Nä, någon promenad blir det nog inte på söndag. Det är bara starten som så att säga går på promenaden i Nice. Sen springer man hela vägen till Cannes. Om man inte får kramp i Antibes backar, då blir det kanske till att börja promenera.

Det scenariot finns dock inte på min karta. Har man kutat uppför vulkaner på Island, som jag alltså gjorde för någon månad sedan (stort reportage i RW no 11, jag lovar, Island ger blotad tand)  ska man ju klara några kullar utanför Cannes. Jomän, eller jododur, som de säger på Island … har jag för mig.

Farten däremot, den vet jag inget om. Har mest långskuffat och simmat och cyklat under sommaren, gjort allting lite halvdant

En liten brännare i morse i alla fall. 15 km på löpband, på SATS, med young Milly i bollhavet. Man har 90 minuter på sig, sedan ropar personalen i högtalarna.

”Millys pappa till MiniSats”. Jo, det har hänt någon gång … ett par … det är ju så lätt att glömma bort sig själv på löpbandet. Eller åtminstone den omgivande verkligheten.

Uppvärmning i tre km  (12, 2x 13,3) sen 10 km i 14, och 1500 m i 15 och lite topping med sista 500 i 16. Efter det 10 min att duscha byta om och springa till Minisats.

Eftersvettning? Oh ja!

Det ska bli nice in Nice oavsett (jag vet, urgammal), det är visserligen november, men kan kanske se ut lite som såhär i alla fall:

The French Riviera Marathon. Det kan ju inte riktigt gå illa, även om det går illa, om ni förstår vad jag menar …

Au revoir!

Det var i går det. 27 km i regn. Inget allvarligt regn, fint strilande. Inte särskilt kallt, bara blött. Förbi Husarviken där Norra Djurgårdsstaden växer upp nu. Jag tror inte jag gillar det. Det kommer att leda till atmosfäriska störningar i Stora Skuggan, påverka min löprunda. Dags för en motrörelse. Trycka upp knappar: Rör inte min skugga.

In i skogen och förbi Järnåldersgraven, som några rådiga skattjägare bökade upp för någon vecka sedan. Må rosten ta dom.

Klafs klafs, när gyttjan tränger igenom skon första gången, en alldeles speciell känsla. Sen bryr man sig inte, bara truckar på rakt fram, ohämmat.

Rundar Brunnsviken, vattnet blygrått. In i Haga, här är många löpare. Vinkar till kamerorna på stängslet till slottet. Hej hej, Vickan, hej hej Danne. Kom ut och spring.Det är kungligt kul!

Förbi Brunnsvikens kanotklubb. Där står några kanotister och mekar kanoter. Det är långt kvar tills isen lägger sig.

Brunnsviksbadet, tomt förutom på en fiskare. Draget klyver ytan, plopp. Skulle inte äta fisk från den här pölen.

Förbi gayklippan. Inte särskilt gay idag.

Regnet tilltar. Komparerar blött. Blött, blötare, blötast.

Till slut hemma igen. Tittar mig i spegeln. Ser en vardagshjälte. Nä, lördagshjälte.

Fast bragdguldet får nog Lisa Nordén. Eller svenska fotbollslandslaget. Det är helt ok. Pizzan är helt ok. Regnet är helt ok, där det slår mot fönstren, från utsidan. Sängen är helt ok, från ryggsidan.

Och precis när ögonlocken håller på att falla till föga, kommer young miss Milly in i sovrummet med famnen full av böcker.

– Läsa böcker, pappa, säger hon bestämt.

Man kanske är en kandidat till bragdguldet, trots allt.

Och ja, det är så sant som det är sagt, det finns inget dåligt löparväder, det finns bara dåliga löparkläder:

Litet mentalt motstånd, men bara litet. Mot Fiskartorpet, mot 5×2,4 km i rejält kuperad terräng. 90 sekunders gåvila. Tre kiilometer lätt löpning dit.

Åh vad jobbigt det ska bli. Åh vad skönt det ska bli när det är över.

Första varvet, och det här var länge sedan. Dunk dunk hjärtat, lungorna ställer en fråga. Lungorna ställer flera frågor

Skogen tung och våt. Fötterna trampar över en matta av gula löv. Där singlar mera löv mot marken där jag springer. Skogen håller på att släcka ner. Det är mycket vackert.

Inga älgar, inga andra, bara jag och skogen. Mossa och fukt och bakterier som tuggar löv  till mull. Döden, döden, döden. Men inte jag inte, syret rusar, klaffar klaffar, bubbel bubbel blod.

Två varv, vila. Tre varv, vila. Det suger i låren, vaderna gnisslar, men inte värre än att jag är på igen. Intervall är en plåga, men en uthärdlig plåga. Det är alltid lika roligt när varje intervall är över.

