Kinabloggen dag 5 – längtan efter snömodd

Vaknade med huvudvärk i morse. Insåg att det var kuddjävelns fel. Kuddarna är rätt hårda och väldigt höga. Hakan är typ nere vid navel då man ligger normalt. Lite obekvämt. Har lekt Ernst och byggt en egen kudde av ett täcke nu. Nästa morgon kommer att jag vakna med ett leende på läpparna och troligen lika snyggt sminkad som tjejerna i romatiska komedier. 

Sprang första intervallpasset här i morse. Långa intervaller. Vädret var det värsta tänkbara. Det vanliga mulna vädret och 30 grader. Men det var strax innan åskan, så luften var riktigt hemsk. Och för att göra det lite roligare så blåste det idag också. 3+3+2km sprang jag. Eller försökte. Första intervallen gick lätt och lite för snabbt. Andra gick också för snabbt men inte lika lätt. Och pauserna var vidriga. Direkt man stannade så slog värmen emot. I andra pausen var jag ganska yr i huvudet redan. Sista intervallen avbröt jag efter 1,5km. Kände att jag bara förlorat på att tvinga mig att springa 500m till. Har nog aldrig varit så där nöjd över att avbryta ett pass. Men med tanke på att jag började de första dagarna här lite för hårt och energiintaget kanske har varit lite för dåligt så var det nog det enda rätta att göra. Pulsen var brutalt hög också. Ännu fem minuter efter avklarad nerjogg låg den på kring 140. Inte konstigt allt med tanke på omständigheterna, men nu blir det riktigt lätt imorgon så kroppen säkert hinner återhämta sig.

Åt och duschade och åt och sov och åt innan jag var redo för ett kort lätt pass igen. Då hade åskovädret dragit över och man kunde andas lite bättre i det fortsättningsvis gråa och trettiogradiga vädret.

Min klocka är brutalt (sorry, brutalt är mitt favoritord just nu) smart också. Jag blev sjukt imponerad av den idag. Cirka 200m in i vårt distanspass pep den till och sa ”GPS saknas”. Det har hänt någon enstaka gång i någon tunnel men då har den hittat sina satelliter direkt jag har kommit ut. Men idag var det ingen tunnel. Och det var först då vi hade sprungit 1,4km (sprang alltså med Camilla, och litade på hennes klocka istället) som ”GPS hittad”-pipet hördes. Det märkliga var då att istället för att visa att jag sprungit 200m eller 1,4km som var det mest logiska, så visade den att jag hade sprungit 1,95km. Men trots att satelliterna var med igen och den visade tempo, så blev sträckan inte längre. Den stannade på 1,95km. MEN sen då vi sprungit 1,95km på riktigt (enligt Camillas klocka alltså) så började sträckan rulla igen. Jag är sjukt fascinerad över att den kunde visa så fel och sen reda ut det så snyggt. Mycket nöjd med det! Må hända att den påstod att första km gick på 7 min och andra på 3, men snittet blev ju fint! Om ni tycker att att min fascination är konstig och att jag är nördig så kan ni låta bli att läsa det här stycket ifall ni får för er att läsa igenom mitt blogginlägg igen.

Man är kroniskt blöt här. Man svettas som en gris direkt man kommer ut. Lägg till att luften är så fuktig här att man blir blötare än då man står i vår dusch hemma i Finland (lite klent tryck i den). Man märker inte ens då det regnar här för regnet är så varmt och kroppen så blöt från förr. Jag hoppas att russinfingrareffekten inte fungerar på hela kroppen. I så fall kommer jag att vara väldigt skrynklig då jag kommer hem.

