Våga ta i!

Pro-torsdag. Nu som registrerad professionell triathlet! 

Har haft lite bekymmer de senaste dagarna. Bekymmren handlar om mitt sätt att hantera stress. Jag tror jag är bra på det, men jag är usel som fan, i själva verket. Undrar hur allaandra får ihop det. Vissa har ju dessutom barn och hus och långt många fler ”måsten” än mig. 

Alltför många gånger de senaste halvåret har jag haft sömnlösa nätter och hyperaktiva dagar för att jag hispar upp mig över jobbet. Det går ut över träningen. Det går inte att stressa runt och tro att träningen ska gå bra efter en sömnlös natt. 

Så nu måste en förändring till. Vad är problemet egentligen? Jag skyller på jobbet men efter ett klokt samtal med ironman-Alex idag insåg jag att det ju är mig det är fel på. Kan inte blunda för det, det måste till en attitydförändring. 

Kom underfund med att allt egentligen är upp till mig: JAG måste säga ifrån, JAG måste sänka min personliga ambitionsnivå och JAG måste sluta ta jobbet på så stort allvar. Kommer bli svårt. Har ju svårt att säga nej, svårt att fråga om hjälp och vill helst lära mig allt. Och bli expert på allt. Funkar ju inte. Tycker ju själv att jag inte har några ambitioner inom karriären på jobbet men jag är ju tävlingsmänniska o det är svårt att lägga åt sidan. Det jobbiga på jobbet är ju att man aldrig får någon positiv feed back heller. Mest det mindre bra som kommer upp. Det är ju det som är så skönt inom idrott. Där får man sitt kvitto, sitt resultat, på tävling. Lön för mödan.

Funderade mkt under dagens alla tre pass. Jag kan ju faktiskt en hel del och det jag inte kan och förstår mig på det måste jag erkänna att jag inte kan och ta HJÄLP med. Inte göra ALLT själv. Jag kan inte försöka vara bäst på allt.

Jag ska bara bli bäst på triathlon!

---

Längtar till min prodag. Veckan har startat i 200 knyck. Har hunnit med att både besöka Sundsvall och Västerås. Och det är bara onsdag. 

I Sundsvall bodde jag som en prinsessa på det anrika hotell Knaust. Sundsvalls bästa hotell med historiens vingslag som inslag. Sägs att en man har ridit upp för den fina marmortrappan och träpatronerna brände pengar på sprit och mat som att det inte fanns någon morgondag. 

När jag vaknade på tisdagsmorgonen (före tuppen) stack jag iväg till Himlabadet för att simma. Det gjorde en hel del triathleter från Alnö race team också och jag fick finfint sällskap under mina 3400 meter. En gammal simmarkompis från Ludvika är tränare för gänget och jag fick ett varmt välkomnade, trots att inte Linda kunde komma. Simmade före frukost, något jag normalt aldrig gör. Och nog blev jag spak efter en timme. Jag kan säga att hotellfrukosten smakade helt excellent efter simningen.

Och inte ska jag klaga på att behöva  springa inne då och då när underlaget inte tillåter fartpass. I Sundsvall springer triatleterna i kulvertarna på sjukhuset. Ett varv är 800 meter. Nästa gång vill jag prova att springa där. Låter spännande.

Innan den långa hemresan jobbade jag faktiskt en hel del så när jag kom till Stockholm på kvällen var inte huvudet helt med på att springa 2-kilometersintervaller?

Jag tog mig ut. Faktiskt så gick det jävligt bra att springa. Kontrollerat och skönt kunde jag flytaigenom intervallerna helt enligt plan och med Carl vid min sida. Tänk vad allt blir roligt om man har någon att kämpa sig igenom passet med.

Nu, efter ett trainerpass där mycket aggression och stress laddades ur, tar jag igen mig på soffan och ser fram emot proffstorsdag då jag ska göra allt rätt. Sova bra, äta rätt, dricka mkt och framförallt träna like a pro.

