Kinabloggen dag 2 – Kinesisk bastu

– Försöker hetsäta godis. Finskt godis är ungefär sjutusen gånger godare än svenskt godis. Salmiak, sisu, god choklad, god lakrits, goda chokladrussin. Gott allt. Svenskt godis smakar plast jämfört med finskt godis. Finskt chips är mycket bättre också. Och kex (har för mig att ni kallar kex för kakor i Sverige). Dock är jag sämst på godis. Jag är konstant sugen men efter 5 bitar har jag tröttnat och så äter jag fem till ändå och då mår jag dåligt och då ska jag ändå trycka i mig fem till. Nåväl, jag är inte så ofta i Finland. På gott och ont.

– Cyklar. Jag har ingen cykel i Stockholm och jag blir lika glad varje gång jag kommer hem och får cykla. Egentligen gillar jag inte att cykla för att 1) då jag gick i långstadiet och vi skulle cykla någonstans hela skolan tillsammans så lämnade jag alltid jättemycket efter. Jag vet inte varför. Kanske hade liten cykel eller nåt… Okej okej, jag var bara sämst på att cykla. 2) Har fått trauma av att träna på cykel. Orkar typ 20km och det tar typ en timme och är motvind från sju olika håll samtidigt. Men nu cyklar jag. Inte med min träningscykel, utan med mammas tantcykel med korg. Den cyklar jag med den där kilometern ner till stan då jag ska köpa godis, för att jag är för lat för att gå och för kass på att köra bil. 

– Kör bil. Jag är ju ingen superförare, det får jag erkänna. Jag är hon som backar in i stolpar. Eller nåja. Det har bara hänt två gånger. Den tredje gången backade jag in i en bil. Man blir inte heller en bättre förare av att cirka aldrig köra bil. Igår var jag stolt över att jag vågade göra en omkörning. På den nivån är det. Men jag behärskar bilen helt bra, är bara inte van vid trafiksituationerna. Och det är kul att köra. Eller ja, det är kul att sjunga i bilen. Min sångröst är sjukt bra i bilen. Jag är typ som Adele, fast smalare. Fast en gång spelade jag in då jag sjöng för att jag trodde att det lät bra. Sen lyssnade jag på min sång och fick tinnitus. 

– Saknar Magnus. Skulle packa med honom men han stack till London med sina föräldrar. Så det kan gå. Dessutom har han inga syskon och jag har fyra så det blir lite too much för honom att vara här mera än trettio minuter.

– Springer 10-20s snabbare per km än jag gör i Stockholm. Men med samma puls och ansträngning. Jag kan inte fatta det där. Ja, det är brantare svängar, fler backar (det finns seriöst inga backar här. Får köra typ 3 mil för att hitta en bra backe om det är backpass på schemat) och mera människor i Stockholm. Men ändå 15s/km är jättemycket. Det måste vara såhär det känns att komma från ett höghöjdsläger till låghöjd. Som att komma från Stockholm till Nykarleby. 

– Springer samma väg tusen gånger. Nykarleby är litet. Att lyckas med långpass är en utmaning. 

– Tränar med coach Guy. Tyvärr har han varit med på typ tre pass det senaste året. Det är lite för lite. Men desto roligare då han är med!

– Blir jagad av flugor på mina pass. Alla flugor borde dö.

– Går runt och känner alla. Älskar det här då man går in till butiken/apoteket/biblioteket/frisören och man aldrig behöver presentera sig eller något, de har koll på en. Men i en kommun med ca 7000 invånare (rätta mig om jag har fel) så känner alla varandra. Ungefär. Och känner de inte alla så känner de i alla fall mig för jag står och poserar (läs: springer och grimaserar) i deras dagstidning hela somrarna. Så de vet vem jag är, om de vill eller inte. Stackarna.

– Känner mig glad. Då och då när jag är ute och springer så kör någon förbi och vevar ner bilrutan eller så står de på sin gård och ropar, eller cyklar förbi eller så. Många gratulationer och lyckönskningar. Jag är glad över att de är stolta över att jag representerar vår lilla stad. Och så är jag stolt över att få representera lilla fina Nykaabi.

