Sockertrollet på Allt för Hälsan Mässan och Fettskolan

Intressanta reaktioner på mitt inlägg igår! Syftet var alltså att peppa de som försöker böja tiden och inte säga att det är fel att ha en ”vanlig vardag”. Däremot gillar jag inte kommersiella matprogram och kommer nog aldrig göra. Hurra att Hela Sverige bakar gav bakelserna till ett härbärge. Tyvärr tror jag det är rätt mycket slit och släng och svinn bakom kulisserna. 1 miljard svälter och inte mår de bättre för att vi inte lagar pulled pork i tv men..ja. Kontrasterna.

Mitt liv handlar mångt och mycket om det lilla livet. Det är tidiga mornar, lerig galon, matsäckar som pappa gör bättre, skridskor som skulle ha skydd som jag glömt, borttappade vantar, barnakuten en fredag. Alltid slut i kylen, tio tröööökiga ärenden att ta itu med med den ena svårjobbade instutionen efter den andra. Fula naglar och punka på cykeln sen..tja ett år?  Tid som inte räcker till det jag önskar. Styrkepass som inte blir av. Hoprullad yogamatta som samlar damm.

HEY! Det är livet! Men jag väljer att inte se det så. Jag är arbetare, drömmare och äventyrare. Med en märkpenna i ena handen och smutstvätt i den andra. Jag vill jobba. Jämt. Nästan varje dag. Jag vill leka med min dotter varje dag. Jag tänker inte vara hård mot mig själv när det inte blir precis så. Jag tänker försöka få det att gå ihop.

Jag inspireras av mina adepter som pusslar in träningen. Som tar sig tiden. Får det att funka. Som vågar välja guldfärg istället för gul märkpenna. Vågade säga att jag satsar på mig själv, även om jag får lite dåligt samvete då och då.

Då och då surfar jag in på youtube. Googlar något äventyr. Får lite gåshud där i soffhörnet där jag sitter och jobbar på kvällarna. Ibland är livet magiskt helt av sig självt. Men oftast måste man blåsa bort massa andra människors värderingar och läsa sin egen trollformeln.

Jag tycker vi alla ska våga satsa på guldkant. Sikta mot stjärnorna. Vi kanske inte når dit men blicken i skyn gör dig större. Rikare. Gör livet magiskt.

Ibland blir jag lite allmänt irriterad. På det här subtila naggandet på de som lever med fulla agendor. Fulla med saker vi jobbat oss till. Brinner för. Vill göra. To do’s som ska ta oss till drömmar. Jag har så många i min omgivning som kämpar för att få många bitar i ett stort fint pussel att gå ihop och de förtjänar lite cred.

Människor med saker i kalendrar som utöver storhandling, märka barnvantar och ha ett jobb som vi suckar över måndagmorgon kanske har två? tre? som vi älskar. Egenföretagare som inte kan vara sjuka.

Jag kan bli evinnerligt trött på såna här 😉 som efterföljer en gliring om hur min kalender antas se ut. En kommentar om att ”du borde ta det lugnt ” eller liknande. Ett antagande om att det bar rakt av är stressigt i mitt och mina gelikars liv.

Well! Vet du vad? Det är stressigt ibland. Och det är helt ok. Det måste det vara. Det är inte så att alla stora grejer händer av 8-5 jobb och sen följa Hela Sverige bakar och tio andra värdelösa verklighetsflyktiga serier. Vissa saker kräver att man säger nej till en del för att säga ja till annat och ibland verkar de här ”nej’en” störa en del av en outgrundlig anledning. Vem tror hon/han att hon/han är? Det verkar stressigt.

Det är inget fel med det lugna livet om man vill ha det så. Det skulle nog vara rätt skönt ibland att vara nöjd med att ha det lite som man har det. Men det är fel att klanka på de som vill något annat.

Lite edge. Lite positiv stress. Det driver upp tempot, det oljar maskineriet, det triggar hjärnan och prestationen. Så länge man återhämtar sig från den stressen och det inte är samma sak om stressar om och om igen så fixar man det. Man blir stresstålig. Och för att bolla tusen bollar måste man vara det.

Det är en egenskap. Som är jäkligt bra att ha.

Det handlar inte om att inte vara närvarande. Inte vara mindfull. Snarare tvärtom. Det krävs för att få det att funka. Närvaro och nitisk uppmärksamhet till sin hälsa och återhämtning. För att gasa som en turbo på flera växlar när det krävs. Flera banor.

Och när jag säger att jag inte ”hinner”. Så beror det kanske på att jag just blockat min kalender för att ha den tom en viss period. Fri tid. För att komma på ännu fler fantastiska ideér att försöka hinna genomföra under den här korta korta tiden vi är på jorden. För den är kort som en barnsärk som man säger på finska.

