Väldigt viktiga kilometer

Usch vilken vecka. Jag är verkligen inte mitt vanliga jag men nu tycker jag att jag känner mig såpass att det ska bli löpning av imorgon.

Jul är det snart också och här var det Rudolf med röda mulen lite väl tidigt. Jag vaknade imorse med ett ömt näsben och tillhörande svullnad och röd näsa. Att googla just den företeelsen var ingen större hjälp..testa…

Jag trodde jag skulle hinna jobba massor men jag är faktiskt, motsatt vad de flesta tror, rätt bra på att vara ledig. Igår spelade jag gitarr tills fingrarna gav upp och idag låg jag på golvet och lyssnade på Mando Diaos nya skiva. Jag bara låg där och tänkte på hur knasigt det egentligen är att jag äger en 2a i Stockholm när drömmen varit en etta i Östersund. Men att allt är rätt bra ändå och herrejäklar vilken resa det varit hit. Om ni visste!

Så rätt bra med vila alltså och väldigt mycket mat. Annars tycker jag att sover man bara 8 timmar per dag så kan 16 timmar få vara fullt ös med det man valt in. Det är inte alla som håller med om det.

Nåja. Några framsteg har jag gjort idag iallafall. Tills jag fastnade bland alla bilder jag laddat upp på datorn från mitt manhaftiga fotande med iphonen. Det började rycka i benen. Herregud vad jag saknar att springa! Jag känner mig seg, plufsig och tung men åh vad jag ser fram emot att börja vägen tillbaka! Jag ska bli så jäkla bra. Stark och seg. Det kommer vara tungt nu i början men motivationen har spräckt taket. Häng med!

TEC 2012

Våra snygga tröjor på jobbet

Arvika Triathlon

Starten på Jämtlandstriangeln Unplugged

I mål efter Axa

efter maxpulstest med Running Sweden

---

Alla har väl nåtts av nyheten att New York City Marathon ínte kommer genomföras.

Det är förstås jättetråkigt för de som tränat länge, planerat och laddat.

Flera tycker man skulle genomföra loppet som ett välgörenhetslopp där pengar per löpare skulle gå till de som drabbats.

Men till slut fick borgmästare och andra ge vika för den enorma kritiken. Staten Island där starten skulle gått är en av de områden som är värst drabbat. Man söker fortfarande efter överlevande i staden och det blev alltså helt enkelt inte möjligt att genomföra loppet eftersom de inte vill ha dispyter över ett träningsevent och det inte är rätt att genomföra det medan det pågår räddningsinsatser i staden. Man ber löpare att hjälpa till med de insatser de kan.

Många tycker man skulle gått ut med detta tidigare så långresta löpare hade haft chansen att styra om sin resa. Spontant kan jag tänka att man nog har mer att tänka på än att ta hänsyn till turister som har råd att flyga till ett annat land för att springa fyra mil och kanske hoppades man in i det sista att de skulle vara såpass under kontroll i staden så man kunde genomföra loppet men insåg sen att det inte gick- och talade då om det. I det här fallet då igår svensk tid.

Det är när jag läser på Facebook både på NYCM’s sida samt vissa andra kommentarer på Facebook och Twitter som jag verkligen ser hur olika människor hanterar saker. Hur olika man ser på vad man inte kan göra något åt, vad man kan göra något åt och skillnaden där emellan.

Det är klart man förstår att folk är ledsna. Som satsat och laddad. Ibland är det sjukdom eller skada som hindrar. Jag sitter ju själv här hemma i mitt kök fast jag skulle springa maraton i Skåne idag.  Och det är klart att om man går igenom hela livet och bara släpper saker som händer, som man inte kan göra något åt, med en axelryckning för att ”det där kan jag inte påverka, nu har det skett, ingen ide att bry sig” så kanske man inte lär sig och tillåter sig att gå igenom den, större eller mindre, sorgeprocess som det är att bli besviken eller ledsen av olika anledningar. Men det är en enorm styrka att klara av för sig själv inse om besvikelsen kan vändas till något positivt.

Just i det här fallet så är det så otroligt svart på vitt att det går att göra detta till något meningsfullt. Att det är det enda rätta. Anledningen till att flera tusen inte står på startlinjen idag är inte knäskador eller förkylningar. Det är att folk dött. Är hemlösa. Skadade. Frusna.