– Kollar gamla fotografier och konstaterar att jag inte var någon skönhet som tonåring, och skäms lite över mig själv, min frisyr och mina klädval (behöver ju inte säga att jag inte har duschat sedan förmiddagens intervallpass och sitter i halväckliga kläder och ännu äckligare hår uppsatt i en sned tofs och skriver det här). Jag är så fin så fin nuförtiden.

– Fyndar kläder. Hittar en massa kläder jag glömt att jag har. Ska nog ta och gå igenom allting någon dag och skänka dem någonstans. Dumt att jag har hela och rena kläder liggande i en väska i källaren. 

– Är nostalgisk och saknar att vara elva år. Saknar att gå i lågstadiet och leka hela tiden. Saknar då alla syskon bodde hemma. Saknar att gå i högstadiet och vara duktig i skolan. Saknar att cykla runt i stan med Ellen. Saknar att ha någon att umgås med då jag vill.

– Umgås. Jag vet att det låter deppigt, men jag umgås aldrig med vänner utanför idrotten i Sverige, känner typ ingen. Så då jag är hemma försöker jag att passa på att umgås så mycket jag kan. Och oj vad jag uppskattar allting så mycket mera nu då jag träffar gänget så sällan!

– Jagar grannens katter med sopkvast. Grannen har jättemånga katter. De katterna kan hålla sig på sin gård tycker jag. Det tycker inte de. Så jag jagar dem. Det är jättekul. Tyvärr så sticker de direkt de ser mig nuförtiden. Lite tråkigt. 

– Sover med gosedjur. Jag tror fortfarande att mjukiskaninen jag fick då jag var två år har känslor. Troligen helt normalt. Jag är ju ändå bara 26 år ännu.

– Inser att jag är vuxen (nåja, går att diskutera) och faktiskt inte bor hemma med mamma och pappa längre. Fast ja, jag har nog inte riktigt insett det ännu.

– Visar mina muskler åt mamma: ”Si mamm vilka armmuskler ja ha fått! Si mamm, snart har ja magarutor! Si mamm, syns int e att ja har liiti liiti beinmuskler!

– Kollar gamla lopp på tv. Mamma och pappa spelar in alla lopp så då måste ju de ses, först med svenska kommentatorer, sen med finska. Och jag måste se i fred. Ingen får störa då jag kollar mina lopp. 

– Pratar dialekt. Så himla skönt. Är så himla språkförvirrad. Min svenska har blivit helt knasig sen jag flyttade till Sverige. 

– Pratar finska så mycket jag kan. Vilket är ganska sällan eftersom alla i Nykarleby pratar svenska.

– Spelar pidro. Eller nåja, har inte spelat en gång sen jag kom hem, men abstinensen är stor. 

Ja, typ så. Nu vet ni. Ifall ni undrade alltså. Annars så vet ni ju ändå. 

Sandra

---

Hej hej! Sorry för dålig uppdatering igen. Sanningen är den att jag har så mycket att blogga om att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska skriva. Eller ja, jag har skrivit några inlägg redan, men jag har inte varit tillräckligt nöjd med dem för att vilja publicera dem. Sån är jag! 

Och vet ni, jag kan ännu inte komma på vad jag ska skriva om. Trist va? 

Återkommer!

/Superbloggaren

---

Idag har jag en lätt träningsdag. Bara ett löppass. 15km distans på förmiddagen. Ytterst behagligt.

Passet började bra, med att det kändes segt redan efter 1,5km. Men efter 3km vände det. Det var nämligen broöppning på Skansbron. Köerna vid broöppningarna är alltid väldigt svenska (finska med för den delen), det vill säga att ingen står närmare en annan person än två meter. Och då är det väldigt lätt för mig att springa slalom genom hela kön och ställa mig längst fram. Jag tycker att man får göra så. Jag har ändå troligen mest bråttom av alla. Jag menar Stockholmare är ändå ganska bra på att ta sig fram om de har bråttom. Då bara går de, och det som är i vägen får flytta på sig. 

Dessutom är det kul då bommarna vid broöppningen går upp igen. För den går alltid upp på min sida först så de på andra sidan bron får vänta. Och jag vinner alltid starten, till och med över cyklisterna. Är alltid lika nöjd över det. Först på bron liksom. Som uthållighetslöpare är man ju inte känd för att vara startsnabb så man får njuta av det lilla man får. Och idag hade jag flow.

