Mot Mora – en fotnot

Phiuuu! Och hej alla bloggarvänner. Det har varit lite dåligt med orden ett tag. Jag vet inte riktigt vad som hände. Kan vara sommarhettan som knockat ut mig, som gjorde mig helt förstummad. Det har varit mycket sådant här sedan midsommar.

Inte en tanke mellan öronen, bara små moln som seglat fritt i rymden däremellan.

Och en del sådant här också, ska erkännas. Det var ju fotbolls-VM också. Och fotboll kräfva, som bekant, dessa drycker.

Jag kom till Öland med goda föresatser. Det skulle bli långpass och femtimmarslöpningar, allt enligt Jonas Buuds tio bud för ultralöpning. Jag hade ju i ett svagt ögonblick sagt ja till att springa premiären på Ultravasan, för att sedan omvandla det till en nio mil lång text i tidningen … på ett ungefär.

http://ultra.vasaloppet.se/

Men så slog värmen till, och alla föresatser gick i krasch. Jag kom ut tidigt en morgon och då var det knappt tjugo grader, men en timme senare var det 29 C och vindstilla. Jag rullade på ultralångsamt och när jag väl var hemma igen efter 45 km var jag både kokt och grillad och stekt. Då lovade jag min broder högtidligt att någon jävla ultravasa skulle det absolut inte bli. Det här var inte kul. Det här var löpning medelst hasning.

Några mer långpass av den kalibern blev det inte på Öland. Hettan höll i sig, och ambitionsnivån sjönk mot noll. Några femtimmarslöpningar har det inte blivit över huvud taget. Inte fyratimmars heller för den delen. När jag kom hem till huvudstaden sprang jag en tremilare i ungefär samma temperatur, och lovade min broder högtidligt att någon jävla ultravasa skulle det absolut inte bli. Det tyckte brodern var onödigt, då jag redan lovat det en gång.

Och första dagen på kontoret förra veckan förklarade jag för alla som inte ville höra att jag inte var gjord för ultralöpning, mitt psyke är inte gjort för att springa så långsamt som man förmodligen måste springa för att inte gå under under en ultra. Mitt psyke är nog överhuvud taget inte gjort för att springa nio mil.

Men i går kväll sprang jag i skogen och temperaturen var normal igen och stigarna var mjuka och träden susade och älvorna dansade mellan stammarna och det kändes roligt att löpa igen och jag tänkte att makterna kanske ändå är med mig. Så, det får gå som det går, jag far till Mora och gör ett försök. Jag har ju faktiskt lovat. Och vill inte huvudet vara med, så får jag väl sparka det framför mig. De sista två milen går visst också utför, så där kan man ju släppa på. Hå hå ….

Ett är dock säkert. Det kommer bli mördande i Mora!

---

I all ödmjukhet, naturligtvis … och han längst till vänster och jag … tänker ju också ganska lika …

Midsommar har visserligen passerat … men aldrig försent att lägga någonting under kudden.

Just nu, laddar för 16 km tempo. Lite orolig för vänster tånagel, verkar vilja falla av efter de 46 km för några dagar sedan. Nog dags för större skor …

Svalare i luften nu. Är det hösten som är på väg?

Nä nu drar jag … ska bara fixa till frillan …

---

Ultraträning inför Ultravasan. 27 C i skuggan.

Det var kul ett tag. Här var det tummen upp.

Men framåt fyra mil började jag tänka – Ultrafasan. Jag vaggade vägen fram i knapp styrfart, och ändå var det jobbigt. Sprang i ett par Adidas Boose, och tårna började skramla mot tåhättan som är rätt hård i de skorna. Fötterna blev större av värmen. Kanske också av distansen.. Springer riktiga Ultralöpare i jättedojor?

Efteråt kändes det som om tiden hunnit ifatt mig; kände jag mig såhär.

Man känner mycket när man ultrar.

Vet inte om jag har huvud för ultra. Eller var det bara hjärnan som blev kokt idag? Hyfsat svalt när jag drog ut vid 0630. Men när solen klättrade upp på himlavalvet efter en timme var den rena svetslågan. Svärmar av flugor trodde jag var en ko. Jag försökte andas mellan tänderna. Flugor hör inte till min kostcirkel.

After Run belönades med en extravagant boost, designad av son.

Konstverket fick titeln ”snoppgubbar”, och får väl betraktas som brukskonst. Jag slukade gubbarna med god aptit, och ja snoppen också, här har vi inga fördomar.

Nu ska jag ligga utsträckt på en solstol under ett träd och fundera på min framtid som ultralöpare. Som det känns nu känns 60 meter som en betydligt mer lockande distans.

Man kanske tänker annorlunda efter en öl?