---

För att dra ut ytterligare på mitt MTB-pass idag passar jag på att blogga. Har haft en lite lugnare vecka igen och när jag väl tänker lite mer lust och lite mindre långa, hårda och utmanade pass blir jag plötsligt mindre motiverad. Är inte det lite konstigt? Verkar som att jag ständigt behöver kickar och utmaningar för att hålla mig road. Nåväl.

Har under veckan varit på gymmet hela fyra gånger. Två gångerstyrka, en gång spinning med mig som ledare och sedan löpband. Löpbandet har helt plötsligt börja kännas som ett mycket  bättre alternativ än slask och gråmulet klimat som förvandlar vilket landskap som helst till en Rysslandskopia. 

Har gjort vissa stilobservationer under mina besök. 

1. På löpbandet.

Har under mina sessioner på gymmet fått se diverse olika stilar. Det är mycket underhållande. Personer som går (!) 30 minuter på löpbandet, långsammare än vad jag gör när jag går till jobbet, löpstilar där knäna ser ut att närsom helst gå av i vild protest. Eller klassikern att hålla i handtagen, lyfta upp sig och skruva upp farten så att personen står i luften och springer. Min favorit den här veckan var damen som gick BAKLÄNGES på löpbandet.

2. PT

Är det bara jag eller finns det fler som irriterar sig på PTs på gymmet? Ok, finns jävligt bra PTs och coachen också men har på sistone sett alltför många PTs som bara står ganska oengagerat och tar 700 spänn/timme (?) med armarna i kors framför div maskiner och skriker ”en till”, till någon stackare som förmodligen är helt ny på detta sätt att träna. Behöver dessa människor gymträning? Skulle vilja att mycket av träningen flyttade ut istället. Människor idag behöver frisk luft och kondition! Inte biceps till beach 2013. Faschinerande att folk har råd att köpa gymkort och PT-timmar med tanke på vad de får ut.

3. Ski-erg

Även här har jag stilstuderat. Blir förundrad. Har de någonsin åkt skidor på riktigt? För 8 av 10 skulle inte ta sig enmeter med den stakteknik de nyttjar. Underhållande, så kör på men förvänta er ingen kanontid på Vasan.

4. Klädsel

Inne,  tjejer: slappa bomullstshirts som kasat ned lite över ena axeln, slarvigt uppsatt hår, mysbyxor eller långa tights med rosa detaljer, färgglada stora lurar och mycket smink. OBS ej svett! 

Killar: för kroppsbyggnaden mjukisbyxor i klassisk adidasstil.Bomullstshirts. För crossfitälskaren långa tights, tight linne, fivefingers.

Jätteute: korta tights, tshirt i funktionsmaterial, löpskor, svett. Typ jag. 

5. Triathleter och löpare

Övningar som musslan, alla balansövningar, rumplyft och alla övningar med red cord (trx), intervaller på löpband etc etc är totalt osexigt. Triathleter är dessutom världsmästare på att ta på sig prylar. Pulsklockor, vepor, kompressionsstrumpor, senaste kläderna etc etc. 

Vi ser helt enkelt ganska mal placerade ut på gymmet. 

---

När jag tränar tänker jag mycket. Inte på särskilt intelligenta saker men det är mycket som snurrar. Ofta är det målet som snurrar i huvudet. Att jag är snabb och stark.

Nu har jag ju inte varit stark och snabb på precis ALLA pass och här är lite vad mina hjärnspöken har pratat med mig om:

”Varför ska man åka på höghöjdsläger och betala dyra pengar när man kan skaffa astma och få samma effekt? Försök springa det snabbaste du kan och andas genom ett sugrör så märker du vad jag menar. Borde bli sjukt bra av att jämt ha andnöd…”

”Proteinshake med frysta bär och mjölk smakar ju glass. Varför äter inte tjocka människor det istället för glass. Det är ju nästan godare dessutom. Win win situation”

”Varför blir jag jämt bajsnödig när jag ska springa? -Hur mycket bajs kan en liten tjej egentligen producera?”

”Varför är det så känsligt att skoja om doping?”

”Hur ska jag göra för att bli av med min tidsoptimism? Jag hatar att komma för tidigt och planerar alltid ett för tight schema som jag aldrig kan hålla”.