Efter 5km blev jag omsprungen av en man och min första tanke var ”NUU KÖR VI!”. Jag råkar ogilla att bli omsprungen på mina distanspass. En sekund senare så tänkte jag att idag kör jag lätt och återhämtande distans. Och lätt och återhämtande distans innehåller inga ”nu kör vi”. Och jag godkände min egen analys och lät mannen sticka. Kände mig ovanligt vuxen faktiskt. Och det faktum att mannen som sprang om mig var genomsvettig och flåsade rejält gjorde mig lite mera bekväm med situationen. Jag kanske inte var snabbast. Men åtminstone fräschast. Alltid nåt. 

Efter drygt 7km var jag på väg upp till Västerbron och fick syn på en man i neongrön tröja sisådär 50m framför mig. Han hade ett fint steg och min hjärna kopplade direkt på ”NUUU KÖR VI!” men ännu en gång kunde jag släppa det och inse att det är ett distanspass och inte en tävling. En minut senare så tänkte jag att jag ju faktiskt är rätt så duktig på backar och att jag nog ändå kommer ikapp honom. Sedan konstaterade jag att hans tempo var rätt bra och att jag inte kommer ikapp uppför utan att öka. Men så kom jag på att jag ju faktiskt är rätt duktig utför också. Jag tar nog det då. Men det var ju förstås den gröna mannen med. Och då konstaterade jag att jag nog kanske egentligen borde springa snabbare, jag håller nog tillbaka bara för att jag har lovat mig själv att inte tävla. Så jag tryckte på lite och tog mig förbi. 

Lite för tidigt kollade jag bakåt sen. Man kollar inte bakåt då man har sprungit förbi någon. Då kan det ju se ut som att man tävlar. Men jag trodde att han hade tagit en annan väg. Det hade han inte. Så det blev pinsamt och jag var tvungen att öka på steget. Det gjorde han med, men han tog sig inte förbi. Tio minuter senare insåg jag att jag kanske inte följt delarna ”återhämtande” och ”lätt” från mitt träningsprogram så bra som jag hade tänkt. Men jag hörde inga steg bakom mig längre. Han måste ha gett upp. Eller stannat. Eller tagit en annan väg. Och inte för att det var någon tävling eller så men… JAG VANN!

Firade med att slita av mig linnet och springa i sportbh sista biten längs stadsgårdskajen, bara för att provocera. Och för att det var svinigt varmt. Men åtminstone tog jag det lugnt på slutet. 

Jag är en sån jävel då jag springer.

Sandra

---

Jag har hållit på med friidrott sedan jag var fem. Och även om jag förstås testade andra grenar så visste vi ganska snabbt att det var uthållighet som var min starka sida. Så redan på min första tävling, då jag var åtta år gammal, så var det 600m som gällde. Det har alltså alltid varit medeldistans/långdistans/hinder. Jag har aldrig känt att jag har velat satsa på någon annan gren.

Under mina drygt 20 år som friidrottare har jag inte haft speciellt många förebilder eller idoler. Jag har helt enkelt inte varit så intresserad av friidrott förutom mina egna tävlingar. Jag kollade aldrig på friidrott på tv förr eller så. Det är först de senaste åren jag har börjat tycka att andra grenar också är intressanta Men en idol har jag haft i många, många år. Och det är fullkomligt ologiskt. Min enda friidrottsidol är Kajsa Bergqvist. 

 Och storyn om varför det blev så är inte heller den mest normala.

Jag satt i bilen med familjen. Jag var kanske i åttaårsåldern. Vi var på väg till någon tävling. Jag hade en gul t-shirt och mitt blonda (naturligt blonda på den tiden) hår uppsatt i en hästsvans. Och som pricken over i:et så hade jag mina nya gula solbrillor. I något skede av bilfärden vände sig mamma om och tittade på mig och sa: “Du ser ju ut som Kajsa Bergqvist”. Och jag kände mig stolt, trots att jag inte hade en blekaste aning om vem Kajsa var.

