På äventyr med Jonas Colting – Phuket runt, etapp 4.

Dag 2, team Colting simmade 21 km, tog in de 3 km de tappade från dagen innan.

Team Gysing stannade hemma, styrde upp barnen, ungefär lika enkelt som en Ironman, sprang sedan 21 km på löpband (ville ju hålla jämna steg med team Coltings simtag).  29 C inomhus trots dundrande AC. Jobbigt, men inte lika jobbigt som för team Colting. De var ute i fyra och en halv timme, och simmade längs en kust utan stränder. Bara stupande rakbladsvass klippor där ingen kunde ta sig i land.

– Och en massa läbbiga krabbor som hängde på klipporna, suckade Jonas.

Tobias fick kramp i båda baklåren, slängde fenorna i följebåten, bytte till paddlar. Då var det sju kilometer kvar. Hur kändes det då?

– Jobbigt, svarade Tobias ( förmodligen årets understatement).

Lite nervös simning också, man skymtade en och annan sådan här:

Thailändsk killermanet, inte såna maneter! Och helst är uppkopplad trådlös till, för att inte hamna på heta linjen (ack ja, 36  C, lite hjärnsmälta).

Men slutet gott, allting gott för dagen. Team Colting kom helbrägda hem. Här skålas det för ett riktigt havsverk!

Efter löprundan blev det avbadning i 600 m. Simmande numera är avbadning, axeln fortfarande knepig efter förra årets krasch. Men man kan ju göra tummen upp ändå.

Olympisk bassäng, tom mitt på dagen. Förutom en svensk som inte sett solen på ett halvår och med solskyddsfaktor 50 på den extremt kortklippta hjässan med solen i zenit hoppades på att det inte skulle börja ryka från svålen. 12×50 m, och kramp i en stortå. En liten mara där då i tå.

I övrigt bjöd dagen på ett PB. Dotter Milly, 6, simmade 25 m utan att nudda botten, och fixade Fisken!

–  Det kändes som om jag inte orkade mer, men jag bara körde på, förklarade Milly för Pressen efteråt (that´s daddys daugher …)

Mycket stolt var hon.

Och hundra kronor rikare (pappapedagogik!)

Så gick det en natt, och ytterligare en etapp. Team Colting väckte team Gysing i trappan på väg upp till rummen runt halvtvå på e m, team Gysing låg vid poolkanten nedanför och mediterade över livet och löpningen, så där lagom utmattad efter 10 km tempo på bandet. Snart, snart ska jag springa utomhus också, i 36 C. Oh yeah!

Och hur var det idag då?

– Brutalt, svarade team Colting unison och kortfattat. Vågor, strömmar, motvind mest hela vägen, en kilometer kort mot planerade 15 km. Dags falla i säng en stund.

Team Gysing nickade deltagande, och sneglade mot baren. Här krävdes något uppbyggligt efter en sådan krävande rapport. Kanske en Tiger, lager?

Och sedan kolla in team Colting på film förstås!

https://www.youtube.com/watch?v=z6oNOIiTYCs

https://www.youtube.com/watch?v=7v59bDtsGoM

/to be continued …/

---

Tidig morgon vid Marriott Hotel, Phuket. Phukets guvernör var där, Chris ”Macca” MacCormack, tvåfaldig världsmästare av Ironman var där, ja nästan alla var där. Jonas Colting och Tobias Pettersson satsade hårt på makeup inför den högtidliga invigningen.

29 C i vattnet, 36 i luften, det blev en lång simmardag. Förbi en paradisbeach …

… grov sjö och någon ville ha paddlar på …

Efter 15 km var Team Colting så här heta …

Daniel från Outside magasine hängde också på, han sa han simmet lite när han var yngre (… OS och sådant där, visade det sig …)  och efteråt gick de coconuts alla tre (fyra nötter var) …

Själv hade jag ett bra snack med min nye polare Macca om löpning och simning, så kallad Swimrun …

… så nu har Macca lovat att köra Ö till Ö i höst. Att det brukar vara 15 grader kallare i Östersjön än här i Phuket tyckte han var helt ok, han är ju en kiwi (från Nya Zeeland), där är det också svalt i vattnet – plus massor av haj i havet. Det är t o m är snäppet värre än våra gammelgäddor.

Barnen lämnade jag på stranden under simningen. Men de var lika glada för det!

/to be continued …/

---

Jonas Colting pinglade en dag när jag satt på redaktionen och begrundade marsvädret, stora flingor föll utanför fönstren och vårvintervinden ylade i husknutarna, och undrade om jag ville kolla in när han och simpolaren Thobias Pettersson simmar Phuket runt (ja, Phuket i Thailand då, Phuket låter ju annars som ett Söderhak där vad som helst kan hända). En simning på drygt 12 mil på sju dagar i 29 gradigt varmvatten.

Jag funderade, och jag funderade. I säkert en hundradels sekund. Det är ju förskräckligt varmt i Thailand vid den här tiden, runt 35 C, men jag skulle nog klara av det.

