Styrka för dig med 1000-bitars pussel

När jag vaknade imorse så var jag utsövd. Pigg. Glad. Tills jag kollade i spegeln då. Hej Rudolf. Men har nu insett att jag tryckte pannan mot naprapatbänken och har fått ett blåmärke på näsbenet. Så enkelt. Så komiskt. Inte så snyggt.

Jag har ”vilat en extra dag” som man ska göra när man har halsont. Så nu var jag inne på dag två när jag inte känt något. Däremot, som jag skrev igår, känner jag mig tung och plufsig.

Men idag..något hade hänt! Tung och plufsig men rapp liksom! Jag jobbar som bäst direkt när jag vaknar så satte mig vid datorn direkt när klockan ringde (ja fast det var söndag, jag når inte mina mål om jag sover bort lediga dagar) och jobbade intensivt. Petade i mig två ägg, en kaffe en kiwi.

Sen stack jag ut. På jakt. Efter en känsla. Inte kilometer. Inte tid. Bara tills känslan kom. Den kommer inte på asfalt. Den kommer inte med sällskap. Den kommer i naturen när jag är själv.

Jag är så enormt tacksam att jag har min lilla leriga oas mitt här i Fjollträsk- Ursvik. Rotiga stigar.Massa backar och satyg att jobba i. Flack runda om man vill.

Idag var det bara en lugn jogg då alltså jag var ute efter. För jag hade ju inte tränat och jag hade ju inte ätit och jag hade ju varit trött och..vänta nu!

Vad är det jag alltid säger när jag pushar deltagare på spinnpassen- låt kroppen säga stopp först! Inte skallen!

Jag var ju inte trött. Inte hungrig och matt. Inte sjuk nu. Så varför lägga en negativ tankeslinga på repeat för att dra ned farten? Vart tar såna tankar mig?

Nej jag sprang på känsla och då gick det minsann undan. Valde lätta 5an. Trodde jag tralala. Det rullade på och jag tyckte att jag skulle kunna springa hela dagen. Farten var min vanliga terrängfart men den farten har jag bara klarat av när jag har ätit ordentligt innan. Efter ett tag tänkte jag att nu borde jag vara på väg tillbaka men nej. Det här var en ny dragning på 7,5. Det är 2,5 km till Ursvik och så 7,5 där och så 2,5 hem. Så 12,5 i bra fart där 5 km är kuperade. Det tycker jag är ett bra pass med tanke på allt.

Men känslan då? Hittade jag den? För mig är det nämligen skitsamma om det går fort om jag inte har känslan. Löparmojot ni vet. Det måste man hitta om det ska vara någon mening med det hela.

Jo den hittade jag. Och den brukar jag ha som en diamant i fickan med mig genom resten av livet. Men den har ju varit spårlöst borta här en vecka.

Men jo. Och när jag kom hem och inte rasade ihop i en hög som jag gjort resten av veckan när jag gått utanför dörren och kommit hem- ja då kom det lite tårar också.

NU. Är jag på väg upp igen. Nu är jag mitt äckligt jobbigt positiva jag igen.

Den här veckans träning kan vi lägga till handlingarna med stämpeln ”glöm”. Nästa vecka är min dotter mer hos mig. Jag har en stor revision, en avrapportering, en till granskning, gemensamma löpträningarna på jobbet drar igång, jag ska på Allt för hälsan och jag ska göra en massa fantastiska saker.

Men den bästa nyheten får ni nu. 2013 års coolaste, GODaste, häftigaste lopp. För boyz and girls. Till de som verkligen behöver vår hjälp. Tjejmarathon 2013 har utsett sin insamlingsmottagare. Läs mer här

Nu mina vänner är det dags för en god natts sömn. Innan karusellen drar igång igen.

Sov så gott!

---

Blanda 3 msk Chiafrön med 1 msk psyllumfrön, 1 dl ekologiska havregryn, 1/2 dl hampafrön och krydda med kardemumma. Koka några minuter med vatten och njut med ekologiska björnbär.
Så! Nu är du ett varmt powerhouse!

---

Usch vilken vecka. Jag är verkligen inte mitt vanliga jag men nu tycker jag att jag känner mig såpass att det ska bli löpning av imorgon.

