Han är bara min goding dock!
Jag uppdaterade min blogginfo alldeles nyss. Och tänkte att- faktiskt-det har hänt en del de senaste åren.
Jag har gjort massa saker jag föresatte mig att göra. Drömde om.
Jag gör en massa saker som jag drömde om, som jag vaknar till att vilja göra.
Jag planerar för att göra mer av dessa saker och jag drömmer om saker som jag ännu inte satt en tidsplan för.
Många av sakerna är så enkla så enkla. De är att gå tidigt från jobbet utan dåligt samvete för att vara med min dotter. Det är att jag klev av en rätt utstakad karriärväg för att jobba med det jag brinner för. Det är att jobba i en egen ideell förening med välgörenhet. Det är att vara utomhus i naturen så ofta jag kan och jag sätter det före så mycket annat för att jag vet att jag behöver det.
Det är att hjälpa andra nå sina mål, få vara med på ett hörn när en person utvecklas både fysiskt och mentalt.
De är att våga säga ”ja” till saker jag inte trodde jag klarade förut. Det här är inget skrytinlägg. Men det är ett stolt konstaterande att nu, nu tror jag inte jag kan dem heller men har lärt mig att våga tro att jag, jag kan också lära mig!
Senast för två dagar sen svor jag över att ” måste det hända massa läskiga saker hela tiden. Kan man inte bara få gå runt och vara lycklig hela tiden.”
Men det får man inte. Och då skulle man inte vara det. Idag tar jag en stund och njuter av det jag åstadkommit sen 2010 då jag gjorde ett stort skifte i mitt liv. Jag accepterar det jag inte kan göra något åt alls. Och jag samlar kraft och glädje att ge mig i kast med allt det som ligger framför mig.
Så tänker jag.
Foto: Luca Mara
Det är mindre än sex veckor sen Black River Run. det känns mycket längre! Känns som jag inte har någon uthållighet kvar men man måste släppa taget ibland för att kroppen ska få vila. Lite som att bryta ihop och komma igen starkare!
Den här veckan är den första med lite mer mängd igen.
I måndags sprang jag milen hem med fartökningar.
I tisdags snortidiga morgon sprang jag och Maria 12 glada löviga kilometer.
Idag sprang jag milen igen med 5 stabila kilometer, sen 3 x 800 meter progressivt och sen snabb styrka efteråt.
Imorgon reser jag och hjärtat till Österlen! Jag har ingen kolll på södra Sverige- Simrishamn-är inte det i Blekinge? Och varför går tåget först till ena kusten och sen över till den andra? Hette stället Baskerville? Nä Baskemölla! Ja det ska bli roligt det här för mig som bara reser norrut hela tiden.
Imorgon vila alltså var summan av det men kan vara svårt att låta bli att springa där längs havet på kvällen.
Men det får vi göra på fredagen också. Då biir det en kort sväng för på…
..lördag är det dags för Österlenmaran som har pendlat från att vara ett all-in lopp till ett myslopp till att..ja vara ett myslopp! Ett långpass i lugn fart ska det vara. Ser verkligen fram emot det även om jag idag har haft problem med magen.
Asfalt blir det nu och det är ju inte favoritunderlaget men tror mina gamla Xtalon 190or med avslitna gummidubb ska funka bra. Fri airconditioning är det i dem också så gamla och trasiga de är!
Fler är starkare- så resonerar vi, jag och Madde angående Tjejmarathon. Det är samtidigt viktigt att vara en liten tight grupp som förstår varandra och kan agera snabbt.
Nu har vi faktiskt tagit in en person som vi båda aldrig träffat- men när magen säger ja så ska man köra!
Johan gjorde sig känd för oss redan förra året då han agerade i ”Stoppa Tjejklassikern”frågan som jag ju är rätt engagerad i.
Han startade nanminsamlingen för att stoppa Tjejklassikern och därtill är han en hängiven löpare!
Här kan du läsa om Johan!
Om du är ett företag som vill samarbeta med oss på något sätt- hör gärna av dig!
ÄNTLIGEN! Ska jag berätta för er om Ingrid! Här har ni:
* beslutsamhet
* envishet
* glädje
* hälsa
I ett!
Ingrid och jag fick kontakt förra hösten då hon ville springa Tjejmarathon men kände att utmaningen var rätt tuff- eftersom hon inte sprungit mycket alls just då. Vi började från scratch nästan men 29 juni fullföljde Ingrid Tjejmarathon på utmanande 53 kilometer- över stock och sten, strand och klippor!
Efter sommaren har vi börjat en resa mot en lättare, friskare, snabbare, starkare, uthålligare och mer balanserad Ingrid! Och vilken resa!
När vi började vägde Ingrid 85 kilo. Idag är Ingrid 1 kilo från sitt viktmål på 75 kilo. Hon är snabbare, starkare, gladare i livet och dessutom fri från knäproblemen hon hade innan.
Jag kan bli så fundersam över hur väderstyrda folk kan vara. Just nu rasar en storm/orkan i södra Sverige och det finns reella påtagliga anledningar att hålla sig inomhus för dem som bor i drabbade områden.
I Stockholm ösregnar det. C’est tout liksom. Inget mer. Och det var rätt tomt på löpare när jag sprang hem idag. Inte en normal måndag. Jag kollar nästan aldrig vädret. Ok- om jag tror att det ska bli väldigt kallt eller varmt så styr jag förstås kläderna efter det men att banga en löprunda för att det regnar? Snöar? Blåser? Haglar? Kom igen!
Vi har alla kläder att ta på oss när vi går ut. När vi kommer hem. Varmt vatten och framför allt- någonstans att gå in efteråt- så vad är problemet?
Om vi ska undvika att springa för att det är dåligt väder- ja då blir det sällan av här i Svedala.
Att springa i regn kanske inte alla måste tycka är ”härligt och uppfriskande” som många av oss frälsta hävdar men att banga ett pass för att man blir blöt- varför när man så lätt i vår rika del av världen kan bli både torr och varm fort?
Idag insåg jag inte att det regnade förrän jag klev utanför jobbet. En riktigt lång dag som rann av mig precis som regnet. Det stänkte. Det klafsade. Det rann i ögonen. Det var ju helt fantastiskt!
Varmt och skönt att komma in! Ett bra kuperat pass med 3 lätta kilometer, 2 kilometer med fartökningar och 5 i distansfart.
Imorgon springer jag sedvanligt tillbaka till jobbet och det ska ösregna och Maria hörde av sig för att bekräfta att vi inte skulle banga. Nejförtusan!
Brukar du banga träning på grund av dåligt väder?