Men att ta reda på vem Kajsa var, var ju inte jättesvårt. Hon var ju inte direkt okänd. Och hon blev min idol på en gång. Egentligen inte av någon annan anledning än att mamma hade tyckt att jag liknade henne. Men efter det ville jag gärna kolla på friidrott då hon hoppade (även om jag troligen missade de flesta tävlingarna ändå). Jag hängde sällan med i själva tävlingen och brydde mig inte om de andra. Men Kajsa ville jag se. Det gick till och med så långt så att jag faktiskt alltid höll på Sverige I alla höjdtävlingar då Kajsa var med. Och som ung, idrottande finländare är det inte så bara att hålla på Sverige.

Jag klippte ut alla tidningsurklipp jag hittade av henne och la upp dem på väggen. Tror faktiskt de är kvar där ännu, hemhemma i mitt gamla sovrum i Finland. Jag råkade se hoppet som aldrig blev något hopp, då hon drog av sin hälsena och trots att det var obehagligt att se så gillade jag bilden då Yannick bar ut henne från arenan. Jag vet inte varför, men de såg så snälla ut båda två. Nu vet jag att de är det också. Och jag blev väldigt imponerad ett år senare då hon kom tillbaka, starkare än någonsin.

Då vi hade maskeraddag i lågstadiet klädde jag ut mig till Kajsa. Och då internet började existera även i min värld hittade jag snabbt hennes hemsida och kollade in den då och då. En dag tog jag mod till mig och skrev ett brev. På hemsidan fans en adress dit man kunde skicka ett kuvert om man ville ha en autograf. Men jag skrev ett långt, och förmodligen ganska fånigt brev åt henne. Sedan glömde jag bort det och då jag någon månad senare fick hennes autograf på posten, och dessutom ett hel text på baksidan av kortet så blev jag vädigt, väldigt glad. Nästan lika glad som då hon tog VM-guld i Helsingfors.

Idag är det lite annorlunda. Kajsa hoppar inte längre och jag blir inte lika starstruck då jag ser henne. Trodde jag. Fram tills igår I Lausanne.

På kvällen efter tävlingarna stod jag i hotellets lilla hiss tillsammans med Jonas Karlsson, hans fru och Kajsa. Vi småpratade lite om mitt nagellack I hissen och det visade sig att jag och Kajsa skulle av på samma våning. Och då kunde jag inte hålla mig längre. Så jag drog den här storyn som jag nyss skrivit, åt henne. Ungefär. Fast femtonsekundersversionen. Lägg till att jag gråtit några timmar efter mitt lopp, att jag hade energibrist och huvudvärk och inte tänkte helt klart. Så jag lät troligen supernervös och sluddrade. Så nu har jag lite lätt panik. Nu tror jag att Kajsa tror att jag är en stalker och att jag avgudar henne. Det gör jag inte. Men jag tycker fortfarande att hon är en fantastisk idrottskvinna och en väldigt trevlig människa.

Och hon verkade bli glad. Och gav mig en godnattkram. Det lever jag länge på. 

Sandra

Ps. Jag duschade sen innan jag gick och la mig. Jag blev inte sådär “holymoly Kajsa Bergqvist har rört mig, nu ska jag aldrig mera tvätta mig”. Så att ni vet. Jag är ingen störig stalker. Bara ett helt normalt fan. 

---

Nu är det så att jag inte är speciellt religiös eller troende eller så. Jag tror mest bara på mig själv. 

Men om jag trodde på lite annat också, då skulle jag vara övertygad om att de där rökstinkande, men ändå hyfsat fräscha (jag menar, det är ju inte bajamajor), allmänna, gratistoaletterna vid Tanto är Guds gåva till löpare. Fem kilometer hemifrån. Ungefär där magen börjar krångla de dagar den inte är på humör.

Löparmagar är troligen ”den andras” gåva till löpare…

Visst, jag skriver om bajs. Lite obehagligt tycker ni. Men ändå, har inte det här med magkrångel sin charm ändå? Jag menar löpning är ju inte en fräsch sport. Det är ju det ofräscha som gör löpningen. Att man inte behöver bry sig om speciellt mycket alls. 

Blod, svett och tårar är bara en fin omskrivning på snor, spyor och skit. 

Ber om ursäkt till er som har mitt blogginlägg som lunchunderhållning.

Sandra

---