Löpning, skelett och artros

Strax innan jag åkte till Portugal hörde Fysiologiska skor AB av sig och frågade om jag ville testa några MBT-skor. Jag kände till MBT – som står för Masai Barefoot Technology – men visste inte att de numer också hade löparskor. Det verkade spännande så jag sa ja.

MBT bygger på en självklar idé som spridit sig bland skotillverkarna de senaste åren: att den mänskliga foten – under 99,99 % av sin tid ovanpå jordskorpan – har utvecklats och använts för att gå och springa barfota på naturliga underlag. Men i de utvecklade länderna tillbringar fötterna sina liv fastklämda i stödjande och begränsande skor och går och står på hårda, plana och enformiga ytor.

MBT-skon, som kom redan 1996, är utvecklad av schweizaren Karl Müller, som inspirerades av massajerna som lever på gränsen mellan Kenya och Tanzania. De går barfota över stora områden på den ojämna savannen. Det är ett resligt folk med god hållning och de har – trots ett hårt liv med många lyft och mycket bärande – sällan rygg-, höft- eller fotbesvär som västerlänningar.

Massajer. Bild Wikipedia.

Häromdagen läste jag Stefan Larséns krönika om dopning. Den handlade om hur fusk tar bort lust, förstör och bryter ner människor. Idrott handlar till stora delar om att vinna och en del vill vinna till varje pris. De tar stora risker och bryr sig inte om alla människor – motståndare och anhöriga – som drabbas. Det finns psykopatiska drag i detta beteende. Vi kanske har det värsta bakom oss, men det kan också vara så att det blir värre. Redan nu kan man dopa hjärnan.

Jag har fuskat
Jag fuskade några gånger i högstadiet. Jag skrev fusklappar inför en del prov. I stället för att plugga inför proven läste jag hellre om universums gåtor och om Alexander den store eller bara satt och drömde. Men jag behövde aldrig använda fusklapparna. Jag kommer fortfarande ihåg de millimeterstora texterna på lapparna: ”Beethoven föddes i Bonn 1770” och ”Atman uppgår i Brahman”. Genom att skriva etsade sig fakta fast i min hjärna (och verkar fortfarande sitta fast …). Det var först sista året på gymnasiet som jag förstod nyttan med att plugga. Från att vara en av de sämsta eleverna längst bak i klassrummet, blev jag plötsligt bäst på många prov. Skillnaden var att jag mognat (… allt är relativt – jag tror jag mognade nån gång efter 30 …) och förstod att man måste anstränga sig. Jag tävlade med mig själv om att nå 100 % rätt och lyckades med det på sista matteprovet. Sen tog jag 2.0 på högskoleprovet av bara farten.

Vad skiljer bra idrottare från resten
Idrottare är som alla andra, fast en del är bättre och ett fåtal är bäst. Några fuskar, andra fuskar tills de – ungefär som jag i gymnasiet – mognar och inser att det inte känns bra och att det inte är rätt att vinna med hjälp av fusk. Problemet är att ju mer det finns att vinna, desto större risker är vissa beredda att ta. I framtiden kan det bli ett ännu större problem. För hur ser vi om en hjärna är dopad? Hur ser vi om en hjärna presterat genom att använda en fusklapp eller genom att plugga?

De bästa idrottarna har inte bara extremt muskulösa kroppar och imponerade syreupptagningsförmåga. De har också otroliga hjärnor. De är nämligen otroligt skickliga beslutsfattare. De fattar rätt beslut i exakt rätt ögonblick om hur de ska använda sina kroppar. Även en sport som pistolskytte är förvånansvärt komplex. De lyfter, siktar och trycker av. Det verkar kanske enkelt, men denna handling kräver ett stort antal beslut inom loppet av några hundradelar av en sekund, som t ex i vilken vinkel de ska hålla armbågen eller hur de ska spänna ryggmusklerna. För varje skott skyttarna avfyrar, justerar hjärnan rörelserna en liten aning. Att en del är skickligare än andra kan man se på den otroliga videon nedan:

Bob Munden – otrolig snabb och träffsäker 65-årig hjärna.

Hjärnan styr kroppen genom så kallad optimal återkopplingsstyrning. När hjärnan utför en rörelse – som att kasta en pil eller ta ett löpsteg – då beräknar hjärnan den optimala rörelsen och hur kroppen ska gå till väga för att utföra denna rörelse. Samtidigt gör hjärnan en prognos om vad som borde hända när rörelsen utförs. Om resultat och prognos skiljer sig åt, justerar hjärnan rörelsen till nästa gång så att vi kastar, skjuter eller springer på bästa möjliga sätt. Det är därför vi blir bättre med tiden. Övning ger färdighet.