”Det värsta som finns är att bryta ett pass…inget får mig att känna mig så värdelös… -Även om det finns en orsak och fastän jag vet att det inte är hela världen. Men ändå. Värdelös. Måste alltid ”lura” mig själv att klara passet. Ge mig en belöning efter och sätta upp delmål under passets gång…”

”Om jag springer mina pass ute i snömodden och det går typ 15 -30 sek /km långsammare som jag brukar springa när det är barmark, borde jag inte bli vansinnigt snabb i vår då?”

”Är mjölksyra verkligen livet? -ja det är nog det—”

---

Det är ju aldrig kul att blogga när det går dåligt, därav bristen på blogginlägg förra veckan.

Förra veckan började dock bra med backintervaller i progressiv fart och det kändes kanon, förutom att jag var vansinnigt skitnödig hela passet. Magkrasch även på tisdagen och onsdagen och torsdagen. Torsdagens långpass gick så pass dåligt att jag fick lov att vända efter dryga 1/4 av passet. Magen. Jävla mage.

Har även fått tillbaka mina astmabesvär som jag inte känt av på väldigt väldigt länge. Så längesedan jag kände något att jag gjorde nybörjarmisstaget att friskförklara mig själv och bojkotta min medicin. Fungerar aldrig. Så jag har börjat ta min Pulmicort igen och är redan mycket bättre.

Magbesvären kan nog förklaras av kaffeöverkonsumtionen i veckan. För varje timme jag stressade, tog jag en till kopp kaffe och tillslut var jag skakis som en gammal tjackpundare från Klara.

Det dåliga med kaffe är även att det är vätskedrivande. Ett svettigt spinningpass senare, som jag själv ledde, var jag totaldränerad. Drack ca 600 ml vatten under 90 supersvettiga minuter så där någonstans slog det stopp i systemet. När fredagen kom var jag totalt utbränd, slapp, håglös och zombiefierad. Och så undrar man varför man är slut. Orutinerat!

Men efter regn kommer solsken!

Fick ordning på vätskebalansen, privatlivet och träningen och känner åter att jag är stark! Skönt!

Söndagen spenderades på MTB:n ute i snöstormen där halva passet guidades av Marre och Adrian (två herrar i skägg). Vad mycket roligare det blir när man är ett gäng! Fick ihop strax över  fyra timmar och var alldeles lycklig och förfryst när jag kom hem. Är fortfarnade ganska rädd när jag kör runt i snömodden. Jag blåhåller styret i rädsla att åter supa på näsan, vilket är ganska påfrestande för rygg, nacke, armar. Men jag tycker på något vis om att vara lite rädd. Det ger liksom en liten kick.

Simmade med SCT och elitgruppen på kvällen. Vi har himla kul i vårt lilla gäng. Gruppen jobbar mycket med det mentala. Att kunna behärska de psykiska påfrestningarna som det innebär att träna och tävla triathlon. SCT elitgrupp tillämpar den ryska metoden. Vi trakasserar helt enkelt varandra tills förste man (eller kvinna) är totalt nedbruten. DÅ börjar man bygga upp med lite glada tillrop.

Robertsson fällde en legendarisk kommentar när jag ville gå upp och dra på sista armserien under simningen igår:

-Nä nä nä. Nu får du ge dig. Jag är bra på arm, George är bra på ben och DU, Emma, är bra på sån där konstisimbalett!

Spinning med SCT (bilden från 3 timmars spinningen förra söndagen)

Veckans löpoutfit från Fusion. Rött och svart. Tur att man kan ha snygga kläder på sig iallfall när löpningen går skit (i dubbel bemärkelse).

Förra veckan hittade man mig säkrast i en kaffekopp…

Skäggiga, glada grabbar på cykel.

Stockholms enda serpentinväg var jättebrant och jätteslirig. Uppe på toppen stod Marre, gapade och skrek att vi skulle CYKLA upp. Nä nä, jag gick upp.

Min lilla Specialized-bäbis från Cykelcity som gör vintercyklingen till ett rent nöje.

Adrian: Du måste ta bloggbilder, BLOGGBILDER! Så här ser det ut från toppen av Stockholms enda sepentinväg (eller finns det fler?).

 

---