Så jag sa – ja!!!!

Det lät förstås grymt jobbigt att simma så långt, men kanske mest för Jonas och Thobias då, mindre för oss som skulle åka följebåt och titta på. Fast lite tufft för oss också, det blir ett väldigt flängande upp och ner ur båten för att bada bort svetten från kroppen. Men ibland måste en man göra vad en man måste göra. Jag frågade barnen om de ville hänga på, fara fjärran på påsklovet. Jag kunde ju inte gärna lämna dem ensamma hemma. Det ville de. Tuffa kids. Värmetåliga de med.

Så, Team Gysing goes to Thailand med Team Colting för ett fantastiskt simäventyr. Och massor av löpning också förstås, fattas bara annat! Vi ska bo på Apollos nya träningscenter Thanyapura, där det finns både löparbanor och en åtta kilometer lång djungeltrail. Där man kan springa extra fort om det skulle dyka upp några ormar eller tigrar. Om det nu finns tigrar i Thailand? Jag får googla. Ingen fara för ormar dock, lovar hotellets pressansvarige. Jag bestämmer mig för att lita på det.

Här har vi Team Colting, två mycket avspända killar. Jag tänker att om jag simmar lite med dem så kommer jag också få en magruta eller två.

Jonas och Thobias genomför simmet som en manifestation för bättre vatten i världen, samt samlar in pengar till ett barnhem i Thailand. Starten går tidigt på morgonen 31 mars, och det blir 10-17 km per dag. Inget extra flyt med våtdräkter, då skulle de förmodligen flyta i land som ett slags överkokta korvar, men mycket salt i vattnet ger bättre flytkraft än i t e x Göta Kanal, där Jonas simmade när han simmade mellan Stockholm och Göteborg 2014. Jag tror det mesta är bättre med vattnet i Thailand än det är i Göta Kanal, f ö.

Och apropå farliga djur i Thailands djungler, så kan man ju också springa på sådana i Stockholms djupa skogar.

Som under en löprunda på Djurgården för en tid sedan!

Bävrar är livsfarliga! Man kan ju få ett träd i huvudet.

Glad Påsk!!!

/to be continued, from Thailand …/

---

No mountain to high. Men knixigt, trixigt, mycket teknisk, rötter och stenar och porlande bäckar som fick fötterna att åka lerkana här och där. Traillöpning är, ja, traillöpning. Varje steg kräver koncentration för att man inte ska stå på öronen. Trail Montepisano var en riktigt spännande utmaning. 17 km, 27 km, eller 47 km. Tänkte först ta 47an, men en flunsa kom i vägen, så det blev 27an i stället. Och tur var nog det. 27 km och 1700 höjdmeter senare kändes lår och vader som dallrande aladåber, två mil till och de hade förmodligen förvandlats till köttfärs. Så har jag heller inte tränat någon terräng den här vintern, mest malt på platten och på löpband. Dä blir det som det blir, kroppen får skylla sig själv, berget ger ingen nåd.

Likväl, och ändå. Det var en fantastiskt upplevelse. Underbar natur, smala stigar och leder som ringlade sig längs olivlundar och med en utsikt ända bort till Medelhavet. Glada och vänliga italienska traillöpare som hejade på när det tog emot, och som for fram som blixtar i nedförslöporna, där jag tog det så lugnt det bara gick, ville ju ha ett liv i morgon också. Men när stigarna här och där plattades ut och blev till små vägar, fick benen mera fart, fick jag fatt i en och annan italienare.

Fighting face uppför första berget.

Här knallade det nog förbi romerska soldater en gång i tiden.

Efteråt blev det thermalbad med varmvatten från naturliga källor i släkten Medicis gamla villa (som ett svenskt slott ungeför), punklöparjournalisten Clause från Tyskland hängde på. Och badrockarna med …

Därefter en liten antikrunda på torget i Lucca. Italiensk sporthörna!?

Och så italiensk middag på det. Italien måste vara det enda landet i världen där man väger mer dagen efter ett lopp. Sex förrätter var kanske att ta i … men man får ju ta menyn dit man kommer …

Sprang in som 29:a (av 99 startande) på 3.51, kom tvåa i damklassen och blev bästa svensk. Var visserligen också enda svensk, och någon dam är jag ju heller inte, men ändå mycket nöjd med det. Trail är tokroligt. Nu tänker jag börja träna det också. Så fort jag kan böja på benen igen. Om någon vecka eller så.

/längre rapport i RW no 5/

---

Ah, Pisa, denna underbara gamla stad. Tornet började byggas redan på 1100-talet.

Sigrid från Österrike är här.

Peter från Holland är här.

Claus från Tyskland är här.

Andrea från Italien här här.

I morgon springer vi Trail Montepisano i bergen bortom dimman.

Men först en stadstur med proviantering förstås!

/ to be continued …/

---