Jul är det snart också och här var det Rudolf med röda mulen lite väl tidigt. Jag vaknade imorse med ett ömt näsben och tillhörande svullnad och röd näsa. Att googla just den företeelsen var ingen större hjälp..testa…

Jag trodde jag skulle hinna jobba massor men jag är faktiskt, motsatt vad de flesta tror, rätt bra på att vara ledig. Igår spelade jag gitarr tills fingrarna gav upp och idag låg jag på golvet och lyssnade på Mando Diaos nya skiva. Jag bara låg där och tänkte på hur knasigt det egentligen är att jag äger en 2a i Stockholm när drömmen varit en etta i Östersund. Men att allt är rätt bra ändå och herrejäklar vilken resa det varit hit. Om ni visste!

Så rätt bra med vila alltså och väldigt mycket mat. Annars tycker jag att sover man bara 8 timmar per dag så kan 16 timmar få vara fullt ös med det man valt in. Det är inte alla som håller med om det.

Nåja. Några framsteg har jag gjort idag iallafall. Tills jag fastnade bland alla bilder jag laddat upp på datorn från mitt manhaftiga fotande med iphonen. Det började rycka i benen. Herregud vad jag saknar att springa! Jag känner mig seg, plufsig och tung men åh vad jag ser fram emot att börja vägen tillbaka! Jag ska bli så jäkla bra. Stark och seg. Det kommer vara tungt nu i början men motivationen har spräckt taket. Häng med!

TEC 2012

Våra snygga tröjor på jobbet

Arvika Triathlon

Starten på Jämtlandstriangeln Unplugged

I mål efter Axa

efter maxpulstest med Running Sweden

---

Alla har väl nåtts av nyheten att New York City Marathon ínte kommer genomföras.

Det är förstås jättetråkigt för de som tränat länge, planerat och laddat.

Flera tycker man skulle genomföra loppet som ett välgörenhetslopp där pengar per löpare skulle gå till de som drabbats.

Men till slut fick borgmästare och andra ge vika för den enorma kritiken. Staten Island där starten skulle gått är en av de områden som är värst drabbat. Man söker fortfarande efter överlevande i staden och det blev alltså helt enkelt inte möjligt att genomföra loppet eftersom de inte vill ha dispyter över ett träningsevent och det inte är rätt att genomföra det medan det pågår räddningsinsatser i staden. Man ber löpare att hjälpa till med de insatser de kan.

Många tycker man skulle gått ut med detta tidigare så långresta löpare hade haft chansen att styra om sin resa. Spontant kan jag tänka att man nog har mer att tänka på än att ta hänsyn till turister som har råd att flyga till ett annat land för att springa fyra mil och kanske hoppades man in i det sista att de skulle vara såpass under kontroll i staden så man kunde genomföra loppet men insåg sen att det inte gick- och talade då om det. I det här fallet då igår svensk tid.

Det är när jag läser på Facebook både på NYCM’s sida samt vissa andra kommentarer på Facebook och Twitter som jag verkligen ser hur olika människor hanterar saker. Hur olika man ser på vad man inte kan göra något åt, vad man kan göra något åt och skillnaden där emellan.

Det är klart man förstår att folk är ledsna. Som satsat och laddad. Ibland är det sjukdom eller skada som hindrar. Jag sitter ju själv här hemma i mitt kök fast jag skulle springa maraton i Skåne idag.  Och det är klart att om man går igenom hela livet och bara släpper saker som händer, som man inte kan göra något åt, med en axelryckning för att ”det där kan jag inte påverka, nu har det skett, ingen ide att bry sig” så kanske man inte lär sig och tillåter sig att gå igenom den, större eller mindre, sorgeprocess som det är att bli besviken eller ledsen av olika anledningar. Men det är en enorm styrka att klara av för sig själv inse om besvikelsen kan vändas till något positivt.

Just i det här fallet så är det så otroligt svart på vitt att det går att göra detta till något meningsfullt. Att det är det enda rätta. Anledningen till att flera tusen inte står på startlinjen idag är inte knäskador eller förkylningar. Det är att folk dött. Är hemlösa. Skadade. Frusna.

Då är det dags att fort som faen släppa sin bitterhet. Vara sjuhelsikkes tacksam att man är en person som kan ha ett val att göra skillnad. På samma hemsida jag länkar till ovan så ber de om hjälp. Googla på ”Volonteer efforts NY” så ser du att flera organisationer behöver hjälp. Vi som inte är på plats kan välja att stödja Röda Korsets arbete i Haiti som drabbats mycket värre än USA av Sandy.

