Ibland blir jag lite allmänt irriterad. På det här subtila naggandet på de som lever med fulla agendor. Fulla med saker vi jobbat oss till. Brinner för. Vill göra. To do’s som ska ta oss till drömmar. Jag har så många i min omgivning som kämpar för att få många bitar i ett stort fint pussel att gå ihop och de förtjänar lite cred.
Människor med saker i kalendrar som utöver storhandling, märka barnvantar och ha ett jobb som vi suckar över måndagmorgon kanske har två? tre? som vi älskar. Egenföretagare som inte kan vara sjuka.
Jag kan bli evinnerligt trött på såna här 😉 som efterföljer en gliring om hur min kalender antas se ut. En kommentar om att ”du borde ta det lugnt ” eller liknande. Ett antagande om att det bar rakt av är stressigt i mitt och mina gelikars liv.
Well! Vet du vad? Det är stressigt ibland. Och det är helt ok. Det måste det vara. Det är inte så att alla stora grejer händer av 8-5 jobb och sen följa Hela Sverige bakar och tio andra värdelösa verklighetsflyktiga serier. Vissa saker kräver att man säger nej till en del för att säga ja till annat och ibland verkar de här ”nej’en” störa en del av en outgrundlig anledning. Vem tror hon/han att hon/han är? Det verkar stressigt.
Det är inget fel med det lugna livet om man vill ha det så. Det skulle nog vara rätt skönt ibland att vara nöjd med att ha det lite som man har det. Men det är fel att klanka på de som vill något annat.
Lite edge. Lite positiv stress. Det driver upp tempot, det oljar maskineriet, det triggar hjärnan och prestationen. Så länge man återhämtar sig från den stressen och det inte är samma sak om stressar om och om igen så fixar man det. Man blir stresstålig. Och för att bolla tusen bollar måste man vara det.
Det är en egenskap. Som är jäkligt bra att ha.
Det handlar inte om att inte vara närvarande. Inte vara mindfull. Snarare tvärtom. Det krävs för att få det att funka. Närvaro och nitisk uppmärksamhet till sin hälsa och återhämtning. För att gasa som en turbo på flera växlar när det krävs. Flera banor.
Och när jag säger att jag inte ”hinner”. Så beror det kanske på att jag just blockat min kalender för att ha den tom en viss period. Fri tid. För att komma på ännu fler fantastiska ideér att försöka hinna genomföra under den här korta korta tiden vi är på jorden. För den är kort som en barnsärk som man säger på finska.
Jag tycker det ibland är lite väl lätt att gnälla på de som verkar vilja mycket. Det är inte alla som lider av det. Långt ifrån. Det är människor som är modiga. Beredda att satsa. Jobba hårt. Kanske göra flera saker. Vågar vilja vara lite mer.
Jag vill bara säga heja! Heja som fasen! Fortsätt pussla. Fortsätt våga lägga till. Spänna bågen. Vila ibland. Vila i prestationen. Ansträngningen. I det hårda jobbet. Sen wop wop och tut tut igen! Livet är till för att drivas från förarsätet. Inte bakluckan!
