom ut ur skogen, och blev än mer hjälpsam när banan efter fem km vände norrut. Mindre hjälpsam blev den när den efter sju km vände söderut. Men då var det förstås bara två km kvar, och lätt nedförbacke och defilering längs Borgsholms Champs-Élyssés, Köpmannagatan, som går rakt igenom centrum. Och sedan sista svängen upp mot Stadion, nåja, Idrottplatsen, med klassisk kolstybb, och med rungande ovationer från alla håll, in i mål.

Solen lös förstås. Det gör den alltid när det är dags för Victorialoppet. Det är en kunglig förordning!

Bansträckningen? Kanske inte riktigt den här:

Men målgången i Victorialoppet känns minst lika skimrande! Man kan t o m se stjärnor om man spänner bågen maximalt de sista 200:a.

Nästa år ska statistikernas världsordning rubbas. Siktar på 35.15!

En bild säger mer än tusen ord:

Fast statistik är ju också rätt kul:

Det omsusade Ölandspelet 2012, redan med legendarisk prägel, bjöd på lätt duggregn till fem minuter innan start, för män, 5000 meter. Men då bröt solen fram, och resten blev en ren solskenshistoria. Heat C visade sig vara ett moget startfält, med många löpare med ett hisnande perspektiv bakåt i tiden. Brorsan och jag väckte också viss oro på startlinjen, då det var Smålands-DM, och ingen hade stött på oss förut.

– Vad siktar du på för en tid, undrade någon.

– Njäe, jag har mest cyklat sista tiden, svarade jag med en elegant undanglidning

– Det låter som ni kommer uppifrån, lirkade en annan.

När vi erkände att vi var 08:or gick suckar av lättnad genom fältet. Aha, utsocknes, vi  tävlade utom tävlan.

Starten gick, och hela familjen stod i publiken. Benen tappade alldeles konceptet, drog första kilometern på 3.30, vilket naturligtvis var vansinne. 5000 lät ju så kort, men kändes redan långt efter det där första varvet. Jag växlade ner ordentligt och hittade en rytm som inte skulle skära motorn …  och varv följde på varv.

De sista fyra varven kom någon upp i rygg, flåsade i nacken. Men gubben hade bensin kvar, tröck pellen i botten och burnade tartanen de sista fyrahundra och milda makter, där klöv man mållinjen som etta och nog hördes en och annan jubeltrumpet ovan moln … om det nu inte bara var en hörseldistorsion av ren överansträningning.

Normalt delas bara ut medaljer till deltagarna i DM, men Högbys generösa och medkännande tävlingsledning tänjde en smula på reglementet och gav plats på prispallen åt de tvenne trånande bröderna. Ingen av dessa hade någonsin tidigare  stått på en prispall förut och än mindre samtidigt, och förmodligen skulle chansen aldrig dyka upp igen. Tvåan dök aldrig upp, möjligen alltför grillad av loppet, eller kanske bråttom till fredagsgrillningen … men två på en pall är ju också en pall. Och den glada medaljutdelelerskan delade glatt ut varsin medalj till bröderna och livet skimrade magiskt i brons … arrangörerna hade ett litet överskott av just den metallen.

Möjligen var de i gästfriaste laget då det gällde tidtagningen, min klockning på 19.36 blev till 18.36 i tabellen, vilket gjorde min broder en smula upprörd. Själv tog jag det med upphöjt lugn … vad gör väl det om hundra år ? … det är ju bara statistik … först kom jag ju hursomhelst … och tänk om jag faktiskt hade fel på klockan? Min Garmin har i alla fall betett sig lite underligt … när jag simmat.

Tack Hörby, för ett toppenarrangemang. Ni gjorde två löpande bröder mycket lyckliga, och gav bränsle till en svettdrypande hjältesaga med öländsk strålglans runt grillen senare framåt kvällen.

I morgon Victorialoppet. Spänningen stiger. Skall benen hålla? Och kommer Victoria att vara där?

/to be continued …/

Det är  Victorialoppet på söndag. Så jag och brorsan tänkte få lite fart i benen genom att springa några 400ingar på tartanbanan i Högby i Löttorp. Klassisk löparstadion!

Men där var det fullt i morse. Massor av löpare i alla åldrar.  Ölandsspelen, och DM i Småland. Och 5000 meter för vuxna, och ännu mer vuxna.

Det var liksom ingen tvekan. Just do it, som Nike brukar säga.

Start 18.40. Räknar med PB. Är absolut säker på PB. Trots cykellår och simbröst. Har nämligen aldrig sprungit 5000 m. Ett bra distanspass innan Victoraloppet, som en funktionär sa med ett (snett) leende.

/to be continued …/

Upp i ottan. Vaselin i grenen, och upp på cykeln, hej och
hå. Behövde inte kolla vindkraftverken för att se varifrån vinden kom.
Styv kuling sydväst. Ingen pardon, bara borra huvudet i vind. Motvinden
först, och segla hem. Man vill ju inte bli blåst på slutet!