Vissa ältar. Och vissa ältar sånt som verkligen inte leder till något bra alls. Att just idag sitta och knattra kritik och gnäll i ett forum riktat mot arrangörerna- det leder inte till något bra alls!

Ta det senare, på ett konstruktivt sätt. Det kommer säkert en debatt om det också men det är inte det viktigaste idag.

Hela NYCMgrejen är ett bra exempel på det som livet handlar om: Jag tror vi är här för att göra den här planeten bättre i varje möjlighet vi får. Jag tror det absolut viktigaste vi kan lära oss är att förstå vad vi kan påverka. Vad vi inte kan göra något åt. Och göra något. Om än litet. Varje dag.

---

Hej på er!

Hoppas ni har en skön helg planerad. Min började, tack och lov, idag. Den här veckan har varit en kamp mot en trötthet jag inte varit med om sen jag var gravid.

Jag har, för att göra en lång tjejig saga kort, järnbrist. Jag har aldrig haft det förut men ja, något hände den här månaden och nu är det bara att fylla på så gott det går.

Järnbrist gör, för den lyckligt ovetande, att man är trött jämt. Det kan susa i öronen och man blir blek och håglös och deprimerad. Jag är svart under ögonen. Trött när jag vaknar (annars är jag som en sån där seriefigur som studsar ur sängen) och varit deppig helt oförklarligt. Dessutom har jag lite ont i halsen så jag har tyvärr fått avboka resan ned till Skåne och fantastiska Österlen Marathon.

Men ibland har ändrade planer med sig en liten present. För mig i form av tre helt egna oplanerade dagar som jag ska fylla på med allt som står på post-itlappar i min kalender.

 Jag har en massa jobb att göra. Jag har mitt revisionsjobb där jag ska avrapportera en massa saker. Jag har vår löparsatsning att rodda med där vi hade ett jättebra möte med Running Sweden igår och nu ska dra igång träningarna igen. Dessutom har jag mitt nya jobb, där jag , eftersom jag skapat tjänsten själv, ska presentera för nya cheferna vad det är jag ska göra nästa år. Så in i powerpoint och fram med kreativiteten.

Sen har jag några webbföreläsningar att lyssna in och förbereda en inlämningsuppgift med kostdagbok som fokus. 

Och så är det dags att lansera årets Tjejmarathonsatsning. Tjejmarathon är det som mitt hjärta bultar hårdast för och efter att ha diskuterat, letat och funderat så har jag och Madde nu bestämt vad pengarna ska gå till i år. Det känns helt fantastiskt, en organisation jag volontärat för tidigare och ett projekt som ligger nära mitt hjärta och som jag tror att många kommer vilja stödja. Längtar efter att berätta- det kommer i helgen!

Förra året samlade vi in över 100 000 tkr till Panzisjukhuset i Kongo som grundades av Dr Mukwege. Vårt stöd gick specifikt till ett projekt för att hjälpa kvinnor ute i byar att komma till sjukhuset för vård. De kan annars få gå i flera dagar med gynekologiska skador du inte vill förstå.

 Igår var Dr Mukwege med i Aktuellt. Han är i Sverige för att vila upp sig efter mordförsöket på honon. (han har jobbat här). Jag blir jätteglad om du tittar på klippet efter 22 min och 50 sek här så förstår du varför vi drev Tjejmarathon 2012 med sån eld!

När vi går ihop tillsammans gör vi skillnad på riktigt. Det är det här som driver mig mest. Jag vill inspirera fler att ta sig ur sin egen i-landssoppa och göra skillnad. Jag hoppas att du är en av dem som vill vara med. Jag bytte till Fitness Mag för att nå en bredare grupp människor.

Men för att vara med att rädda världen måste man förstås ta hand om sig själv först. Nu ska jag hoppa in i duschen och sen ska jag ta min söndersuttna kropp till Access Rehab för att få lite hjälp. Sen är det inspirationsfika med Sara.

Nästa gång ska jag skriva om smart fett! 🙂 Alla dessa adopterade högtider kan ses som en ursäkt att äta socker och transfetter- jag tycker det ska ses som en ursäkt att umgås med de man tycker om. Så ha en fin helg!

---