Hemma igen. Hai ho hum. Har ett par eländiga dagar bakom mig, och är, för den delen, också mitt i en. Min rygg gillar inte långa flygresor. Ut ur flyget på Arlanda, med en träsmak värre än ved, upp med ryggsäcken (tung) på axeln, och där drog det direkt till i ryggslutet. Början på ett ryggskott. Pang!

Där är vi nu. Groteskt förkyld är jag också! Ur näsborrarna – syndafloden! Är detta slutet? Lägg därtill att jag vaknar halvfyra varje morgon av den jämrans jetlagen (och somnar i fåtöljen fem minuter in i Aktuellt varje kväll). Men är det någon som tycker synd om mig för det? Ingen, säger, ingen. Lyckligtvis är min självömkan av yppersta världsklass.

Tröstar mig med en avskalad bild från Tokyo, en hårdkokt teaser inför Påsken. I Japan kör man inte med sexpack! Där äggar man en åt gången … ock ock ock ….

Längre rapport i RW no 5.

Man kasta inte in hadduken i alla fall!

Och man behöver inte vara jetlaggad för att vara trött i Tokyo!

Nu mot Venus Fort, för & shoppa loss lite. Där ligger Ålle och NK i lä!

Har nu börjat landa så smått i stan, och då är det förstås dags att åka hem igen. Det är mycket trevligt här, allting är så välordnat. Alla bockar och ler och är snälla. Jag bockar och ler och är snäll. Det är så det ska vara. Civliliserat.

Vaknade lite chockad i morse. Det regnade. Hade alldeles glömt bort att det kan regna i Tokyo. Grått och kallt. Vart är världen på väg?

Lyckligtvis har jag lokaliserat ett badhus i krokarna, Ariake Sports Center. Idag blev det detut i japanskt badhus. En 25-metersbasssäng på fjärde våningen i en mycket futuristisk byggnad. Alla byggnader är mycket futuristiska i Tokyo Bay Area.

Sen blev det förstås lite Lost in translation. Jag klampade glatt in i mina egna, gamla badtofflor, vackert patinerade efter år av strandliv på Öland. Men där blev det stopp. Mina badtofflor var förbjudna. Sen hoppade jag ned i en ledig bana. En ledig bana i Tokyo tänkte jag, nästan för bra för att vara sant. Det var det också. Efter 25 meter knackade någon på ryggen. Den banan var bara för gåbadare. Men jag hittade en annan bana med bara några gubbar i, och körde på. Där hann jag inte heller mer än 25 meter förrän jag fick en ny knack på ryggen. Paddlar fick man inte köra med, det var en säkerhetsrisk. Jaja, tänkte jag, man får ta seden dit man kommer. Av med paddlarna och kajka på. Men hann inte mer än 25 meter förrän jag fick en ny knack på ryggen. En japansk gentleman pekade upp mot bassängkanten, där stod en grupp på minst 50 japanska kvinnor i vuxen ållder. Banorna var reserverade, förklarade mannen, och pekade på en tredjedel av bassängen där inga banor var markerade. Där gick det bra att simma. Ii banorna skulle det nu bli vattengympa. Det var lite trångt i friytan, om man säger så, jag fattade bättre att paddlarna där kunde ses som ett dödligt vapen.

Men med mitt sedan några dagar buddistiska sinnelag (eller om det bara är jetlagen, som håller i), så tog jag det hela med upphöjt lugn. Körde intervaller på 50, blev nog 55 inklusive slalom. Vattentempen låg säkert runt 30 C, kände mig  rätt mosigt efter ett tag. En japanska som simmade som en delfin, visade vänligt hur jag skulle sätta ner händerna lite mer vinklat i vattnet. Jag fölljde hennes anvisningar, men inte gick det fortare för det. Det är svårt att lära gamla löpare simma.

Och så in i gråzonen mellan det privata och det offentliga. In på Toto. Den här varningstexten sitter på muggen. Har jag förstått den rätt är det farligt att kasta vatten på muggen, den kan då bli strömförande. Kanske inte den mest ärofulla av dödar, om den skulle inträffa. Så inte sitta där i onödan ….

Och instrumentpanelen vid sidan, jag har inte rört den än. Men det kliar i fingarna. Bara trycka en gång, se vad som händer.  Jag tror jag vet vad som händer, och jag tror inte jag vill att det ska hända. Det kommer ta en ändalykt med förskräckelse . Men här är krafter starkare än mig själv i rörelse … whooohaaaaaaa …..

Nu mot tunnelbanan, och en massa japanska tecken att tyda. Undrar varje gång om jag nånsin ska komma hem igen …  hittills har det gått bra.

Banzaiii!!!!