När vi lär oss något nytt som kräver nya rörelser, då är det den främre delen av hjärnan (prefrontala barken) som är aktiv. Den gör det möjligt för oss att fokusera på en uppgift och jämföra prognos och utfall. Allt eftersom vi tränar och lär oss rörelserna, tystnar den prefrontala barken. Rörelsen flyttas längre in i hjärnan. Den blir en omedveten vana. En bra fotbollsspelare som Beckham slår lätt en straff i mål på vana, men under några avgörande och ödesdigra straffar tänkte han för mycket – dvs den prefrontala barken tog över från vanorna – och han missade grovt. 

Jäkla hjärna!

I ett experiment med fotbollsspelaren Ronaldo såg man att han kunde träffa en boll utan att se bollen eller passet. För honom räckte det med att se passaren en kort stund innan han slog till bollen. Hans hjärna gjorde därefter en perfekt prognos för bollbanan. Den mindre skickliga fotbollspelaren som utgjorde kontrollgrupp till Ronaldo, missade grovt.

Sean Muller, vid University of Queensland i Australien, gjorde ett experiment 2006 för att se hur bra cricketspelare kan förutse ett kast. I testet ingick både proffs och amatörer. Cricketspelarna fick titta på videor med spelare som kastade bollar. Därefter skulle de gissa var bollen hamnade. Ibland fick de se när kastaren kastade bollen, i andra fall när de just skulle till att kasta. 

Det visade sig att proffsen gjorde mycket bra gissningar, både innan kastet gjordes och – ännu mycket bättre – just när bollen kastats. Amatörerna klarade inte det. De gissade inte bättre än slumpen i det första fallet. När de kunde se bollen kastas var de lite bättre, men långt ifrån proffsen.

Andra studier visar att proffs aktiverar de områden av hjärnan som kontrollerar rörelserna som de ser utföras. De återskapar rörelserna i sina hjärnor. Hos amatörerna såg man inte samma aktivitet.

Snabbare och smartare med elektroder
Eftersom idrottarnas prestationsförmåga sitter i hjärnan, kanske man kan manipulera hjärnan för att ytterligare förbättra prestationsförmågan – ungefär som en fusklapp på ett prov. I en studie testades just detta. Ett antal personer fick utföra en ganska enkel motorisk uppgift – typ ett enklare datorspel – på en datorskärm. I takt med träning blev de såklart bättre och bättre. Den som spelat t ex Tetris vet att man snabbt blir bättre på det. Hjärnan lär sig rörelserna och man drömmer om Tetris på nätterna.

En annan grupp spelade samma spel, men medan de spelade stimulerades den del av hjärnan som styr rörelserna. Den elektriska stimulansen fick personerna att lära sig spelet snabbare. Efter fem dagar var de både snabbare och gjorde färre fel, jämfört med gruppen som tränade utan hjärnstimulans. Tre månader senare fick testpersonerna komma tillbaka. Det som fått elektronisk stimulans var fortfarande bättre än de andra.

Inför årets högskoleprov skärptes reglerna för fusk. Men hur hanterar man personer som stärker hjärnan med elektrisk stimulering. I science fiction-filmen ”Matrix” från 1999 lärde sig huvudpersonen Neo kampsport på bara några sekunder. I stället för att träna laddades kunskapen helt enkelt upp till Neos hjärna, ungefär som en fil som laddas upp till en dator. Filmen är nu 17 år gammal och det är snart inte science fiction längre. I en ny studie, publicerad i Frontiers in Human Neuroscience, undersökte forskarna den elektriska aktiviteten i hjärnorna på en grupp erfarna piloter. Denna hjärnaktivitet kopierades sedan över med elektrisk stimulering till en grupp som aldrig flugit förr. Resultatet blev att de i en realistisk flygsimulator presterade 33 procent bättre än en kontrollgrupp.