Då är det dags att fort som faen släppa sin bitterhet. Vara sjuhelsikkes tacksam att man är en person som kan ha ett val att göra skillnad. På samma hemsida jag länkar till ovan så ber de om hjälp. Googla på ”Volonteer efforts NY” så ser du att flera organisationer behöver hjälp. Vi som inte är på plats kan välja att stödja Röda Korsets arbete i Haiti som drabbats mycket värre än USA av Sandy.

Vissa ältar. Och vissa ältar sånt som verkligen inte leder till något bra alls. Att just idag sitta och knattra kritik och gnäll i ett forum riktat mot arrangörerna- det leder inte till något bra alls!

Ta det senare, på ett konstruktivt sätt. Det kommer säkert en debatt om det också men det är inte det viktigaste idag.

Hela NYCMgrejen är ett bra exempel på det som livet handlar om: Jag tror vi är här för att göra den här planeten bättre i varje möjlighet vi får. Jag tror det absolut viktigaste vi kan lära oss är att förstå vad vi kan påverka. Vad vi inte kan göra något åt. Och göra något. Om än litet. Varje dag.

---

Hej på er!

Hoppas ni har en skön helg planerad. Min började, tack och lov, idag. Den här veckan har varit en kamp mot en trötthet jag inte varit med om sen jag var gravid.

Jag har, för att göra en lång tjejig saga kort, järnbrist. Jag har aldrig haft det förut men ja, något hände den här månaden och nu är det bara att fylla på så gott det går.

Järnbrist gör, för den lyckligt ovetande, att man är trött jämt. Det kan susa i öronen och man blir blek och håglös och deprimerad. Jag är svart under ögonen. Trött när jag vaknar (annars är jag som en sån där seriefigur som studsar ur sängen) och varit deppig helt oförklarligt. Dessutom har jag lite ont i halsen så jag har tyvärr fått avboka resan ned till Skåne och fantastiska Österlen Marathon.

Men ibland har ändrade planer med sig en liten present. För mig i form av tre helt egna oplanerade dagar som jag ska fylla på med allt som står på post-itlappar i min kalender.

 Jag har en massa jobb att göra. Jag har mitt revisionsjobb där jag ska avrapportera en massa saker. Jag har vår löparsatsning att rodda med där vi hade ett jättebra möte med Running Sweden igår och nu ska dra igång träningarna igen. Dessutom har jag mitt nya jobb, där jag , eftersom jag skapat tjänsten själv, ska presentera för nya cheferna vad det är jag ska göra nästa år. Så in i powerpoint och fram med kreativiteten.

Sen har jag några webbföreläsningar att lyssna in och förbereda en inlämningsuppgift med kostdagbok som fokus. 

Och så är det dags att lansera årets Tjejmarathonsatsning. Tjejmarathon är det som mitt hjärta bultar hårdast för och efter att ha diskuterat, letat och funderat så har jag och Madde nu bestämt vad pengarna ska gå till i år. Det känns helt fantastiskt, en organisation jag volontärat för tidigare och ett projekt som ligger nära mitt hjärta och som jag tror att många kommer vilja stödja. Längtar efter att berätta- det kommer i helgen!

Förra året samlade vi in över 100 000 tkr till Panzisjukhuset i Kongo som grundades av Dr Mukwege. Vårt stöd gick specifikt till ett projekt för att hjälpa kvinnor ute i byar att komma till sjukhuset för vård. De kan annars få gå i flera dagar med gynekologiska skador du inte vill förstå.

 Igår var Dr Mukwege med i Aktuellt. Han är i Sverige för att vila upp sig efter mordförsöket på honon. (han har jobbat här). Jag blir jätteglad om du tittar på klippet efter 22 min och 50 sek här så förstår du varför vi drev Tjejmarathon 2012 med sån eld!

När vi går ihop tillsammans gör vi skillnad på riktigt. Det är det här som driver mig mest. Jag vill inspirera fler att ta sig ur sin egen i-landssoppa och göra skillnad. Jag hoppas att du är en av dem som vill vara med. Jag bytte till Fitness Mag för att nå en bredare grupp människor.

Men för att vara med att rädda världen måste man förstås ta hand om sig själv först. Nu ska jag hoppa in i duschen och sen ska jag ta min söndersuttna kropp till Access Rehab för att få lite hjälp. Sen är det inspirationsfika med Sara.

Nästa gång ska jag skriva om smart fett! 🙂 Alla dessa adopterade högtider kan ses som en ursäkt att äta socker och transfetter- jag tycker det ska ses som en ursäkt att umgås med de man tycker om. Så ha en fin helg!

