Packar för Mora. Ett par skor. Två par skor. Tre par skor.
Lyssnar på Daniel Adams Ray´s album, ”Innan vi suddas ut”. Daniel ska också springa Ultravasan. Han sjunger ”Redo att dö för att känna att jag lever”. Känns som han skrivit den speciellt för Ultravasan. Bara hoppas vi kommer i mål innan vi suddats ut.
Fyra par skor. Nä, stopp nu. Tre par skor. Ole dole doff.
Adams Ray sjunger, ”Inget kan stoppa oss”. Så ska det låta!
Mora, beware – here we come!!
Jonas Buud har talat sig varm om soluppgång över Smågan och fantastiska naturupplevelser längs vägen mot Mora, och jag tror honom – åtminstone för en två tre mil. Sedan tippar jag de flesta vanliga dödliga börjar blänga på skosnörena. Steg för steg, vänster fot, dubbelknut, höger fot, dubbelknut där med. Och bara sex mil kvar.
Jag räknar mig till dessa vanliga dödliga. Jag räknar med att gå i mål som en vandrande vålnad. Men nu har jag en strategi. Här krävs distraktion. Här krävs spänning från annat håll som får hjärnan att glömma spänningen i vaderna, i låren, i nacken. Här krävs något som får hjärnan att tänka på annat.
Här krävs kriminell underhållning mellan myrhålen.
Kolla in de där gaddarna. Man kan få bett i benen av mindre.
En ljudbok. Och en deckare, för att få till en extra adrenalinkick. Jens Lapidus har drivet i språket, Jonas Malmsjö har tryck i stämman, och krut i musklerna. Bygger bringan, när han inte skådespelar. Kan bli grym pushup i ryggen i Oxbergs backar.
Min strategi är alltså att göra en resa genom Stockholms undre värld när jag springer genom Moras djupa skogar. Och när jag kommer i mål, liksom yrvaket konstatera att jag redan är framme. Speltiden är 17 timmar. Ultravasan har en maxtid på 15. Möjligen börjar jag lyssna redan i bussen från Mora till Berga på morgonen, för att inte missa några kapitel. Ja morgon och morgon, bussen avgår 02.30. Man får käka frukost 01.30. Korv med mos och räksallad med nattsuddarna vid Mora korvkiosk. Hotellmatsalen lär ju inte ha öppet. Man får inte vara dum. Får man inte.
Men hallå, kommer inte mobilen att dö halvvägs?
Icke då. Teknikmagasinet levererar:
300 kr för ett extrabatteri, räcker till tre laddningar. Ett billigt pris för att undkomma ultramycket smärta.
Berga, here I come! All the way, downtown Mora!
Söndag, och dags för generalrepetiton inför Ultravasan (det var i går det, men söndag är ju vilodag, åtminstone vad gäller arbete…)
Först en härdande frukost!
Stelfruset isterband – var det inte det Gustav Vasa tuggade i sig? … och för honom gick det ju bra.
Mot Fiskartorpet, 6×2300 m med 130 m höjdskillnad. 90 s gåvila. Man kan bli skogstokig för mindre.
Det står visserligen 2600 m, men den som mätte det mätte nog månvarv.
Typisk Fiskartorpsbacke (going up, up ,up):
Och så blev det skotest, Asics FujiTrainer. Behaglig stuns i sulan, bra grepp, lite trail light i uppbyggnaden. Kanske inte direkt en sko för hardcore rotrunning och myrhålsplaskande (om man inte är väldigt lätt på foten) som jag förstått första halvan av Ultravasan kan bjuda på, men bra för byte när man går in i depå i Evertsberg för lite lättare traillöpning framöver. Ja, alltså, det är så Jonas Buud har uttryckt det. Själv kan jag inte tänka mig att någon löpning känns lättare efter 46 km, men ska i alla fall slippa riskera rotvälta eller slå huvudet i en sten. Den som springer får se.
Nu har det regnat fint också och mer ska det bli. Hur är det egentligen med knott och mygg och bromsar? Har dom gått in i vintervila den 23 augusti? Svar till: From Förhoppare.
På torsdag tåget till Mora. Har inte varit där sedan 2005. Då var det vinter. Då kletade man röd fästvalla i backen upp mot Oxberg, och svor över allt möjligt. Då hade jag ingen tanke på att jag skulle springa där en dag. Det var tillräckligt galet att åka skidor hela sträckan.