Men jag gillar att vara svettig. Det är lite ovant och lite häftigt. Och lite jobbigt. Typ idag då jag stod ute och körde rörlighet efter passet. ”AAAHHHH EN ÄCKLIG KINESISK INSEKT PÅ MIN RYGG!!! Åh, det var bara svetten som rann lite… AAAH, NU ÄR INSEKTEN PÅ ARMEN… just det ja, bara svett…” Stora problem jag har. Finns det förresten någon som gillar insekter? Som tänker att ”yey, nu blir det sommar, äntligen får vi se insekter igen”? Det kan ju inte finnas. Inte ens fast man är superduperdjurvän. Om någon gillar insekter på riktigt så ska ni inte kommentera mitt inlägg för jag kommer att tycka att ni är konstiga och ha svårt att acceptera era åsikter. Även detta ett stycke att skippa då ni repeatläser min blogg.

I övrigt gjorde jag mitt livs bästa fällknivar idag. Jag lär mig. Jag har alltid varit usel på att träna bål, men börjar äntligen få lite regelbundenhet i det. Det är rätt kul faktiskt. Jag har lärt mig att man blir starkare i magen om man tränar den. Poäng till mig.

Och jag behöver alla poäng man kan få. Speciellt intelligenspoäng. Min IQ och räkneförmåga sjönk dramatiskt under förmiddagens intervaller. Konstaterade att 1min och 46s + 1min och 46s blir 4min och 20s. Konstaterade även att 10,5 +3 = 14. Svårt att tro att jag har fått högsta betyg i matte i studentskrivningarna en gång i tiden (skryt skryt skryt (jaja, det var kortmatte, men det är oväsentligt)).

Vår hiss pratar. Då den stränger dörrarna säger den ching chang, ching chong chang. Det betyder att den stänger dörrarna. Osäker på stavningen.

Idag har jag ätit potatismos. Jag gillar inte ens potatis. Men jag är så vansinnigt trött på riset efter två dagar. Hemma äter jag alltid ris. Men sverigeris är godare än kinaris. I fall ni undrade alltså. Annars kan ni skippa det här stycket andra varvet också.

Nu har jag bråttom till min skypedejt så nu orkar jag inte korrekturläsa. Säg till om ni hittar särskrivningar! 

Sandra

Ps. En fin bild från hur man ser ut då man har dött sina långa intervaller kan man se på instagram. Den röda färgen började lägga sig då jag tog bilden så jag la på ett rödfilter. santero_e89 tror jag att jag heter på instagram. Annars får ni se någon annans fina selfies.

---

Har för mig att jag var nöjd över min lyckade dygnsrytmsförändring i slutet av mitt förra inlägg. Direkt efter att jag hade publicerat det så somnade jag och sov en timme tills det knackade på dörren. Nej nej, ingen jetlag här inte…

Skippade förmiddagens pass. Fick inte ens dåligt samvete. Kan inte minnas när jag senast skippat ett pass, och framför allt inte när jag senast skippat ett pass utan att känna mig som en dålig människa. Kombinationen av åskovädret och tröttheten var vettiga orsaker idag. Det är nog bättre att ta det för lungt än att köra på för hårt de första dagarna. Och lugnt har jag definitivt inte tagit det. 

Sprang ett längre pass på eftermiddan istället. Tycker att det är helt fantastiskt att springa här. De senaste sju mästerskapen jag har varit på har det varit väldigt dåliga ställen att springa på. Det är bara i Berlin 2009 som det var bättre, då vi bodde bredvid en gigantisk park. 

Jag förstår inte var alla Hong Kong-människor finns. Här finns väldigt många, väldigt höga hus som borde rymma väldigt, väldigt många människor. Men nere på gatorna är det nästan tomt. Och på strandpromenaden ännu mera tomt. Rätt skönt faktiskt. 

Börjar inse att Stockholm inte är världens bästa löpstad. Eller inte mina rundor i alla fall. Visst är det kul att se lite folk ibland, men i slutändan är löpning så mycket mera givande då man inte behöver fokusera på hur man ska ta sig fram och bli irriterad på folk och man slipper att tänka på någonting alls. Nåväl, omväxling förnöjer!

