Löpning i all ära, men det finns ju annat man kan göra på vintern också.

Sätta på skridskor, m m. Grym cross-training!

Samt bestiga svindlande höga snöhögar!

Gagnar gott Glutus Maximus!

Sen somna framför Vinterstudion. Och drömma om … tja …

… eller kanske …

… zzzzzzzzzzzzz …………..

Ja, allvarligt talat, det blev inte direkt någon stenhård träning när jag var på Playitas. 8 löppass på 14 dagar och 8 simpass på 14 dagar. Lägg till detta 14 pingpongpass mot sonen, och det var väl det hela. Löppassen utfördes, förutom en dag, på morgonen före frukost. Det var inga dåliga före frukost-pass, 14 km, men heller inte direkt ösiga, om man säger så.

Jag vet inte exakt hur pingpong utvecklar löpning, möjligen blir man lite snabbare i sidled när det är trångt i starten.

Och nu är det bara tre veckor kvar till Tokyo Marathon. Lite ångest här, får jag nog tillstå. Jag siktar ju inte på något PB, det här är  mer tänkt som ett äventyr (och reportageresa) och ett återseende av en stad jag jag bodde i ett år, i ett annat millennium. Men man vill ju inte rasa igenom helt heller. Kanske kan simträningen hjälpa till? Man liksom krålar sig fram på banan, med armarna vilt svängande. Tveksamt.

Tokyo, mon amour:

Så i går blev det fredagsmys. Upp på bandet på SATS för långband (löparnas motsvarighet till bredband, blink, blink). På med hitreklamradio i hörlurarna, och dunka, dunka. Efter arton kilometer blev det tvärstopp. Maskinen totaldog. Jag tänkte ödmjukt att jag nog är för hård för SATS maskiner. Hoppade till ett ledigt löpband bredvid. Dundrade på i sju km till. Totalt 25 km, en riktig pannstärkare. De sista sju till Bandit Rock. Jag är lite osäker på om jag egentligen gillar att springa till hårdrock. Men det kändes om jag behövde bli jagad på av ylande elgitarrer mot slutet. Om det var roligt? Njä, det var roligt när det var över.

Sen hem till På Spåret, där Martina Haag, som just sprungit Marrakech Marathon, tävlade med maken Erik. Där en av motståndarna var historieprofessor Harrysson. Det var övervikt på historiska frågor, när de kom till ”baklänges mor” (Rom, förstås). Historieprofessorn exellerade naturligtvis och Haagarn förlorade. Men deppa inte, Martina. Marrakech Marathon smäller mycket högre än final i en frågetävling. Där skulle det ha blviti en helt annan historia för professor Harrysson.

Romersk stadion, några år äldre än Sthlms dito:

Idag träningsvärk. I morgon ska benen dundra igen. Måste benen dundra igen.

Och Abeba ska springa för Sverige i XXL games. Säger bara,” Hey Abeba riba!!”

I går var jag så här blöt.

Idag såhär. Nej, det är inget vått löv där under isen. Det är jag, fotografen!

I går morse morgonjogg i soluppgång. Dopp i havet, och sen packa klart.

Idag blöt mössa i strilregn på väg till dagis. Det sägs att det är kontrasterna som ger livet krydda. Jag vet inte jag.

Var i alla fall kul artikel i tidningen i morse, om Singulariteter. Om femtio år, typ, kommer man kunna ladda ner sig själv i en dropbox på Internet. FB goes gigantic. Människa och maskin smälter samman, vilket leder till odödlighet. Och varför inte – det är väl inte underligare än … livet … och vädret? Vad det kommer innebära för löpningen ber jag dock att få återkomma till.

Själen – kroppens mjukvara. Kom ihåg var ni läste det först!

Havet. Jag lajkar havet varje gång jag ser det.

Såg två simmare i havet i morse. De drog ut till bojen långt därute. Vände, mot stranden. Bra fart. Upp på stranden, och snabb löpning. Ö till öare?

För två dagar sedan såg jag en stor fisk någon meter utanför strandlinjen. Det såg ut som en haj. Inte världens största haj, men en haj. Jag tänkte jag hade sett i syne. En haj så nära land? Sen hörde jag att någon annan sett en haj i havet.

Så jag simmar i bassängen jag. Inga fula fiskar där inte. Varmt i vattnet är det också.

