Mentalt stark?!
Läste en artikel om metal styrka här på runners world triathlon. Mycket bra artikel. Allt som stod visste jag förstås redan. Jag har jobbat mycket med det mentala inför träning och tävling ända sedan jag som 10-åring började tävla lite större tävlingar i konstsim. Min tränare lärde oss allt om att kunna slappna av, fokusera och ladda batterierna inför tävlingar och träningar. Att tänka ”rätt”, helt enkelt. Inte för att vi fattade då vad vi höll på med men jag har haft enorm nytta av det nu på senare tid som triathlet.
Men ibland är det lite svårt att applicera det man kan om träningslära och psykologi, på sig själv. Ibland tippar bägaren över.
Träningsblocket såhär års är rätt tungt. Det är kallt, det ärsnö och det är mörkt. Men jag har gillat det. Träningen har gått jättebra och jag har gjort framsteg. Men livet är inte en positivt logaritmisk kurva alltid. Det går upp och det går ner. Liknar mer någon slags sinuskurva. Och även om det ser ut att vara fridens och fröjdens med livet och träningen så kan man aldrig veta vad som försigår innuti en annan människas huvud. Självförtroende och självkänsla spelar inte alltid i samma lag i huvudet.
Den här veckan har varit TUNG träningsmässigt. Inte på nåt sätt prestationsmässigt för träningen går bra och jag gör vad jag ska och det går framåt. Men i mitt huvud har det gått åt ett annat håll… Trots att jag simmade maxtest på en 100-ing fritt med fenor och paddlor på 1.02 och aldrig har simmat snabbare så får jag ingen kick, ingen belöning av mitt eget belöningssytem och jag känner mig bara dålig. Alltid finns det någon annan som gjort något mycket bättre. Jämför mig ständigt med någon som gör något bättre. Tävlingshjärnans mind fuck. Simon gjorde 53.08 på samma test och han har simmat i exakt 2 år. 2 ÅR!!!! Vad fan! Jag har simmat sedan jag var 7 år (konstsim, men ändå).
Pratade länge och väl med Simon om detta igår. Vi kom fram till följande: 1. Jag har tränat på länge och bra och blivit llte sliten och tränat på ändå med lite väl för sliten kropp, vilket har gjort mig svag. 2. Jag har höga krav på mig själv. 3. Jag har svårt att applicera saker jag vet om träning och psykologi på mig själv och min egen kropp. 4. Jag vill alltid vara bäst, även om jag jämför äpplen och päron. 5. Det har hänt mycket saker det senaste halvåret (både negativa och positiva) och jag har kört på i 210 km/timmen som vanligt och skitit i det, så nu bubblar det upp lite saker. 6. Det är konstigt vad kommentarer och händelser kan förtränas och bubbla upp när man minst behöver det. 7. Jag behöver en vilodag.
Så, idag har jag släppt på mina tyglar lite, åkt skoter i solen, ätit kakor och kladdkaka och tom sovit en stund på eftermiddagen, tvärtemot vad jag skulle ha gjort för en vecka sedan. Och bara gett blanka fan i mitt långpass löpning. Jobbar på att inte få ångest över det. Sjukt proffsigt att inte få ångest över ett missat pass. Där är jag lite mer av en motionär i mitt tankesätt.
Jag vet ju innerst inne att jag inte kommer göra några jättekliv till nästa säsong så jag måste sluta att sätta upp orealistiska mål i mitt huvud. Jag kommer att gå framåt, ja, det vet jag och jag ska bli bäst. Men när, det vette fanken.
Jag har trots allt inte varit på sä här god väg att komma i riktigt bra form varken förra året eller året innan det. Det bådar gott. Jag är inte dålig. Det bara känns så. Just nu. Snart går det över.
Tror inte direkt att jag är ensam om mina bekymmer. Men det är ingen som säger något, såklart. Man vill ju inte visa sig svag…
Stark, lycklig, snabb och snygg. Med ett pannben tjockt som bara fan.


