Om det räcker med en hjärndopning för att bli skickligare och smartare för en lång tid in i framtiden, hur ska man då kunna upptäcka detta? Den enda skillnaden är ju att träningen blir effektivare med stimulans av hjärnan. Det är ju nästan som att plugga genom att skriva fusklappar som man sedan inte använder. Det gäller inte bara högskoleprov eller idrotter som kräver mycket motorik. En studie förra året visade att stimulans av vissa delar av hjärnan minskar upplevelsen av ansträngning hos löpare och ökar prestationsförmågan med runt fyra procent. Det är skillnaden mellan guld och att inte komma till final. Redan nu nyttjar många tekniken. Det går t o m att bygga en sån apparat själv. Det krävs bara ett 9-volts batteri och elektroder. Är det fusk? Ingen vet än, men det kanske är dags att fundera på det.

För några år sedan bestämde sig en forskargrupp vid Human Performance Institute i Orlando för att ta fram ett kort, lättillgängligt och effektivt träningsprogram. Resultatet blev ett sju minuter högintensivt cirkelpass baserat på vetenskap. Eftersom det rör sig om en kort tid och består av tolv korta övningar, leder detta program kanske till att det är lättare att komma upp ur soffan och lämna komfortzonen. Enligt författarna Brett Kilka and Chris Jordan kan vetenskapligt baserad, högintensiv cirkelträning, som kombinerar styrketräning och kondition, ge samma hälso- och konditionseffekter som långa löppass.

Träningsprogrammet bygger på två populära trender just nu: högintensiv intervallträning (HIIT) och träning med kroppen som motstånd. Alla 12 övningar i denna vetenskapliga rutin ska genomföras sekventiellt och med hög intensitet. När allt kommer omkring är det egentligen bara sex minuter, resten är vila.

Källa: ACSM’S Health and Fitness Journal

Vetenskaplig cirkelträning

Ordningen på övningarna är uttänkt så att de ska ge en perfekt växling mellan de stora musklerna i överkroppen och underkroppen och mellan konditionskrävande och mindre konditionskrävande övningar. Det ger musklerna tid att återhämta sig. Man ska därför alltid köra övningarna i den ordning som bilden ovan och videon nedan visar. Övningarna körs i vardera 30 sekunder, vilket betyder ungefär 15 till 20 repetitioner, följt av 10 sekunder vila emellan.

1. Sprattelgubbe (hela kroppen)
2. Jägarvila (underkroppen)
3. Armhävningar (överkroppen)
4. Bukböj (core)
5. Step up på stol (hela kroppen)
6. Knäböj (underkroppen)
7. Tricepspress (överkroppen)
8. Plankan (core)
9. Höga knän / spring på plats (hela kroppen)
10. Utfallssteg (underkroppen)
11. Armhävning och rotation (överkroppen)
12. Sidoplankan (core)

Video som illustrerar övningarna:

Kroppen mår bäst av variation

För alla de som löptränar några gånger i veckan och undviker gym kan det vara en bra idé att lägga in 1-2 cirkelpass i veckan eller efter ett lugnare löppass. Löpare behöver bygga upp en stabil muskelkorsett för att skydda sig mot skador på lång sikt. Fördelen med det här programmet är att det är enkelt. Det enda som krävs är en kropp, en stol och en vägg. Stolen kan bytas mot en stubbe och väggen mot ett träd. Kroppen har man för det mesta med sig. Man behöver inte vara i ett gym mättat med koldioxid. Sen kan man lägga in lite andra övningar som burpees för att få variation. Själv tränar jag styrka på gym två gånger i veckan, men på sommaren brukar jag ofta köra det här passet för att få en rejäl genomkörare. Detta program lanseras lite som en kvickfix på sju minuter, men man ska komma ihåg att det viktiga är hur man rör sig resten av dagen. Kroppen anpassar sig till hur vi lever. Träning ger det där lilla extra.

Åldrande är en trist process. Hjärna och muskler når sin höjdpunkt innan man fattar vad man ska ha allt till, sedan går det sakta och länge utför tills man halkar över stupet. Faktum är att hjärnan börjar tappa kontakten med musklerna redan i 30-årsåldern – såvida man inte jobbar för att upprätthålla kontakten. Det finns nämligen mycket vi kan göra för att stoppa förfallet. Det enklaste vi kan göra tycks vara att springa.

Tre nya studier som publicerades denna månad ger hopp till oss som är lite på glid. Personer som tränar har nämligen mycket friskare muskler på cellnivå jämfört med personer som inte tränar. Dessutom åldras hjärnan långsammare hos oss som springer jämfört med de som sitter i sofforna och undrar vad sjutton vi hurtbullar håller på med.