Man kanske skulle ta med sig en tub?
Nej, det var då det. Ett rör ska det vara:
Hå hå ja ja, mot Mora. Pleasure and Pain!
Men nu har jag gnällt nog (jag är lite gnällig till min natur). Det här kommer bli spännande. Ett minne för livet, i alla avseenden.
Det Stora Äventyret väntar! Det Långa Äventyret väntar.
Det ska bli ultrakul!
Har börjat förlika mig med mitt öde. Det ska bli ultrakul i Mora. Nio mil vinner i längden. Ultralöpare gör det i sju till 30 timmar. Ultralöpare gör det i koma. Ultralöpare gör det i sömnen. Snart är jag en av dem. Ett öde bättre än döden.
Men vad ska jag ha på fötterna? Mina gamla och kära Adizeros känns i tunnaste laget. Känns i kortaste laget. Inte många millimeter mellan tårna och framskon där inte. Vad händer med fötterna efter fem mil? Hur mycket sväller tårna? Kommer de tryckas in i mellanfoten under olidlig smärta, eller sprängs skorna i bitar? Står man där plötsligt barfota på myren? Utan annat val än att börja plocka hjortron för att överleva? Så kan vi ju inte ha det.
Mailade till Jonas Buud (Buud är min Ultragud). Fick vänligt svar med vändande bud. Jonas är en Asics-man. Han sa han skulle springa halva loppet i FujiRacing, och eventuellt byta till FujiTrail vid Evertsberg.
Vad som är bra för Jonas duger för mig.
Jonas Lund, en annan Jonas, och webbredaktör här på redaktionen, påtalade dock att Jonas förmodligen skulle vara ute hälften så länge som mig. En förnuftets röst. Men det finns inget förnuftigt med ultra. Man måste bara tro. Tron kan försätta berg. Tron kan göra vin av vatten. Tron kan förvandla stela ben till pigga ben efter sex mil. Tror jag. Halleluja!
Hamnade på Asics butik vid Norrmalmstorg i Stockholm. Vänliga Vanessa tog emot, och tyckte jag skulle prova en grej. En grej som skulle berätta allt om mina fötter. Det lät som en bra idé. Mina fötter säger sällan någonting. Utom när de fått skavsår. Då gnäller de så alla runtomkring håller för öronen. Men det var ett tag sedan. Så jag stoppade ner foten i den här, assisterad av fotogeniska fotexperten Eva.
Eva har alltså ett öga till. Men försök fota själv med en fot i en fotlåda!
Resultatet blev såhär:
Prickarna är olika mätpunkter för datorn. Simhuden mellan tårna är resultatet av för många swimruntävlingar, toppad av Ö till Ö förra hösten. No FiveFingers for me, oh no.
Foten blev siffor och diagram och fotexpert Eva förklarade att hon sett värre fötter. En antydan till pronation, men ändå ok för ett par neutrala skor.
Sedan stoppade jag foten i den här, FujiElit. FujiTrailen fanns på annan plats. Och FujiRacer var lika tunn som Adizeron.
Fötterna gillade den, gav en soft känsla på löpbandet. En storlek större än vanligt, tårna har aldrig känt sig så fria. Kan vara en riktig myrjagare. Nu ska jag ska prova den i skogen, så får vi se.
/to be continued …/
Har börjat förlika mig med mitt öde. Det ska bli ultrakul i Mora. Nio mil vinner i längden. Ultralöpare gör det i sju till 30 timmar. Ultralöpare gör det i koma. Ultralöpare gör det i sömnen. Snart är jag en av dem. Ett öde bättre än döden.
Men vad ska jag ha på fötterna? Mina gamla och kära Adizeros känns i tunnaste laget. Känns i kortaste laget. Inte många millimeter mellan tårna och framskon där inte. Vad händer med fötterna efter fem mil? Hur mycket sväller tårna? Kommer de tryckas in i mellanfoten under olidlig smärta, eller sprängs skorna i bitar? Står man där plötsligt barfota på myren? Utan annat val än att börja plocka hjortron för att överleva? Så kan vi ju inte ha det.
Mailade till Jonas Buud (Buud är min Ultragud). Fick vänligt svar med vändande bud. Jonas är en Asics-man. Han sa han skulle springa halva loppet i FujiRacing, och eventuellt byta till FujiTrail vid Evertsberg.