Vädret på dagens pass var lite mera behagligt. Solen har jag ännu inte sett men temperaturen på kring 30 grader och luftfuktigheten gör nog sitt. Men det kom en liten vindpust under den fjortonde kilometern som nästan kändes sval. Det var mäktigt. 

I morgon är det dags för det första hårdare passet här. Är lite orolig att jag ska ta i för mycket i värmen. Har ju sprungit lite för snabbt de två första passen redan. Så imorgon lyssnar jag mer på känslan än på träningsprogrammet. 

I övrigt gillar jag den här utmaningen här. Allting med träning, mat, vätskeintag, vila och sömn. Allting är lite annorlunda än hemma och det är givande att försöka få ihop allting på allra bästa sätt. Jag glömmer ibland hur mycket man verkligen kan göra om man försöker! 

Maten här är inte den allra bästa. Igår kändes den ännu ok, men det är samma mat hela tiden och redan idag har jag tröttnat. Så himla glad att jag har med mig så brutalt mycket käk hemifrån. Och att det finns matbutiker även i det här landet. 

Tiden är en liten utmaning också. Det finns ju inte jättemycket att göra, och man vill inte riktigt turista i den här värmen (Holymoly, jag skrev ”turista”. Nu kommer alla bittra soffidrottare att bli hysteriska då jag skriver om att åka hit och turista. Jag borde ha stannat hemma på nån minitävling där jag passar bäst). Så ja, man gör typ inget. Är för lat för att läsa och för lat för att rita, men tillräckligt olat för att spamma sönder hela twitter med mina märkliga tankar.

Det om det. 

Det har alltså hänt noll saker som är värt att skriva om idag, vilket ni kanske märkte i det här inlägget. Men lik förbannat ska jag envisas med att skriva så himla långt. Sjukt märklig är jag! 

Tack och god natt!

Sandra

Ps. Då jag förflyttat mig till Peking så kommer jag bara att ha tillgång till bloggen i min telefon, så då blir det lite kortare inlägg. Om det blir några inlägg alls. Har glömt bort mitt lösenord så risken finns att jag inte kan skriva alls. Men det är ett senare problem. Min bloggattack fortsätter fram till torsdag i alla fall! 

---

Jag vaknade 06.12 imorse av att jag hade en ordentlig huvudvärk. Gissade på en kombination av obekväm kudde, vätskebrist och så den där 90 minuters massagen jag hade avslutat dagen med. 

Sen insåg jag att det nog inte alls var huvudvärken som hade väckt mig. 

Det var vädret. 

Då jag var i Sydafrika på läger för ett antal år sedan så minns jag att det var åska nästan varje kväll. Men nästan alltid på avstånd. Man kunde stå ute och beundra blixtarna på håll utan att vara rädd för att få en i huvudet. Det var väldigt mäktigt. Men det var ingenting jämfört med det här. 

Först trodde jag att blinkningarna var brandvarnaren. Ni vet, brandvarnare blinkar ju typ var tionde sekund eller något. Sen insåg jag att ljuset kom utifrån. Blixtarna lyste upp hela rummet trots att gardinerna var fördragna. 

Och så åskan. Jag har alltid tänkt att åska mullrar. Kanske brakar och dundrar lite ibland också. Men inte smäller. Men den här åskan smällde. Jag låg och lyssnade. Tyckte att det var lite mysigt. Väder fascinerar mig. Jag tycker att det är häftigt med väder. 

Sen smällde det till rejält. Väggarna vibrerade och pulsen steg. Jag blev verkligen skrämd. Och plötsligt började jag tänka på krigsfilmer. Ljudet förde mig tillbaka till högstadiet och historelektionerna (få saker jag har avskytt så mycket under mina skolår som högstadiets historietimmar). Jag var mitt in i en av de svartvita filmerna. Fast med bättre ljudeffekter. 

Och jag kom på mig själv med att vara lite nervös inför nästa smäll. 

