Tungt i livet

Hej hopp!

På onsdag (den 6 mars) är det dags för triathlonkväll på Cykelcity i Stockholm (Folkungagatan 126).

Från kl 18 kan ni komma och hänga med mig och Pontus Lindberg, shoppa billiga cykel- och triathlonprylar, fråga ut Mackan om Bikefit (han är precis hemkommen från ytterligare en bikefitutbildning), fika och sist men inte minst lyssna på Fredrik Eriksson som ska prata om triathloninriktad cykelträning. Och tro mig, den här killen vet vad har snackar om. Kommer att vara se- och hörvärt så kom i tid!

Hoppas på folkstormning till Cykelcitys butik! Alla får komma och det är GRATIS!

 

 

---

Det har varit en fantastiskt rolig helg!

Men oj, vad tiden går fort när då! Helgen har gått i 200 och jag har träffat mina näraste och käraste och ägnat resten av tiden åt sport.

Har inte sportat så mycket själv då min vänstra skinka och baksida lår sakteligen har börjat säga ifrån och i helgen slog den totalbakut och jag fick avbryta mina snabba intervaller och besviket jogga hem… Kroppens sätt att säga att den vila tror jag så det är bara att göra som den säger åt mig (men eftersom jag är så osäker på vad min kropp menar så frågar jag alltid coach först…:)).

Det passade ganska bra för det skulle bli en ganska hektisk helg där programmet bestod av Amanda Jenssen-konsert med bästa Kusin Vitamin, hämta sista delen i Norhyttegymmet och provträna, hänga med min älskade hund Chip, åka spark på isen, åka till Sälen och slutligen heja på Carl under Vasan. Simmade dessutom ett fantastiskt 3000 meterspass i Grängesbergs simhall. Sägs att det var Sveriges första simhall. Bassängen är 16 meter och OJ vad snurrig i huvudet jag blev av allt vändande! Tror jag räknade rätt på längderna denna gång. Det är svårt när man är van med 25 elller 50 meter:).

Tänkte inte orda så mycket kring Vasaloppet. Började bra med solsken, Gustafskorvsmackor och gott sällskap (Nils) ute i skogen längs banan. Men det hela blev en riktig besvikelse eftersom Carl blev påkörd bakifrån av ett riktigt blockmongo som inte kunde behärska nedförslöpan. Carl for iväg upp i luften, skidorna flög av och bindningen satt kvar i skidan. så var den turen slut, strax innan Oxberg. Nils Anna gjorde ett jättebra Vasalopp trots att glidet totalsaknades (vilket det även gjorde för Carl).

Efter loppet knöade vi oss alla fyra med packning och skidor i minibilen och åkte hem mot Stockholm.

Längtar redan tillbaka. Åh vad jag älskar Dalarna!

Härligt långpass med Ironmanalex på min protorsdag.

Morgon i Norhyttan. Hä bin´t bättre!

Norhyttans allmänna skidspår. Här kan man åka 4,5 km perfekt före.

Nu finns det gymmöjligheter i Norhyttan!

Komplett med gymprogram och allt á la 90-tal! Underbart!

 In Sweden we call it a kick.

Magiskt på väg till Vasaloppsstarten. Bäcksvart men mån-och stjärnklart.

Carl Hellraiser laddar.

Att köa framför de blåa var det många som ägnade sig åt…

Starten på håll…

Såhär tillbringade jag största delen av supportervasan…

I väntan på förstaklungan med alla kända långloppsåkare fikades det rejält med Vikaknäcke och Gustafskorv. Precis som det ska vara i Dalarna.

Bedömningen var ganska grunda, lösa spår med sockersnö. Nästan alla åkte bredvid spåret eftersom det var hårdare och gled bättre där.

After ski support. Solar lite vid en timmrad vägg i Mora. Helt slut. Hej till nästa år!

---

---

Pro-torsdag. Nu som registrerad professionell triathlet! 