Vad som är bra för Jonas duger för mig.
Jonas Lund, en annan Jonas, och webbredaktör här på redaktionen, påtalade dock att Jonas förmodligen skulle vara ute hälften så länge som mig. En förnuftets röst. Men det finns inget förnuftigt med ultra. Man måste bara tro. Tron kan försätta berg. Tron kan göra vin av vatten. Tron kan förvandla stela ben till pigga ben efter sex mil. Tror jag. Halleluja!
Hamnade på Asics butik vid Norrmalmstorg i Stockholm. Vänliga Vanessa tog emot, och tyckte jag skulle prova en grej. En grej som skulle berätta allt om mina fötter. Det lät som en bra idé. Mina fötter säger sällan någonting. Utom när de fått skavsår. Då gnäller de så alla runtomkring håller för öronen. Men det var ett tag sedan. Så jag stoppade ner foten i den här, assisterad av fotogeniska fotexperten Eva.
Eva har alltså ett öga till. Men försök fota själv med en fot i en fotlåda!
Resultatet blev såhär:
Prickarna är olika mätpunkter för datorn. Simhuden mellan tårna är resultatet av för många swimruntävlingar, toppad av Ö till Ö förra hösten. No FiveFingers for me, oh no.
Foten blev siffor och diagram och fotexpert Eva förklarade att hon sett värre fötter. En antydan till pronation, men ändå ok för ett par neutrala skor.
Sedan stoppade jag foten i den här, FujiElit. FujiTrailen fanns på annan plats. Och FujiRacer var lika tunn som Adizeron.
Fötterna gillade den, gav en soft känsla på löpbandet. En storlek större än vanligt, tårna har aldrig känt sig så fria. Kan vara en riktig myrjagare. Nu ska jag ska prova den i skogen, så får vi se.
/to be continued …/
Phiuuu! Och hej alla bloggarvänner. Det har varit lite dåligt med orden ett tag. Jag vet inte riktigt vad som hände. Kan vara sommarhettan som knockat ut mig, som gjorde mig helt förstummad. Det har varit mycket sådant här sedan midsommar.
Inte en tanke mellan öronen, bara små moln som seglat fritt i rymden däremellan.
Och en del sådant här också, ska erkännas. Det var ju fotbolls-VM också. Och fotboll kräfva, som bekant, dessa drycker.
Jag kom till Öland med goda föresatser. Det skulle bli långpass och femtimmarslöpningar, allt enligt Jonas Buuds tio bud för ultralöpning. Jag hade ju i ett svagt ögonblick sagt ja till att springa premiären på Ultravasan, för att sedan omvandla det till en nio mil lång text i tidningen … på ett ungefär.
Men så slog värmen till, och alla föresatser gick i krasch. Jag kom ut tidigt en morgon och då var det knappt tjugo grader, men en timme senare var det 29 C och vindstilla. Jag rullade på ultralångsamt och när jag väl var hemma igen efter 45 km var jag både kokt och grillad och stekt. Då lovade jag min broder högtidligt att någon jävla ultravasa skulle det absolut inte bli. Det här var inte kul. Det här var löpning medelst hasning.
Några mer långpass av den kalibern blev det inte på Öland. Hettan höll i sig, och ambitionsnivån sjönk mot noll. Några femtimmarslöpningar har det inte blivit över huvud taget. Inte fyratimmars heller för den delen. När jag kom hem till huvudstaden sprang jag en tremilare i ungefär samma temperatur, och lovade min broder högtidligt att någon jävla ultravasa skulle det absolut inte bli. Det tyckte brodern var onödigt, då jag redan lovat det en gång.
Och första dagen på kontoret förra veckan förklarade jag för alla som inte ville höra att jag inte var gjord för ultralöpning, mitt psyke är inte gjort för att springa så långsamt som man förmodligen måste springa för att inte gå under under en ultra. Mitt psyke är nog överhuvud taget inte gjort för att springa nio mil.
Men i går kväll sprang jag i skogen och temperaturen var normal igen och stigarna var mjuka och träden susade och älvorna dansade mellan stammarna och det kändes roligt att löpa igen och jag tänkte att makterna kanske ändå är med mig. Så, det får gå som det går, jag far till Mora och gör ett försök. Jag har ju faktiskt lovat. Och vill inte huvudet vara med, så får jag väl sparka det framför mig. De sista två milen går visst också utför, så där kan man ju släppa på. Hå hå ….