I morse: upp med tuppen. Kuckelikuuu!! Två glas vatten och så iväg. Tidseffektivt, träna när ingen annan är vaken (i familjen). Första 500 är inte roliga. Kroppen ett gammalt segt tuggummi. Huvudet ställer en fråga. Ställer flera frågor. Var det så klokt det här? Ska vi inte vända och gå och lägga oss igen? Men en kraft större än förnuftet manar på, och efter en km känns det lättare. Efter två rullar det på riktigt fint. Efter fem kravlar solen upp över horisonten, och plötsligt är allt som det ska. Får dra ner kepsen över näsan för att inte bli bländad.

Hemma igen efter 14 km. Frukost. Helgad vare halvpensionen. Pannkakor, honung, stekta ägg, meloner, kaffe, mera kaffe, stekta champinjoner, och kolla, croissanter … brppp … och läge vila bingen ett tag.

Mot fäderneslandet på tisdag. Känner ingen brådska. Känner verkligen ingen brådska.

Några av årets lag i Ö till Ö.

Notera lag no 12, Team Ultramarin. Får hoppas vi färgar i det här gänget. Hoppas på medvind, medströms och en härlig temperatur i vattnet.

Har
i alla fall simmat intervall idag. Blå intervall. När solen ligger
snett in i poolen här på Fuerteventura, blir allting så väldigt vackert.
Blått, blått, blått, och lite vitt i kaklet. Det är som att simma i himlen.

15×100
m, plus 300 m plask. När jag häromsistens morgonjoggade med Jonas Colting, pratade Jonas
mycket om intervallens betydelse för utvecklande av simteknik.

När
jag berättade det för brorsan sa brorsan att det har han ju tjatat om i
flera år. Fast du har ju inte vunnit Ö till Ö, sa jag till brorsan. Det
har Colting.

På det svarade brorsan något otryckbart.

Ö till Ö. Årets stora äventyr. Jag ryser. Nä, det var draget från balkongdörren. Kallt på kvällen här. Jag fryser.

Nu är det stängt. Men kolla, ståpäls. Faktiskt, jag ryser!

Playitas ligger hyfsat i lä. Vindarna far liksom över taken på anläggningen. Men när man vänder ut och iväg för att löpa lite längre, då kommer man snabbt upp på höjderna. Och där blåser det. Idag blåste det så in i h-l-v-te. Det var ok de första kilometerna, uppförsbacke med en jättes hand i ryggen. Men sen blev det sidvind, och ännu mera sidvind. Vinden in i ena näsborren, och ut ur den andra. Jag fick knipa för att inte hjärnan skulle följa med.  Vinden tjöt mellan öronen. Och så hade jag bestämt att jag skulle ut i bergen. Där blev det direkt motvind. Fick byta löpteknik, 45 graders framåtlut, och trapptrippande. På ett ungefär.  Kollade senare på vädersajt hur mycket det hade blåst. 40 km/timmen, nordost. Stavas också STORM.

Kanske svor jag något. Men det var det ingen som hörde.

Här har det inte börjat gå så mycket  uppför, och inte upp för mig, hur mycket det sen skulle blåsa uppför. Jag drar t o m  lite på mungipan. Det slutade jag med. Sen drog det bara kring mungiporna.

Jag försökte tänka på vackra saker. Som bouganivillean från igår:

Undrar om den har några blad kvar idag?

Stretade på, och stretade på, och 23 km senare i lä. Tempot för dagen kommer inte att gå till historien. Fick bråttom med att återställa vätskebalansen. Och livet var gott igen (man glömmer så lätt).

Känner flåset i nacken, men än är han inte förbi!

Vaknade. Såg en mörk gestalt vid sängen. En Nikelogga lös på bröstet, fast spegellvänd. Texten under loggan: DONT DO IT!

Läskigt. Måste vara Djävulen själv. Den lede frestaren. Jag som ska ut och morgonjogga. Men bingen så varm och skön, kudden så mjuk, så mjuk.

Det hade varit en hård natt. En svårfångad mygga hade surrat runt. Säkert en best från Afrika, med borren full av malaria. Var ju rätt mörkt i natten, men tyckte den såg ut såhär:

Inte lätt sova då.

Men så bröt en kraftfull röst igenom: VÄÄLLLIIIING!!! Och jag vaknade igen. Hade knoppat till under snoze.

The way of no return. Just do it! Värma välling, leverera välling, och så ut. Sval vind, fladdrande linne, luften full av syre. Ut bland bergen, upp och ner, upp och ner, upp, och så en galen utförslöpa i ett par kilometer, Garmin blinka på 3.18.  Hemma igen 08.30, lokal tid. 14 km innan frukost. En titt i badrumspegeln. En svettig nuna. En mycket nöjd nuna.