Har haft lite bekymmer de senaste dagarna. Bekymmren handlar om mitt sätt att hantera stress. Jag tror jag är bra på det, men jag är usel som fan, i själva verket. Undrar hur allaandra får ihop det. Vissa har ju dessutom barn och hus och långt många fler ”måsten” än mig. 

Alltför många gånger de senaste halvåret har jag haft sömnlösa nätter och hyperaktiva dagar för att jag hispar upp mig över jobbet. Det går ut över träningen. Det går inte att stressa runt och tro att träningen ska gå bra efter en sömnlös natt. 

Så nu måste en förändring till. Vad är problemet egentligen? Jag skyller på jobbet men efter ett klokt samtal med ironman-Alex idag insåg jag att det ju är mig det är fel på. Kan inte blunda för det, det måste till en attitydförändring. 

Kom underfund med att allt egentligen är upp till mig: JAG måste säga ifrån, JAG måste sänka min personliga ambitionsnivå och JAG måste sluta ta jobbet på så stort allvar. Kommer bli svårt. Har ju svårt att säga nej, svårt att fråga om hjälp och vill helst lära mig allt. Och bli expert på allt. Funkar ju inte. Tycker ju själv att jag inte har några ambitioner inom karriären på jobbet men jag är ju tävlingsmänniska o det är svårt att lägga åt sidan. Det jobbiga på jobbet är ju att man aldrig får någon positiv feed back heller. Mest det mindre bra som kommer upp. Det är ju det som är så skönt inom idrott. Där får man sitt kvitto, sitt resultat, på tävling. Lön för mödan.

Funderade mkt under dagens alla tre pass. Jag kan ju faktiskt en hel del och det jag inte kan och förstår mig på det måste jag erkänna att jag inte kan och ta HJÄLP med. Inte göra ALLT själv. Jag kan inte försöka vara bäst på allt.

Jag ska bara bli bäst på triathlon!

---

Längtar till min prodag. Veckan har startat i 200 knyck. Har hunnit med att både besöka Sundsvall och Västerås. Och det är bara onsdag. 

I Sundsvall bodde jag som en prinsessa på det anrika hotell Knaust. Sundsvalls bästa hotell med historiens vingslag som inslag. Sägs att en man har ridit upp för den fina marmortrappan och träpatronerna brände pengar på sprit och mat som att det inte fanns någon morgondag. 

När jag vaknade på tisdagsmorgonen (före tuppen) stack jag iväg till Himlabadet för att simma. Det gjorde en hel del triathleter från Alnö race team också och jag fick finfint sällskap under mina 3400 meter. En gammal simmarkompis från Ludvika är tränare för gänget och jag fick ett varmt välkomnade, trots att inte Linda kunde komma. Simmade före frukost, något jag normalt aldrig gör. Och nog blev jag spak efter en timme. Jag kan säga att hotellfrukosten smakade helt excellent efter simningen.

Och inte ska jag klaga på att behöva  springa inne då och då när underlaget inte tillåter fartpass. I Sundsvall springer triatleterna i kulvertarna på sjukhuset. Ett varv är 800 meter. Nästa gång vill jag prova att springa där. Låter spännande.

Innan den långa hemresan jobbade jag faktiskt en hel del så när jag kom till Stockholm på kvällen var inte huvudet helt med på att springa 2-kilometersintervaller?

Jag tog mig ut. Faktiskt så gick det jävligt bra att springa. Kontrollerat och skönt kunde jag flytaigenom intervallerna helt enligt plan och med Carl vid min sida. Tänk vad allt blir roligt om man har någon att kämpa sig igenom passet med.

Nu, efter ett trainerpass där mycket aggression och stress laddades ur, tar jag igen mig på soffan och ser fram emot proffstorsdag då jag ska göra allt rätt. Sova bra, äta rätt, dricka mkt och framförallt träna like a pro.

---