Ett är dock säkert. Det kommer bli mördande i Mora!
I all ödmjukhet, naturligtvis … och han längst till vänster och jag … tänker ju också ganska lika …
Midsommar har visserligen passerat … men aldrig försent att lägga någonting under kudden.
Just nu, laddar för 16 km tempo. Lite orolig för vänster tånagel, verkar vilja falla av efter de 46 km för några dagar sedan. Nog dags för större skor …
Svalare i luften nu. Är det hösten som är på väg?
Nä nu drar jag … ska bara fixa till frillan …
Ultraträning inför Ultravasan. 27 C i skuggan.
Det var kul ett tag. Här var det tummen upp.
Men framåt fyra mil började jag tänka – Ultrafasan. Jag vaggade vägen fram i knapp styrfart, och ändå var det jobbigt. Sprang i ett par Adidas Boose, och tårna började skramla mot tåhättan som är rätt hård i de skorna. Fötterna blev större av värmen. Kanske också av distansen.. Springer riktiga Ultralöpare i jättedojor?
Efteråt kändes det som om tiden hunnit ifatt mig; kände jag mig såhär.
Man känner mycket när man ultrar.
Vet inte om jag har huvud för ultra. Eller var det bara hjärnan som blev kokt idag? Hyfsat svalt när jag drog ut vid 0630. Men när solen klättrade upp på himlavalvet efter en timme var den rena svetslågan. Svärmar av flugor trodde jag var en ko. Jag försökte andas mellan tänderna. Flugor hör inte till min kostcirkel.
After Run belönades med en extravagant boost, designad av son.
Konstverket fick titeln ”snoppgubbar”, och får väl betraktas som brukskonst. Jag slukade gubbarna med god aptit, och ja snoppen också, här har vi inga fördomar.
Nu ska jag ligga utsträckt på en solstol under ett träd och fundera på min framtid som ultralöpare. Som det känns nu känns 60 meter som en betydligt mer lockande distans.
Man kanske tänker annorlunda efter en öl?
Jag provar. Pcchhssst!!! Ahhh, Öl- and, fridens alla …..
Över Ölandsbrons igen, och in i skimret. Det är något med Öland, himlen står högre här än där jag kommer ifrån. Det regnar fram till bron, men på brokrönet slutar det, börjar solen skina. Hej solen, det var länge sedan.
Kommer i löpardojorna för premiärtur ut över Alvaret. Älvorna måste ha puttat på, glad över återseendet, man är ju en återkommande besökare, benen flög fram som kroppkakor i skirat smör. 16 km och 1.07.52 och linnet fladdrade fräsigt. Varför känns det inte alltid såhär?
Nästa dag, och solen igen. Böljan blå för baljan bojs. Årets beachboast, orange mössa från Ö till Ö 2013. Och 15 C i vattnet, rena rama Medelhavet för gubbar i gummi. Gargamel, gammelsmurfen, t v.
Hej hej sommaren, nu är vi här!
On the road again. Eller snarare, på båten, den mellan Ystad och Bornholm. Solen skiner ute på däck! Solen, när såg man den sist? Hemma i Stockholm är det höst, när jag åkte kändes det som om det var snö luften. Var det inte midsommar nyss? Skrev jag inte en blogg för en stund sedan från Brooklyn? Nämen, det var ju nästan för en månad sedan. Det är något lurt på gång, det kosmiska urverket har gått i spinn.
Well and well, det får bli som det blir. Jag står med mina Raybans i solen och tinar upp. Här i Södern är det andra temperaturer. På Bornholm ska jag springa längs böljande kustvägar och i kuperade storskogar. Danske ultralöparen Kim Rasmussen ska ta mig ut på trail i trakterna runt borgen Hammershus, som var svensk en gång … men inte särskilt länge. Dansken slängde oss ud (det var slemt av dem) men lite av spåren finns kvar. En slags svensk ordning och reda!?
Danska hundar tänker jag i alla fall inte klappa!
Iland, och ut. Löpa längs kusten. Från Allinge Till Gudhjem. Och hold keft mand, här var det kuperat. Berg och dalbana hela vägen fram, 15 km, och jag ska ju tillbaka också.