Jag hade inte tänkt skriva något än på ett par timmar, men så såg jag en målinriktad Mårten här i bloggen bredvid (själv är jag … numera … mer buddistiskt lagd, vägen är målet, e t c) beklaga sig över knepigt statistikinhämtande från Japan och klockan är ju ändå halvfyra på morgonen här i Tokyo, så det är väl lika bra att sätta igång.

Jag tänker inte beklaga mig. Inte sucka och stöna över förkylning (host host), för få långpass, yrslig jetlag, hög ålder, och annat ovidkommande. Jag står för den jag är, jag är en 3.23.17-löpare, varken mer eller mindre (om jag klockat mig själv rätt).

Det var segt  från början till slut. Tunga ben, trög hjärna. Obs, detta är inget beklagande, bara kalla fakta! Orkade knappt göra någon high five med publiken, en alldeles fantastiskt entusiastisk sådan. Jag la inte ens in en extra växel vid fyra mil, när jag passerades av två unga japanskor med Musse Pigg-öron och prickiga klänningar. Kul att i alla fall Musse är pigg, tänkte jag generöst.

(här med hela tjocka släkten…):

Det var sol över Tokyo vid starten, fast den hade svårt att leta sig ner mellan de väldiga skyskraporna i Shibuya. Jag sprang i linne, gillar att färdas lätt, men tänkte i början att jag nog slagit an på den sista färden,  tempen låg runt fyra grader i skuggan. Det blåste fint också, där kom en och annan vindpust som fick bröstkorgen att hoppa till som om den fått en hink kallt vatten över sig. Whoooaahhh … friskt. Men värmen steg efter någon mil, och tår och fingrar tinade upp.

I mål kom jag i alla fall, och absolut lycklig för det. Nu får det bli fler långpass framöver, eller om jag ska satsa på kortare lopp, just nu känns 60 meter som ett lockande alternativ, lite retro så där. Hade ju också klassrekordet på distansen i gymnasiet på 1900-talet.

Längre rapport följer i papperstidningen!

Tempo tempura? Friterad löpare, tänkte jag. Fast det blev förstås mer av  frysvara … men ni fattar säkert.

Och kolla, nu har de öppnat frukosten! Konnichiwa Japan!

Efter frukost? Kanske dansa loss stelbenen lite:

Del 2.

Bara hacka i sig …

Bour-boing, för dig som vill rusa på nolltid!

Hai, hai, hai …

Hade jag hetat Galen i förnamn hade kanske jag också fått jaga rekord på XL Galan. Helt rupp galen, liksom. Eller inte.

Lär hursomhelst bli en galen Gala.

I morgon mot Tokyo. Näsan droppar igen, men inte så alllvarligt. Fast det är väl ändå &%€#&% faen.

Det var kanske inte så bra det där japanska backpasset i tisdags …  det var kanske rentav lite galet? Kan vara läge testa en japansk whisky på flyget (i medicinskt syfte). Eller åtminstone doppa näsan i ett glas (i renande syfte).  Eller finsk whisky (åker Finnair). Frågan är då : finns finsk whisky?

Hepp, finsk whisky finns faktiskt:

Fast jag tror den här smakar annorlunda (skulle kunna skriva ”bättre” men vill inte i onödan stöta mig med vårt broderland i öst):

/to be continued …/

Konnichiwa!

God dag …  med svenska ord, och inte bara namnet på Robyns skivbolag!

Först en kort resumé. Jag var ju fruktansvärt sjuk i en vecka (jag kunde inte springa), och inte blev det bättre i helgen. Hasade omkring hemma i ylletofflor med rosslande luftrör och skissade på min nekrolog ”… och av Tokyo Marathon blev heller intet.”

Men i går klev jag i alla fall upp på bandet (enligt parollen: ont skall med ont fördrivas) med väsande lungor (15-årsgräns på den här läsningen). Ja, alltså, först cyklade jag 20 minuter för att se hur kroppen skulle reagera. Pulsen kändes ok, men svettades jag inte ovanligt mycket?

Ändå upp på bandet, och ojojoj vad glada benen blev (som ystra kalvar på grönbete, fast utan grönbete … finns inget grönbete på bandet på SATS). Halsen kändes ok efter uppvärmningen, rann bara lite snor ur ena näsborren. Jag rullade på på låg växel (12,5) och femton kilometer senare steg jag av. Då blev det en del hosta av, fast hostan kom inte från djupt nere i bröstet, och aningens av ett hopp tändes mellan revbenen.

