Veckans träning #waybackto100miles

Det går troll den här tiden på året för oss. På riktigt alltså.

Eftersom jag jobbar på PwC som är en av huvudsponsorerna så ligger Lidingöloppet mig varmt om hjärtat. Jag har varit ute på Lidingö den här helgen fyra år i rad. Inte för att springa men för att heja på kollegor och under året så är jag med så mycket jag kan på de nätverksträffar som Lidingöloppet anordnar för sina samarbetspartners.

Nu är jag mammaledig men självklart skulle vi dit i helgen igen.Min adept Mia skulle springa och jag hade flera löparvänner ute i spåret- grymt kämpat! Det blev ju en riktigt fin dag, så fin att jag letade upp Johan på X-Kross för att låna ett par sportglasögon för mina var hemma.

Men det här ska inte handla om mig. Det ska handla om Nicke som egentligen borde gästblogga men inte har tid just nu. Kanske återkommer. Det har alltså gått rejält med troll för honom runt just den här perioden de senaste fyra åren. Såhär va.

2011 Niklas är anmäld till Lidingöloppet men i mars får han reda på att han måste få en ny lever. Så snart det går. Men vi vet inte när. Han sätts på kö men den är lång i Sverige och är man blodgrupp 0 så kan det ta längre tid. Men den 21 augusti ringer telefonen och ungefär en timme senare är vi på Huddinge sjukhus på transplantationsenheten. En väldigt kort version av en mäktig historia. Inget Lidingölopp således.

2012 Niklas är anmäld till Lidingöloppet och har tränat bra. Det är bara ett år sen transplantationen och hans kropp har läkt och vant sig vid den medicinering som nu gäller för resten av livet i varierande doser. Han är taggad till tänderna. Onsdag natt innan loppet får han fruktansvärda buksmärtor. Han lyckas ringa ambulans och krypa till dörren och låsa upp den. Några timmar senare akutopereras han för tarmvred som kommit av att tarmarna efter en transplantation inte alltid hamnar exakt där de var innan. Ett nytt stort sår i magen. Sängliggande. Börja om från början igen. Inget Lidingölopp.

2013 Niklas är anmäld till Lidingöloppet. Har tränat bra även om han fick börja om helt från början. Inget händer. Springer på 2.43. Sån jäv*la seger.

2014 Gissa? Japp. Niklas är anmäld till Lidingöloppet. Sprungit Axa Fjällmarathon. Tränat bra. Är taggad. I slutet på augusti genomförs hans 3-års kontroll efter transplantationen. Alla värden bra. En leverbiopsi tas. Men då går något knas. På kvällen får han hög feber och han läggs in. Blodförgiftning- förvisso av den ”snälla” sorten får vi reda på några dagar senare. Men ändå. Intravenös antibiotika och ganska oroligt, för mig iallafall som har hjärtat i halsgropen titt som tätt. Åka ut och in till Huddinge tre gånger per dag. Blir frisk. Allt ok. Laddar om.

15 september. Vaknar och kan inte andas ordentligt. Åker in akut igen. Misstänkt lunginflammation. Sätts på antibiotika igen. Visar sig vara något annat, någon sorts infektion i nedre delen av lungan, förmodligen har det också att göra med leverbiopsin också, inte med att han faktiskt är transplanterad. Får och kan inte träna.

2014-09-27 Niklas ska ha sin medalj från 50-års jubileet. Han mår bra och joggar och går omväxlande de 30 kilometerna. Jag, Lillspark och min snälla kollega Håkan hejar i spåret och i mål.  Efter 4,5 timme kommer han i mål. Lite trött men mår bra. Han hävdar att eftersom det ”går 2 gångsteg på ett löpsteg har han egentligen tagit sig runt 60 kilometer och är således ultra”. Han har haft lite tråkigt men får se ett annat typ av lopp ”därbak där alla kämpar så länge”.

Vi ser med viss oro fram emot nästa år. Han kanske ska springa.

I år är det förutom Lidingöloppets 50-års dag, 50 år sen den första transplantationen gjordes i Sverige. En liten pojke fick en ny njure av sin pappa.

Besök gärna MODs hemsida för att lära dig mer om organdonation och skaffa ditt eget digitala donationskort. Om du kan tänka dig att ta emot ett organ för att rädda ditt liv, måste du vara beredd att ge. Det viktigaste är att din omgivning är medveten om ditt ställningstagande.

---

Det här har jag än inte testat själv. Det var min faster som gjorde den och jag kunde inte sluta skära små bitar och äta. Bara en liten till. Och en till. Och en till. Nu, sista. Nä en till

Det är Gokväll som gjort denna och den heter Mauds franska chokladtårta.

GÖRT! Här är receptet.

---

Idag funkade det. Lillflickan vaknade bara en gång under natten och sen påpassligt kvart i sex. Då skulle jag hinna ut innan N måste till jobbet. Ammade och såg ljuset öka utanför fönstret. Smög ur sängen och lämnade henne och mitt stora hjärta där båda snusandes. Den ena en liten kopia av den andra.

Kikade på termometern: Fyra grader. På med varmt underställ och den här fantastiska västen jag liksom flyttat in i. Ett stort glas citronvatten och tre stycken BCAA. Ut genom dörren.

Stänger ute omvärlden med Endurance Planet i öronen. Tassar med kontroll på bäckenet och koll på pulsen runt sjöarna. Ljuset är fantastiskt. Det blir lättare och lättare för varje steg. Varvar med gång.