Så här såg jag ut på havsnivå!
Här sprang jag så in i skogen!
Här lite fälttävlan …
… och nej, jag tog inte vägen upp mot himlen … men stötte på en dansk ängel ändå …
… eller nåt (verkade lite träig). Kom till slut fram till Gudhjem (Guds hem), men ingen gud hemma. Hen var kanske ute och sprang? Sedan återväg …
… och runt ungefär 25 km började jag tänka på den %&#”%& ultravasan i slutet av augusti som jag av någon obegriplig anledning anmält mig till, fyfnihlvte, där kommer jag behöva gudomlig hjälp. Eller annan hjälp uppifrån …
You Alien? Me Swedish runner! Please fix my legs with your supreme science, yes?
Nå, segade mig fram till Allinge i alla fall, och hoppade i havet för att kyla av och klockade doppet till c a 12, 5 sekunder, rekordavkylning, har ishavet flyttat ner hit också?
Sedan svidade jag om till fashionista, för att gå downtown och kolla in fotboll.
Det bidde en riktigt kalasmatch!
Hejcon bacon, ja vi vet ju alla hur det är med danskt fläsk. Men danskarna deppar inte för det ….
… och håller man inte med om det, så är i alla fall Bornholm ett litet löparparadis. Kust och skog, trail och asfalt – och vilda djur. När jag passerade hamnen vid Tejn blev jag attackerad av en jättetrut, den dök mot min vita keps, truthen måste ha trott att jag var en kutande trutkonkurrent. Jag flaxade med armarna och hoppades mina löparbrillor skulle stå pall för näbben, om det skulle bli på det viset. Men hen seglade bort mot båtarna när jag kom bort från hamnen, jag kom i rytm igen, kunde pusta ut. Nyfiken i en trut? Inte jag inte.
Och efter VM blir det löparfest på Bornholm i dagarna fem. Den 21 juli startar Etape Bornholm, en mara uppdelad på fem dagar med olika distanser och terräng. Det är terränglöpning, strandlöpning och asfaltslöpning. Svenskar, kannibaler, elitlöpare, soffpotatisar och annat löst folk brukar dra hit för löpa loss i danskt gemyt. Isabellah Andersson har vunnit damklassen flera år i rad, bara en sådan sak, och borgen Hammershus borde vi förstås också vinna åter.
Och sen och till sist var det dags att ta sig hem och ladda mobilen med dansk el (gammel el, de är är mycket traditionella här på Bornholm)
Så farvel på ett tag!
Early morning run before breakfast. Upp till vänster på Adelphi Street och sen till höger mot Fort Green Park. Än lite svalt i skuggan, men varmt i solen. Sommaren är på gång på riktigt här. Tar rygg på en gubbe för att se hur man springer. Liten stig vindlar runt parken, upp ocn ner och lite asfalt här och där, runt 1300 meter och så är cirkeln sluten. Har ingen GPS på handleden. Men har en inre GPS, som brukar klocka fint … på en höft.
Jag är inte ensam i parken.
Det är en alldeles fantastisk morgon, ett stort lugn mellan träden, möten med andra morgonlöpare, någon nickar vänligt, i samförstånd. Bättre än så här kan man inte börja en dag. Kroppen lite seg, vaderna stramar en smula efter loppet i lördags, och låren ställer en fråga. Men varm i kroppen efter fem varv, och dags att trappa upp.
Åhej och hå, upp mot parkens peak, där fortet stod en gång, det biter bra i låren, jag tänker att jag behöver fler trappor i mitt liv, ska bara hitta andan igen.
Sträcker upp armarna i luften och gör en Rocky. Jag hör musik, men visst inte från filmen, den kommer från en kille som cyklar förbi med en spelare på pakethållaren. Beyonce?
Hem efter åtta varv inkl jättetrappan x 3, och totalt ungefär 54 minuter. Hej hej duschen, och så frukost på Smooch Cafe, all food very organic, giftfri avocadoröra, oskuldsfulla bifftomater och superekologiska ägg. Vi här i Brooklyn är mycket medvetna om vad vi äter,; yes sir!
Sen hem och packa. Flyget går 17.05 från John F Kennedy Airport till Helsingfors, och sen Stockholm. Det kommer att bli en lång natt under stjärnorna.
Bye, bye, Brooklyn. I´ll be back, for sure.
