Apropå Tunnelloppet i morgon! Hade tänkt springa till det här, men är visst förbud för hörlurar i tunneln.

http://www.youtube.com/watch?v=GrDK0UoAkfY

Allt var kanske inte bättre förr (Dire Straits var i alla fall inte mycket för att twerka) men formen var det definitivt. Rossel och viruselände hela veckan igenom, tror jag fått denguefeber från dagis, men Tunnelloppet vill jag ju inte missa, om jag så måste springa med tunnelseende. Och 42 000 deltagare på plats, Stockholms största millopp! Sveriges största millopp! Världens? gör det till en riktig tunnelplats för löpare!

Ett annat sätt att värma upp är förstås det här (tips till coach LG):

http://www.youtube.com/watch?v=NgoyVRO0A0E

Odh glöm inte ladda upp med tunnelpannkaka!

Kom bara ihåg varifrån ni hörde det först!

Man kunde kalla det för en idrottsgran (mer än en gren), var i all fall ute på obligatorisk söndagsmorgonrunda. Storskogen lastades av på Gärdet, jag stannade ty jag hade inget bråttom idag, inte ens klocka på mig, kände mig som en fri man. Tänkte i all fall att jahaja, nionde november, julen är extremt tidig i år. Snabb, rent utav. Kanske Tomten har börjat träna löpning. Kanske hen bara hjular fram. Vem vet, vem vet.

Sprang i så kallat modest tempo, inte håglöst, inte kravlöst, mer åt det lättsinniga hållet, med siktet inställt på arton kilometer med fartlek. Sladdlösa lurar om öronen. lyssnade på Spanarna. De som på radion tyder tecken i tiden. Någon pratade om en biolog som skulle visas upp i TV-Kanalen Discovery där han skulle låta sig sväljas hel av en Anaconda. Biologen hade för ändamålet sytt upp en ormsäker dräkt, som sedan skulle smörjas in med grisblod. Man kan inte annat än säga att TV som media ändå utvecklats en del sedan Robban Aschberg började med lavemangtävlingar i TV 3 på 90-talet. Kan man då säga att Discovery har blivit den nya matkanalen, och härmed ställer en allvarlig fråga till Per Morberg? Nja, lite svårsmält är det nog ändå. Om inte annat, så för ormen!

Jaja, in bakom Kaknästornet på terrängspåret, förbi Jurkyrkogården (nog mest hundar och katter som är nedgrävda där, skulle inte vilja springa förbi på nätterna, jamande vålnader, skällande, man kan aldrig veta som de säger i Det Okända på TV), spåret en skön blandning av våta löv och lera, luften full av syre, och Saltsjön en blyfärgad spegel mellan träden. Det var hur fint som helst.

Och på en gren, kolla:

Lite senare, dock. I Fjärilshuset i Haga. Ångade runt med barnen i djungelhetta. Funderade på hur det skulle vara att springa ett lopp i Amazonas. Och vad man i så fall skulle ha på sig? En PH?

Sen hajade dottern till.

Såna där simmar inte runt i Brunnsviken. Hoppas jag, och säkert en och annan Swimrunners med mig.

Ja idag var det alltså Djurgården för hela slanten. Ingen dålig slant. Och i morgon är det måndag igen. Men snart står granen grön och grann i stugan, falleralla! Och nya löparskor till alla!

… men hemma bäst!

I förrgår på beachen i Antalya.

I förrgår kväll på beachen i Antalya!

Sedan flyg hem. Hem till hösten. En ganska lång flygning. Rusk och regn och våta löv ligger inte direkt bakom hörnet till Antalya. Men fram kom vi till slut. Knoppa lite, sedan byta om och ut.

Ut på Djurgården i november. Luften perfekt syresatt. Temperaturen strax under tio grader. Paletten en orgie i rostrött och gult. Det var smutt att komma hem. 18 km i långa tights och mössa på. I Antalya kortights och linne. Fint det med. Men kroppens termostat, utvecklat sedan generationer tillbaka, säger att det är så här det ska vara. November för en hen från Norden.