Kom igen nu Djävulen. Just do it! Du kommer må djävulskt bra.

Men frukosten förstås – en himmelsk historia!

And it never rains in southern California, om man får tro Albert Hammond. En av mina absoluta favoritlåtar, by the way.

http://www.youtube.com/watch?v=-pyC7WnvLT4

Ett visst mått av overklighet börjar infinna sig. Brorsan mailar om strapatser på Ågesta golfbana, 17 km skidåkning i -14 C. Dagen innan 9 km i – 21 C.

Vad hände med växthuseffekten?

Här stretas det i alla fall på. 2000 m lunchsimning, lite jobba, och så en timme styrketräning på Playitas alldeles formidabla gym.

Sen en pilsner i badkaret.

Nu letar jag efter arbetsmoralen. Inte under sängen. Inte i garderoben. Definitivt inte i badkaret. Visst ja, det är ju söndag. Puh!

/to be continued …/

Upp med tuppen, bokstavligt talat, den gal, och ut på en rejäl morgonlöpa. Mot byn på andra sidan berget, ner till playan, solhälsning. Hej hej havet. Tillbaka och en sväng ut i öknen, eller i alla fall: marken utan gräs. Bra kuperat, skön vind, singel, bara jag och bergen.

Inte illa. Inte illa alls.

Och för alla statistiknördar där ute (I know you are there …):

And the real thing:

Morgontempo:

Frukost på det, satt som ett smäck.

Lovely lördag!

Morgonjoggen avlöpte fint.

Blink, blink.

Vi startade i mörker. Där var Jonas, RW:s egen filmare Philippa, Jojje, och Jonas kompis fotografen som jag tyvärr glömt namnet på (med ålderns rätt …). Vi tog den röda vägen, ut i ett ökenliknande landskap. Magen höll sig i styr, och benen kändes som ystra kalvar på grönbete … fast utan grönbete. Det växte inget gräs där vi sprang.

Allt var lätt och lagom fram till dess Jonas började berätta om all fantastisk löpning i Boulder, Colorado, i en utförslöpa, då började jag drömma och foten fastnade på en sten och jag stöp som en fura, men lyckades rulla runt på rygg och rädda näsan med flera ansiktsdelar. Jonas uttryckte sig uppskattande om min fallteknik (utvecklad under  snömolnande tonår då jag hade en dödsföraktande dragning till freestyle); och jag höll artigt igen på svordomarna. Blodet strömmade dock lika mycket på högerhanden som på Island i höstas, då jag föll på ungefär samma sätt (är det åldern som satt sig på balanssinnet?) Men vad är väl lite blodvite, för en sådan morgon.

Det var svindlande vackert när solen rullade upp över berg och dal och hav, och dagg som lättade mot himlens höjd. Taltempo och löpande samtal som efter ett par kilometer växlade in på cykel;  hur mycket har t ex Lance Armstrongs barndom betytt för att Lance Armstrong blivit just Lance Armstrong? Något att fundera över för grabbarna på Bicycle hemma i Snörike.

Efter fyrtio minuter var vi hemma igen, då blev det vattenrutchkana. Jag åkte två gånger, sonen 32. Framåt eftermiddagen smet jag iväg till 50meterbassängen. Fick egen bana, alla riktiga triatleter sov förmodligen siesta.

Kajkade på, solen nöp i nacken, och allt var gott. Blev 1700 m med blandade intervall. Sen tillbaka till vattenrutschkanan (men lär väl inte bli nominerad till bragdguldet för det?).

Här det lilla blå bredvid det stora blå (och rena palmyran):

Nu är det snart dags för middag, men far han är bliven pömsig.

Kan vi inte bara ligga i sängen och titta på Tarantinos nya? Bom, bom, bom, med Django Unchained! Det skulle möjligen kunna hålla en vuxen man vaken.

/ to be continued …/

Sporten där alla får stryk! Hö hö …

Sömndrucken, kolmörkt ute. Lika kul i
dagsljus?

Varför uppe så tidigt? Ska ut på morgonjogg om en halvtimme. Första rundan efter Montezumas hämnd. Herrar Jojje Borssén och Jonas Colting ska vara draghjälp.

Bilr en bra test. Kommer kistan hålla? Väderspänningen stiger … escusa, scusa mio  …

/to be continued …/