Trots att jag är rädd för det mesta här i världen så har jag aldrig varit rädd för åska. Snarare tvärtom. Jag har varit lite dum och stuckit ut och sprungit flera gånger trots att åskan har varit väldigt nära. 

Men plötsligt förstod jag varför folk är rädd för åska. Och jag hoppades verkligen att ingen i vårt team har det problemet. För i så fall är den här morgonen inte så trevlig. 

Det har hållit på i två och en halv timme nu. Får se om det blir något distanspass på förmiddagen eller om jag får skippa det. Löpbandet är inget alternativ. Och att springa slalom mellan blixtarna känns väl lite onödigt riskabelt. 

Men det gör inget. Med nio dagar kvar till VM så är dagens förmiddagsdistans ganska obetydlig. Men det skulle vara skönt att komma ut. Blir en lite lång dag annars!

Och jag hoppas innerligt att vädret är bättre på fredag. För om jag ska flyga inrikesflyg i Kina i åskoväder så… nä. Jag kommer inte att göra det. Cyklar hellre. 

Återkommer.

Sandra

Ps. Sov gott från 22.30 till 06.12 i alla fall. Gick upp 07.30 då jag tröttnade på åskan. Men en mycket godkänd första natt. Jetlag, vad är det?

---

Trots att jag aldrig somnade på flyget i natt så var jag rätt pigg då vi kom fram till Hongkong. Och framför allt var jag lycklig över att jag levde. 

Jag, Sandra Den Eviga Pessimisten Eriksson, var ju väldigt otaggad på det här förlägret. Både på att vara här många dagar och på att över huvudtaget vara i Asien. Jag hade dåliga minnen från förlägret i Mokpo 2011 då jag fick köra alla mina distanspass på ett par fotbollsplaner. Och maten i Korea var usel. Så givetvis antog jag att hela Asien bara var jättekasst. Därför var jag ganska otaggad på att vara här i två veckor.

Men det är ju inte så att jag kan erkänna att jag har fel ibland. Jag och Hongkong (skulle vara så mycket enklare att stava om man tog bort det första g:et. Tycker ni inte?) föll för varandra direkt. Redan i bussen var jag så fascinerad över de gröna bergen och den gigantiska hamnen att jag inte ens reagerade på att det var vänstertrafik. Och sen började man se hus. Ett hus gick ända upp i molnen. Blev helt till mig (eller nåja, vet inte hur man blir till sig på finska och här är det ju finska som gäller så jag blev inte så mycket till mig, men lite glad inombords ändå) för jag har aldrig sett en skyskrapa förut. Helt galet.

Sen kom vi fram till Hongkong Sports Institute där vi bor. Vi gick direkt till frukosten. Där fanns allt från pasta till… kyckling. Och gröt! Förstår ni, gröt! Gröt finns aldrig. Så jäkla lyxigt!

Våra rum är stora och svala. Sängarna breda och bekväma. Här bor jag så gärna. Maten är ätbar och allting så mycket över förväntan.

Bestämde mig för att sticka ut och springa sex lätta kilometrar, för att få kroppen på bra humör igen. Och trots att jag hade varit utomhus redan tidigare imorse så fick jag nästan en chock då jag började springa. Jag har inga problem med värme och jag har varit på flera ställen med hög luftfuktighet förr. Men det här var någonting alldeles extra. Det var verkligen som att vara i en bastu. Det tog en stund innan min andning fattade hur den skulle göra! Det är väldigt varmt. Kring 30 grader, men ingen sol. Det regnar lite ibland också men regnet är varmt så man vet inte riktigt om det regnar eller om det bara är ens egen svett som rinner. Och ja, till er alla som tror att jag inte kan svettas. Det rann av mig idag. Det droppade typ på golvet. Man kunde se svetten på mig. Skulle ta en bild så att ni skulle få se det men det tog så lång tid för hissen att komma att svetten hade hunnit torka innan jag var framme vid kameran! Surt.