Sista varvet och inget jäkt i backarna. Varför ska man jäkta i backarna? Jag kan inte jäkta i backarna. Benen vägrar jäkta i backarna. Här kan ingen se dig inte jäkta i backarna. Men där hade jag fel. I en av de grymmare backarna tassar någon förbi.

Vafaen kom han ifrån? Vad lätt i steget han är, har en fart i backen som skulle knäcka mig efter en backe. Men så ut på flacken, och ska han inte öka nu då? Jag ökar ju och plötsligt glider jag förbi och det är lite pinligt att glida förbi, jag är inte ute för att tävla, jag är ju bara här för att springa intervall, i min egen rytm.

En backe till, och han tassar lätt förbi. Och så flack igen och jag förbi. Det är för skämmigt, inte en gång till. Jag lägger in extra allt mot mål, pulsen upp mot red alert, och ingen tassar förbi i sista backen.

I mål, dubbelvikt begrundande mina skosnören. De ser bra knutna ut. Lite geggiga, men så har jag ju också kört 5×2,4 km i Fiskartorpet. Sen hör jag någon tassa förbi igen. Men nu är backandet över.

Lugnt och långsamt hem igen. Vad härligt det var, och att det snart är över.

I en skog, av den här typen:

Det är lite si och så och upp och ner just nu. Lyfter lite vikter, springer en runda, simmar en sväng. Om inte vilse i pannkakan, så lite vilse efter sommarens alla äventyr. Och föralldel höstens, det är ju snart julafton. Nä, kanske inte riktigt, men snart november och det börjar redan bli blött. I alla fall idag. 16.30 och på väg till dagis i strilregn, på väg till skolan i  strilregn, på väg till Vivo i strilregn. Dt är synd om människorna, och framför allt om mig.

Att då stiga in i lägenheten igen, trycka på en knapp, varde ljus, ha tak över huvudet, ljuva civilisation, härligt att inte vara född på medeltiden, behöva spänta fuktig ved och plocka en höna till middag. Enklare steka upp ett gäng gamla pannkakor plockade ur kylskåpet, jaja, råriva morötter också, man är ju ingen total kostcirkelbarbar.

Kroppen mjuk och lugn regnet till trots, åtta kilometer fartlek på lunchen, rullband, sista km i 3.45, försöker få lite fart i de långsega islandsmusklerna, ty: det ska bli lopp igen. Det trillade in en inbjudan till The French Riviera Marathon, mellan Nice och Cannes, den 4 november, och löparlivet fick äntligen en riktning igen. Formen är förmodligen fasansfull i långa loppet, senast jag försökte springa fort i en mara (allt är ju relativt) var tidigt i våras i Milano.

Jag sprang Nice -Cannes 2009,  men för att pimpa upp gamle greken Herakleitos, han med floden ni vet, … man kan aldrig springa samma marathon två gånger. Sträckan må vara den samma, men väder och vind och dagsform, nä, det blir ett helt nytt äventyr. Och så gillar tanken på att gå i mål på Croisetten i Cannes, paradgatan där  filmstjärnorna brukar paradera under filmfestivalen. Där står paparazzis från hela världen och blixtrar med sina kameror.

Stjärnglans på croisetten:

Om än kanske inte alla samtidigt i november.

Au revoir!

Ojoj bloggen. Det har varit mycket bokstäver på annan plats sista tiden. I så kallad Gammelmedia. Papperstidningar, ni vet, en produkt på utdöende. Fingrarna har gått röda, jag tänkte jag skulle sätta ett sista avtryck, innan det är försent.

Nej, där skarvade jag lite. Svenska Runners World fyller 30 år i år, och har aldrig mått bättre. RW spänner löparmusklerna i elastiska spandex som aldrig förr. Och kräver bokstäver, massor av bokstäver.

Jag vet inte om det är så att det finns ett visst antal bokstäver per människa och liv, som det finns ett visst antal hjärtslag per människa och liv … som jag fick det förklarat för mig en sommar för två år sedan en dryg halvtimme innan start i Victorialoppet på Öland. Ja det där med hjärtslagen då, inte bokstäverna. Jag stötte på en gammal kvinnlig bekant som inte tyckte att jag skulle springa så fort och slösa bort mina hjärtslag, då skulle mitt liv förkortas, med lika många hjärtslag, då  antalet hjärtslag under ett liv var genetiskt förutbestämt.

Så där stod jag och funderade på hur många dagar jag skulle förlora av mitt kommande liv om jag satsade på PB. Och jag funderade på hur många dagar jag redan förlorat av mitt liv när jag satsat på PB. Jag satsar f ö alltid på PB, second best i mitt eget liv har aldrig varit någon option. I varje lopp hoppas jag alltid att kunna dänga till mig själv, fälla överkroppen över mållinjen framför min egen skugga … där kan man med fördel också välja lopp i motljus …

Så att tappa något levnadsår eller så för det nöjet, vad gör väl det i så fall? Nä, jag säger som Strindberg (han jubilerar ju också i år …):

”Att slåss med troll, befria prinsessor och döda varulvar, det är att leva”.