En fet huggorm ringlade över vägen. Tänk att man kan hoppa högt
med en cykel. Hann väja, hann parera innan diket. Vad händer om man kör
över en huggorn. Hinner den hugga till mellan fram och bakdäck? Hur fort
når giftet hjärtat när pulsen är över hundra? Många tankar som ringlade
genom cykelhjärnan.

Mötte en tjur, utanför hagen. Obegripligt. Den blängde
tjuraktigt. Började springa efter. Glömde motvinden, la i tung växel,
burnade loss i asfalten. Tjuren gav upp. Jobbig start på niomilarunda.

Gnetade
på i motvinden. 24, 25, 24,6, 23, 22 … o s v. Tänkte cykel är en
överskattad sport. Drack jordgubbsaft (ekologisk sportdryck). Vände vid
45 km, och det blev genast roligare. 30, 32, 36, 38 … och ut på fälten
i motsatt riktning vindkraftverken. 40, 42, och hå hå 44, 4, cykel är
en underbar sport. Benen som pistonger, hjärtat en stånghammare,
Armstrong, släng dig i väggen.

Så svängde vägen igen, och babom. 24, 23, 22, 19,5, va faen …. men då inte så långt kvar hem.

– Nu åker vi och simmar, sa brorsan på eftermiddagen. Det är inga problem, du har ju bara använt benen idag.

Vi
simmade, fram och åter, i det gröna blå. 17 C,  kroppen sval och klar.
Benen följde efter som två pontoner. Dra och dra, lugnt och långsamt, i
andningen ligger hemligheten.

Och havet, alltings moder, vaggade sina söner milt:

Hemma igen efter 2200 m väntade en liten amfibie.

Det blev en tidig kväll. Ögonen blinkade ikapp med lågorna i grillen.

Semester, vilken grej!

Pling i mobilen. Sms från brorsan … från rummet bredvid. Det var dags. Dimma, lätt duggregn, tidig morgon. Perfekt miljö för amfibiemän.

Vi tog vägen mot Äleklinta. Puff puff puff. Säga vad man vlll om löpning i våtdräkt, det är inte som att springa i linne och korttights. Man blir fort varm. Men 3,5 km och sen ett svalkande hopp i böljan grå.

– Ska bli härligt med ett dopp, sa brorsan.

– Jättehärligt, sa jag.

Vi rullade ner mot bukten i Äleklinta, styrde mot brygga. Det öde landet. Inte ens en tysk husbil.

Inte mycket vind, men tunga dyningar. Brallade på bra igår, kanske ett efterspel?

– Whooohaaaaa, sa brorsan. Mycket kallare än i Eriksdalsbadet.

– Whooohaaaaa, sa jag. Max 15 C.

Man kunde ju ha gått upp. Nä, det kunde man inte. Bara dyka i, låta kroppen långsamt domna. Efter 300 meter började det nästan bli behagligt. Efter 1000 meter riktigt behagligt, kontakten med fötterna dock alltmer avlägsen. Jag har läst någonstans att det är skönt att frysa ihjäl.

Vi kajkade på. Du ska aldrig andas in när du lyfter på huvudet för att kolla in riktningen. Då får du en kallsup. Det fick brorsan. Sen höll han munnen stängd vid nästa utkik. Det är inte lätt att hålla kursen i dyningar. Ett tag var vi fint på väg till Kalmar. Men det ordnade sig.

2200 meter senare vinglade vi upp på bryggan. Balanssinnet blir lite kul i islvatten. Vi raglade bryggan fram som efter en rejäl krogkväll. Men vi började springa, och efter en km hade vi tinat upp. Och sen hemma igen. 7 km löpning, 2200 meter simning.

Att börja en morgon i gummi, och livet blir så mycket mer elastiskt!

Amfibiebror, på stort Alvar:

Igår var läget lite ljusare:

Då cyklade man runt i stilig tröja, design Stefan Larsén:

Det gick dock inte fortare, kanske för att näsan tydligen blivit större här på Öland … kan det vara för alla jordgubbarna?

/to be continued …/

Yo Yo från Alvik, med Stephen Marley i lurarna.

Åter från lunchturspremiär i Alvik, där nya kontoret ligger.  Promenadvägar och stigar längs vattnet, lite kryssande bland enorma kåkar i Nockeby-by-the -Sea, ingen greklandskris där inte … ingen synlig i alla fall … och efter drygt åtta kilometer var man framme här:

Något som likade en högvakt vandrade framåt i takt, en barsk sergeant gav order om skyldra gevär. Sträckte lite på löpsteget.

Kommer bli bra med Alvik. Löpvänligt. Och längtar man tillbaka till stan, är det ju bara att springa över Tranebergsbron.

På kontoret visade Garmin 17.86 km. Ingen dålig lunch.