Jag mötte Mårten

Nä, det gick inte som en vals runt Brunnsviken i morse. Hamnade direkt i baktakt, kanske var det dyningarna efter gårdagens Eurovisionsfestival som fick kroppen att ta det piano? Försökte mig på att byta ackord efter en backe, men det blev bara blues av alltihopa. Kanske kroppen har börjat sjunga på sista versen? Eller möjligen bara en tillfällig musikalisk utmattning?

Jag minns faktiskt inte en enda låt. Jo, någon grupp som sjöng om att inte vilja vara en Cheesecake, och där sångaren dansade ett slags snedsteg som fick ligamenten i min högra fot att börja värka igen, de ligament som fick sig en ordentlig kyss när jag körde Ö till Ö förra året. Har jag sagt att jag körde Ö till Ö förra året? (ja, ja, ni behöver inte skrika).

Fast musiken minns jag inte, bara ordet Cheesecake. Hur är en man när han är en cheesecake?

Skäggiga Damen vann hela tävlingen. Det var rätt kul. Fast Putin blev nog putt, han gillar inte den typen av hårdingar.  Minns visserligen inte en ton från låten där heller, men skägget kommer jag aldrig glömma. Hen kan kanske gå vidare med barbershop framöver …

Polskorna kommer jag heller aldrig att glömma. Ett sådant smörande inför publik har jag då aldrig tidigare skådat. Här kan man tala om kärnfriskt, kärnglans och utbrista: kärna nån då! … kan tänka mig en och annan upplevde det som lite stötande …  .. och nä, minns inte en ton där heller. Kanske är hörseln inte längre vad den brukade vara, man har blivit en tonåring (ojoj ..)

Det blev till slut femton km runt Brunnsviken m m, och allting var så grått så grått, vad är det med den här våren egentligen?

Enda man kan göra är att trösta sig med ett fat Polish Butter Cakes!

---

And Boston Blue …

10×400 m Stadion! Life is green! And sometimes blue.

---

Och förkylningen börjar släppa!

Inte ett steg sedan maran i Boston. Kom hem och fick en puss av yngsta dottern som snorat friskt i en vecka. Men inte tänkte jag på det när jag kom hem. Fick grönt dagisslem på kinden, immunförsvaret brakade förstås ihop, och sen var det kört.

Men idag ska jag ut. Ska bara harkla mig lite först. Det är verkligen på tiden. Snart är det dags igen. Brooklyn Half Marathon. Nej, nej, jag gnäller inte.

Lite inspiration från Djurgården nyss. WM Halfmarathon.

En sån nummerlapp kan jag bara drömma om. Ett sådant steg kan jag bara drömma om.

Så jag drömmer, och drömmer. Hur det sedan kommer att gestalta sig i verkligheten, det har jag ingen aning om. Men vad spelar det för roll? Jag menar – Brooklyn. Tänk om jag springer på Robert de Niro? Taxi… öh … Driver!

En sak vet jag i alla fall är viktig. Det är vätskebalansen. Man måste dricka ordentligt, såväl under ett lopp som under en konstrunda på Moderna Museet.

Nu hör jag skogen kalla. Skriet från vildmarken! Here I come ….

---

400 collegegirls ville ha kyssar efter 30 km … inte underligt man ser lite sliten ut.

Only in Boston, folks, only in Boston!!

---

Very well done, I am!

Det blev en lång dag i Boston. Gula skolbussar transprorterade ut 34 000 löpare till startpunkten. Varje skolbuss hade 24 säten, där det fick plats två pers på varje. Räkna ut hur många bussar det blir den som orkar. Jag har (räkne)timeout.

En cowboy körde, och en viking var med i bussen (titta noga efter en horny man, ja, den var dålig …).

Så mycket förstår jag i alla fall, att det finns en massa skolbussar i Boston. Det är ju också en universitetsstad. Här pluggar folk från vaggan till graven. Och så åker de skolbuss.

Det var kallt i morse. Men när loppet startade var det inte kallt längre. Solen strålade och stekte, när jag gick i mål var mitt arma kött stekt medium rare. Ett riktigt påskalamm.

Många utförsbackar, många uppförsbacker, en alldeles fantastisk publik,  det märktes att det var en speciell dag i Boston.

Tog ett bad med Samuel Adams efteråt, trevlig kille, men sen blev det jobbigt att ta sig ur badkaret. Män i sina bästa år stelnar ju till så otroligt fort. Tur man är tuff, lyckades välta mig över badkarskanten och häva mig upp med hjälp av torkställningen. Man är en tuff kille. Nu ligger jag i sängen, en riktig världsnyhet. Besparar er dock mitt välstekta face, blir en selfie utan self.

Här ligger jag i fin badrock (som jag kommer att få betala dyrt) och medalj på magen. Gick in på 3.24.43 och är glad för det. Bättre kunde jag inte ha sprungit idag. Hur nu det kommer sig kommer förklaras i en låång text om Boston Maraton i papperstidningen framöver. Ja, jag kommer skriva om bomberna förra året också, och om löpning som en fredsrörelse. Vad som kommer först är en fråga om nyhetsvärdering.

Mitt största problem nu är att ta mig ur sängen. Måste ju äta något.

Hallå, benen, hallå (inget svar).

– Hello … roomservice?

---