Run and live with your heart
Imorgon springer flera av mina ultravänner TEC 50 miles (80 km) eller 100 miles (161 km). Jag är GRYMT avnundsjuk. Jag vill också. Jag har högt uppsatta mål och jag längtar efter att sätta igång mot dem.
Samtidigt är jag en enormt glad och tacksam ganska höggravid Annie. Jag ska få hålla i vår lilla bebis- om inte så länge. Tiden flyger. Jag joggade glatt mina 5 kilometer imorse- ungefär som jag gjorde för ett år sen men med en helt annan helg framför mig. Just nu fokuserar jag på annat- med lika mycket energi jag lade i ultraträningen för ett år sen men på helt andra saker. Jag är fortfarande helt varm efter feedbacken från min föreläsning. Läs bara här. Fi fasen så fint- tack Jenny!
Det är väldigt mycket fokus på detaljer för många såhär i sista minuten. Det är ett sätt att skapa sig trygghet inför det smått ofattbara man ska göra. Springa 16 mil. Ja ni hör ju. jag grejade också med massa detaljer och det var bra att ha dem på plats för att slippa fokusera på det.
Strumpor, matschema, GPS, pulsklocka osv osv osv. Pyssslandet och packandet har en viktig roll men det är inte en detalj som avgör.
Jag har gärna klocka på för att först hålla nere farten och sen för att peppa mig att hålla den uppe. Pulsen släpper jag helt. Ingen puls kontrollerar ditt lopp. Ingen klocka kan ta dig i mål. Man kan förmodligen kasta allt. Hörde imorse om en kille som drömde om sub 6 hr på sin första halvIronMan. Han tappade klockan i simningen och gick in på 5.36 för att han genomförde på känsla.
Lyssna på kroppen. Det är en av de saker jag pratar om på min föreläsning. Vi kan matas med mätinstrument utifrån av alla de sätt men vår bästa mätare sitter inombords och lär vi oss läsa av den kan vi nog både hålla oss skadefria, friskare och leverera på vårt alldeles unika max.
När jag sprang BRR passerade jag några killar och hejade. ”Nej jag måste bryta det gör så ont”. OK! Det kanske var en skada men ONT kommer det att göra. Det gör kanske ont från mil 8-16. Watdafak! Så är det. Ingen semester. Ultra gör och sliter ont. 16 mil är ingen hälsoresa. Det är en pannbensresa med njutningsinslag. Men du ska inte gå sönder, eller jo, lite får man nog gå sönder faktiskt.
Du kan börja springa med kroppen. Den tar dig rätt långt. Sen börjar den knorra. Då är det dags att koppla på det där berömda pannbenet. Skallen. Kämpa. Fortsätta mot målet. Det börjar göra ont. Kroppen försöker lura dig att du får bryta. Att du får vila. Du kämpar på.
Men det som tar dig i mål, det som leder dig rätt, det som i hela livet gör att det blir rätt till slut det är hjärtat. Väldigt ödmjukt men djefligt starkt tassande. Steg för steg.
Mina fötter var trasiga så det plaskade från blåsorna sista 5 milen på TEC. På BRR hade jag magsmärtor från 10 mil. Det var inte träningen i benen eller klockan som tog mig i mål. Det var en enorm tacksamhet över att få vara där och försöka fixa det. Det var ett tack till all träning, tack till all tid jag lagt ned, till alla som stöttade mig. Ett tack till mig själv att slutföra det jag investerat så mycket i och tagit hjälp att klara av med barnvakt och annat. Det fanns aldrig en tanke på att bryta något av loppen fast jag var trasig och magsjuk.
Att inte vika. Att klara det. Det var bara hjärtat som sprang/gick/snubblade då. Inget annat. Hjärtat som ledde vägen.
Imorgon finns mitt hjärta och min energi för de som springer. Det är så många underbara människor jag ska få träffa imorgon och heja fram och jag längtar verkligen! Det känns helt ok att stå på sidan och ge tillbaka lite av det stöd jag fick förra året. Ultra är att glädjas med andra, det känns nästan lika häftigt!
Spring med hjärtat så kommer det gå bra!