Hjärna och muskler
Muskler består av fibrer och de är kopplade till nervsystemet via långa nervtrådar (axoner) som går från ryggraden. Det kallas för en motorisk enhet. När denna enhet fungerar, skickar nervsystemet en signal via nerven till muskelfibrerna att dra ihop sig. Muskelfibrerna tar emot signalen (synaps) och fingret, armen eller benet rör sig

När man åldras tappar man först de motoriska nervcellerna. Det betyder att det finns övergivna muskelfibrer som saknar koppling till nervsystemet. Genom att använda sina muskler kan man kompensera för detta genom ”kollateral reinnervation”, dvs genom att det växer ut nya kopplingar från motoriska nervceller som kopplar samman de övergivna muskelfibrerna. Resultatet är att man kan rekrytera ungefär lika mycket muskler trots färre motoriska enheter.

I tidigare studier har man visat att vältränade löpare i 60-årsåldern har ungefär samma antal (140) motoriska enheter som inaktiva 25-åringar och kring 60 procent fler än inaktiva jämnåriga. Men vad händer när samma löpare är i 80-årsåldern?

Ett bra liv efter 80 med träning
I den första studien jämfördes fd elitlöpare i 80-årsåldern med vanliga pensionärer i samma ålder. I gruppen elitlöpare ingick bl a sju världsmästare. Det var alltså en del riktigt bra fd löpare.

Forskarna fann att elitlöparnas ben i genomsnitt var 25 procent starkare och att de hade cirka 14 procent mer total muskelmassa, jämfört med kontrollgruppen. Dessutom hade löparna nästan en tredjedel fler motoriska enheter i sina benmuskler. Fler motoriska enheter, bestående av nerv- och muskelfibrer, innebär att man kan aktivera mer muskelmassa. 80-åringarna var inte jämförbara med 25-åringarna, men jämfört med kontrollgruppen var det en stor skillnad som motsvarar många friska år.

104-åriga Stanislaw Kowalski spurtar i mål på 100 meter.

I den andra studien jämförde man prover på muskelfiber från samma grupp löpare och icke-löpare. Forskarna såg att det var mindre brus i signalerna från hjärnan till muskler hos löparna, jämfört med kontrollgruppen. En bra signal ökar sannolikt chansen att koppla samman nerver och muskler.

Eftersom allt börjar i hjärnan, så avslutar jag dagens blogginlägg med en ny studie som visar på ett stark samband mellan träning och hjärnfunktion.

Löpning bra för hjärnan
Äldre som tränar har en långsammare nedgång i tankeförmågan jämfört med de som inte tränar. Personer som tränar lite eller inget uppvisar en nedgång motsvarande 10 års åldrande, jämfört med personer som rapporterade måttlig till intensiv träning, enligt en ny observationsstudie.

Forskarna analyserade data från 876 äldre personer som tillfrågades hur länge och hur ofta de tränade under de två föregående veckorna. Ungefär sju år senare testades minne och kognition och det gjordes även en hjärnskanning på var och en. Fem år senare testades de på samma sätt igen.

90 procent hade angett att de tränade lätt – typ promenader och yoga – eller inget alls. De placerades i den låga aktivitetsgruppen. Resterande 10 procent rapporterade måttlig till hög intensitet, vilket kan innefatta aktiviteter som löpning, aerobics eller gymnastik. De placerades i den höga aktivitetsgruppen.

Forskarna fann att de som hade låg aktivitetsnivå presterade sämre jämfört med de med hög aktivitetsnivå på kognitiva uppgifter och minnestester. Skillnaden motsvarade ungefär 10 års åldrande. Skillnaden fanns också sedan forskare justerat för andra faktorer som kan påverka hjärnans hälsa, såsom rökning, alkoholmissbruk, högt blodtryck och BMI.

Veckan som gick
Den här veckan blev ganska lugn, dels för att jag kände mig en aning krasslig, dels för att jag nog behövde en lugnare vecka efter 130 km löpning på en vecka i Portugal. Vi har börjat med löpträning på onsdagar på jobbet och den här veckan blev det intervaller. Det känns alltid bra att köra intervaller tillsammans med andra. Framöver kommer jag hålla i några pass; fick liksom inte nog av det i Portugal. 

I tisdags och fredags körde jag bl a marklyft, benböj och chins på gymmet. Nu under helgen sprang jag 22 km lördag morgon och sedan 14 km idag söndag. Kroppen känns bra. Jag tror nästan jag är i bättre form än någonsin efter rivstarten i Portugal.

Soluppgång Algarve. Längtar redan tillbaka.