Till de kategorierna hör definitivt att toksatsa i löparlopp. Då känner man verkligen att man lever!

Snyrting? Ett ord jag fick med mig hem från Island, antar det var det stället vikingarna gjorde det på när de gjorde det … hör historiens vingslag … porla ….

En omtumlande sommar. Amfibemannen. Kalmar Ironman. Runiceland. Mest kamp, inte så mycket träning, mest vila mellan loppen.

Men i går var det upp på rullbandet igen. Stegringslopp 15 km. Dundermusik i lurarna. Ansikte mot ansikte i spegeln.

Det var jobbigt. Kroppen har tappat fart. Tungur lårur, och ultrasteg. Men det är ju så enkelt på löpband. Bara höja farten och hänga på. Ansiktsuttrycket alltmer spännande, alltmer ansträngt. Kommer den där killen falla av bandet snart?

Men jag föll inte av. Nu bara tröska vidare, in i hösten. Må frosten beröva esters astrar dess gestalt. Och vinden yla genom minnets blockflöjt.

Sensommarminne. Här kommer två amfibier, jag och brorsan. Brorsan är lite sur, för att jag spottat på hans fot. Fast jag var faktiskt inte ens i närheten. Men det hade varit en lång dag, här är det bara en kilometer  kvar till mål.

Längre rapport om Amfibiemannen i RW no 9.

Hemma igen. På väg i strilregn till dagis. På väg i strilregn till sexårs. En löpning ut på Djurgården i linné, det var nog årets sista linnélöpning utomhus. Det bet en smula i skinnet. Hösten höjer rösten.

Har varit seg efter Island. Det var en riktigt urladdning. Fem lopp i tävlingsfart, elva mil totalt, på sex dagar. Nå, tävlingsfarten alltmer mot träningsfart allteftersom dagarna gick, motorn gick sur, karossen gnisslade. Men fram kom man.

Stranden vi sprang på:

Trög svart lavasand. Mäktigt!

Min room-mate från Paris, f d rugbyspelaren Nicholas, tog det lugnt mellan loppen:

Och Djurgårdsbrunnskanalen i all ära, men Gullforsen är nog snäppet häftigare:

Äventyret är över. Men också vardagen blir till ett äventyr, när man varit på äventyr. Det är kontrasten däremellan, som håller forsen vid liv …

It´s tough work, but someone´s gotta do it …. (Gysing goes wet …)

                                                                                  Foto: Giorgio Cordias

Åter Stockholm, åter verkligheten efter en vecka i ett sagoland. Sagolik natur, sagolikt väder, sagolik löpning, sagolika medlöpare. På kontoret igen, kanske var det bara en dröm? Men nej då, bilderna finns ju!

På vägur med Trukkur till startplatsur:

Nämen där är ju Hekla:

Maratondags … lååångt till mål:

Startflaggan, och kolla, medvind!!

Norska traillöparen Marit Holm på väg till fjälls …

Varning för krater:

Efterur målur badur idur varmur spadur …. tröttur föttur …

Längur rapportur i RW no 11ur …

Liten rapport från Runiceland. Lite svajig uppkoppling där vi befinner oss, drygt 30 mil bortom Reykjavik.

Dag ett sprang vi uppför ett fjäll med glaciär, 8 km rakt upp med en höjdskillnad på 700 meter, gjorde som LG tipsat om, höga knäuppdragningar. Gick fint, men inte fort. Definitivt inte fort. Beundrade utsikten, men mest mina fötter. En fot fram, och så en till. Det var ett par hundra meter stup till höger. Hård is där nere.

Blev mycket roligare att springa nerför efter vändpunkten  Var hyfsat bra på slalom en gång i tiden. Det var bara att snedställa traildojorna. Vänster höger vänster höger. Tills en stenusling fick rull på ena dojan. Stöp som en oxe, vad nu det uttrycket kommer ifrån, tog emot med händerna och det var så där skönt.

Skällde ut mig själv, JÄVLA IDIOT HUR KAN FAAN KAN DU RAMLA, kollade sen att inget var brutet (det var det inte) blödde bara lite grann, här på Island har också ju folk blotat förut, skulle kanske ge mig gudarnas gunst!  Italienaren som jag just passerat ropade OKEY? utan att stanna, och visst var jag okey, men nog kutade han på lite väl fort förbi där jag låg i raklång, men jag vinglade upp och la mig i rygg igen. Han drog på ordentligt i spurten, men bloten gav effekt, gudarna la in en  vinnarturbo och jag bröstade mig över mållinjen  en sekund före, väldigt barnsligt, men man är ju inte äldre än man gör sig …

Dagen därpå en mil beachöpning på strand med lavasand. Plus en 7-jla backe på 140 höjdmeter på slutet upp till en fyr.  Springa i mjuk sand är ingen höjdare, om sandningen ska fram hö hö, men kom i mål som en glad fyr (hade två storflåsare i nacken i backen, men höll undan).