---

Onekligen! Ofrånkomligt! Det kommer vara tungt ibland. Livet händer- fråga mig, fråga min hjälte, fråga dig själv.
Jag tror inte livet blir bättre när det är en rak motorväg. Det är i svängarna det hissnar. Det är när berg-o-dalbanan-faller man kiknar. Ska du få fart uppför är det bra med lite startsträcka. Det finns mer att avancera på och perspektiven blir större när man varit där nere.
Men när det känns lite motigt. Nej för fan mycket motigt. Långt upp, bort dit där du ska vara. När du vet var det är du ska till men inte är där. Det är då du bara ska tugga på. Gnäll inte. Känn inte efter så mycket.
Upp med dig. Ut med dig. Ring det för samtalet. Sök det där jobbet. Le mot den där snyggingen. Hoppa. Fram och upp med dig.
Ett ord idag. Ett ord varje dag.

---

Jag har ett långt inlägg jag vill skriva. Som bygger på hur jag tänker runt kost för uthållighetsträning. Inte för styrketräning och inte för milen.
Det bygger på de koststudier som jag bedriver på fritiden på Högskolan i Gävle. Ja distans förstås.

Det tänker jag inte skriva idag men jag vill gärna länka till två inspirationskällor. Jag kommer aldrig äta LCHF, jag tror inte på att byta ut råris mot animaliskt och mejerifett varken på ett näringsmässig, etiskt eller miljömässigt plan.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter om vad jag tycker om livsmedelsindustrin, våra kostvanor och hur snett allt generellt är men det kommer pö om pö.

Jag vill skriva om något positivt och den utmaning och nya struktur jag har på kosten.

Sedan jag sänkt mitt intag av kolhydrater till förmån för ökad mängd av fett från nötter, avokado, cocosolja och fet fisk så har mycket blivit bättre.

Jag är mer jämnt pigg under dagen. Jag är alltid energisk men nu har jag inga dippar alls.

Jag blir inte grinig, sur och trött när jag inte får kolhydrater. Jag blir snarare skärpt och magen mår bättre men det tror jag helt klart har att göra med att jag också dragit ned på laktos och gluten.

Jag är mätt! Jag tror inte ni förstår hur stort det här är. Alla som känner mig vet att jag äter som en häst- det gör jag fortfarande men jag var hungrig jämt förut. Åt balanserat med fett, protein och mycket långsamma kolhydrater och rätt bra runt träning men efter träningen var jag nästan tvungen att springa rätt in till kylskåpet. Nu har jag lite nötter med när jag är ute och jobbar och tycker energinivåerna är mycket jämnare.

De långpass jag ska springa fram till jul ska jag testa att inte kolhydratladda för. Detta gäller inte inför lopp, hård styrketräning eller springa 400 m intervaller men då jag ska ut på långpass eller träna på morgonen eller springa distans så laddar jag med protein och fett och bara lite kolhydrater.

De mål jag tränar för. De handlar om att hålla ut länge. På en aerob- alltså syredriven nivå. Då kan kroppen använda fett och klarar man av att ställa om sig till att bli mer fettdriven så klarar kroppen bättre och bättre av att använda den fettvävnad vi har så fantastiskt mycket av.

Det är dit jag vill. Det är det här jag vill bli bättre på. Jag läser och läser och funderar och jämför.

De två jag ska länka till är väldigt extrema. Det är inte det jag är ute efter eller förespråkar men man kan plocka de delar som låter vettiga och anpassa till sitt eget liv.

Jag drömmer om att likt dr Attia kunna sticka ut och cykla 6 timmar med lite salt som energi. Kanske inte lika sugen på hans fasta.

Jag läser mycket och lyssnar på Ben Greenfields podcasts. Han är väldigt amerikansk och man får sålla lite men det finns mycket värdefullt att ta med sig.

Sen pluggar jag ju som sagt- Kost för Prestation och förutom klassiska ”Idrottsnutrition” så läser jag en hel del och lyssnar på föreläsningar. Jag känner att jag bara vill veta mer och mer och det kommer nog skrivas en hel del på den här bloggen om just kost för prestation framöver.

Jag kan rekommendera den här intervjun. Ids du inte lyssna på hela så lyssna vid 10 minuter, 15 minuter och vid 18 mnuter (tror jag).

Avslutningsvis så vill jag igen förtydliga att jag inte tror på LCHF, jag tror inte att alla mår bra av att dra ned kolhydraterna men jag tror att alla mår bra över att för det första inse att att ens kunna välja vad man äter är ett fett (pun intended) i-landsproblem, men även att i ett andra steg se till att det är just MAT man äter.

---