Idag, upp på bandet igen. Tänkte: en minimal nedtryckning, för en minimal uppryckning (fjädereffekt) på söndag. Blev 20 km i 12,5- 13,3 …. plus 6×500 meter backe inslängda lite här och där, i  fart 11 och med lutning 6 grader. Ett pass som jag nu döpt till ”japanskt backintervall”. Nu har jag fått träningsvärk i ryggen av allt vevande med armarna i uppförsbackarna, och känns inte utsidan av höger knä lite konstigt?

Men nu blir det vila … eller kanske en liten simning i morgon? Så får vi se – på söndag!

En annan japansk backe:

Och så har jag intervjuat Jessica Almenäs om löpning. Hon sprang Honolulu Marathon i december. Hon ska springa Belgrad Marathon den 6 maj.  Och hon tänker aldrig i livet springa Stockholm Marathon.

Varför då då? Det får ni veta i ett nummer av RW lite längre fram i vår.

Rubriken poppade osökt upp i huvudet när jag läste kröniikörkollega Mårtens referat från ärevördiga triathlonklubben AS Nälstas årsmöte. Riva av tusingar i 3.45 fart i snömodd låter som fullt ös medvetslös för en sjukling som inte var med (men som skulle varit med). Relevans för rubriken i övrigt är väl rätt haltande (enligt parollen, en dålig metafor är också en metafor) klubbens medlemmar är nog mer att betrakta som fighters (med den lyskraft läs stjärnglans som bara kommer med åren) än krigare, men gårdagens soffliggande aktivitet har gett mig nya,  högtflygande, referensramar.

Har jag nämnt att jag är sjuk? Jaså, det har jag. Och att det är ganska synd om mig? Det också. Lyckligtvis är min son också sjuk (tillsammans är vi sällskapssjuka) och i vårt armod  bestämde vi oss igår för att grotta ner oss helt i Star Wars. Som av en händelse kom det en box med posten med  nio nyproducerade Blue-Ray DVD:er med tutti Starwars. Det vill säga alla sex filmerna, plus nittio minuters bonusmaterial (snart ringer de förmodligen från The Big Bang Theory och frågar om jag vill gästspela …). Min son var i extas. Det här var Starwardebut för honom. Själv såg jag de här filmerna när de hade premiär på bio … för ett tag sedan …

Och nä nä, vi plöjde inte hela boxen på en gång, man är ju en ansvarsfull fader. Vi började med film no 4, som ju är den första … vilket inte var helt enkelt att förklara för sonen.

Sonen gav filmen högsta poäng, men tyckte det var i läskigaste laget när prinsessan Leyla gav Luke Skywalker en kyss på kinden.

Efter filmen lärde jag min son en ny sång, en sorglig ballad med melodi från en  av Robban Brobergs sånger.

”Jag hade en gång en form, men det var för länge sen, ja det var för länge sen, såååå länge sen”.

Sen grät vi en skvätt. Åtminstone jag.

Fortsätter det så här lär maran i Tokyo gå i sightseeingfart.

Jaja, inte gnälla mer.. Jag har i alla fall inte TBC. Och börjar faktiskt känna mig lite bättre.

Kanske har en liten del av George Lucas stjärnkraft förts över på mig, kantro kommer jag strax kliva ur sängen och utan att snörvla höja min röst mot himlen: THE FORCE IS WITH ME!!

Så på frågan hur jag egentligen mår: Yoda, nu kan det bara bli bättre!

Nu tog jag kanske i en smula. Men kroppen är under belägrning. Fienden är inte fullt definierad, men näsan rinner, slemhinnorna är anstränga, och kroppen helt kraftlös. De vita blodkropparna har kallat in reserven, Ecihinagardet har bajonett på, läget är Red Alert, det stora slaget närmar sig. Kommer fienden falla tillbaka? Elller blir det villkorslös kapitulation? Min förhoppning är att försvaret klarar en vecka (normalsvensk standard)l.

Prekärt läge med anda ord. Tokyo Marathon om tretton dagar. Jag som hade tänkt dundra hela den här veckan rakt igenom. Men vad var att vänta? Yngsta dottern däckade för några dagar sedan, sov fjorton timmar i natt, bättre idag. Nu har sonens ansikte blivit blekare än blekt, och han har en hosta som skräller. Dagisbaciller, skolbaciller; bioglogisk krigföring när den är som värst.

Kan vara läge ringa Vatikanen, hoppas på lite gudomlig förstärkning.

Eller lite mer klassiskt, svensk backup.

Röd solhatt!

/fortsättning följer …/

Ja, inte jag, men klockan. Min gamla fina Timex Ironman drunkna i går. Tog mig en sväng till badhuset utan någon tanke på att tänka tid. Klockan satt på armen ändå.