Därefter dags bli internationell igen. Ho ho Halloween from Amerika.

Kniven är enda vittnet!

Run for your life!!

Nå, kanske inte så kallt, men Very Wet Turkey, i alla fall.

Vi tog fakirflyget till Antalya trainingcamp. 00.30 på morgonen, byte i Istanbul 04.30. Men ingen fez. Nightlife, nightflight. Framme 11 f m, jetlagad enligt resekonstens alla regler. More than medium rare. Zombierare.

Men över en halv dag extra, och solen sken och poolen gnistrade. Havet röt dock, en väldig vind var på väg.

Sedan kom natten, och med den åskan. Och blixtarna. Och regnet. Bättre än på bio. Hela hotellet skakade. Personalen här säger de aldrig sett på maken. Spaet späddes ut över alla bräddar. Inomhuspoolen stängd p g a översvämning!

Bara unga Ironmän och kvinnor ute …

Tur man tog med sig våtdräkten. Satsar på swimrun till utomhuspoolen, så fort det slutat blixtra. Gummidräkt i alla ära, men tror inte dräkten klarar sådana stötar. Man kan få elallergi för mindre.

/ to be contiunes …/

Ingenting märkvärdigt, egentligen. Vanlig löparvardag. In på gymmet innan hämtningar på dagis och skola. Mixtra lite med mobilen, knepa med Spotify, vad f-n ska jag lyssna på egentligen? Det finns ju ”moods” nu, för träning; löpning, dans, workout … men jag har aldrig hittat någonting perfekt. Härmed eftersökes den perfekta löpbandsmusiken!

Upp på bandet i alla fall. Nya lurar. Bluetooth. Inga sladdar. Drar igång. Femfart första kilometern, 4.30 andra, 4.15 tredje, 4 fjärde och femte, tagga ner till 4.30 (pusta ut), och så en 3.45, hej vad det går, pusta ut igen, och så på. Lurarna kränger ur öronen en smula, svetten ett glidmedel. Trycker in och trycker in, lite irriterande. Musiken, en mix av salsa, funkar bra, jag tänker Havanna, jag tänker öppet dansgolv vid strandpromenaden (Malecon) en gång för ganska många år sedan. Hur havet rullande in ända från Miami (typ). Mojitos och mojitos. Men inga mojitos idag. Blott härtappat kranvatten. Mälaren?

Dundrar vidare, 4, 4.30. 3.45, 12 (det blev lite jobbigt), stiger av efter tolv kilometer, dyngblöt av svett. Kollar klockan. Än finns det tid.

Byter tröja, kör lite bänkpress. Ack dessa armar, en gång hissade de upp 6×100 kg utan några problem (nåja, men det gick), nu ligger man och fjäsar på 10×40. Fast jag springer fortare. Ett par styrkeövningar till, och så ner och duscha. Nu är det bråttom. Inte komma försent till hämtning. Därpå en klassiker, jäkta med svår eftersvettning. Jag kastar alla kläder, jag inträder naken på fritids. Nej, det var en lögn. Det passar sig icke. Min son skulle aldrig förlåta mig. Men jag har stor lust!

Och snart dags för en ny RW. Där finns ett reportage från Vilnius halvmaratthon. Så här såg det ut i starten (starkt pannben!)

Detta om gårdagen. Idag en annan dag. Ha en bra sådan!

Götlabörg! Äntligen! Strilregn i spridda skurar, häftiga vindomslag som får paraplyet att vända ut och in när man vandrar framåtlutad fram på Avenyen. Göteborg kan man lita på. Det är alltid som det ska!

Den årliga bokmässan. Och i år med löparaction. Och partyparty bokparty.

Jag får signera en bok. Till en göteborgare (som gåva från hans fru), ”Till Göran! Lycka till med ett Varv till”. Är man i Götebörg, eller?