Nåja, nu tappade jag bort mig helt. Springa var det ju. Här finns en tartanbana på drygt 1km. Man kan alltså springa distanspass i spikskor om man så vill. Och här finns en idrottsplan femtio meter från huset där vi bor. Här finns också en å, en sjö/en hav och allmänt mycket vatten som man kan springa vid. Ytterst trevligt. Inga lösa hundar, bara ett par anorektiska kinakatter. Hur skönt som helst. Jag hamnade in i världens flow och bestämde mig för att springa 8km. Men sen ändrade jag mig till 10. Och sen blev jag smart och tvingade mig att stanna. Men oj så skönt det var att springa idag. Trots värmen och fukten. Riktigt bra start på förlägret.

I övrigt finns det inte så mycket att säga. Lite småsaker bara

1)   Jag tror att jag är i Japan. Hongkong låter ganska japansk.

2)   Jag packade med mig 40 små påsar resorb (vätskeersättning). Det var det bästa jag någonsin kunde komma på.

3)   I Kina finns det väldigt mycket stora och tomma ytor i byggnaderna.

Typ så.

Jag tror att jag är jättepigg nu, men jag kan knappt skriva eftersom jag börjar se dubbelt hela tiden.

Ska nog gå och begära lite massage. Kroppen är ganska mör efter resan och på massagebänken lär jag knappast somna.

Det om det.

Hörs imorgon!

Sandra

---

Tänkte uppdatera läget här med alldeles för långa utläggningar om livet i Kina de kommande två veckorna. Kanske varje dag till och med. Det lär ju inte vara så fullspäckat schema att jag inte skulle ha lite extra tid över. Dessutom är det så jäkla skoj att skriva. Här kommer gårdagens inlägg, skrivet under flygresan:

Tung dag idag. En dag med massor av saker jag ogillar. Men lika bra att ta allt på en och samma gång.

Gick upp strax efter fyra imorse. Efter fem timmar halvtaskig sömn. Fattar inte varför det är så svårt att sova då man ska gå upp tidigt. Det är ju inte så att man skulle försova sig ändå. Ogillar att gå upp tidigt. Livet är roligare då man inte är trött.

Åkte till Arlanda med taxi. Ogillar taxi för att jag är rädd för taxichaffisar. Inte svårare än så. Dagens chaffis var dessutom pratsam. Jag gillar inte pratsamma chaffisar. Mest för att jag själv är en osocial jävel. Vårt samtal var ungefär så här.

Chaffis: Går det bra om vi är framme 05.30?

Sandra: Ja, det blir bra.

Chaffis: Alltså funkar 05.30, annars kan jag köra i 300km i timmen.

Sandra: Hmm…05.30 blir perfekt.

Chaffis: Jag kan köra stillsamt så du kan sova (Kör allt annat än stillsamt). Det här är min sista körning. Sen har jag semester!

Sandra: Vad skönt!

Chaffis: Jag ska åka till Egypten på söndag.

Sandra: Oj, vad kul!

Chaffis: Vart ska du?

Sandra: Till Kina.

Chaffis: Jaha. (Låter jäkligt besviken över att min resa är längre än hans). Det tar tretton timmar dit va?

Sandra: Knappt tio timmar från Helsingfors.

Chaffis: Åker du ensam?

Sandra: Nä, jag åker med finska landslaget. Ska på VM i friidrott.

Chaffis: Ok, hade varit trist att åka ensam.

Vi var framme vid Arlanda 05.20. Allt gick smidigt trots att det var rekordmycket folk där, varav samtliga betedde sig som om de var den viktigaste personen i hela världen och trängde sig före i samtliga köer.

Framme i Helsingfors gick alla av planet åt fel håll. Direkt man kom in till Gaten stod det att bagaget kommer till 2a. Skyltarna visade att 2a var åt höger. Samtliga gick åt vänster och 1a. De flesta såg ut att tänka ”konstigt, men alla andra går ju dit”. Kände mig sjukt nöjd med mig själv då jag fick min väska och det var noll trängsel vid bagagebandet.