Jag provar. Pcchhssst!!! Ahhh, Öl- and, fridens alla …..

---

Över Ölandsbrons igen, och in i skimret. Det är något med Öland, himlen står högre här än där jag kommer ifrån. Det regnar fram till bron, men på brokrönet slutar det, börjar solen skina. Hej solen, det var länge sedan.

Kommer i löpardojorna för premiärtur ut över Alvaret. Älvorna måste ha puttat på, glad över återseendet, man är ju en återkommande besökare, benen flög fram som kroppkakor i skirat smör.  16 km och 1.07.52 och linnet fladdrade fräsigt. Varför känns det inte alltid såhär?

Nästa dag, och solen igen. Böljan blå för baljan bojs. Årets beachboast, orange mössa från Ö till Ö 2013. Och 15 C i vattnet, rena rama Medelhavet för gubbar i gummi. Gargamel, gammelsmurfen, t v.

Hej hej sommaren, nu är vi här!

---

On the road again. Eller snarare, på båten, den mellan Ystad och Bornholm. Solen skiner ute på däck! Solen, när såg man den sist? Hemma i Stockholm är det höst, när jag åkte kändes det som om det var snö luften. Var det inte midsommar nyss? Skrev jag inte en blogg för en stund sedan från Brooklyn? Nämen, det var ju nästan för en månad sedan. Det är något lurt på gång, det kosmiska urverket har gått i spinn.

Well and well, det får bli som det blir. Jag står med mina Raybans i solen och tinar upp. Här i Södern är det andra temperaturer. På Bornholm ska jag springa längs böljande kustvägar och i kuperade storskogar. Danske ultralöparen Kim Rasmussen ska ta mig ut på trail i trakterna runt borgen Hammershus, som var svensk en gång … men inte särskilt länge. Dansken slängde oss ud (det var slemt av dem) men lite av spåren finns kvar. En  slags svensk ordning och reda!?

Danska hundar tänker jag i alla fall inte klappa!

Iland, och ut. Löpa längs kusten. Från Allinge Till Gudhjem. Och hold keft mand, här var det kuperat. Berg och dalbana hela vägen fram, 15 km, och jag ska ju tillbaka också.

Så här såg jag ut på havsnivå!

Här sprang jag så in i skogen!

Här lite fälttävlan …

… och nej, jag tog inte vägen upp mot himlen … men stötte på en dansk ängel ändå …

… eller nåt (verkade lite träig).  Kom till slut fram till Gudhjem (Guds hem), men ingen gud hemma. Hen var kanske ute och sprang? Sedan återväg …

… och runt ungefär 25 km började jag tänka på den  %&€#”%&  ultravasan i slutet av augusti som jag av någon obegriplig anledning anmält mig till, fyfnihlvte, där kommer jag behöva gudomlig hjälp. Eller annan hjälp uppifrån …

You Alien? Me Swedish runner! Please fix my legs with your supreme science, yes?

Nå, segade mig fram till Allinge i alla fall, och hoppade i havet för att kyla av och klockade doppet till c a 12, 5 sekunder, rekordavkylning, har ishavet flyttat ner hit också?

Sedan svidade jag om till fashionista, för att gå downtown och kolla in fotboll.

Det bidde en riktigt kalasmatch!

Hejcon bacon, ja vi vet ju alla hur det är med danskt fläsk. Men danskarna deppar inte för det ….

… och håller man inte med om det, så är i alla fall Bornholm ett litet löparparadis. Kust och skog, trail och asfalt – och vilda djur. När jag passerade hamnen vid Tejn blev jag attackerad av en jättetrut, den dök mot min vita keps, truthen måste ha trott att jag var en kutande trutkonkurrent. Jag flaxade med armarna och hoppades mina löparbrillor skulle stå pall för näbben, om det skulle bli på det viset. Men hen seglade bort mot båtarna när jag kom bort från hamnen, jag kom i rytm igen, kunde pusta ut. Nyfiken i en trut? Inte jag inte.

Och efter VM blir det löparfest på Bornholm i dagarna fem. Den 21 juli startar Etape Bornholm, en mara uppdelad på fem dagar med olika distanser och terräng. Det är terränglöpning, strandlöpning och asfaltslöpning. Svenskar, kannibaler, elitlöpare, soffpotatisar  och annat löst folk brukar dra hit för löpa loss i danskt gemyt.  Isabellah Andersson har vunnit damklassen flera år i rad, bara en sådan sak, och borgen Hammershus borde vi förstås också vinna åter.

Och sen och till sist var det dags att ta sig hem och ladda mobilen med dansk el (gammel el, de är är mycket traditionella här på Bornholm)

Så farvel på ett tag!

---