Den hade slocknat på flyget hem från Playitas, så jag lämnade in den hos KLOCKMÄSTER i Fältöversten för nytt batteri. Det gick fint, fick tillbaka klockan efter en timme, till en kostnad av 185 kronor. Ganska hög timpenning där, tänkte jag, men okey, det var min fina gamla klocka värd.  Men när jag hoppade ner i Eriksdalsbadets blå, vad tror ni hände då?

Tiden stannade, och man kunde riktigt se hur klockan fylldes med vatten. Det nöp i hjärtat, tänkte att klockmästarn glömt skruva till ordentligt. Simmade i alla fall på så där tidlöst som man bara kan göra med en drunknad klocka. Inget problem med det, jag simmar i princip aldrig på tid, det är så deprimerande, jag bara kajkar på, den här gången 4×600 meter plus 100 meter, och det kändes verkligen som 2500 meter vilket det ju precis också var, men klockan var ju blind för det. Jag tyckte lite synd om klockan.

På vägen hem knallade jag förbi KLOCKMÄSTER och visade upp min vattenfyllda klocka. Butiksföreståndaren bad att få se på kvittot, som jag hade kvar i plånboken, och pekade där på en liten detalj mellan kvittots alla siffror, en text med små bokstäver där det stod, ”Ej tryckttestad”. Det var det ingen som hade talat om för mig när jag fick tillbaka klockan.

På KLOCKMÄSTER beklagade man det inträffade, men det var nu ingenting de kunde göra någonting åt. För övrigt hade de nog aldrig sett en klocka med så mycket vatten i sig. Oj vad packningarna måste ha varit slitna!

Vad jag tycker om detta? Ja, URKUL var det ju inte.

Det är nästan så man vill börja näthata lite.

Hörru KLOCKMÄSTER, aktarej, SNART KOMMER KLOCKAN KLÄMTA FÖR DIG!!!

Hotfull bild:

Ja, inte den gamla varuhuskedjan, om det är någon som minns?

Idag The Band, men nä, inte bandet. Man skulle blivit historielärare.

Började lite tufft. Hemmajobb på förmiddagen med febrig och snuvig dotter som dock inte var sjukare än att hon orkade leka klätterträd på djupandande fader som skissade på grunden till det episka reportaget Playing Playitas (arbetsnamn, beräknad publicering i RW no 3 … bara dottern blir frisk).

Avlösning vid lunch, och lunch med Lisa Emilia Svensson, som jobbar på Miljödepartementet och åker jorden runt och försöker förmå regeringar i andra länder att tänka lite mer på miljön … ja när hon inte tränar löpning förstås … mer om Lisa i no 3 …. bara dottern blir frisk .. som sagt …

Lisa berättade också att hon har en kompis som har en kompis som ska slå världsrekord på rullband i morgon den 7 februari, i livesändning:

http://www.palten.se/aventyr.asp?Id=249#249

Det där blev jag lite inspirerad av, dock inte världsrekordinspiererad, men tokyomaratonångesten sitter ju i, så jag for om aftonen till gymmet för att löpa något  slags tempopass.

Det blev som följer. 1 km/12, 1 km/13,3, 12 km/14, 500m/15, 500m/16, totalt 15 km. Ingen lutning, och alltså inomhus (Mårten!), men med lite motvind (från fläkten). På sista km flåsade jag nästan oanständigt högt, ingen självkontroll alls.

Rätt nöjd med passet ändå. Fast lite känning i vänster baklår. Säkert onödig ökning sista kilometern. Men det är ju så roligt att springa fort. Ja, försöka i alla fall …

Och här, The (real) Band, där ligger ändå Löpbandet i lä:

http://www.youtube.com/watch?v=a0WMBYQL14U

Hade tänkt hänga på låset på gymmet. Därav blev intet. Inte lika lätt komma upp tidigt hemma som borta. Kanske hade med temperaturskillnaden att göra. – 9 C mot + 21 C. Drog täcket över huvudet.

Till slut ändå. Sega lår, kanske från skridskoåkandet i går, och snöhögsbestigandet. Eller de 25 km i förrgår. Men bara gå på. Tokyomaratonångest. Bra drivkraft. Fartlek.

Uppvärmining 1 km/5 fart. Sen 2km/4.30, 2 km/4.16, 2 km/4.00, 2 km/4.30, 2 km/4.16, 2 km/ 4,00, 1 km/4.30, 1 km/3.45, totalt 15 km. Ingen vila mellan intervallen. Gillar inte att stå still, tar för mycket tid. Very busy runner!

Svettigt. Pulsen gick upp. Men aldrig i taket, puh.

Nu barnkalas. Tårta och fiskdamm. Undrar om det nappar?

Hepp!