Detta firas sedan på äkta göteborgsvis:

Löpningen då annars, på bokmässan? Mycket jogg på stället, mässarna står i sina bokbås från nio på morgonen till nitton på kvällen i dagarna fyra. Får enormt starka ben. Själv började det ryka om fötterna efter en timme. Fick gå hem till hotellet och vila. Ultravasan rena barnleken i jämförelse med Ultrabokmässa.

I morgon lördag blir det seminarium. Femtio nyanser av löpning. 14.30 i F-hallen, plan 2.

Bara kom förbi, om du har vägarna förbi, Göteborg!!

Jahaja, hur förklarar man det här nu då?

Det började som en skakning på övre däck? Nej, inga isberg i Vilnius. Här är snudd på 30 grader.

Men en kittling i halsen? Ja, en kittling i halsen. Tog visst dagis med mig halsen, förbi alla säkerhetskontroller, och över böljan blå (Östersjön). Men vi talar inte lungpaj här, nej, nej. Immunförsvaret har kallat in alla reservister, skottat vallar, bajonett på. Så det ska nog gå.

Men så är det en tvåvarvsbana. Jag kommer se allt av Vilnius redan på det första varvet. Springer jag lugnt och långsamt, tänker jag, så behöver jag ingen repris.

Alltså:  Vilnius Half Marathon – Here I come!

Idag gjorde jag staden. Så här grillar litauerna entrecote!

Inget tjafs, liksom. Får han kockige Moberg i TV rutan att framstå som en mes.

Här tränar vilniusborna backe!

Bansträckningen går dock inte här. Det är helt okey för mig.

Fast den här bansträckningen kommer man inte undan.

Backup? Någon?

En vanlig syn i Vilnius är s k Running Marriages!

!

Där gäller det att vara lätt på foten.

Håhå, jaja.

/to be continued …/

Jahaja, hur förklarar man det här nu då?

Det började som en skakning på övre däck? Nej, inga isberg i Vilnius. Här är snudd på 30 grader.

Men en kittling i halsen? Ja, en kittling i halsen. Tog visst dagis med mig halsen, förbi alla säkerhetskontroller, och över böljan blå (Östersjön). Men vi talar inte lungpaj här, nej, nej. Immunförsvaret har kallat in alla reservister, skottat vallar, bajonett på. Så det ska nog gå.

Men så är det en tvåvarvsbana. Jag kommer se allt av Vilnius redan på det första varvet. Springer jag lugnt och långsamt, tänker jag, så behöver jag ingen repris.

Alltså:  Vilnius Half Marathon – Here I come!

Idag gjorde jag staden. Så här grillar litauerna entrecote!

Inget tjafs, liksom. Får han kockige Moberg i TV rutan att framstå som en mes.

Här tränar vilniusborna backe!

Bansträckningen går dock inte här. Det är helt okey för mig.

Fast den här bansträckningen kommer man inte undan.

Backup? Någon?

En vanlig syn i Vilnius är s k Running Marriages!

!

Där gäller det att vara lätt på foten.

Håhå, jaja.

/to be continued …/

Here we go again!

Här har jag aldrig varit förut! Men svenskar har varit här förut. I början av 1700 -talet brände eldfängda svenska soldater under det Stora Nordiska Kriget ner staden två gånger inom loppet av att par år. Hoppas det är förlåtet när jag anländer.

Så mig ingen antänder …

Vilnius Marathon! Starten går på söndag. Formen har jag ingen aning om, men efter 9 mil Sälen Mora så känns det mesta annat som kortdistans. Ska försöka springa så fort det går, och går det sedan inte fort, får jag skylla på åren som går.

Nu dags för checkin!

/To be continued …/

Fantastiskt race, med hala spångar, slingrande stigar, skogsvägar och spegelblanka tjärnar. Mycekt väder var det också, med regn och dimma och sol och mera regn och mera sol. Men  fy f-n vad långt det är att springa nio mil. Hade Gustav Vasa sprungit i stället för skidat, hade Sverige varit danskt!