Idag 21 km i på knögglig sten och grusvägare, över lupinfält med mjuk jord, allt i strilregn med bra drag i vinden västerifrån, mycket uppfriskande. Benen var inte riktigt med idag, ajaj i låren i varje nedförsbacke.

I morgon väntar 42 km längs en väg i en vindlande ravin med ett uppåtlut på drygt 500 höjdmeter, kommer säkert kännas finfint. Efteråt, om man nu kommer fram, blir det bad i en het källa, säkert bra ha flytväst där om man skulle somna. Min roommate Nicholas från Frankrike, gammal rugbyspelare med påkar av stål,  drar timmerstockar nätterna igenom så det fladdrar i gardinerna. Kanske kan springa i sömnen i morgon, vila lite. Kanske varma källan tvättar bort påsarna under ögonen?

Nu är det middag, fortsättning följer! Lite trögt få upp bilder, här i alla fall ett isländsk vattenfallur (rena sagolandskapet här):

Snoret har släppt. Och vips är man på en startlista igen (kolla in no 5):

Listan är lite längre än så, det blev lite strul med skärmdumpningen. Vill ni ha hela sammanhanget klart för er (klart ni vill), så gå in här:

http://www.runiceland.org/

Det här kom lite plötsligt, en inbjudan till ett 11 mil långt traillopp på Island, över lavaöknar, genom landskap fulla med varma källor, vulkaner och glaciärer. Jag har aldrig varit på Island, har alltid drömt om att få träffa di små under jordi (de ska visst vara släkt med den gotlandska varianten …). Gick liksom inte att säga nej. Även om vätskekontrollerna visst ska vara lite knepiga:

Här gäller det att hålla käften på vid gavel om man ska få i sig några dropparl!

Vadställena går heller inte av för hackor:

Blir ett bra grepp-test för traildojorna.

Far till Reykjavik lördag morgon. Äventyret väntar. Rapport följer!

HAJDUR ALLUR BLOGGLASUR!!

Ser jag lite stenad ut, så förstår ni kanske varför. Inte varje morgon man får morgonjogga med Lisa Nordén. Nu joggade hon visserligen inte, benen var lite möra efter triathlonhelgen i Stockholm, så hon tog cykeln i stället. Men en Lisa på lugn kadens, det är inte helt fel det heller. Vi drog en sväng runt Skeppsholmen och det kändes som om hösten kommit igång på allvar. Tunga moln och en rivig vind, bye bye summertime!

Det var ASICS som ordnat frukosten i nya lokalerna vid Norrmalmstorg i
Stockholm, hantverkarna håller fortfarande på och fixar och donar men någon gång under hösten  kommer
portarna slå upp. Det är den nya tidens sportaffär, med löparlabb
och löpargrupper och omklädningsrum för de som vill ge sig ut på en
runda. Och så Lisa mitt i alltihopa som visade upp sina handsydda
löpardojor, de hon sprang med i London

Jag vill också ha handsydda löpardojor, exakt anpassade för mina fötter!

Jag
vet, liten skämsfaktor att ta med sig löparkepsen från IM Kalmar, men för
att dra till med ett kanske inte så där jättekänt triathlonordspråk: det
man inte har i huvet, det får man ha på huvet!

Och tror faktiskt jag
planterade ett litet frö hos Lisa, som jag tyckte tittade beundrande på kepsen (och det är ju faktiskt så att olympisk distans, det är ju knappt uppvärmning för oss IM-veteraner), sa att hon absolut skulle kunna
tänka sig göra en IM. Och vilken tidsplan på det då, undrade jag:

2017,
sa Lisa. Och då blir det förmodligen så. När jag intervjuade henne för
RW 2006 sa hon att hon siktade på medalj i London 2012. Och se hur det
gick.

Nästan lite gammaldags sovjetiskt över Lisa; rejäla 5-årsplaner för framtiden.

Jag förklarade också att hon räddat nationens ära med sin silvermedalj i London. Då log hon lite blygt.

Sedan fick Lisa blommor, och alla applåderade för denna i alla avseenden toppen-triathlon-kvinna. Som avslutade med en förhoppning om att hon kanske lockat än fler av svenska folket  att börja löpa och köra triathlon.

Själv funderar jag på att pröva på olympisk distans. Kanske finns det någon veteranklass i Rio 2016? Gysings 4-årsplan. En sovjetisk lightvariant ….