Checkade in på Glo hotell på flygplatsen. Förbundet hade fixat ett rum åt mig i 6 timmar. Alltså de hade inte fixat i 6 timmar tror jag. Men jag fick ha rummet i 6 timmar. Rummet hade inget fönster, vilket är lite klaustrofobiskt men jag var för trött för att bry mig. Och sängen var stor och sval. Toan var varm och hade guldgolv. Jag sov tre timmar. Att sova måste vara det bästa som finns.

Sen sprang jag inte vilse. Sen ogillade jag maten. Sen köpte jag finskt godis. Sen checkade jag ut.

Tänkte att med 10h resa framför sig är det myskläder och #nomakeup som gäller. I efterhand tänker jag att jag var dum i huvudet. Det är den nionde gången jag åker på mästerskap och vid det här laget borde jag ha lärt mig att det är rätt mycket media på flygplatsen. Och jättemånga fotografer. Så jag fick min alldeles för stora reklampiké och puffade upp min ”gå och sova med blött hår-frisyr” och tänkte att om jag klämmer ur mig ett bländande leende ser ingen mitt nyvakna, oredigerade ansikte.  Jag hoppas att jag aldrig behöver se de bilderna.

Sen började oron smyga sig på. Jag är ju flygrädd då och då. Jag flyger så mycket så jag har börjat hantera det rätt bra. Åtminstone så länge jag flyger med flygbolag jag litar på (finnair) och så länge jag befinner mig i Europa. Jag brukar bara ha lite (”lite”) obehagskänslor vid start, landning och turbulens.

Men idag skulle jag flyga storflyg. Och jag har inte varit utanför Europa sedan VM i Daegu 2011. Och jag har fasat för den här flygresan i typ två år. Jag är lite för mycket kontrollmänniska för att greja stora plan. Alltså normalstora plan är redan ologiska. Fattar inte hur de hålls i luften. De flaxar inte ens. Så att ett sånt där megaplan hålls i luften känns helt omöjligt. Och jag tror inte på saker jag inte förstår.

Jag har dessutom svårt att sova på flyg. Mitt huvud hålls liksom inte på plats. Direkt jag somnar faller huvudet ner så hakan slår i bröstkorgen och så är jag vaken igen. Fönsterplatser är bäst för där kan man luta sig mot väggen. Gångplatser är också ok för då är man inte så instängd. Men mitteplatserna på stora plan är ren klaustrofobi. Skulle ha nöjt mig med vad som helst utom en E/F-plats idag. På mitt boardingkort stod det 25E. Jag gjorde som jag gör då det inte går som jag har tänkt mig. Jag ringer åt mamma och säger att jag inte vill åka. Det hjälpte inte ett dugg.

Nu sitter jag på min E-plats någonstans ovanför Ryssland. Flygstarten var jobbig. Jag grät. Det var sjukt pinsamt, så jag gjorde det diskret. Sitter trots allt bredvid Pitkämäki och Mannio. Vill ju inte verka mesig.

Just nu har jag mest tråkigt. Nu tänker ni kanske att ”jamen om du åker med ett storflyg så borde du väl kunna kolla på din lilla tv framför dig”.  Jo, jag är egentligen mitt i en film. Men sen slutade samtliga mini-tvn att fungera.  Och sen började de fungera igen. Alla utom min. Förstås. Jag hatar verkligen att resa. Av hela mitt hjärta. Det är utan tvekan min sämsta sida som idrottare. Så tur att jag får öva då. Inför Portland, Rio, Doha och Tokyo.

Nu ska jag rycka tag i en flygvärdinna och öva på min engelska. Om min tv inte börjar funka tänker jag protestgråta. Är för trött för att bete mig normalt.

Vet inte när jag kan publicera det här, men vi lär ju märka.

Sandra

---