Jonas Buud vann på 6.02. Det är en utomjordisk tid. Jonas Buud är inte från Mora, han är från Mars. Grattis Jonas, nu är du lika stor som Gustav Vasa, i alla fall här i Mora.

Satte själv PB, men det var ju inte så svårt eftersom det var min första 9-milare. Och som ni har väntat på mitt resultat! Så här kommer det:

Loppet var alldeles lysande organiserat med massor av vätskestationer och skogrestauranger där man serverade pasta med köttsås, pannkakor, mackor med falukorv och mycket annat. Käka mycket bör man i ett  lopp som Ultravasan, annars går man ett öde värre än döden till mötes.

Så här glad blir man när man går i mål i Ultravasan.

Det där steget hade jag inte hela vägen, kan jag säga.

Ska jag gnälla lite så var det en smula surt att man bara fick medalj om man klarade tiden 10.30. Alla som går i mål efter en sådan här prestatation borde få medalj. Bättre göra som Lidingöloppet, med silver för tid, och brons för deltagande.

Men inget mera gnäll, en vän tyckte jag nu skulle ut och festa som en dalkarl. Inga problem – bara ge mig numret till Färdtjänst i Mora! Mina ben är icke mer, de bara ligger där i sängen, helt spaka …

Nja, där drog jag kanske till lite (gamla kvällstidningstakter sitter i).  Klockan är snart 0300 på eftermiddagen, och det är hyfsat ljust ute igen. Ett kolsvart åskmoln med hällregn drog just förbi och fuktade upp spåren i Utravasan. Kan nog svalka fötterna lite.  Men mörkt på hotellrummet för jag har dragit för gardinerna. Snart dags att gå och lägga sig. Upp i ottan 01.30. Sedan går bussen till Sälen 02.30.

Frukost? Jajamän, men berätta inte för mina barn vad pappa äter i Mora.

Det har varit fullt drag hela dagen i Mora.

På presskonferensen fick elitlöparna extra hästkrafter.

Lite orättvist kan vi motionärer tycka, men å andra sidan får ju vi vara ute längre. Till vänster Thomas Lorblanchet från Frankrike, Jonas Buud, Holly Rush från England (med det namnet är man förstås född till löpare), Steven Way, England, vårt svenska hopp på damsidan, Frida Södermark, och Francesca Canepa, Italien. Många av elitlöparna hade inte kommit på plats, så fick de heller inga extra hästkrafter.

Här en selfie med min nye löparpolare Thomas Lorblanchet., som bl a vunnit Leadville 100 M år 2012, och blev världsmästare i ultratrail 2011. Thomas ser lite allvarlig ut, han har haft en magskada och är lite osäker på hur kroppen ska fungera i morgon. Jag ser lite gladare ut fast jag heller inte vet hur kroppen ska fungera i morgon. Men jag är i alla fall inte mer skadad än vanligt.

Men det ska bli roligt ändå.

Jag frågade Thomas hur man tänker när man springer ett lopp som Leadville 100 M

 – Man försöker tänka långsamt, svarade Thomas.

Det blir morgondagens mantra. T ä n k a  l å n g s a m t.

Sen tog jag en sväng ner downtown Mora.

Undrar om man hamnar här i morgon kväll, för att få en sluttid på rumpan? Man kanske tycker man är värd det om man går i mål …

Och här går man i mål ( jag har gjort det två gånger, men då på snö).

Det är något att drömma om.

Nattinatt!!

Brorsan bangade nio mil i Mora, stannade hemma i stan, den fegisen.

Men ICA i Mora levererar ett energigivande substitut! (och mycket sötare …)

Och Akademibokhandeln i Mora levererar (Mora forever):

Klockan 0300 ska jag träffa den här killen och lägga upp taktiken inför loppet. Jonas Buud får se upp!

Franske Tom vann Leadville för ett par år sedan, och ska ge mig lite mental backträning!

/to be contiunued …/