Jag tycker det ibland är lite väl lätt att gnälla på de som verkar vilja mycket. Det är inte alla som lider av det. Långt ifrån. Det är människor som är modiga. Beredda att satsa. Jobba hårt. Kanske göra flera saker. Vågar vilja vara lite mer.

Jag vill bara säga heja! Heja som fasen! Fortsätt pussla. Fortsätt våga lägga till. Spänna bågen. Vila ibland. Vila i prestationen. Ansträngningen. I det hårda jobbet. Sen wop wop och tut tut igen! Livet är till för att drivas från förarsätet. Inte bakluckan!

PÅ Facebook finns det en grupp som heter som ovan. Här hittar du den!

Jag är rätt bra på att påbörja saker, men har  ibland svårt att avsluta. Att regga min träning till exempel. Så så dålig på det. Med utmaningen 50 löppass på 100 dagar kommer jag skriva ned någonstans iallafall vad jag gör så jag kanske får till det nu? Jag har ju falerat totalt att följa upp hur mycket jag tränat i år. En kväll ska jag sätta mig och registrera allt.

Men det är nu många behöver pepp för att hålla i löpningen! Jag vägrar ju konsekvent löppand och älskar att ta mig ut en ruggig dag!

Joina du med vetja!

Värmlandsmurr!

Ultra växer så det knakar! Det är superkul!

Antalet genomförda ultralopp i nordamerika ökade med 22 % mellan 2011 och 2012. Det är en rätt saftig ökning och det är kul att man mätte just finishers för att anmäla sig är som sagt en sak. Genomföra en annan!

Det har varit lite si och så med studier på ultralöpare. Oftast handlar studier på långdistanslöpare om löpning max upp till maratondistansen men det öppnar ju sig en hel värld efter den distansen där det mentala, det fysiska, näringsmässiga, hormonella och …ja allt nästan får en ny dimension.

Personligen upplever jag ultraloppen (iaf de två 100 miles jag gjort) som något totalt annorlunda på alla sätt och vis mot att förbereda sig för och genomföra ett lopp upp till maratondistansen.

Studien jag hittat är inte så jättespännande men lite intressant ändå.

Ur en pool av 3000 tillfrågade kunde man använda 1212 svar i studien. Den genomsnittliga distansen sprungen det senaste året var 335 mil ungefär. ingen större skillnad i distans mellan män och kvinnor men med åldern tenderade distansen att minska (man kanske har gjort sin grundperiod liksom).

Medianåldern för första ultra var 37 år och av de som inte hade sprungit ultralopp senaste åren var skada, arbete och familj en prominent orsak till detta. Dessa faktorer låg till grund också för de som inte sprungit senaste året men tänkte springa igen.

Det vore intressant med en djupare studie i vilka skador som är vanligast, övriga hälsoaspekter och jag skulle gärna vilja veta lite mer ”andliga” frågor. Ultralöpare, i min uppfattning, är människor som ”går sin egen väg” och ofta har starka övertygelser om olika saker. Det här är bara eget reflekterande men jag tror säkert att man skulle kunna lära sig ett och annat och se tydliga drag.

Sånt där jag själv skulle vilja undersöka om jag kunde bli tidsalkemist.

Här kan du läsa hela studien.

Foto: Ultrarunning.pl – Antony Krupicka-mannen som flyger upp och nedför bergen.

¨The legendary ”Race Across The Sky” 100-mile Run is where it all started back in 1983. This is it. The race where legends are created and limits are tested. One hundred miles of extreme Colorado Rockies terrain — from elevations of 9,200 to 12,600 feet. You will give the mountain respect, and earn respect from all.

Det finns ett lopp som lockar mig mer än något annat.

Leadville 100 trail run går upp över Hope pass i Colorado och Rocky Mountains. 4800 stigmeter totalt. 16 mil.

Jag har aldrig varit i USA. Inte varit sugen. Det här är jag sugen på. Det här loppet kräver så otroligt mycket mer än de 100 miles lopp som jag kommer att springa de närmsta åren. Det kräver #BADASS mental styrka och en fysik utöver det vanliga.

Ungefär hälften av de som startar klarar cut-off tiden på 30 timmar.

Nu råkar min coach vara Leadville Champion från 2012 och kan det här loppet.

Nu råkar jag ha den där tron att jag faktiskt kan fixa det här. Om en massa andra människor klarat det här loppet genom åren-ja då ska väl jag också kunna det. Jag har bara börjat skicka ned en hink brunnen av kraft, uthållighet, envishet och löparglädje jag har. De här två 100 milesloppen jag gjort i år- känns som en nätt uppvärmning. Det är som första centimetern på en halvmeter lång linjal rent prestationsmässigt.

Det blir inte nästa år. Men kanske om två år.En dröm som inte är tidsbestämd. Men som börjar ta tydligare form.

Kika och bli sugna!