Premiär i bassängen och reflektion på 8 mars
Jag har alltså bassängfobi. Det är lika komplext som mitt förhållande till mjölkprodukter: vissa bassänger går bra. Om jag bottnar. Om jag inte bottnar kan jag kanske simma om det är mycket folk. Men om det är sådär 4 m djupt och jag inte vet om det är fönster/filter/lampor och sånt på det djupa får jag ett adrenalinpåslag i klass med hajattack om jag ska simma ut där.
Samtidigt är jag alltså väldigt trygg i havet och har surfat med både hammarhajar, sandtigerhaj och massa delfiner utan problem. Även simma i Brunnsviken går bra även om det är lite läskigt.
Jag har inte simmat längder sen jag bodde på Isle of Man 1998 på hösten. Däremot har jag genomfört några simpass med våtdräkt i öppet vatten och faktiskt tre stycken triathlon i stort sett utan träning.
Konsekvens- inte min grej.
Men är man gravid så är ju simning toppen! Men då är det det här med att inte våga simma själv. Det ligger en simhall 300 meter (ja på riktigt) utanför min lägenhet och där brukar vi laja med Skrållan.
Idag var N med så jag fick en chans att våga mig i stora bassängen. Självklart hade N varit i först och rekat så jag visste att det bara var 1,9 på det djupa.
Det var lite trevande som jag sparkade iväg från kanten på motionsbanan. Men det gick ju! DOCK! Utan våtdräkt så får man ju ta i mer för man får inte samma flythjälp. Samtidigt rör sig kroppen smidigare. Det var inte alls läskigt i den här bassängen! Det var helt fantastiskt!
Jag simmade 20 längder så snabbt det gick för fokus idag var ju att leka med Lillan!
Så efter 5 år på den här gatan har jag insett att det finns en bassäng jag kan simma i. Och nu ska den stänga för renovering från maj. Hurra för mig!
En reflektion också. Internationella kvinnodagen. Jag tänker ibland att jag levt mitt liv jämställt. Aldrig fått stå tillbaka för att jag är tjej.
Men så tänker jag att jag är så sjukt naiv. Jag har säkert inte ens märkt att jag diskriminerats. För jobb, för lön. Med kommentarer jag inte hör. Blickar jag inte ser.
Jag är mamma till en tuff liten tjej. I prinsessåldern. Inget konstigt med den. Prinsessor och drottningar kan springa ifrån grabbar i skogen, det har hennes mamma visat. Men jag trevar försiktigt i djungeln av beröm, kommentarer och vad jag väljer att försöka visa i världen. Hur jag visar det. Vad skillnaden är mellan pojkar och flickor. Men mest- vad som inte alls är någon skillnad egentligen.
Och precis som Sara skriver här. Det är mycket ord. Men viktigare är handling. En stor del i vår jämställdhet tror jag ligger i att vi själva måste välja att skapa normer och ideal bland kvinnor som möjliggör att lägga fokus på att just vara jämställda. Vi har själva istället skapat eller anammat normer som gör att många kvinnor ägnar enorma tider på sitt utseende, ett utseende som i många fall mest är till för att imponera på andra kvinnor. Som själva är för upptagna med att oroa sig för hur de uppfattas för att ha tid att bry sig men gärna lyckas slänga ur sig gliringar eller sneda blickar.
Vi måste hjälpa varandra framåt. Vi måste sluta tävla med varandra (förutom när det är nummerlapp på bröstet :)). Jag ser det så ofta i arbetslivet- kvinnor som stoppar andra kvinnor. Förstås även bland män. Samtidigt är jag omgiven av starka män, som fixar att se kvinnor som jämlikar- bara annorlunda inom vissa områden. Men vi måste sluta sträva efter ett size zero ideal som snittar 3 retuscherade selfies per dag och ägna tiden åt annat. Lyfta oss själva, hela vägen inifrån och ut.
Och våga lyfta samma saker hos varandra. Sluta ha en speciell typ av gliringar för kvinnor och andra för män. Sluta missunna oss själva lycka inifrån och ut. Och sluta missunnas andra. Mindre av kvinnor kan. Mer av kvinnor gör. Så börjar hjulen rulla. En stark mammamage är inte ett sexpack. Det rutnät som gör mest för att bära din kropp och ditt liv syns inte. Behöver inte deffas fram. Det kan ligga väl gömt under hull. Men vara ännu starkare. Orka vara stark inuti och mjuk på utsidan. Mer av det.
Ord ord ord. Dags för action!