Känslan att vara ute igen- oslagbar! Det är de här stunderna jag saknat den senaste tiden.

Den här morgonen var min. Hoppas den var din med!

---

I en studie som publicerades i april i år fann man att ett sätt att ”block”träna högintensivt snarare  än det traditionella att väva in det regelbundet varje vecka gav större effekt på VO2max och delvis kraft men inte signifikant.

Studien gjordes på cyklister och endast 15 stycken så en större testgrupp hade varit önskvärt.

Men jag tror också på konceptet blockperiodisering.

Här tränades fem högintensiva (HIT) pass en vecka följt av tre veckor med endast ett HITpass och resten lågintensivt. Den andra gruppen tränade två HITpass varje vecka och resten lågintensivt.

Det var alltså gruppen som tränade ”3+1” vecka som visade en ökning av VO2max med 8% kontra 4% för den andra gruppen.

Skulle man vilja testa detta upplägg för löpning skulle jag vilja slå ett slag för några aspekter för att ”tweaka” detta för bättre effekt och minska risken för skador:

1) Se till att maximera sin återhämtning mellan de 5 passen. Två hårda dagars träning på raken bör åtföljas av en vilodag och det blir svårt med fem pass en vecka. Då blir kost och vila och minskad stress i övriga livet viktigt för att inte fortsätta bryta ned mellan passen. Det är här kruxet kanske uppstår för många- det är stressigt och slitit och då kanske man får sikta på tre högintensiva pass snarare än fem.

2) Variera belastningen genom att träna högintensivt på olika sätt- tex växla slätlöp med backar

3) Se till att ha näring för det du ska göra: HITträning tuggar glykogen av bara sjutton. Lågintensiva pass kan med fördel göras mer lågglykogent. Men ska du trycka högintensiva intervaller och få ut max behöver du kolhydrater.

Sen vill jag understryka att det går så bra så att bara träna lågintensivt under en längre period än tre veckor. Men kroppen adapterar mot utmaning och till slut slår man i ”förbättringstaket” och då måste en förändring av något slag till. HIT har visat sig vara väldigt effektivt för att förbättra syreupptag och därmed prestation men behöver vävas in i träningen på ett smart sätt för att inte orsaka skador. Eliten tränar många upp till 80% av sin träning i den lågintensiva zonen. Där får vi effekter på allt från ledband till kapillärtillväxt (motorbanor för att skicka energi kan man säga) och kan motionera ganska skonsamt och hälsosamt.

Allt beror på vad man är ute efter helt enkelt och allt har sin plats men det är ett pussel att lägga. Vetenskap eller konst? Jag tror det är en blandning av de två. Och fingerspitzgeful.

Som att ha den perfekta blandningen skor i sitt skoskåp.

---

Innan jag ens hann skriva detta satte Sofy ord på lite av det jag tänkte på imorse.

Precis som när SD blev valda in i riksdagen och alla skyndsamt (japp jag med!)förkastade allt vad rasism stod för och var ”en av de 87%” så delas nu Emma Watsons starka tal och alla vill stå bakom. Självklart. Jämställdhet. Såklart.

Men HUR? För det kommer inte ske av sig självt. Det måste börja överallt. Vid nattning, på dagis, i skolan, i fikarummet. I affären. Du. Jag. Vi. Måste göra vad vi kan. I vår lilla värld som är del av den stora. Det blir asjobbigt. Yes. Det blir det. Obekvämt också.

Jag har en 5-åring som inte ännu vet att det finns begränsningar för att hon är flicka. Mamma är jättestark och kan springa längre än de flesta men det är skitsamma vad jag väljer att göra. Hon ska veta att jag har samma möjligheter och rättigheter som män. För då tror hon att hon har det också.

Jag är så naiv att jag tror att jag har det. Jag har aldrig känt mig stoppad, eller låtit mig stoppas för att jag är tjej men säkerligen har jag också drabbats av vår slentrianojämställdhet och kanske den mer kalkylerade sorten.

När jag gick i mellanstadiet spelade jag i, då, Stockholms bästa tjejfotbollslag. Vi spelade fotboll på rasterna också. Med och mot grabbarna. När man skulle välja lag på gympan valde grabbarna ofta några av oss tjejer bland de första. Vi var ju skitbra! Jag tror att jag hade otrolig tur med hur jag fick växa upp. Jag fick veta och uppleva jämställdhet på många plan.

Och jag tror att ibland är det lika mycket slentrianmässigt som vi kategoriserar vem som ska göra vad. Jag ser också en man framför mig om man pratar om brandmän. Igår frågade jag efter en ”han” när jag skulle ringa en präst. Jag gjorde det inte medvetet. Jag är en produkt av det samhälle jag lever i. Ibland går det lite fort och jag inte hinner tänka till. Då åker jag med i strömmen.

Och jag. Du. Vi. Måste ha det lite jobbigt och obekvämt ett ganska rejält tag tror jag för att det ska hända något. Vi måste Ifrågasätta alla de här små slentrianmässiga uppdelningarna som vi gör. Fråga ”varför?”. ” Måste det vara såhär?”

Tjejer ska få vara tjejer. Killar ska få vara killar. Men det finns en massa onödiga uppdelningar, beteenden och värderingar som medan åren går och barn blir vuxna blir till mycket värre skillnader. Löneskillnader. Trakasserier. Och så vidare.

Så. Idag. Nu. Imorgon. Hela veckan och hela året. Våga ifrågasätta. Överallt. Eller bara gör annorlunda. Testa.

Det är #heforshe men viktigare #allforall.

---